applicera ofin il

I natt brann min arbetsplats upp i en med all sannolikhet anlagd brand. Inte hela skolan, men den delen där jag jobbar.
I kölvattnet kommer en flod av känslor...
Ilska, så klart. Hur kan man göra så?!
Sorg. Här jobbade jag när jag först började på den här skolan, och det är också här jag jobbat min längsta sammanhängande tid. Det finns en hel del minnen.
Oro. Vad händer nu? Hur går det för barnen och var kommer jag att jobba i höst?
Lättnad. Ingen blev skadad.
Tomhet. Jag har nu inga som helst jobbprylar kvar. Det blir till att börja om på noll.
Och så en annan slags lättnad: Jag är så glad att jag är mammaledig och slipper jobba den här terminen, som utan tvekan kommer att vara en av de rörigaste terminer skolan har upplevt. Förhoppningsvis är det mesta ordnat till terminsstarten i höst.

Idag har jag inte alls varit lika trött efter jobbet.
Börjar ana att det handlar om vana. Snart är det inga problem längre!

Jag har jobbat min första dag efter semestern idag. Det visade sig att vi har nästan lika mycket personal som barn den här veckan, så vi jobbar knappast ihjäl oss, trots värmen.
Sedan jag kom hem har jag sovit en stund (om än ihärdigt störd av en eller två flugor som hemsökte mitt sovrum), men jag är fortfarande väldigt trött.

Nu är frågan: Kommer det att vara så här? Kommer jag att vara så här trött varje dag, eller är det bara för att det är första dagen? Jag menar, jag har ju knappt gjort något, så vad är det som sliter så?
Jag hoppas på ovanan, och att jag redan i morgon kommer att vara mycket piggare efter jobbet, för annars blir det elva mycket långa arbetsdagar innan jag äntligen får min föräldraledighet.

Jag har kommit in en slags semesterlunk, trots att jag fortfarande arbetar.
Visst är det mindre att göra på jobbet nu när många av barnen har semester, men det är inte den lite långsammare aktiviteten eller den lite kortare arbetstiden som är huvudorsaken till semesterkänslan.
Det är snarare det faktum att vår uppgift så här på sommaren är att ge barnen som inte har semester en känsla av semester. Det är ju deras sommarlov vi planerar aktiviteter till. Alltså får vi betalt för att skapa en avslappnad atmosfär och erbjuda somriga aktiviteter. =) Det är definitivt en av fördelarna med att jobba på fritids på sommaren.

Till detta kommer alla som har sin sista dag innan semestern och kommer för att hämta sitt barn fullproppade av semesterglädje och önskar oss en trevlig sommar. Det blir något av en hjärntvätt det där att hela tiden bli tillönskad en trevlig sommar. Till slut kan man inte undvika semesterkänslan själv.

Det leder förstås till att jag själv kommer till dagis med en smittande semesterkänsla, och tar med dottern hem till en glass och en grillkväll. På morgonen får hon plocka smultron till yoghurten, som vi äter ute om värmen räcker till.

Därmed inte sagt att jag inte längtar till den riktiga semestern, när jag slipper lämna dottern på dagis och inte måste finnas på jobbet klockan sju vissa morgnar.
En och en halv vecka kvar av falsk semesterkänsla, sedan kommer den riktiga igång!

Till följd av min graviditet kommer jag inte att kunna följa den "normala" studieplanen för kursen jag läser just nu. Dels för att jag beräknar att föda barn vecka 37, och kursen slutar vecka 40. (Även om det nu är andra gången jag gör detta, räknar jag med stora omställningar, och förväntar mig inte att jag kommer att kunna plugga koncentrerat under perioden närmast efter förlossningen.) Dels för att jag i höst inte kommer att ha en egen barngrupp att genomföra arbetet med. Jag går på föräldraledighet i samband med terminsstarten, och att försöka hoppa in och göra ett jobb tillsammans med helt nya sexåringar som jag inte ens ska fortsätta arbeta med, känns inte som en jättebra idé.

