applicera ofin il

Jag kommer nu att flytta till en ny blogg, och jag hoppas att ni som troget synts till i min statistik väljer att följa med mig dit. Välkomna!
http://carbeagus.blogspot.com/

För ungefär ett år sedan drog jag ner på kaffedrickandet så att jag till slut inte drack kaffe alls på ganska länge.
Beslutet fattades på grund av en kombination av graviditet med tillhörande illamående och min då nya jobbarkompis uttalande om mjölken i kaffeautomater av den typ som fanns i personalrummet på jobbet. (Enligt honom var mjölken praktiskt taget att likställa med tvättmedel. Jag kan väl säga att jag inte var så sugen på kaffe på jobbet efter det...)

Under sommaren gjorde jag vad jag minns ett enda undantag: På Zetas trädgårdscafé. Den latten är den bästa jag druckit, och eftersom jag är där så sällan kunde jag inte låta bli att unna mig.

I september avslutades graviditeten och där någonstans återupptogs kaffedrickandet. Först ett glas latte om dagen, sedan trappade jag upp till två om dagen. Nu dricker jag ibland tre om dagen, och förståelsen för mitt långa uppehåll är lika med noll. Hur klarade jag av det? Varför ville jag klara av det?

När jag var på jobbet i förra veckan snuddade tanken vid att ta en gammal god chocoffee i automaten...
...men så långt har jag visst inte kommit än.

Onsdag.
Vaknar klockan fyra, efter att ha kommit i säng först efter midnatt, för att byta blöja och amma. Även om vi ligger och ammar är det svårt att somna om när sambon ska upp halv sex, stora tjejen vaknar också typ då, och snart nog är det dags att förbereda för att åka till dagis.
Håller tummarna för att bilen startar, vilket den gör tack vare det nya batteriet som sattes i dagen innan.
Lämnar på dagis och åker en snabbis till affären på väg hem. När jag kommer ut ser jag att ena bakdäcket är platt. Hejdå förmiddagskaffe!
Jag är sinnebilden av en hjälplös kvinna: det är kallt och jag har en bäbis med mig, har inte en aning om vad jag ska ta mig till, vet inte ens om reservhjulet finns i bilen eller inte.
Tack och lov kom en fantastisk kvinna till min räddning. Hon gör mer än att bara hjälpa till: Hon tar tag i hela situationen och hämtar en bättre domkraft på sitt jobb (hon jobbar på en däckfirma, hur mycket tur får man ha?), erbjuder mig att sätta dottern i hennes varma bil istället för i min kalla, och vill inte ha någonting som tack.
Åker vidare till sambons jobb för att byta bil; han får ta hand om punkteringen. Hjälplös kvinna...
Slutligen kommer jag hem, stressar fram en caffe latte och får sedan bråttom att fixa mat innan jag måste iväg igen.
Lillan ska lämnas hos farmor och jag ska på massage. Sedan till dagis och hämta stora tjejen, tillbaka till farmor, amma, fika lite och bli rejält osams med stora tjejen. Inte så konstigt med tanke på att jag är trött och sliten och hon är trotsig som vanligt.
Hemfärd under tystnad - hon är riktigt arg på mig.
Väl hemma möts jag av de oupplockade kassarna. Det hann jag ju aldrig...
SMS till sambon, jag måste få ur mig något. Får uppmuntran tillbaka och forsätter kriget mot dottern. Hon kräver att få spela på datorn, men jag säger nej. Hon ska inte uppmuntras när hon är otrevlig.
Ingen TV heller och sedan somnar hon på soffan, alldeles utmattad.
Själv måste jag amma. Fortfarande ingen sömn. Lovar mig själv att gå och lägga mig tidigt.
Sambon kommer hem och lagar mat med stora tjejen som har vaknat. Jag får till och med en kram av henne till slut.
Han nattar henne sedan, och av någon anledning sätter vi på en film. Återigen är det midnatt innan jag kommer i säng.

Torsdag.
Vaknar klockan fyra...

