Orättvisor
Jag såg Nyhetsmorgon lördag igår, och intervjun med Marie Fredriksson. Hela tiden satt jag och irriterade mig på hur orättvist det är att min farbror är död när hon fått samma diagnos nästan samtidigt och sitter där i TV och mår bra.
Jag önskar på intet sätt att hon skulle dö, jag vill bara att han också fick leva och må bra.
Jag önskar på intet sätt att hon skulle dö, jag vill bara att han också fick leva och må bra.
"Vanlig"?!
Vad är det som är så vanligt med "vanlig mat"?
Eller snarare: Vad är det som är så ovanligt med bröstmjölk?
Jag skulle tro att det är fler i denna värld som äter bröstmjölk än det är som äter Nestlés milda havregröt. Det borde medföra att det är bröstmjölken som är vanlig. Eller?
Eller snarare: Vad är det som är så ovanligt med bröstmjölk?
Jag skulle tro att det är fler i denna värld som äter bröstmjölk än det är som äter Nestlés milda havregröt. Det borde medföra att det är bröstmjölken som är vanlig. Eller?
Glädje och sorg
Idag fick jag slutligen beskedet som jag fasat för av och till i några år. Dödsbudet.
Även om det var väldigt väntat brast det och jag grät och grät och grät. Jag tror att jag gråter mest för andras skull, de som har det ännu värre: hans familj, hans föräldrar, hans syskon... men ändå. Det är jobbigt med sorg, och man försöker fruktlöst att intala sig att "han har det bättre nu" eller något i sammanhanget lika menlöst.
Mitt i allt detta fick min dotter, helt oförstående inför detta oundvikliga och slutgiltiga, ett rent glädjeutbrott. Hon skrattade alldeles oprovocerat och vred sig på filten där hon låg på golvet. Hon lyfte rumpan från golvet och gnuggade filten i ansiktet. Allt i pur glädje. Jag tror inte att jag har sett henne sådan, utom när vi busar med henne och uppmuntrar det.
Jag slog mig ner på en köksstol, fortfarande med tårarna rinnande, och betraktade henne. Kontrasten mellan min sorg och hennes oförställda glädje var så slående, och jag reflekterade över hur lyckligt lottad jag ändå är. På sätt och vis finns det ett litet dåligt samvete över att jag är lycklig just nu, men samtidigt vet jag att det är det som får oss att överleva. Insikten om att jorden fortsätter snurra även om någon som är viktig för en dör.
Även om det var väldigt väntat brast det och jag grät och grät och grät. Jag tror att jag gråter mest för andras skull, de som har det ännu värre: hans familj, hans föräldrar, hans syskon... men ändå. Det är jobbigt med sorg, och man försöker fruktlöst att intala sig att "han har det bättre nu" eller något i sammanhanget lika menlöst.
Mitt i allt detta fick min dotter, helt oförstående inför detta oundvikliga och slutgiltiga, ett rent glädjeutbrott. Hon skrattade alldeles oprovocerat och vred sig på filten där hon låg på golvet. Hon lyfte rumpan från golvet och gnuggade filten i ansiktet. Allt i pur glädje. Jag tror inte att jag har sett henne sådan, utom när vi busar med henne och uppmuntrar det.
Jag slog mig ner på en köksstol, fortfarande med tårarna rinnande, och betraktade henne. Kontrasten mellan min sorg och hennes oförställda glädje var så slående, och jag reflekterade över hur lyckligt lottad jag ändå är. På sätt och vis finns det ett litet dåligt samvete över att jag är lycklig just nu, men samtidigt vet jag att det är det som får oss att överleva. Insikten om att jorden fortsätter snurra även om någon som är viktig för en dör.
Det är fortfarande inte en bra dag. Tårarna tränger sig på då och då, och huvudvärken är otäck. Men jag kan stundtals slappna av och bara umgås med mitt alldeles naturliga, och lagliga, uppåttjack en stund.