Nu är det alltså studiestress som gäller. Innan skolavslutningen ska jag inte bara hinna genomföra arbetet, jag ska dessförinnan hinna planera det grundligt, knutet till de centrala styrdokumenten i allmänhet och strävansmålen i synnerhet. Jag ska ha ett genomtänkt system för observationer som ska göras i samband med arbetet, och skolavslutningen ligger inte mer än två veckor framåt i tiden!

Jag är ganska klar över vad jag ska göra, så arbetet med barnen borde inte bli några större problem, men sen är det allt det där runt omkring... Och så ska det ju duga åt min till synes ganska strikta lärare. Det känns lite som att om det är för enkelt att göra det, så är det nog inte tillräckligt bra...

Till råga på allt infaller detta samtidigt som en skolavslutningsstress av sällan skådat slag. 25 barn ska kollas av, de och deras föräldrar ska informeras på ett litet utvärderingssamtal, ett avslutningsuppträdande för föräldrarna ska planeras och genomföras, och så är det de vanliga vardagsgrejerna ovanpå allt detta. Pust!

Idag fick jag tre presenter av min chef. Ja, det var inte några personliga presenter, men det var en uppgradering av tekniken på vår avdelning. En digitalkamera och två bärbara datorer. Mina kollegor enades snabbt om att jag skulle vara dataansvarig, och det är jag så gärna. Då blir det ju legitimt att sätta sig med en laptop en stund när andan faller på. =)

Igår var det min första lediga måndag. Ledig för att jag ska hinna studera, så speciellt ledig är jag ju inte...
I huvudet hade jag planen klar: Läs in den bok jag har fått tag i. Den var inte överdrivet tjock, så även en studieovan varelse som jag borde klara av det.

Men när jag satt där och läste kände jag plötsligt att jag inte alls läste. Det började snurra, liksom i bakhuvudet, och jag kunde inte koncentrera mig på det skrivna.
Jag fattade det mycket mogna beslutet att ta en middagslur, bestämde mig för att en halvtimma skulle räcka, sov 40 minuter, och satte igång med läsningen igen. Bara för att upptäcka att det fortfarande inte gick.
Jag provade lite olika metoder: äta något, dricka vatten, dricka något med socker i, dricka något med vitaminer i, röra på mig... Till slut fick jag emellertid lägga mig på sofflocket igen, för det var uppenbarligen lönlöst.

När dagen skulle sammanfattas kunde jag inte annat än anse mig nöjd med att ha läst fyra av de fem kapitlen jag föresatt mig. Med tanke på mina dubbla middagslurar och den febrila aktivitet jag ägnat åt att vakna till, var det riktigt godkänt.

Utöver tröttheten var jag ovanligt frusen hela dagen, och i morse kände jag av några av mina sedvanliga förkylningsblåsor, så jag har nog en liten sjukdomsperiod på gång... Inte så konstigt att jag har en hejdundrande huvudvärk idag.

I torsdags fick jag äntligen information om upplägget för kursen som börjar på måndag.
Nu kan jag boka in de dagar då jag måste vara på plats i Stockholm, och ändra en måndag (som enligt planen är den dag jag stannar hemma från jobbet för att plugga) till en onsdag, med allt vad det innebär av vikarier och planering.
Jag har också skaffat lånekort på högskolebiblioteket här i stan, vilket jag tror kan vara en bra idé, eftersom jag mig veterligt är den enda från Eskilstuna på just den här kursen. Alltså blir det förhoppningsvis ingen rusning efter just mina böcker precis när jag behöver dem.
Första övningen ska vara klar till den 13 mars, och jag hoppas att jag fixar det här!

Jaha, så är man alltså student igen.
Det känns överväldigande och faktiskt inte så upplyftande. Istället för att bara skriva ett examensarbete och få mitt examensbevis blir jag tvungen att plugga, parallellt med arbetet, i två år. Jag inser att jag blir tvungen att gå ner i tid om jag ska ha en chans att klara det här, och det är inte vad jag vill just nu. Det känns som att jag överger min nya kollega, och min nya barngrupp. Samtidigt är det vad jag måste göra just nu. Jag måste bli klar med min utbildning. Det har hängt över mig tillräckligt länge, och jag måste få det ur världen. Det stör mig bara att det ska ta så lång tid att få det överstökat...