I morgon börjar min sambo jobba igen, efter en lång julledighet.
På tisdag ska stora tjejen tillbaka till dagis efter ett ännu längre uppehåll.
Själv ska jag fortsätta vara hemma med lillan, men vi får i alla fall tillbaka lite rutiner, och jag kanske kan lära mig vilken dag det är... Nu har det inte varit någon skillnad på vardag och helgdag, och helgdagarna har i alla fall inte hållit sig till helgerna, utan valsat runt i veckorna lite som de velat. Nu tror jag att det är vanliga veckor ända till påsk, och det ska bli skönt!

Jag hoppas att den värsta kylan är över, så att det kan hålla sig runt fem minus eller så. Då kan man ju i alla fall vara utomhus. Jag vill ju hålla igång mina promenader, och så mår stora tjejen bättre när hon får vara ute och leka i snön!
Det vore bra om den bil som räknas som min kunde fungera framöver också... Den har trilskats lite under juluppehållet, och därför har den mest fått stå, men nu kommer jag att behöva den. Om jag inte vill gå upp i ottan, pälsa på barnen och skjutsa herrn i huset till jobbet varje dag, förstås.
Jag ser gärna att väglaget stabiliserar sig, så att vi kan åka på lite utflykter. Svininfluensan vilar ju för tillfället, så jag vill passa på att göra något med min ledighet. Hösten blev lite småjobbig på det viset...

Välkommen vardag!

Min yngsta dotter fyller fyra månader idag. Min äldsta dotter är fyra år.
Min äldsta dotter är nu 56 månader. Min mor är 56 år.
På sätt och vis är de lika gamla allihop! =)

Jaha, så var det alltså 2010.
Nyårsvakan blev helt alkoholfri, på grund av en amma, en chaufför och två smått förkylda respektive. Det kändes liksom inte befogat att besöka systemet eller att ordna två olika välkomstdrinkar med det underlaget. Och nykterheten ger ju en del positiva bieffekter, inte minst så här dagen efter. Visst är vi trötta, men utan bakfylla är alla dagen-efter-göromål lite lättare att hantera. =)

De flesta av göromålen kommer jag visserligen undan, eftersom jag tillbringar mycket tid i soffan med lillan. Och det räknas inte ens som slappartid, eftersom jag ser till att det lilla livet får näring. Hennes far får därför finna sig i att ta de värsta smällarna, dock med den fördelen att han har rörelsefrihet större delen av dygnet, vilket är ett rätt bra avtal.
Jag röjde i alla fall en del, och gjorde i ordning något av frukosten. Det imponerande diskberget slapp jag, vilket jag är tacksam för!

Nyårsvädret var idylliskt, och den påtvingade promenaden med vagnen, eftersom lillan numera vägrar somna på dagarna, kändes inte så betungande. Jag hade gärna varit ute länge, men strax efter avfärd insåg jag att jag glömt reflexer, och min stora motvilja mot att bli påkörd fick mig att ta den korta rundan. Ändå återkom jag till hemmet märkbart uppiggad, och möttes av en nygjord caffe latte, vilket inte gjorde saken sämre!
Ytterligare grädde på moset är att lillan fortfarande sover, efter tre timmar.

På det stora hela känns årsskiftet som en lyckad tillställning.

De senaste dagarna har mycket kretsat kring foton.

Vi tog årets julkortsbild i torsdags, och sedan har jag beskurit, skrivit  ut och monterat dem med ett resultat jag är riktigt nöjd med.

I måndags var det fotografering i ateljé, med alla förberedelser det kräver, och dessutom den efterföljande genomgången av foton, som för mig bara ledde till förvirring. Med två vuxna och två barn på bilden är det inte alls säkert att alla blir bra på en och samma bild...

Idag kunde jag äntligen klicka iväg ett mail med foto på vårt nytillskott till en före detta kollega. Jag har varit på gång sedan september, men först nu hade jag övervunnit alla hinder i form av brist på fina bilder på mig och lillan tillsammans, utebliven överföring från kameran till datorn och allmän tidsbrist.
Samma bild ska även skrivas ut och skickas till en gammal elev, men det kräver att jag laddar skrivaren med fotopapper, det vill säga ännu ett hinder...

