applicera ofin il

Jag kommer nu att flytta till en ny blogg, och jag hoppas att ni som troget synts till i min statistik väljer att följa med mig dit. Välkomna!
http://carbeagus.blogspot.com/

För ungefär ett år sedan drog jag ner på kaffedrickandet så att jag till slut inte drack kaffe alls på ganska länge.
Beslutet fattades på grund av en kombination av graviditet med tillhörande illamående och min då nya jobbarkompis uttalande om mjölken i kaffeautomater av den typ som fanns i personalrummet på jobbet. (Enligt honom var mjölken praktiskt taget att likställa med tvättmedel. Jag kan väl säga att jag inte var så sugen på kaffe på jobbet efter det...)

Under sommaren gjorde jag vad jag minns ett enda undantag: På Zetas trädgårdscafé. Den latten är den bästa jag druckit, och eftersom jag är där så sällan kunde jag inte låta bli att unna mig.

I september avslutades graviditeten och där någonstans återupptogs kaffedrickandet. Först ett glas latte om dagen, sedan trappade jag upp till två om dagen. Nu dricker jag ibland tre om dagen, och förståelsen för mitt långa uppehåll är lika med noll. Hur klarade jag av det? Varför ville jag klara av det?

När jag var på jobbet i förra veckan snuddade tanken vid att ta en gammal god chocoffee i automaten...
...men så långt har jag visst inte kommit än.

När jag bara hade ett barn tyckte jag att det var urjobbigt att vara hemma med sjukt barn. Hon var gnällig (hon var ju sjuk) och vi kunde inte vara ute, i alla fall inte om det var för kallt. Instängd i hemmet med ett sjukt barn en hel dag eller ännu mer.

Nu har jag två barn, och ett sjukt barn har blivit ännu jobbigare!
Den ena är lika gnällig och svår att tillfredsställa som tidigare, med det tillägget att hon nu är avundsjuk på all uppmärksamhet lillasyster får.
Den andra är i behov av frisk luft och sömn, och vad vore bättre än att kombinera detta genom en promenad med vagnen? Rent teoretiskt inget, men när storasyster är sjuk får vi helt sonika stryka promenaden, och får därmed ytterligare en gnällig unge på halsen.

Som en liten kompromiss väntade jag tills lillan var helt slut, tog sedan en minipromenad ner till postlådan och tillbaka till huset, gungade vagnen en stund och hoppades på tur. Alltmedan storasyster ylade inifrån eftersom hon var ensam. Nu sover i alla fall lillan på trappen, och stora tjejen är hyfsat nöjd med att jag är inne igen.

Jag fasar för den dag de är sjuka båda två. Jag antar att det är nästa steg på skalan.

I natt brann min arbetsplats upp i en med all sannolikhet anlagd brand. Inte hela skolan, men den delen där jag jobbar.
I kölvattnet kommer en flod av känslor...
Ilska, så klart. Hur kan man göra så?!
Sorg. Här jobbade jag när jag först började på den här skolan, och det är också här jag jobbat min längsta sammanhängande tid. Det finns en hel del minnen.
Oro. Vad händer nu? Hur går det för barnen och var kommer jag att jobba i höst?
Lättnad. Ingen blev skadad.
Tomhet. Jag har nu inga som helst jobbprylar kvar. Det blir till att börja om på noll.
Och så en annan slags lättnad: Jag är så glad att jag är mammaledig och slipper jobba den här terminen, som utan tvekan kommer att vara en av de rörigaste terminer skolan har upplevt. Förhoppningsvis är det mesta ordnat till terminsstarten i höst.