Smakportioner
Under en längre tid har jag arbetat mentalt med att införa "vanlig mat" i min dotters kosthållning. De mediala rapporter på ämnet som florerat under sommaren/tidiga hösten (minns inte riktigt när det var...) har satt myror i huvudet på mig. Ska jag verkligen våga börja nu, eller måste jag vänta till sexmånadersdagen? Kommer livsmedelsvarket att tvinga mig till offentlig avbön om jag ger min ännu inte halvåriga dotter mosad potatis, precis som de gjort med två kända blöjföretag som inte rekommenderat, men heller inte tydlighet avrått ifrån nämnda beteende?
BVC hade inga direkta pekpinnar att komma med när hon var fyra månader. "Det är upp till dig att avgöra vad som är bäst för ditt barn." Och en broschyr med tips på mat.
Information i form av en jämförelsevis tjock bok från Semper damp ner i postlådan.
Min syster (med en tjej på två år) gav lite smarta tips och uppmuntran på vägen.
En kompis (med en kille på sju åtta månader) hade ytterligare tips och uppmuntran.
Jag handlade hem både grönsaker och gröt, enligt nämnda tips, och stålsatte mig för att äntligen ta itu med det.
En oskyldig fråga från min sambo, som jag inte kunde svara på, satte stopp för den satsningen också. Är jag inte helt säker på vad jag gör, avstår jag hellre. Det är inte en bra strategi, men det är i alla fall en strategi.
Nytt besök på BVC vid fem månader, och när sköterskan rekommenderade att börja med gröt på kvällen, eftersom vi upplever att hon inte blir riktigt mätt, så grep jag tillfället i flykten. Redan samma kväll lagade jag till en smakportion gröt, som hon knappt decimerade alls genom sitt ätande, och jag är igång!!!
Jag hoppas att steget till den beryktade mosade potatisen inte ska kännas lika stort nu när haon faktiskt äter gröt, men det har vi inte sett än!
BVC hade inga direkta pekpinnar att komma med när hon var fyra månader. "Det är upp till dig att avgöra vad som är bäst för ditt barn." Och en broschyr med tips på mat.
Information i form av en jämförelsevis tjock bok från Semper damp ner i postlådan.
Min syster (med en tjej på två år) gav lite smarta tips och uppmuntran på vägen.
En kompis (med en kille på sju åtta månader) hade ytterligare tips och uppmuntran.
Jag handlade hem både grönsaker och gröt, enligt nämnda tips, och stålsatte mig för att äntligen ta itu med det.
En oskyldig fråga från min sambo, som jag inte kunde svara på, satte stopp för den satsningen också. Är jag inte helt säker på vad jag gör, avstår jag hellre. Det är inte en bra strategi, men det är i alla fall en strategi.
Nytt besök på BVC vid fem månader, och när sköterskan rekommenderade att börja med gröt på kvällen, eftersom vi upplever att hon inte blir riktigt mätt, så grep jag tillfället i flykten. Redan samma kväll lagade jag till en smakportion gröt, som hon knappt decimerade alls genom sitt ätande, och jag är igång!!!
Jag hoppas att steget till den beryktade mosade potatisen inte ska kännas lika stort nu när haon faktiskt äter gröt, men det har vi inte sett än!
En mjölkstockning senare...
Har inte skrivit på ett tag, delvis beroende på ett fall av mjölkstockning.
Det är egentligen ganska fascinerande att lite mjölk kan orsaka flera dagar av ohälsa. Speciellt som jag inte ens har konsumerat den, utan endast producerat den.
Inte bara bloggandet blev lidande, utan även min tidigare omtalade hurtbulleism, men bara vid ett tillfälle. Nu är jag igång igen, och kan dessutom rapportera att de nytvättade bara ramlar av mig.
Frågan är om det är bra eller dåligt. Jag är själaglad över min prestation (att tappa byxorna på cirka en vecka), men samtidigt var målet med inköpet att jag äntligen skulle kunna klä mig i något som passade... Det kan jag inte längre, och det gör mig inte själaglad.
