Självgod men missnöjd
Jag skrev riktigt BRA! Det var en fröjd att följa denna ovana mammas tankar i allt från gedigna bäbisfunderingar till ovidkommande sidoupplevelser!
Å andra sidan måste jag tillstå att jag inte är speciellt nöjd med min blogg i nuläget. Den lämnar en hel del övrigt att önska, särskilt om man varit med sedan storhetstiden.
Så... Vadan detta? Varpå beror detta kvalitetsbortfall? Hur kommer det sig att bloggen inte lockar till skrattfest och lycka på samma sätt som tidigare?
En skillnad som stack mig i ögonen ganska omgående, är att mina inlägg numera tenderar att bli enkla dagboksanteckningar i "Detta har hänt idag"-stil, medan storhetstidens inlägg dominerades av analytiska inlägg, där dagens händelser blev en del av ett större sammanhang. Jag fann mönster i vardagen och försökte förklara förekomsten av dessa mönster, på ett sätt som är mer personlighetsspeglande än dessa trista konstateranden av verklighetens framfart.
Kort sagt: Jag har tappat mig själv någonstans på vägen.
Den naturliga följdfrågan blir då: Var?
Var försvann applicera ur inläggen? Var blev tristessen förhärskande?
Svaret är att det kom gradvis.
Redan när jag började planera för att börja jobba kunde förändringen anas, och sedan har den bara fortsatt. Jobbet har alltså haft en dålig inverkan på mitt bloggande. (Undrar hur kommunen ställer sig till ett skadeståndskrav baserat på försämrad bloggförmåga...)
På vilket sätt har detta skett?
Är det så enkelt att jag inte trivs på mitt jobb, och att det totalt suger musten ur mig, dränerar min kreativitet så till den milda grad att jag inte kan författa att vettigt blogginlägg?
Eller är det så banalt att det är tiden som fattas nu när jag jobbar? Av tidsbrist följer ett stressat bloggande, som inte hinner vara kreativt. Det blir effektivisering, rationalisering, neddragningar... Det blir en budgetblogg!
Jag skulle vilja säga att det inte är så enkelt.
Visst har jobbet till viss del sugit musten ur mig, och under vissa stressiga perioder har jag säkert inte mäktat med de underfundiga och kloka profetior som stundtals strömmat från mitt tangentbord ut i cyberrymden, men samtidigt är jobbet, med alla de relationerna en outsinlig källa till analyser och resonemang, och som en näst intill oundviklig följd av själva företeelsen "jobbet", kommer ytterligare relationer (och till på köpet en massa utveckling), i form av fenomenet "dagis", där jag dagligen lämnar min dotter just för att kunna jobba. Även detta erbjuder ett veritabelt smörgåsbord av möjliga analyser.
Och ja. Visst har jag mindre tid nu, än jag hade då. Inte nog med att jag jobbar heltid, med resor, hämtning, lämning och annat därmed förenligt inräknat tar det här jobbandet runt 50 timmar varje vecka, som jag tidigare kunnat ägna åt bloggen och språket.
Det är alltså inslag av båda orsakerna, men problemet är mer mångfacetterat än så. Jag tror att även trädgården spelat in. Trädgården, som är en lisa för min själ, som skänker så stor glädje och ett lugn till mitt liv, som enbart torde vara av godo, bär också en del av skulden i den härva som kreativitetsbloggandet fastnat i, och detta av minst två anledningar.
Dels tar trädgården en hel del tid i anspråk. Jag älskar att vara där, och är jag där, så sitter jag inte vid datorn, och sitter jag inte vid datorn så skriver jag inga inspirerade inlägg. (Faktiskt så skriver jag inga inlägg alls när jag är i trädgården, även om jag då och då skissar på ett inlägg i huvudet medan jag gör annat.)
Dels har jag startat en konkurrerande blogg på enbart trädgårdstema. Det innebär ju förstås att jag sitter och skriver på två bloggar, och det tar naturligtvis tid från den här bloggen, eftersom den tidigare varit "ensambarn", och hur mycket en mamma än älskar båda sina barn, så finns det inte lika mycket tid för första barnet när det kommer ett syskon...
Men! (Och det är i sanning ett stort men! Här närmar vi oss nämligen det språkliga problemet. Tidsbrist och inspirationsbrist i all ära, men något måste ju ha hänt med min lingvistiska ekvilibrism. (Åh, vad jag älskar komplicerade halv-hitte-på-ord!) för att sänka kvaliteten så till den milda grad...) Själva trädgårdsbloggandet har fångat mig i ett språkligt bloggmönster som sedan tagit överhanden även i denna blogg.
När jag skrivit om trädgården har jag av någon anledning hamnat i "detta har hänt idag"-upplägget. Det känns på något sätt naturligt att skriva så, kanske för att det händer så mycket i trädgården, kanske för att de andra skriver så, men det är också ett tecken på min tidigare omskrivna ickedominans. Eftersom jag på ett enda trist dagboksinlägg på trädgårdsbloggen kan få fler kommentarer än jag fått på ett helt år av inspirerade och analytiska inlägg här, sluter jag mig till att det är så världen vill ha mig, och fortsätter (alldeles undermedvetet, förstås) att skriva så.
Det är alldeles egalt att jag inte finner någon som helst glädje i vad jag själv skrivit, utan endast i kommentarerna... Suck! Snacka om att utplåna sig själv!
I förlängningen, och detta startade redan när trädgården dök upp här i bloggen, ett bra tag innan trädgårdsbloggen stack upp sitt språkligt onyanserade tryne, har detta lett till en förslappning av hela mitt skriftspråk, och jag har allt oftare återvänt till dagboksanteckningarnas konungadöme.
Detta är på intet sätt något jag är tillfreds med. Jag avser att göra allt jag kan för att sluta med dagboksspråket, framförallt i denna blogg, men även i trädgårdsbloggen. Fram för fler analyser av imaginära problem i trädgården!
Faktum är att de trista dagboksanteckningarna har sin givna plats i en redan existerande bok. Där kan jag sedan gå tillbaka och kontrolera vad jag planterade när, utan att förpesta bloggvärlden med menlösa upprapningar av dagens ointressanta skeenden.
Välkomna till operation Återupprätta Bloggen!