Onsdag.
Vaknar klockan fyra, efter att ha kommit i säng först efter midnatt, för att byta blöja och amma. Även om vi ligger och ammar är det svårt att somna om när sambon ska upp halv sex, stora tjejen vaknar också typ då, och snart nog är det dags att förbereda för att åka till dagis.
Håller tummarna för att bilen startar, vilket den gör tack vare det nya batteriet som sattes i dagen innan.
Lämnar på dagis och åker en snabbis till affären på väg hem. När jag kommer ut ser jag att ena bakdäcket är platt. Hejdå förmiddagskaffe!
Jag är sinnebilden av en hjälplös kvinna: det är kallt och jag har en bäbis med mig, har inte en aning om vad jag ska ta mig till, vet inte ens om reservhjulet finns i bilen eller inte.
Tack och lov kom en fantastisk kvinna till min räddning. Hon gör mer än att bara hjälpa till: Hon tar tag i hela situationen och hämtar en bättre domkraft på sitt jobb (hon jobbar på en däckfirma, hur mycket tur får man ha?), erbjuder mig att sätta dottern i hennes varma bil istället för i min kalla, och vill inte ha någonting som tack.
Åker vidare till sambons jobb för att byta bil; han får ta hand om punkteringen. Hjälplös kvinna...
Slutligen kommer jag hem, stressar fram en caffe latte och får sedan bråttom att fixa mat innan jag måste iväg igen.
Lillan ska lämnas hos farmor och jag ska på massage. Sedan till dagis och hämta stora tjejen, tillbaka till farmor, amma, fika lite och bli rejält osams med stora tjejen. Inte så konstigt med tanke på att jag är trött och sliten och hon är trotsig som vanligt.
Hemfärd under tystnad - hon är riktigt arg på mig.
Väl hemma möts jag av de oupplockade kassarna. Det hann jag ju aldrig...
SMS till sambon, jag måste få ur mig något. Får uppmuntran tillbaka och forsätter kriget mot dottern. Hon kräver att få spela på datorn, men jag säger nej. Hon ska inte uppmuntras när hon är otrevlig.
Ingen TV heller och sedan somnar hon på soffan, alldeles utmattad.
Själv måste jag amma. Fortfarande ingen sömn. Lovar mig själv att gå och lägga mig tidigt.
Sambon kommer hem och lagar mat med stora tjejen som har vaknat. Jag får till och med en kram av henne till slut.
Han nattar henne sedan, och av någon anledning sätter vi på en film. Återigen är det midnatt innan jag kommer i säng.

Torsdag.
Vaknar klockan fyra...

I morgon börjar min sambo jobba igen, efter en lång julledighet.
På tisdag ska stora tjejen tillbaka till dagis efter ett ännu längre uppehåll.
Själv ska jag fortsätta vara hemma med lillan, men vi får i alla fall tillbaka lite rutiner, och jag kanske kan lära mig vilken dag det är... Nu har det inte varit någon skillnad på vardag och helgdag, och helgdagarna har i alla fall inte hållit sig till helgerna, utan valsat runt i veckorna lite som de velat. Nu tror jag att det är vanliga veckor ända till påsk, och det ska bli skönt!

Jag hoppas att den värsta kylan är över, så att det kan hålla sig runt fem minus eller så. Då kan man ju i alla fall vara utomhus. Jag vill ju hålla igång mina promenader, och så mår stora tjejen bättre när hon får vara ute och leka i snön!
Det vore bra om den bil som räknas som min kunde fungera framöver också... Den har trilskats lite under juluppehållet, och därför har den mest fått stå, men nu kommer jag att behöva den. Om jag inte vill gå upp i ottan, pälsa på barnen och skjutsa herrn i huset till jobbet varje dag, förstås.
Jag ser gärna att väglaget stabiliserar sig, så att vi kan åka på lite utflykter. Svininfluensan vilar ju för tillfället, så jag vill passa på att göra något med min ledighet. Hösten blev lite småjobbig på det viset...

Välkommen vardag!

Min yngsta dotter fyller fyra månader idag. Min äldsta dotter är fyra år.
Min äldsta dotter är nu 56 månader. Min mor är 56 år.
På sätt och vis är de lika gamla allihop! =)

Igår kväll insåg jag att vår familj förslappats under helgerna.
Ledighet, förkylningar och kyla har hjälpts åt att förvandla oss till riktiga soffpotatisar.
Jo, jag har varit ute på enstaka promenader, men det är bara jag och mest för att få en kinkig bäbis att somna i vagnen... Stora tjejen, som ju är i den ultimata snölekaråldern, 4 år, har inte ens fått fram snöleksakerna från sommarförvaringen på vinden.

