applicera ofin il

Idag fick jag slutligen beskedet som jag fasat för av och till i några år. Dödsbudet.

Även om det var väldigt väntat brast det och jag grät och grät och grät. Jag tror att jag gråter mest för andras skull, de som har det ännu värre: hans familj, hans föräldrar, hans syskon... men ändå. Det är jobbigt med sorg, och man försöker fruktlöst att intala sig att "han har det bättre nu" eller något i sammanhanget lika menlöst.

Mitt i allt detta fick min dotter, helt oförstående inför detta oundvikliga och slutgiltiga, ett rent glädjeutbrott. Hon skrattade alldeles oprovocerat och vred sig på filten där hon låg på golvet. Hon lyfte rumpan från golvet och gnuggade filten i ansiktet. Allt i pur glädje. Jag tror inte att jag har sett henne sådan, utom när vi busar med henne och uppmuntrar det.

Jag slog mig ner på en köksstol, fortfarande med tårarna rinnande, och betraktade henne. Kontrasten mellan min sorg och hennes oförställda glädje var så slående, och jag reflekterade över hur lyckligt lottad jag ändå är. På sätt och vis finns det ett litet dåligt samvete över att jag är lycklig just nu, men samtidigt vet jag att det är det som får oss att överleva. Insikten om att jorden fortsätter snurra även om någon som är viktig för en dör.

Det är fortfarande inte en bra dag. Tårarna tränger sig på då och då, och huvudvärken är otäck. Men jag kan stundtals slappna av och bara umgås med mitt alldeles naturliga, och lagliga, uppåttjack en stund.