För att bygga vidare på fototemat funderar jag på att gå igenom bilderna jag har i datorn och välja ut bilder att skriva ut, till fotoalbumet och till stolta mor- och farföräldrar...
Kanske sortera i mappar och döpa om bilderna också. Det finns några outforskade funktioner i fotohanteringen i min dator också, så jag kanske ska börja tagga och klassificera fotona, nu när jag är i farten! Det gäller ju att utnyttja tillfället.

Idag har jag, tillsammans med min stora tjej, utfört stordåd i julstämningens namn.

I morgon är det första advent, och i år frångick jag principen om att inte pynta förrän just den dagen, eftersom vi i år ska ha gäster på eftermiddagen. Då är det ju trevligt att inte behöva trilskas med att få ner lådan från vinden (dvs tjata på karln, som sedan motvilligt hämtar ner den...), stressa ut i skogen och samla mossa till adventsljusstaken, virra runt i huset med de till antalet något för få elljusstakarna för att hitta bästa placeringen och dessutom stryka gardinerna. För att inte tala om alla andra små sysslor som man kommer på när man väl är igång...

I år har jag sparat några få godbitar att stressa med i morgon:
Inhandla långa fina ljus till ljusstaken och julstjärnor till köksfönstret, baka en saffranskaka till fikat och få iväg sambon till affären, så att vi kan genomföra underhållandet av våra gäster med såväl glögg som ovan nämnda kaka. Ja, och så sätta upp den nystrukna gardinen i dotterns rum.
Det är nog ungefär det. Det borde kunna funka!

Den här veckan är vanligen en hektiskt fikavecka. Inom loppet av en vecka fyller två kusiner och dottern till våra vänner år, så det blir tre barnkalas i rask takt. Dessutom får den utvalda leksaksaffären ett litet uppsving trots att det är mer än två månader till jul.

I år har det inte blivit ett enda kalas.

Vår självpåtagna isolering med anledning av vårt spädbarn kombinerat med svininfluensan (oj, förlåt, nya influensan A(H1N1) ska det vara...) gör att vi har valt bort dessa stora sammankomster till fördel för några mindre, mer privata sammankomster.
Problemet är bara att stora tjejen blivit hostig och snorig, att sambon fått ont i halsen och att jag själv börjar känna av halsen. Kusinerna har också råkat på någon form av förkylning, så de mindre, mer privata sammankomsterna har fått skjutas på framtiden.

Så här sitter vi med våra fina paket, och bara väntar på att få träffa födelsedagsbarnen!

Jag har inte kollat upp det än, men jag tvivlar på att ordet kulinera finns med i SAOL.
Jag skapade det idag, för att beskriva mina aktiviteter under dagen. Det betyder ungefär "skapat kulinariska upplevelser" eller mer vardagligt "laga mat eller bakat".

Idag fick jag nämligen oväntat mycket tid på mig att göra något annat än att amma. Lillan sov oroväckande länge, och däremellan var hennes pappa pigg på att ta hand om henne (jag tror att det hade med hans begynnande förkylning att göra. På så sätt kunde han ju sitta i soffan och slappa utan att behöva känna att han inte uträttade något vettigt.)
Jag utnyttjade tiden till kulinerande. Först fixade jag lunchen, sedan gjorde jag lite förberedande arbete, det vill säga en matlista för veckan som kommer och tillhörande inköpslista. När sambon varit till affären började stora tjejen och jag att baka bullar (dagen till ära), medan degen jäste började jag laga kycklingsoppa till middagen, för att sedan baka ut bullarna medan soppan skulle sjuda. Sedan satte jag mig för att amma när resten av familjen satte sig för att äta...
Efter maten avnjöt vi våra nybakade bullar, och sedan skapade jag ett nytt ord.

Jag börjar inse att jag har ett stort behov av struktur. Det är något av ett klassiskt exempel på den beryktade kossan som man inte saknar förrän båset är tomt, och jag har under denna ostrukturerade första tid som tvåbarnsförälder kommit att sakna strukturkossan ganska rejält.