Det som fick mig att komma till insikt var det faktum att just stora tjejen inte bytt om från pyjamas sedan nyårskvällen. Och detta var alltså den andra januari! Andra, inte första.
Samtidigt var hon riktigt gnällig. Hon hade ont överallt, och inget hjälpte, så jag bestämde att hon behövde frisk luft och lite rörelse.
Klockan var halv sju, en ynka halvtimme före läggdags, så pyjamasen fick hon behålla, men på med overall och andra behövliga attiraljer och ut i snön för att utföra uppdrag.

Först tog vi oss runt huset genom att gå där det låg minst snö, sedan gick vi runt bilarna, för att sedan gå hela vår väg åt båda hållen, klättra i snöhögar och slutligen gå ut i skogen och gå förbi fem träd. Någonstans mitt i äventyret konstaterade hon att det inte gjorde ont längre, och sista uppdraget var hennes eget påhitt. Jag lyckades med andra ord!

Dagens uppdrag var att få upp hennes far på vinden för att hämta ner pulka och snowracer, och sedan fick jag springa upp och nedför gatan med en överlycklig fyraåring på en snowracer i hasorna.
Hon är en riktig fegis, men den lilla backen från vår uppfart ner mot vägen var den perfekta utmaningen för henne, och när jag väl kommit på det slapp jag springa så långt.
Pulkan fick följa med till mormor och morfar, där hon också fick åka spark innan hon vilt protesterande följde med hem.

I morgon har vi bokat in en vinterpromenad med faster. Snowracern (eller pulkan) följer med, och kanske hittar vi en passande backe. Det känns som att vi har kommit ur slappandet! =)

Jaha, så var det alltså 2010.
Nyårsvakan blev helt alkoholfri, på grund av en amma, en chaufför och två smått förkylda respektive. Det kändes liksom inte befogat att besöka systemet eller att ordna två olika välkomstdrinkar med det underlaget. Och nykterheten ger ju en del positiva bieffekter, inte minst så här dagen efter. Visst är vi trötta, men utan bakfylla är alla dagen-efter-göromål lite lättare att hantera. =)

De flesta av göromålen kommer jag visserligen undan, eftersom jag tillbringar mycket tid i soffan med lillan. Och det räknas inte ens som slappartid, eftersom jag ser till att det lilla livet får näring. Hennes far får därför finna sig i att ta de värsta smällarna, dock med den fördelen att han har rörelsefrihet större delen av dygnet, vilket är ett rätt bra avtal.
Jag röjde i alla fall en del, och gjorde i ordning något av frukosten. Det imponerande diskberget slapp jag, vilket jag är tacksam för!

Nyårsvädret var idylliskt, och den påtvingade promenaden med vagnen, eftersom lillan numera vägrar somna på dagarna, kändes inte så betungande. Jag hade gärna varit ute länge, men strax efter avfärd insåg jag att jag glömt reflexer, och min stora motvilja mot att bli påkörd fick mig att ta den korta rundan. Ändå återkom jag till hemmet märkbart uppiggad, och möttes av en nygjord caffe latte, vilket inte gjorde saken sämre!
Ytterligare grädde på moset är att lillan fortfarande sover, efter tre timmar.

På det stora hela känns årsskiftet som en lyckad tillställning.

Min svägerska hade läst i en trädgårdstidning om gerillaodling, det vill säga att man odlar på andras mark, exempelvis genom att strö ut frön, och tyckte att det var något för vår trädgårdsförening att anamma.

Innan klimatet gav oss möjlighet att göra det råkade jag ut för en annan gerilla, och det i mitt eget hem. Det var min fyraåring som annekterade hela vårt hem genom att sprida ut varenda julprydnad hon möjligtvis kunde hitta. Det dög inte alls att hänga grejer i grenen som sitter uppe under taket i hennes rum i just det syftet, eller att pynta granen som togs in ett par dagar tidigare än normalt för att glädja den lilla julomanen. Nej, varenda litet hörn av hemmet skulle pyntas, och varenda grej skulle användas. Och när allt var framställt började hon arrangera om.

Mitt enväldiga beslut att utesluta blått ur årets julfärgschema, och istället fokusera på rött, silver och glas, var något som mottogs med missnöje. Först var det protester av relativt demokratisk art, som sedan följdes av känslomässig utpressning ("Snääälla mamma!" med huvudet på sned) och till slut närmade sig lynchstämning. Som tur är har jag fortfarande storleken på min sida, så upproret kunde ganska enkelt tryckas ned, men förutom de blå kulorna blev det inget kvar i lådorna!