Likt Sverker Olofsson känner jag för att mässa "Ska det va så? Ska det va så?", med anledning av min nya tradition av att vakna tidigt på torsdagar. Och med tidigt menar jag verkligen tidigt. Förra veckan halv fyra, idag redan tre. Hur dags ska jag vakna nästa torsdag, och hur ska jag då klara av min första dag på nya utbildningen? Tåget, tunnelbanan, hitta lokalen... För att inte tala om all information och den börda i form av krav som kommer att ställas på mig. Vaknar jag halv tre den dagen vet jag inte vad jag ska ta mig till! Jag är ju inte ens skapt så att jag kan sova på tåget!

Nu har jag i och för sig hittat en metod för att somna om, men jag vet inte än om den går att frammana med vilje...
I morse, typ tjugo minuter innan jag skulle masa mig upp ur sängen, drömde/hallucinerade (eller vad det kallas när man drömmer i ett halvvaket tillstånd) om en kille som tvingade i mig ett piller av något slag. Hur jag än försökte spotta, lyckades jag inte få ut hela ur munnen, och så dåsade jag till. En form av mental drog, antar jag. Jag får genomgå några drogtester, för att vara säker på att det inte ger utslag, sen kommer jag att göra mitt bästa för att använda dessa fiktiva sömnpiller så fort jag inte kan somna.

Resten av dagen bjöd på en del stress, ett hysteriskt barn, en mamma som hellre ifrågasätter oss än att ta itu med sitt barn och slutligen en tre timmar lång föreläsning i konserthallens mjuka stolar. Tack och lov var föreläsaren en frisk fläkt av skoj och självironi, och sammantaget med min oförmåga att somna på offentliga platser lyckades jag hålla mig vaken tills jag kom hem vid halv fem, tretton och en halv timme efter att jag vaknat. Jag är fortfarande vaken, och min sambo är ute på joggingtur, så dottern gör sitt bästa för att förhindra sömnens intrång i mitt medvetande, eftersom det skulle innebära att hon inte har någon att tjata på. Så fort han kliver innanför dörren tänker jag krypa ner i sängen, var så säker!

I mitt förra inlägg sjöng jag lov över min nya arbetssituation, men för att inte missleda er att tro att mitt liv just nu är en dans på rosor vill jag idag fylla bloggvärlden av en serie anekdoter från min första arbetsvecka för året.

Onsdagen började med att jag kom iväg en aning för sent för rådande väderlek. Kylan orsakade ett behov av djupgående isskrapning, vilket naturligtvis inte ingick i min tidsplan första morgonen efter en lång ledighet. Den föranledde också ett väglag som inte inbjöd till alltför höga farter, så att "köra ifatt" var inget alternativ.

På vintern minskar antalet parkeringsplatser radikalt, till följd av snöröjningens behov av upplag för bortröjd snö, och en dag när alla anställda har samma arbetstider ökar risken för att platserna nära skolan är slut omm man kommer för sent. Samtidigt ökar behovet av en närbelägen parkeringsplats i och med den minskade tiden för transport mellan parkeringsplats och arbetsplats, så jag fastnade i det för ett sådant tillfälle klassiska dilemmat: Ska jag chansa på att det finns en ledig plats och samtidigt riskera att komma ännu mer för sent om en sådan plats inte finns tillgänglig?

Som den borne äventyrare man är valde jag det tidigare alternativet, och längst ner på gatan fann jag en ledig plats, den mest avlägsna av alla närbelägna parkeringsplatser. Dessutom upptäcker jag att den rökande halvan av mitt arbetslag fortfarande står tätt tillsammans vid den plats i utkanten av skolans område som anses godkänd för den fritidssysselsättning som nikotininhalation utgör, vilket ger mig ytterligare några minuters frist innan jag anses försenad i jämförelse med medelvärdet.

