Frustration!
Nu har jag två barn, och ett sjukt barn har blivit ännu jobbigare!
Den ena är lika gnällig och svår att tillfredsställa som tidigare, med det tillägget att hon nu är avundsjuk på all uppmärksamhet lillasyster får.
Den andra är i behov av frisk luft och sömn, och vad vore bättre än att kombinera detta genom en promenad med vagnen? Rent teoretiskt inget, men när storasyster är sjuk får vi helt sonika stryka promenaden, och får därmed ytterligare en gnällig unge på halsen.
Som en liten kompromiss väntade jag tills lillan var helt slut, tog sedan en minipromenad ner till postlådan och tillbaka till huset, gungade vagnen en stund och hoppades på tur. Alltmedan storasyster ylade inifrån eftersom hon var ensam. Nu sover i alla fall lillan på trappen, och stora tjejen är hyfsat nöjd med att jag är inne igen.
Jag fasar för den dag de är sjuka båda två. Jag antar att det är nästa steg på skalan.
Ineffektivt
I tisdags fick jag hämta min dotter på dagis med hjälp av kollektivtrafiken.
Jag tackar nu min lyckliga stjärna för att detta inte är något jag måste göra dagligen.
Jag gick hemifrån vid halv ett och var inte hemma förrän klockan tre. Om jag dessuton ska lämna på morgonen blir det det dubbla, alltså fem timmar om dagen för att lämna och hämta på dagis. Det känns extra meningslöst med tanke på att hon bara är på dagis fem timmar om dagen...
Tacka vet jag bilen, då tar det bara 40 minuter, även om hon trilskas.
Förslappade
Ledighet, förkylningar och kyla har hjälpts åt att förvandla oss till riktiga soffpotatisar.
Jo, jag har varit ute på enstaka promenader, men det är bara jag och mest för att få en kinkig bäbis att somna i vagnen... Stora tjejen, som ju är i den ultimata snölekaråldern, 4 år, har inte ens fått fram snöleksakerna från sommarförvaringen på vinden.
Det som fick mig att komma till insikt var det faktum att just stora tjejen inte bytt om från pyjamas sedan nyårskvällen. Och detta var alltså den andra januari! Andra, inte första.
Samtidigt var hon riktigt gnällig. Hon hade ont överallt, och inget hjälpte, så jag bestämde att hon behövde frisk luft och lite rörelse.
Klockan var halv sju, en ynka halvtimme före läggdags, så pyjamasen fick hon behålla, men på med overall och andra behövliga attiraljer och ut i snön för att utföra uppdrag.
Först tog vi oss runt huset genom att gå där det låg minst snö, sedan gick vi runt bilarna, för att sedan gå hela vår väg åt båda hållen, klättra i snöhögar och slutligen gå ut i skogen och gå förbi fem träd. Någonstans mitt i äventyret konstaterade hon att det inte gjorde ont längre, och sista uppdraget var hennes eget påhitt. Jag lyckades med andra ord!
Dagens uppdrag var att få upp hennes far på vinden för att hämta ner pulka och snowracer, och sedan fick jag springa upp och nedför gatan med en överlycklig fyraåring på en snowracer i hasorna.
Hon är en riktig fegis, men den lilla backen från vår uppfart ner mot vägen var den perfekta utmaningen för henne, och när jag väl kommit på det slapp jag springa så långt.
Pulkan fick följa med till mormor och morfar, där hon också fick åka spark innan hon vilt protesterande följde med hem.
I morgon har vi bokat in en vinterpromenad med faster. Snowracern (eller pulkan) följer med, och kanske hittar vi en passande backe. Det känns som att vi har kommit ur slappandet! =)
Gerillapyntare
Innan klimatet gav oss möjlighet att göra det råkade jag ut för en annan gerilla, och det i mitt eget hem. Det var min fyraåring som annekterade hela vårt hem genom att sprida ut varenda julprydnad hon möjligtvis kunde hitta. Det dög inte alls att hänga grejer i grenen som sitter uppe under taket i hennes rum i just det syftet, eller att pynta granen som togs in ett par dagar tidigare än normalt för att glädja den lilla julomanen. Nej, varenda litet hörn av hemmet skulle pyntas, och varenda grej skulle användas. Och när allt var framställt började hon arrangera om.