De senaste dagarna har mycket kretsat kring foton.

Vi tog årets julkortsbild i torsdags, och sedan har jag beskurit, skrivit  ut och monterat dem med ett resultat jag är riktigt nöjd med.

I måndags var det fotografering i ateljé, med alla förberedelser det kräver, och dessutom den efterföljande genomgången av foton, som för mig bara ledde till förvirring. Med två vuxna och två barn på bilden är det inte alls säkert att alla blir bra på en och samma bild...

Idag kunde jag äntligen klicka iväg ett mail med foto på vårt nytillskott till en före detta kollega. Jag har varit på gång sedan september, men först nu hade jag övervunnit alla hinder i form av brist på fina bilder på mig och lillan tillsammans, utebliven överföring från kameran till datorn och allmän tidsbrist.
Samma bild ska även skrivas ut och skickas till en gammal elev, men det kräver att jag laddar skrivaren med fotopapper, det vill säga ännu ett hinder...

För att bygga vidare på fototemat funderar jag på att gå igenom bilderna jag har i datorn och välja ut bilder att skriva ut, till fotoalbumet och till stolta mor- och farföräldrar...
Kanske sortera i mappar och döpa om bilderna också. Det finns några outforskade funktioner i fotohanteringen i min dator också, så jag kanske ska börja tagga och klassificera fotona, nu när jag är i farten! Det gäller ju att utnyttja tillfället.

I vanliga fall brukar jag slänga ur mig ord som "panik" och "ångest" lite hur som helst. Jag har panikbråttom eller julklappsångest, men egentligen är det ett relativt milt tillstånd av dåligt samvete som avses. Jag borde ha kommit längre med det ena eller det andra.

Nu börjar jag dock inse att ett av dessa dåliga samveten börjar gå över gränsen till verklig panik. Jag ligger vaken om nätterna och när jag väl har tid att ta tag idet skjuter jag undan det för att jag mår så dåligt av att tänka på det. Det rinner också över till andra områden, så att jag är på dåligt humör i andra situationer, och fräser ifrån för minsta lilla.

Det handlar om studierna. Kursen som jag skulle ha klarat av i somras, innan lillan föddes, men som jag fortfarande inte har lämnat in något på. Och examensarbetet som började där någonstans i september, har jag inte ens någon handledare för, och jag har inte frågat efter en.
Jag vill inte ta i det, för jag mår dåligt. Jag tror att någon ska bli arg på mig för att jag inte gjort det, och speciellt för att jag inte gjort det tidigare. Jag är rädd att de ska säga att det är för sent. Jag är rädd att jag inte ska bli klar. Jag måste bli klar. Min anställning hänger på att jag blir klar.

Det är precis som sist. Jag kan inte slutföra det. När det är mig det hänger på blir det pannkaka av alltihop. Förra kursen följde jag samma plan som alla andra, träffade läraren på de utsatta datumen och lämnade in min arbeten som jag skulle. Sen skulle jag lägga upp en egen plan och göra arbetet utan stödet från den planerade studiegången, och det sket sig. Nu är det examensarbetet, och där finns det ingen given studiegång, eftersom det är mitt eget arbete som ska avgöra, och jag kommer ingenstans! Jag får inte ens tag i en handledare som skulle kunna hjälpa mig.

Jag måste inse att jag är dålig på att sluföra saker, och göra något åt det. Träna.
Det är ju inte bara det här. Det är allt. Jag drar igång fantastiska projekt med barnen på jobbet, men strax innan det blir klart tar geisten slut, och den stora finalen rinner ut i sanden. Det kan vara något så enkelt som att häfta ihop en bok, men det blir bara inte gjort. Det ligger halvfärdigt och tar plats på en hylla någonstans, och varje gång jag ser det stör det mig på mer än ett sätt. Jag blir irriterad för att det ligger där och tar plats till ingen nytta, och jag blir arg på mig själv för att jag inte har gjort klart det. Till slut slänger jag bort det för att slippa påminnas.

Vad är det för fel? Varför kan jag inte ta ansvar för mitt liv och avsluta något för en gångs skull?

Nu har jag i alla fall bett en vän om hjälp. Jag hoppas att det fungerar.