Jag invaggas i en falsk säkerhet och tror att allt faktiskt ordnade sig till det bästa denna första morgon, men då slår det mig att matlådan som jag gjort i ordning dagen innan fortfarande står kvar i kylskåpet, och även om lunchen denna dag är så lång som en och en halv timme, inser jag att jag inte kommer att hinna åka hem, äta och åka in till stan, där eftermiddagens föreläsning äger rum på Stadshotellet. Alltså ökar matkostnade i ett slag, eftersom jag nu blir tvungen att köpa mat.

Dagens möten förflyter på ett tillfredsställande sätt, men när vi når lunchdags är jag så trött att jag håller på att somna när jag sätter mig ner utan att fokusera på en diskussion eller tekniken involverad med uppdraget att föra protokoll på laptop.

Snart nog ger vi oss av mot stadens gator och torg, och med bestämda steg närmar vi oss nämnda hotell, då vi hejdas av skolassistenten, som meddelar att chefen genom ett missförstånd skickat oss alla till fel hotell, i fel ände av centrala stan, så vi får helt enkelt vända på klacken och gå mot den nya destinationen.
Väl framme informeras vi om att missförståndet orsakats av det fenomen som utgörs av att varenda hotell i stan byter namn oftare än vissa byter underkläder. I djungeln av Plaza, Best Western och Comfort hade vår chef helt enkelt ringt till fel hotell efter att ha slagit i telefonkatalogen. Namnen som används i folkmun ("Statt" och "Smeden") står ju inte med längre, och även om det låter väldigt skrattretande att göra ett sådant misstag, är det helt klart förståeligt. Jag kan se honom framför mig där han stod och envisades med att han hade beställt rum och fika för närmare sjuttio personer, för att få veta att han gått till fel hotell. Ja, det kommer vi nog att leva på ganska länge!

När jag satt där och lyssnade på föreläsningen om förebyggande arbete när det gäller mobbning och kränkningar, vandrade mina tankar till den gyllene regel av respekt som vi talade om i höstas när det gällde att få ut mesta möjliga av möten och liknande: Ge den som talar din fulla uppmärksamhet.
Jag ansträngde mig för att ge henne min fulla uppmärksamhet, även om min blick då och då försvann ut genom fönstret, men mina ansträngningar visade sig bortkastade när jag efter fikat (ett vaniljhjärta och en riktigt god automat-caffe latte) drabbades av tilltagande magvärk.
Vid sista bensträckaren ville jag till slut ställa mig upp och skrika att alla skulle sätta sig ner när vi dragit över en minut, så att vi kunde få gå hem någon gång.
När det väl blev dags att gå hem hade jag dock så ont i magen att jag inte kunde gå därifrån. När värsta rusningen lagt sig banade jag mig väg till toaletten, askgrå i ansiktet, och satt sedan där en bra stund. Det värsta släppte nästan direkt, men att säga att jag mådde bra när jag väl tog mig hemåt vore en ren lögn. Utan att avslöja alltför mycket kan jag säga att jag var tacksam för att det fanns desinkektionsmedel för toalettsitsen på just denna toalett, och jag använde det inte innan jag satte mig, utan efteråt...

Det var dag ett.

Dag två startade redan på natten, när dottern sov dåligt, och jag inte lyckades somna om när jag varit upp till henne vid halv fem, en timme innan väckarklockan skulle ringa. Jag låg i alla fall kvar i sängen hela timmen, och gick sedan upp, klädde på mig, fixade håret, gjorde frukost och kastade en blick på klockan på mikron.
20 i fem.
Hon borde vara 20 i sex, så jag tittade på en klocka till. Och en till. I hela huset var det bara min väckarklocka som var 20 i sex. Jag hade legat vaken sedan halv fyra och gått upp halv fem. Suck!
Eftersom jag redan var fixad ville jag inte lägga mig i sängen igen, utan lade mig på soffan och läste en timme.

En kvart innan vi skulle åka fick jag väcka dottern och tvinga på henne kläder medan hon trilskades av trötthet. Hon som längtat till dagis ville plötsligt på inga villkors vis äta frukost på dagis, och vrålade när jag förklarade att det inte fanns tid att äta hemma innan vi åkte.