Nu i månadsskiftet skulle räkningarna betalas, och i sista stund satte jag mig vid datorn, bara för att inse att jag inte hade en aning om när och hur mycket pengar jag skulle få den här månaden.
Strax efter detta inser jag att jag ännu inte planerat föräldrapenningen för oktober, och alltså inte vet vad jag kommer att få för pengar vid nästa månadsskifte.

Familjens klädbehov inför höst och vinter är en annan detalj som jag förträngt eller skjutit upp. Lillan har jag ingen koll på alls, men idag fick hon i alla fall en fleeceoverall av sin farmor. Stora tjejen behöver troligen en ny jacka, och definitivt nya skor. Själv behöver jag en snygg höstjacka, en vinterjacka och nya byxor. Praktiskt taget varenda kofta jag äger fick för sig att falla i bitar strax efter att jag kom hem från BB, så det behöver fyllas på. Sambon handlar sina kläder själv, men ekonomin måste ju räcka även till hans behov av tröjor, byxor och jacka. Dags att planera och styra upp detta!

Maten är också eftersatt. Vi har bestämt att vi inte ska ta med lillan till mataffären (på grund av svininfluensan), så det är sambon som får handla efter jobbet. Det är inte det ultimata, eftersom han åker tidigt och kommer hem sent, och inte hinner planera matinköpen, vilket leder till att jag skickar SMS till honom mer eller mindre varje dag, med en lista på vad som behövs idag. Självklart missar vi saker varje dag, och så är vi där igen nästa dag. Veckoplanering och veckoinköp vore en bra idé...
Nu börjar jag dessutom komma ner i botten på fryslådan som var fylld av matlådor som jag bara kan värma när jag har en stund över för mitt eget näringsintag. Det innebär ett ökat behov av planering, då jag skulle behöva göra storkok för att kunna frysa in nytt.

Frågan är när jag ska hinna planera allt detta. Lillan kräver mycket uppmärksamhet, jag är trött av att ha sovit för lite, och jag är helt övertygad om att amningen mosar till min hjärna så att den inte funkar ordentligt. Jag har med andra ord oddsen emot mig, men jag ska ta kontroll över situationen!

För en vecka sedan lade jag ner mitt liv.

Jag lämnade dottern i mina föräldrars vård, tog av örhängena och duschade bort varje uns av normal vardag med specialtvål för desinfektion.
Dagen därpå slutade jag äta, och på fastande mage lämnade jag min kropp i händerna på folk som jag hoppades kunde ta hand om den. I utbyte fick jag ett underbart litet knyte att lägga all min kärlek på, men även en isolering från omvärlden, inklusive dottern därhemma hos mormor och morfar.
Jag fick också smärta. Och smärtlindring för att väga upp smärtan.

Några dagar senare fick jag komma hem. Till dottern och mina vanliga omgivningar.
Men inte till mina vanliga rutiner. Smärtan följde med hem. Liksom knytet.

Nu börjar jag komma tillbaka till livet igen. Jag är inte lika beroende av smärtlindring längre. Jag börjar klara av de där småsakerna som jag saknat, att plocka upp saker från golvet, att fixa och dona, plocka undan efter mig och idag har jag till och med sytt en långkjol till äldsta dottern.

I kväll ska jag sätta tillbaka örhängena, och hävda att livet är tillbaka.

Bäbisen är ju vårt andra barn, vilket innebär att vi redan har en massa prylar som behövs. Men var är de?
Sambon var upp på vinden igår och letade igenom varenda låda (säger han) och ändå fattas åtminstone babygymmet, bärselen och de söta små nallarna som ska sitta på vagnen för att bäbisen ska ha något att titta på.

Jag är övertygad om att de finns där, men i mitt tillstånd bör jag undvika att klättra på stegar, och jag vet inte ens om jag skulle komma in på vinden just nu. Dels beroende på storleken, och dels beroende på min bortblåsta vighet. Och även om jag kunde, så har jag en höjdskräck som gör det jobbigt att ens klättra så högt på en stege. (Men höga berg, höga torn och till och med luftballonger går bra.)