Mitt enväldiga beslut att utesluta blått ur årets julfärgschema, och istället fokusera på rött, silver och glas, var något som mottogs med missnöje. Först var det protester av relativt demokratisk art, som sedan följdes av känslomässig utpressning ("Snääälla mamma!" med huvudet på sned) och till slut närmade sig lynchstämning. Som tur är har jag fortfarande storleken på min sida, så upproret kunde ganska enkelt tryckas ned, men förutom de blå kulorna blev det inget kvar i lådorna!
Utveckling
För det första har hon växt. Jag vet inte hur mycket, för vi går inte till BVC lika ofta längre, men hon är helt klart både större och tyngre nu än tidigare. Och inte blev hon mindre när vi i början av veckan hade besök av en ännu mindre spädis... En månad yngre, men väldigt mycket mindre! Särskilt huvudet var så otroligt mycket mindre än lillans, och huvudet gör mycket för intrycket av storlek, har jag märkt.
För det andra skrattar hon. Inte så att det hörs, men det syns desto mer!
Hon är stadig. På tvåmånaderskontrollen imponerade hon på såväl läkare som sköterska, och de ska väl ha träffat en och annan tvåmånadersbäbis, och borde därmed ha koll på vad som är imponerande. (Stolt mor!) Hon kan nästan sitta i knät nu, istället för att bara ligga i famnen, även om det fortfarande är det hon gör mest.
Hon har börjat "prata". Hon gör ljud ganska ofta, och ibland låter det som riktiga ord. Storasyster är särskilt bra på att tolka ljuden som ord, men hon har väl kvar förståelsen för bäbisspråk på ett annat sätt än vi vuxna... =)
Hon har mer "vaken utan att äta-tid". Hon kan sitta i babysittern och bara vara nöjd med livet en lång stund. Att studera syrrans påhitt räcker långt, och så kan hon ju titta närmare på olika ljuskällor, såsom himlen, lampor och olika skärmar (dator och TV).
Sömn
Lillan är nu två månader gammal, och överraskar sina föräldrar med att redan ha humana sovrutiner. Kvällarna är ett enda amningsmaraton, men runt elvatiden funkar det att lägga henne i den egna sängen, och sedan sover hon sammanhängande till fyra-, fem- eller till och med sextiden.
Denna underbara vana innebär att jag som mamma får runt sex timmars ostörd sömn i egen säng, nästan varje natt. Jag är så innerligt tacksam, och känner mig nästan lite elak när jag berättar för andra bäbisföräldrar om våra nätter. Men bara nästan. =)
Dagarna brukar oftast vara lugna på förmiddagen, med mycket sömn. Fram på eftermiddagarna blir det tätare mellan amningarna och då minskar förstås sömnen, för att nästan upphöra till kvällen, då amningsmaratonet drar igång igen.
Vissa dagar skrämmer hon mig nästan, som den gången hon sov nio timmar på natten, utan att äta.
Eller när hon sov sex timmar, åt, sov sex timmar till, åt, sov tre timmar, åt och sedan sov ytterligare drygt tre timmar... Två gånger fick jag lov att väcka henne, och en gång störde jag henne medvetet för att hon skulle vakna "av sig själv"...
Det jobbigaste med att hon sover så mycket är att jag blir "mjölkstinn". Det blir lite "Dolly Parton-effekt" och jag får ganska ont... Ibland pumpar jag ur, men eftersom vi inte har rutin på att använda mjölken försöker jag hellre vänta ut henne.