Vi var sena ut till bilen, och så startade den inte!
Den har stått på samma plats sedan den 17 december, och bara startats en gång, mitt i värsta kylan, mest för att undvika just det scenario som utspelade sig trots vårt förutseende. Till slut startade den i alla fall, men den lät väldigt konstigt, så sambon åkte bakom mig till dagis. Min plan var att inte stänga av motorn, och i stället be honom gå in med dottern, så kunde jag åka vidare till jobbet utan att riskera att inte få igång bilen.
Det faktum att jag sedan den 17 december endast kört vår nya automatväxlade bil föranledde dock ett motorstopp, eftersom jag helt hade förträngt det där med att trycka ner kopplingen när man stannar, och planen gick i stöpet.
Nu gjorde vi i stället så att sambon stod och väntade medan jag startade bilen igen, och sedan gick han in med dottern, så det ordnade sig.

Dagen förflöt väl, men återigen var jag sjukligt trött framåt eftermiddagen.

Om jag minns rätt inträffade inga större missöden under fredagen, men det kan helt enkelt vara så att dagen föreföll problemfri i jämförelse med de två dagarna innan.

Jag kan i alla fall säga att jag är nöjd med att helgen kom redan efter tre arbetsdagar!

I onsdags började jag jobba igen, efter en ledighet på... 20 dagar. Egentligen skulle det bara vara 18, men eftersom det var jag som fick stanna hemma när dottern var sjuk de sista två jobbdagarna innan jul, så fick jag två bonusdagar...

Det ska erkännas att det var ganska jobbigt att ta sig upp ur sängen och åka iväg, speciellt som resten av familjen tog det lugnt och såg fram emot en dag av lek i snön... Men just i år såg jag trots allt fram emot att börja jobba. Efter en tid av ganska dålig stämning på jobbet var det äntligen dags att starta om. Två bittra tanter på cirka 60 byttes mot två unga fräscha förmågor på väg mot 30... Snacka om att sänka medelåldern...

Jag har dessutom börjat mitt nya jobb som lärare i förskoleklass, tillsammans med en av de två nyanställda. Så här långt har det gått riktigt bra, men å andra sidan bestod denna vecka av en utbildningsdag, en skolstartsdag och en planeringsdag, så vi har väl inte slitit överdrivet mycket på varandra. Jag tänker ändå vara nöjd med mig själv, för under hösten har det här målats ut till att vara en mardrömsgrupp, och nu till terminsstart har vi fått ytterligare en ökänd "problemkille" till vår grupp. Med andra ord borde det inte ha funkat så bra om inte vi hade gjort något rätt.

Vi håller på och gör om en hel del i rutinerna, och det är så roligt, eftersom vi är väldigt överens om det mesta. Det handlar om vilken dag vi ska ha utedag, huruvida vi ska ta emot barnen i dörren på morgonen, om vi ska byta alfabetsbilderna... Vi kanske är i smekmånadsfasen, men så här långt är det inga problem att bestämma.

Jag tycker mig också ana att vår kollega, som arbetar som resurs för två barn i gruppen, är gladare nu än hon var förra terminen, när hon jobbade ihop med de bittra tanterna. (Inte så konstigt, kanske)

Inget känns längre som ett problem. På de här få dagarna har jag fått en känsla av att vi kan ordna "allt". Rastvakter, ledigheter, beställningar... Hela huset innehåller plötsligt en massa positiv energi, och jag ser fram emot att gå till jobbet!

Hoppsan, vad hände nu?
Har jag verkligen tagit kontakt med studievägledare för att komma tillrätta med min bristande utbildning? Har jag offentligt uttryckt min önskan att inte bara bli färdig, utan även komplettera så att jag blir förskollärare också?
Har jag till och med bokat ett möte med nämnda studievägledare i nästa vecka?

