applicera ofin il

Nu har jag varit ledig från jobbet i tio dagar, men såvitt jag minns har det inte blivit ett enda inlägg. Varken här eller på min andra blogg. Det är väl konstigt att tiden kan rusa iväg sådär, men det har ju i alla fall varit jul...

Dagarna före julafton fylldes lätt med shopping och förberedelser av olika slag. Vi firade julen här hemma, så det blev en del att dona med. Sedan var det firande i dagarna tre, först här, sedan hos min farbror och faster, och slutligen hos svärmor.

Torsdagen blev en heldag hos min syster, så att barnen fick leka av sig. De två äldsta, hennes fyraåring och min på två-och-ett-halvt, gjorde upp planer på juldagen. "Du vill väl komma till mig och leka? Jag kan inte på lördag, för då ska jag på kalas, men nästa lördag blir bra." Deras respektive mammor utnyttjade vetskapen om fler lediga dagar än just lördagar, och bokade in torsdagen. På kvällen sov jag som en klubbad säl på soffan.

Fredagen, igår, skulle de lånade borden lämnas tillbaka till min föräldrar, och dottern skulle få komma till mormor och morfar och leka lite. Eftersom bilen var full av bord valde jag att promenera de uppskattningsvis 6 kilometrarna (inräknat de omvägar som krävs när man går med barnvagn...). En rejäl låsning i ljumsken gjorde mig handikappad och soffbunden resten av kvällen.

Som ett extra blogghinder, har jag haft min överdatoriserade sambo hemma de flesta av dagarna, och jag har därför inte kunnat slå mig fram till datorn ens de stunder jag haft över.

Jag opererade bort en knuta i måndags. Den satt strax intill örat, och nu sitter där istället tre stygn, prydligt inslagna i ett plåster... Jag fick förhållningsorder från skolsyster, som var så vänlig och bytte bandaget när det blött igenom, att låta det sitta där det sitter och inte blöta ner det. Av den anledningen har jag inte tvättat håret sedan i måndags. Jag har tuperat och fixat och donat för att få håret att se mindre otvättat ut än det är. Idag ska jag följa med min dotter till dagis och fira Lucia, så jag beslöt mig för att ändå ge mig på det...

Över mitt befintliga bandage placerade jag ett vattentätt plåster som jag köpte på apoteket igår. Jag lutade mig sedan över badkarskanten, med huvudet tiltat så gott det gick, för att minimera vattenmängden vid vänster öra. Jag hoppade också över balsam, för att slippa tvätta ur håret en gång till. Strax ska jag plocka fram hårtorken och sedan lirka bort plåstret och förhoppningsvis ändå ha bandaget kvar...

Nu har jag anmält mitt intresse för de nya arbetsuppgifterna.
Troligen blir det så att jag jobbar med det under våren, men jag gruvar mig lite för att offentliggöra det... Min vanliga klass räknar ju med mig till våren också, så jag kommer att göra dem besvikna, och sätta min kollega i en lite jobbigare situation.
Men det är inte mitt jobb att ordna det. I så fall skulle jag ju ha rektorslön... Eller hur, brorsan?!

Min sambo är inne i en fruktansvärt självcentrerad period. Han lyssnar inte ett dugg på sådant jag berättar som inte handlar om honom. När jag skulle berätta om dagens fasansfulla upptäckt, att de nittio decimeterstora frigolitkulorna till julpysslet inte var med bland det beställda, och att jag en och en halv vecka före själva pysslet fick sätta mig och ringa till pysselmaterialförsäljningsföretaget (underbart ord!) och göra en ny beställning, jag som inte ens tycker om att prata i telefon, och egentligen inte har något med inköp och budget att göra... När jag skulle berätta om detta, då avbryter han mitt i för att fråga om jag har läst HM-katalogen och om jag ska ha den kvar.

Hur viktig är ens sambo för en, om man inte ens kan lyssna på det utan att avbryta för en skitsak. Det var liksom en dramatisk händelse för mig, i sin litenhet. Hela vårt planerade julpyssel kunde ha gått åt skogen, men jag räddade dagen genom att ringa detta samtal... Och det skiter han högaktningsfullt i!

Samtidigt har han inga som helst problem att engagera sig i sina arbetskamraters vikt, och drar sig inte en sekund för att dra in mig i sina resonemang kring hur deras matsituation kan förändras till det bättre. SÅNT skiter jag högaktningsfullt i. Om de trivs med sina liv tänker inte jag börja planera upp matintagen för människor jag knappt har träffat!

Jag har ännu inte berättat om mina planer på att byta inriktning på jobbet, för jag tror inte att han klarar av att vara ett stöd för mig. Jag tror inte att det berör honom i tillräcklig utsträckning för att han ska engagera sig. Jag pratar hellre med andra.

Det är jobbigt!

Jag har två saker att våndas över för tillfället.

Den ena är min "bindvävsknuta" intill örat, som genomgått en smärtsam förvandling de senaste dagarna, och nu värker nästan hela tiden. Börjar ana att det är en elak finne där bakom, för nu tycker jag mig se gult äckligt var kika fram... Ajajaj!

Den andra är något trevligare. Jag har fått förslag om att jobba i förskoleklass nästa termin. Det finns dock en massa frågor kring detta, som jag knappt vågar försöka finna svar på. Först och främst handlar det om klassen jag jobbar med idag. Vad händer med dem? Sedan oroar jag mig för vad som händer om min blivande kollega får något av jobben hon söker? Jag känner mig inte redo att stå där med ensamt ansvar för en grupp just nu. Speciellt som jag inte ens har erfarenhet av förskoleklass...
Utöver detta kommer tjänsteproblemet in. Även känt som utbildningsproblemet. Jag är ju inte utbildad för det jag jobbar med, och går därför på nåder på en påhittad vikarietjänst. Risken finns att denna försvinner, och att jag förväntas ta en barnskötartjänst, vilket facket kommer att sätta sig emot. Jag är så naiv att jag inbillar mig att jag kan jobba var som helst på skolan, eftersom jag är anställd, men se det är inte riktigt så enkelt! Allt ska vridas till och ändras, och jag hänger inte med. Tackar jag ja till en arbetsuppgift kan det mycket väl vara så att jag har tackat ja till en tjänst, vilket påverkar mina rättigheter och min lön, inte alltid i positiv bemärkelse.

Känner dock att det vore väldigt roligt att jobba i förskoleklassen.