Hon är också ett sådant där klassiskt bilbarn, så om hon någon gång inte sover så bra, är det ett hyfsat säkert kort att sätta henne i bilbarnstolen och köra en sväng. Tyvärr är det nu så kallt ute att man måste pälsa på henne, och när hon sedan sover vidare efter hemkomst blir hon genomsvettig. Alternativet är att väcka henne genom att ta av kläderna...
Nu hoppas jag bara att detta sömnmönster inte kommer att gå helt om intet bara för att jag lovsjungit det så offentligt. Kvällarnas maraton får gärna lugna sig, men jag hoppas att hon fortsätter att sova om nätterna!
Bloggen lider
När jag började vara mammaledig gick jag med i Facebook, för att ha något att göra om det blev långsamt. (Som om det någonsin skulle kunna bli långsamt med två barn hemma...) Det var tänkt som ett litet tidsfördriv bredvid mitt ordinarie tidsfördriv: bloggen.
Nu har jag insett att bloggandet sker mer och mer sällan, medan Facebookandet tilltar.
Vad beror nu detta på? Jo, det har en datateknisk förklaring: När man bloggar behöver man använda tangentbordet, medan facebook i större utssträckning godkänner musen som allenarådande navigeringsinstrument. Musen har en stor fördel framför tangentbordet när man vill fördriva tiden medan man sitter och ammar. Amningen tar minst en av armarna i anspråk, och om man har en bärbar dator, vilket jag har, kan man med lite vilja komma åt att trycka på en eller annan tangent, och lära sig att lite valhänt hantera musen även med vänster hand. Att däremot författa ett helt inlägg, förslagsvis med inslag av lite intelligens, med vänster hand... Nej, där inser jag minba begränsningar.
Alltså får bloggandet anstå tills jag har en stund utan barn i famnen, vilket faktiskt inte händer alltför ofta just nu.
Nu skriker den lilla, så bloggandet får lov att anstå igen...
Äter, sover och växer!
Dessutom gör hon sitt bästa för att växa så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt.
#1 Hon äter, äter och äter. Vi var på BVC idag, och jag fick veta att jag är ett bra matställe. Jag hade mina aningar, med tanke på smärtan som kommer över mig när jag inte har ammat på ett tag, och lillans hosta när hon sätter mjölken i halsen för att det kommer för mycket för snabbt, och alla andra små tecken på att det finns gott om mjölk, men det känns ju alltid bra att få det bekräftat från utbildad expertis.
#2 Hon sover ofta och länge. I stort sett sover hon om hon inte äter, men det är så klart lite ojämnt fördelat över dygnet. På förmiddagen och en bit in på eftermiddagen sover hon nästan oavbrutet, men på kvällarna, fram till midnatt ungefär, äter hon nästan oavbrutet...
Enligt uppgift är det under sömnen man växer mest, så detta sömnschema främjar troligen tillväxten.
Besöket på BVC bekräftade även tillväxten. Nu är hon uppe på 4900 gram, och hon har även samlat ihop tre nya centimetrar. Det är bra!
Mänskligt beteende
Så fort ett spädbarn har kommit till världen vill man se henne eller honom så snart som möjligt.
Man vill gärna hålla barnet och gosa eller snosa. Alla har sina egna favoritställen att snosa på. Nacken är en klassiker, men det finns även de som favoriserar fötter, halsgropar eller magar.
Om man inte har möjlighet att hålla, gosa eller snosa vill man i alla fall komma så nära som möjligt. Kanske bara sticka fram ett finger som barnet kan gripa tag i, med hjälp av sin bedårande gripreflex, eller stå med händerna på ryggen och luta sig framåt mot ansiktet. Man intalar sig själv att man ska se, men inte röra, men på något sätt kommer man ändå så nära att man lika gärna hade kunnat röra barnet...
Min uppgift i dessa tider av svininfluensa är att bevara min bäbis från just detta beteende. Hindra släkt och vänner från att komma för nära. Beröva oss alla de första fotona av bäbisen med alla viktiga personer i hennes liv...