Usch, då blir det ju plötsligt så verkligt! Då kanske jag kommer att läsa på högskolan igen snart!
Och inte nog med det! Jag kanske förväntas kunna det jag jobbar med! Så hemskt! Då kommer man inte att tycka att jag är duktig trots brist på utbildning, då kommer man istället att tycka att jag borde vara bättre på det, eftersom jag har utbildningen!

Men tänk vad det kan göra för min löneutveckling! =)

Min tidigare omskrivna antagonist i arbetslaget kommer att försvinna från min omedelbara närhet. Tyvärr kommer jag att fortsätta jobba med henne till viss del, men man kan ju inte få allt! I hasorna på henne har jag nu fått en ny "fiende", vilken jag drev till tårar i förra veckan (alldeles omedvetet, och jag förstår inte att en dam på 60 år kan reagera så barnsligt). Hon kommer också att försvinna.

Att två personer försvinner ur ett arbetslag går naturligtvis inte obemärkt  förbi, så det är stora förändringar på gång. Jag ska tillbaka till arbetet i förskoleklassen efter jul, förhoppningsvis tillsammans med en nyanställd förskollärare. Nu är det dock anställningsstopp i kommunen på grund av dålig ekonomi, så min nya kollega ligger i farozonen... Ytterligare en person ska till i arbetslaget, men vem det blir är inte klart än. Kanske en gammal kollega, kanske någon nyanställd... I vilket fall som helst är vi säkra på att det blir bättre än det vi har nu.

Snart nog ska jag gå en utbildning på Bornholmsmodellen, vilken är den modell som används i förskoleklasserna inom kommunen, och jag har också skrivit ett mail till högskolan för att reda ut mina möjligheter att komplettera mina lärarstudier så att jag inte bara får en examen, utan dessutom blir officiell förskollärare. Inget svar än, dock.

Jag var på en kick-off-variant med mitt jobb igår. Vi åkte till ett konferenscenter i Kungsör, lite slitet på ytan, men inuti var det alldeles tipp topp. Vi skämdes bort ordentligt, med förrätt till lunchen, trerätters på kvällen, och alldeles förbluffande god mat, men det som lämnade lite övrigt att önska var promenadstråken.
Vi hittade flera trevliga stigar, men alla slutade i ingenting, och till och med den som ledde till ett utsiktstorn med informationstavla försvann då och då i tomma intet, och man fick gissa sig fram över en gräsmatta eller nerför en slänt...

Efter trerättersmiddagen var jag och min bästa jobbarkompis sugna på en promenad, så vi gav oss in mot centrum, där det i alla fall fanns vägar att gå på. Logiken sprudlade när vi gissade på att "om vi går in på den där gatan och svänger höger sedan, så kommer vi tillbaka till bron över vattnet", men vi valde att gå en bit till innan vi vek av, men resonemanget håller ju även om man tar tvärgata tre istället för tvärgata två...
När vi sedan vek av och skulle svänga höger, visade det sig att det inte fanns någon möjlighet att svänga höger riktigt så markant som vi önskade, men vi tänkte att "det är klart att vi kommer åt höger till slut", så vi fortsatte...

Så här i efterhand kan jag konstatera att vi inte kom till höger, för plötsligt såg jag hus som talade om för mig att vi på något sätt promenerat så pass långt att vi hamnat i det område där våra vänner bodde när de bodde i Kungsör... Som jag tycker ligger lite väl ocentralt för att man ska hamna där av misstag...
Och mycket riktigt pekade mannen med hunden, som vi frågade om vägen åt ett helt annat håll än vi tyckte att han borde göra, och skickade in oss bland en samling trevåningshus med orden "Vik inte av utan fortsätt däråt!" Och vi fösökte verkligen! Så mycket vi bara kunde förskte vi att inte vika av, men vi insåg att det där med att gå genom husen inte skulle uppskattas av invånarna, så vi vek av, men försökte komma tillbaka åt rätt håll.

Här någonstans hade vi ringt till en kollega för att uppmärksamma dem på att vi inte var där, så att bussen inte skulle åka utan oss. Det var fortfarande en halvtimma kvar innan vi skulle åka, så vi hade tid på oss, men eftersom vi inte var säkra på vägen, kunde det ju ta... lång tid.