Kontentan är att vi inte har hittat grejerna och jag måste få upp sambon igen, trots att han hävdar att han har letat överallt. Suck!

...eller snarare bäst före-tid.
Jag känner att jag har passerat min bäst före-tid nu. Jag blev plötsligt så trött att ögonen håller på att falla ihop. Nio timmar efter att jag vaknat finns ingen kraft kvar. Och det sammanfaller förstås med att det är dags att laga mat, så jag kan inte lägga mig och sova en stund heller. Hur ska detta sluta?

Min sambo hade bjudit in till födelsedagsfika idag, och inte nog med att dottern och jag bakat muffins i flera omgångar, han hade även köpt ett okänt antal sorters kakor samt en tårta till begivenheten.
Och här sitter jag med diabetes...

Först hade jag tänkt baka specialmuffins med mindre socker och bättre mjöl, vilket jag borde kunna äta en av i alla fall, men till slut bestämde jag mig för att avstå helt och hållet, och istället skära till en smaskig fruktsallad. Det är i och för sig att överdosera frukt, men det har jag ju redan accepterat som min stora last för tillfället, så det spelar ju ingen roll. =) Till detta drack jag ett stort glas vatten med två frysta björnbär i, trots att det fanns kaffe (med härligt sötningsmedel till), te, saft, läsk...

Nu är jag minst sagt nöjd med mig själv! Jag var så duktig!

Gårdagens dust med IKEA-madrassen fick sin upplösning idag, när jag resolut greppade saxen och decimerade min fina, nyinköpta madrass.
Med lite stök och bök fick jag in den i det gamla överdraget, som jag tvättat, och vips är madrassen perfekt anpassad till vår gamla spjälsäng. Om man inte lirkar av överdraget och inspekterar snittytorna på nära håll, kan man tro att jag lyckades köpa en madrass i rätt storlek. =) (Om man gör det kan man däremot tydligt se att min sax är så liten att det går åt betydligt mer än ett snitt för att kapa en madrass på 120x60...)

Dagens andra madrassaktivitet var att jag köpte en ny madrass till vagnen. Den var lite, lite för liten, men inte så att det stör. I alla fall inte mig.

I morgon ska vi nog hinna bädda...

Jaha, som vanligt måste ju något gå fel. Lagen om alltings jävlighet är ju välkänd, och den stämmer alltid hemma hos mig.

Dagens största irritationsmoment blev madrassen till spjälsängen.
Som jag har jagat efter denna madrass eftersom jag vet att IKEA har annat mått än "alla andra" och att madrassen därför måste inhandlas på just IKEA. Exakt vilket mått det dkulle vara mindes jag inte, men det var ju IKEAs mått, så det var inga problem. Bortsett från att IKEA tydligen bytt mått på spjälsängar någon gång under de senaste fyra åren. =(

Det går på inga villkors vis att knö ner madrassen i sängen, så nu föreligger ett måttande och klippande som förhoppningsvis kan tillåta oss att få in den nya, något stympade, madrassen i det gamla, nytvättade överdraget och sedan vidare ner i sängen.

Ja, det skulle ju kunna vara lätt också, men det vore inte rätt.

Det känns nästan som att vi ska flytta.

Dagen, eller någon dag inom en snar framtid, ska ägnas åt att packa ner ett stort antal böcker och andra prylar i någon form av flyttkartonger. De kartonger vi har i reserv är för tillfället utlånade, så det blir till att stuva om i de lådor vi har stående på vinden redan...
Sedan ska bokhyllan monteras ner och stuvas undan, spjälsängen ska plockas fram och monteras ihop och så ska vi väl leta fram allt annat som vi kommer att behöva nu när en ny bäbis kommer in i våra liv...

Och alltihop omges av en mindre byggarbetsplats, vilket leder tankarna till när vi flyttade in i vårt nybyggda hus för fyra år sedan.