Detta går inte bara emot hela den mänskliga rasens beteende, det går också emot mina egna instinkter som mor. Jag vill visa upp mitt barn, jag vill att alla ska se hur fin hon är, jag vill höra alla beundrande kommentarer...
En vecka!
Vi firade storstilat med en läkarundersökning på BB. Allt såg bra ut, hon går upp i vikt som hon ska och det var ingen gulsot nu heller, även om hon fortfarande är lite gul i huden. Alla reflexer fungerade utan anmärkning och hon saknar inga viktiga organ eller funktioner.
Kort sagt: Hon fick sin OK-stämpel i rumpan.
Vilken fantastisk storasyster
Hon har tagit som sin uppgift i livet att lugna ner lillasyster när hon skriker, och hon hjälper sin nyopererade mor (det är jag) med otaliga små saker: ta upp saker från golvet, hämta prylar, lämna meddelanden till pappa, you name it.
Hon är också väldigt förtjust i sin lillasyster, och man kan ganska ofta höra något i stil med "Åh, hon är så söt!" när hon sitter och tittar på bäbisen. Mammas hjärta smälter förstås.
Ibland blir hon lite sårad av att vi inte har tid med henne på samma sätt längre, eller att vi blir irriterade av småsaker eftersom vi är trötta eller, i mitt fall, har ont.
När hon för femtielfte gången hoppar i sängen när vi ligger där och ammar, och jag säger att hon får välja mellan att vara lugn eller gå därifrån, och hon börjar gråta som om hon är ensammast i världen... Det är hjärtskärande! Det kan inte vara lätt att bli storasyster helt plötsligt. Hon vill så gärna vara med, hon vill så gärna hjälpa till, men hon har ju aldrig haft en lillasyster förut, det är klart att det blir fel ibland.
Kan vi underlätta för henne på något sätt? Göra det lättare att lyckas?
Men vilken underbar storasyster lillan har fått! =)
Mera glasögon
Sen kommer det att ta två veckor ungefär innan de kommer, och det innebär att hon har lite tid att vänja sig vid att vara storasyster innan det blir dags att vänja sig vid glasögonen på allvar. Det känns skönt att det inte blir riktigt allt på en gång.
Själva valet gick riktigt bra, och jag är så tacksam att vi inte behövde uppleva en ny dust i stil med den på sjukhuset! Hon protesterade lite mot att mäta avståndet mellan pupillerna (det är väl det de mäter?), men det gick bra till slut. Dagen avslutades med att vi gick och köpte en film. (Mutor är bra ibland...) Det blev en med Pettson och Findus.
Glasögon
Idag ska vi kolla ut några olika bågar som hon får välja mellan (vi vill ju inte att hon fastnar för de konstigaste bågarna...) och sen får hon välja i morgon...
Kan väl säga att tajmingen kunde ha varit bättre. Nu ska hon vänja sig vid både syskon och glasögon samtidigt. Det hade nog räckt med det ena... Hon har redan sagt att hon inte vill ha glasögon jämt, hon vill bara låna mormors. Men hon blir säkert jättefin!
Det finns troll!
"Det finns ju troll!" sa hon. "Tandtroll."
En liten sångfågel
Min dotter älskar att sjunga. Vi har perioder av olika repertoarer, och hon lär sig texterna förvånansvärt snabbt. För någon månad sedan var det mycket Electric Banana Band, och hela den invecklade "Banankontakt är min takt, banankontakt är din takt"-refrängen, inklusive "sambatakt i tretakt" kunde komma ur hennes strupe vid de mest oväntade tillfällen.
Nu är vi inne i en Hellsingperiod, och med en aning draghjälp klarar hon hela "Det var så roligt...", med "korvaskinn" och "skrim och skrammel" och till och med "farfarfars farfars far".
Stundtals kommer valda delar av Trollkarlen (han som förvandlade sig till lemonad och sedan drack upp sig själv när han blev törstig. En mycket trevlig visa, måste jag säga) också, om än sällan i rätt ordning.
"Krakel Spektakel" är inget problem, förstås!