Snart nog ringde min bästa jobbarkompis hem till sin sambo och förklarade sammanbitet att vi var vilse, och behövde hans hjälp. Nätet kopplades upp, och han försökte hitta våra gator och ge oss en vägbeskrivning. Samtidigt frågade jag en dam med hund (vi gillar hundar) om vägen och fick en mer detaljerad beskrivning den här gången. Så vi gick enligt den medan sambon per telefon konstaterade att det såg rätt ut, och snart kände vi igen oss. Nu hade vi tio minuter på oss att gå uppför en backe, men vi ringde ändå kollegan igen, för att be honom hämta våra väskor.

Mötta av skratt och applåder satt vi på bussen med sex minuter till godo. Då fick jag också veta att en kollega försökt ringa till mig då det var upptaget på den andra telefonen, men min telefon låg hemma, och så var nu även min sambo orolig för mig! Till slut fick jag tag på honom och kunde meddela att allt var okej, jag satt på bussen och var på väg hem.

Snacka om att vi kommer att få höra det här! Men vi är överens om att stenhårt hålla fast vid att vi låtsades bara för att få komma med i en kollegas traditionella frågesport om lustiga historier om medarbetarna (där jag kom med förra året, när jag tog med en kräftklo för att ha kräftskiva på bussen hem från kick-offen). Vi ska ha planerat allt i detalj flera månader i förväg, och skratta åt dem för att de gick på det. =)

(Vi fick också veta att personalen gjort stora ögon när de fick höra att två stycken gått vilse. "Här? I Kungsör?")

Jag jobbar mycket just nu, och det är ganska jobbigt.

Dels har jag långa dagar, eftersom min kollega har semester och jag passar på att samla så mycket komptid jag kan (så att jag kan ha ledigt när min tyska kompis kommer hit!). Alltså har jag haft följande arbetstider denna vecka: 7-15, 7.30-18.30, 8-17, 8-17, och i morgon jobbar jag 7-12.30 (min tidiga fredag, så oerhört skönt att avsluta mastodontveckan med just en sådan fredag!)

Dels har jag utvecklingssamtalen ligger nu, och även om det går förvånansvärt bra, så är det en extra arbetsam period.
Förut, när jag jobbade som klasslärare, var det min allra värsta period, och jag fasade för dessa samtal! Det enda som var värre var föräldramötet, där jag träffade alla föräldrar samtidigt, men det var i alla fall begränsat till en enda kväll...
När jag skulle bestämma mig för att ta jobbet i förskoleklass var samtalen en av stötestenarna. "Det låter intressant och roligt, men det innebär att jag måste ha utvecklingssamtal..." Nu har jag redan haft åtta av tolv samtal, och även om jag strulat lite, och glömt bort att ta med papper, inte hunnit färdigt med kollen av vad ett av barnen kan, och totalt missat att kolla ett annat barn (!), så måste jag säga att det har gått väldigt bra, och jag skulle kunna tänka mig att göra det här fler gånger. MEN...

...då skulle jag behöva en ny kollega, och ett nytt tänkesätt i hela förskoleklassverksamheten på skolan, alternativt en ny skola!
Jag har ju fått en ny kollega efter att min förra, underbara, kollega blivit chef på ett annat ställe. Det fungerar inte alls. Hon sänker mig på ett så effektivt sätt att hon nog inte ens är medveten om det! Jag har fått väldigt klart för mig att jag inte är utbildad och inte har någon erfarenhet, och att vad jag tycker inte spelar någon roll i långa loppet. Samtidigt lutar hon sig tillbaka med en kopp kaffe, ser sur ut och låter mig driva hela verksamheten. Men nästa år ska hon "ändra på alltihop!"
Jag är så less på henne att jag kan spy, och jag samlar kraft för att gå och prata med chefen om situationen... Men den här gången vill jag inte sitta och gråta inne på hans kontor!

Tänk att jag trodde att samtalen skulle vara det jobbiga!