Det är egentligen ganska fascinerande att lite mjölk kan orsaka flera dagar av ohälsa. Speciellt som jag inte ens har konsumerat den, utan endast producerat den.
Inte bara bloggandet blev lidande, utan även min tidigare omtalade hurtbulleism, men bara vid ett tillfälle. Nu är jag igång igen, och kan dessutom rapportera att de nytvättade bara ramlar av mig.
Frågan är om det är bra eller dåligt. Jag är själaglad över min prestation (att tappa byxorna på cirka en vecka), men samtidigt var målet med inköpet att jag äntligen skulle kunna klä mig i något som passade... Det kan jag inte längre, och det gör mig inte själaglad.
Hurtbulle
Jag har blivit en hurtbulle! Och som extra grädde på moset får jag nu också en stund för mig själv (utan barn och sambo, men med mitt promenadsällskap, i form av min svägerska) tre gånger i veckan.
Detta har lett till att mina nyinköpta jeans (Jippie!!! Jag har jeans!) efter bara en dryg vecka går att ta av utan att knäppa upp. Jeans töjer sig, och det har säkert med saken att göra, men riktigt så mycket kan det väl inte bli på en vecka...
Detta har lett till att mina nyinköpta jeans (Jippie!!! Jag har jeans!) efter bara en dryg vecka går att ta av utan att knäppa upp. Jeans töjer sig, och det har säkert med saken att göra, men riktigt så mycket kan det väl inte bli på en vecka...
Under vapenhot...
Min bror har i kommentarer på denna sida uttryckt sig hotfullt mot mig om jag inte skriver snarast, så jag måste väl...
Vill för övrigt celebrera det faktum att min broder, mentor och mitt ljus i bloggmörkret har återuppstått som bloggare. Hurra, hurra, hurra, hurra! Det höll på att bli trefaldigt, men endast det bästa är gott nog vid ett sådant här tillfälle. Fyrfaldigt ska det vara.
Helt kort kan jag annars rapportera att jag bor bland flyttkartonger, fortfarande, snart en månad efter flytten. Det är nästan otäckt så mycket saker vi har samlat på oss under åren. Så sent som idag rensade jag ut gamla kärleksbrev från en misslyckad historia -97.
Att jag ens gick på det där dravlet då, det är ju nästan pinsamt. Bortsett från att det inte står just de orden, så står det faktiskt svart på vitt att "det här är ett dödsdömt förhållande, och jag spyr bara ur mig en massa tjusiga haranger för att jag har hört att man ska göra det när man är tillsammans". Däremot stod det inget om att han hade för avsikt att utan förvarning försvinna från jordens yta med ojämna mellanrum. Men... det hade väl räknats som en förvarning, antar jag.
Nu känns det plötsligt inte som att det blir helt kort, men jag kan nog fortfarande rädda ansiktet genom att sluta skriva nu.
Vill för övrigt celebrera det faktum att min broder, mentor och mitt ljus i bloggmörkret har återuppstått som bloggare. Hurra, hurra, hurra, hurra! Det höll på att bli trefaldigt, men endast det bästa är gott nog vid ett sådant här tillfälle. Fyrfaldigt ska det vara.
Helt kort kan jag annars rapportera att jag bor bland flyttkartonger, fortfarande, snart en månad efter flytten. Det är nästan otäckt så mycket saker vi har samlat på oss under åren. Så sent som idag rensade jag ut gamla kärleksbrev från en misslyckad historia -97.
Att jag ens gick på det där dravlet då, det är ju nästan pinsamt. Bortsett från att det inte står just de orden, så står det faktiskt svart på vitt att "det här är ett dödsdömt förhållande, och jag spyr bara ur mig en massa tjusiga haranger för att jag har hört att man ska göra det när man är tillsammans". Däremot stod det inget om att han hade för avsikt att utan förvarning försvinna från jordens yta med ojämna mellanrum. Men... det hade väl räknats som en förvarning, antar jag.
Nu känns det plötsligt inte som att det blir helt kort, men jag kan nog fortfarande rädda ansiktet genom att sluta skriva nu.