Just nu är hon också mycket för att hitta på egna visor. Ibland sjunger hon egen text till kända melodier, men hon kan även hitta på helt nytt. Hon är dessutom så bra på det att jag ofta tror att hon lärt sig en ny sång på dagis...
Bäbiskalender
Varje morgon kryssar hon för en ny dag på kalendern och räknar dagarna som är kvar fram till den dagen där det står BÄBIS.
Inte överlistad än...
Nu har jag börjat vara hemma, och i början fick hon vara hemma med mig utan argumentation. Sedan vände jag på argumenten och hävdade att hon kanske skulle få åka till dagis en stund några dagar i veckan, bara för att få träffa sina kompisar, och i tisdags funkade det utan protester. Från henne alltså. Själv protesterade jag, för att hon skulle få klart för sig att det var hennes val att vara på dagis. Hon hade också mycket roligt, och sa själv att hon ville vara där dagen därpå och "sedan och sedan och sedan. Alla dagar!"
Jag hade lyckats! Nu ville hon plötsligt gå på dagis igen!
Men onsdagsmorgonen var jobbig. Hon var trött, och ville inte alls åka till dagis. Hur jag än försökte ville hon inte, och det slutade med att jag frågade om jag fick stanna en stund, så att hon kunde visa mig vad de gjorde på dagis. Motvilligt gick hon med på det, och snart var hon igång och lekte, så pass att hon inte ville följa med när jag åkte hem för att kolla blodet. Jag hade passande nog glömt grejerna hemma. =)
Hon var lite ledsen, och ville försäkra sig om att jag skulle komma tillbaka, men nöjde sig med löftet att jag skulle hämta henne senare.
När jag hämtade henne berättade hon att hon inte ville åka till dagis dagen därpå, och inget jag sade fick henne att ändra sig, så nu har vi ledigt igen... Nytt försök nästa vecka!
Ny kompis igen
Min före detta jobbarkompis var på besök idag, och hade sin femåriga dotter med sig. Första stunden var det den vanliga, truliga ungen som knappt vågade titta på gästerna, men när jag väl fått in dem på rummet tinade hon upp, och snart lekte de som om de känt varandra hela livet.
Var har hon fått detta ifrån? Helt plötsligt också! Jag fattar ingenting!
Så fort det kan ändras...
Så kommer grannbarnen och frågar om hon vill cykla med dem, och plötsligt kan hon mycket väl ha byxorna på sig, myggbettet kliar inte så mycket och hon försvinner ut genom dörren med ett leende på läpparna.
Varför är hon inte sån med mig?
Härmapa
På förmiddagen idag var hon först med mig och kollade blodsockret. Direkt efteråt tog hon med mig in på sitt rum, och så fick jag vara med när hon skulle sticka sig i fingret. Min gamla plånbok, som hon fick till sina leksakspengar så sent som igår, fick tjänstgöra som etui (ett sånt som jag har till min mätare och alla andra attiraljer) och kreditkortet var själva mätaren. Hon hade varje liten detalj med, även om det inte var likt rent utseendemässigt. Hon hämtade till och med papper att torka av bloddroppen på efteråt. Till slut antecknade hon siffrorna i en liten anteckningsbok, precis som mamma brukar göra.
Nu på kvällen fick hon hjälpa mig att packa upp varor ur mitt paket från Oriflame, medan jag satt och prickade av på min lista och kollade vem som köpt vad. Strax efteråt hade hon lagt beslag på kartongen och inne på sitt rum packat ner nya saker i den och skrivit en lista med namn, och så var det min tur att packa upp åt henne. Bamse var till henne, mjölkpaketet var till mig och plånboken hade dagiskompisen beställt. I botten låg en bunt Bamsetidningar som föreställde bunten med kataloger som ligger i botten på mina paket när de kommer.
Hon är så noga med detaljerna att jag blir alldeles rörd, och det sägs ju att just det där att härma är en av de finaste komplimangerna som finns. Tack för komplimangerna, kära dotter!