Idag, när jag stod och fipplade med micron på jobbet (vi skulle poppa popcorn) föll den plötsligt i bitar. Stora svarta plastbitar ramlade ner från luckan, utan att jag brukade ens det minsta våld mot den.
Vi konstaterade att den inte kunde vara speciellt ny, och att det nog vore på tiden med en ny. Frågan är bara hur man framställer en sådan önskan till ledningen, så att den prioriteras.

Vi valde att gå på den familjära (och humoristiska) linjen och helt enkelt önska oss en sådan i födelsedagspresent. För att förstärka det familjära blev det min kollega, som råkar vara så besläktad med chefen att hon kan kalla honom "pappa", som fick skicka mailet...

Vi har dock inte riktigt klart för oss när födelsedagen inträffar, men det ska väl inte vara så svårt att ta reda på!

Vi har haft sportlov den här veckan, och eftersom jag jobbar på fritids innebär det jobb, men med ganska få barn. Många är lediga, och just nu är det dessutom en intensiv sjukdomsperiod, så det blir ännu färre.

Detta fåtal barn brukar få trist, men bland barn rätt populär mat under lovveckorna, men i år lyckades kökspersonalen på min skola planera in hela två tillfällen med fisk under en och samma lovvecka. Det andra tillfället var idag, lax med typ gräddfilssås, har jag för mig. Jag är själv ingen utpräglad fiskmänniska, och en av mina kollegor har riktigt svårt för fisk, så vi reagerade lite negativt på beskedet att det skulle ätas fisk i så kopiösa mängder under lovet.

Vi startade en motståndsrörelse, och Operation Undvik Laxen började planeras in i minsta detalj.
Första steget var att göra upp en hållbar plan att presentera för vår arbetsledare. Denna innehöll detaljerade beräkningar på antal barn enligt schemat, minus uppskattat svinn på grund av sjukdom samt det normala fredagsbortfallet. Arbetsfördelningen gjorde vi en positiv beskrivning av, så att det framgick att allt hårt arbete skulle utföras av oss. En inköpslista skissades upp, för att en uppskattad budget skulle kunna planeras...

Plötsligt slog det oss att laxen måste avbokas snarast möjligt, och en forcerad presentation av planen genomfördes på stående fot på väg till matsalen. Vi fick ett översvallande godkännande och kunde därmed räkna in ytterligare en medlem i motståndarrörelsen.

Tillsammans med arbetsledaren gjordes en mer detaljerad inköpslista, där även allergier kalkylerades in. Vi kollade och dubbelkollade barnantalet, gjorde en uppskattning av vars och ens matvanor och preferenser, konstaterade att vi inte behövde snåla, utan kunde unna oss lite lyx.

Strax efter att jag lämnat pärmen på jouravdelningen igår eftermiddag fick vi besked om att ett av de osäkra korten på barnlistan skulle komma idag. Strax före frukost kunde vi räkna in ytterligare två av de osäkra. 08.20 konstaterade vi att en av dem fallit bort, till förmån för sin mormor, och vi kunde sluta oss till att fjorton barn skulle närvara när Operation Undvik Laxen skulle genomföras. En sista finslipning av inköpslistan, sedan bar det av ner till ICA.

2,5 kg köttfärs, 36 tortillas, tre påsar nachochips, massor av grönsaker, gräddfil, såser och dricka inhandlades och packades ner i "dramaten" för vidareforsling upp till fritids. Sedan väntade ett hästjobb vid spisen, där jag utvecklade ett invecklat, men bombsäkert system för tillagningen av all köttfärs, medan min närmaste medarbetare stod för grönsakshackandet. Arbetsledaren stod ute i blåsten med barnen. Till slut hade vi nya kodnamn: Stektanten, Skärtanten och Utetanten.

Vi dukade långbord och avnjöt sedan frukten av vår lyckade Operation Undvik Laxen: Tacomiddag på fritids! Kan man få en bättre avslutning på Sportlovet? Ja, kanske om man toppar med film och popcorn... Vilket vi naturligtvis gjorde!