applicera ofin il

Jag har, efter alltför lång tid, tagit mig i kragen och dammsugit varenda golv i huset, samt våttorkat de värsta bitarna av dem. Det sistnämnda gjorde jag samtidigt som min dotter satt och åt sin kvällsmacka. Hon konstaterade snabbt att hon inte kunde gå någonstans, för då skulle hon halka, och jag sa att det var ju tur att hon satt stilla just nu...

När hon sedan hade ätit färdigt hade det mesta torkat, och jag tog några nya fläckar, som jag sparat just för att vi skulle kunna gå utan att halka, eller i alla fall utan att bli blöta om fötterna. När jag höll på som bäst vräkte hon ur sig: "Dumheter, mamma! Så gör man inte!"

Både henes far och jag förklarade att mamma verkligen behövde torka golven för att de är så smutsiga, och han bar henne också så att hon skulle slippa gå och halka. Efter blöjbytet bar han henne tillbaka, och hon upprepade ihärdigt: "Dumheter, mamma!"

Jag kan ju stilla konstatera att det har jag nog sagt själv både en och två gånger när jag ogillat det hon gjort. Och nu gillade hon verkligen inte det jag gjorde...

Min dotter råkade ut för en olycka på dagis idag.
Hon cyklade omkull, eller som hon själv berättade: "missa jia, anne ja jamma" (Efter en del frågor lyckades jag lista ut att hon missade Maria, annars ramlade hon...?)

Hon skrapade sig rejält på hakan, och har lite sår på handen också, men värst verkar det vara i munnen. Hon kan inte äta ordentligt, så hon har levt på yoghurt, mosad banan och överkokta snabbmakaroner på eftermiddagen... Inte av apati, för hon vill verkligen äta. Flera gånger har hon provat, men tvingats avbryta för att gråta/gnälla. Mjuk macka var för hårt, liksom banan i bit. Gurka gick inte alls, och alltför stora bitar av pasta fick mamma snällt dela på.

Hon och hennes far var både till läkare och tandläkare, och vi ska tillbaka till tandläkaren om ett par veckor. Inga större skador misstänks, så det är nog mest ömt...

Vi åkte ändå till kusinerna, som planerat. Hon fick välja själv, och som hon har tjatat om dessa kusiner är det klart att hon ville dit trots vissa krämpor! Hon var lite tystlåten, men de lekte i alla fall tillsammans, och jag fick lite "quality time" med min syster.

I natt låg vi länge och pratade i mörkret, min sambo och jag.
Jag insåg under samtalet att jag saknar att lära mig något. Uttrycket "Man lär så länge man lever" eller det mer lärarfokuserade "Man lär så länge man har elever" förslår inte. Jag vill sätta tänderna i något. Gå en kurs. Med prov.

Bland det roligaste jag har gjort var min mattekurs på universitetet, i samarbete med lärarhögskolan. (Vi hade metodik på lärarhögskolan, parallellt med en mer avancerad mattekurs på universitetet.) Jag trivdes jättebra, dels för att det var så svårt, och dels för att det gick så bra. När läraren frågar rätt ut om man inte kan tänka sig att läsa mer matte, eftersom man har talang för det... då går det bra.
Just då hade jag inget behov av det. Mitt sikte var inställt på år ett till sex. Jag ville bara det just då.

Nu är det i stället svårare att argumentera för att börja plugga matte. Jag vill inte jobba som lärare, så det skulle bara vara för min egen skull. Jag har barn och huslån, så ett studiebidrag är väl inte vad jag helst av allt vill leva på.

Suck!

Min lilltjej är ganska självcentrerad, som de flesta i hennes ålder, men ibland kan det gå till överdrift.

Jag ringde min mamma för att höra om hon kunde hämta på dagis på fredag. När jag ringde sa min sambo till tjejen att "mamma ringer mormor".

- Mormor och morfar. MIN mormor och morfar!

Det var min far som svarade, och jag hälsade honom med "Hej morfar" och förklarade att det var så viktigt med MIN mormor och morfar, att jag inte vågade säga något annat.

- MIN morfar!

Jag började i alla fall förklara mitt ärende: "Jag skulle höra om någon av er kunde hämta min dotter på dagis på fredag..."

- Nej, mamma - INTE din dotter! MIN dotter!

Snacka om habegär! Jag får inte ha något för mig själv längre!

Jag hade diadem i håret idag (det är alldeles för länge sedan jag klippte mig, och nu försöker jag variera sätten att få håret att uppföra sig... Idag var det diademets tur.), men det klämmer bakom öronen, så när jag kom hem lade jag ganska snart ifrån mig det.

Efter en stund hade min dotter hittat det, och började fiffla med det, för att sätta det på sitt eget huvud. Det var inte det enklaste, och när hon till sist lyckades utbrast hon (på sitt eget, lite otydliga vis) "En krona!" Och det var just vad det var. Hon hade det liksom ovanpå huvudet, som en krona.

Jag frågade om hon var en prinsessa (det är ju så populärt nuförtiden), men se det var hon inte!
"Är du en drottning?" Nej, inte det heller!
"Är du en kung, då?" Äntligen träffade jag rätt, och hon såg inte lite mallig ut.

Jag kunde inte låta bli att fråga var hon var kung. Det var inte i Sverige, inte i vårt område, utan på dagis.

Min dotter, kungen av dagis!

Jag har haft en idé om att köpa en bondgård till min dotter i julklapp. Då skulle hon få ett djur i taget i sin julkalender, och till sist själva bondgården på julafton. Jättebra idé (enligt mig själv), ända tills man upptäcker att varenda bondgård värd namnet säljs utan djur, och att det sällan eller aldrig finns djur som klart och tydligt hör till. (Man vill ju inte ha helt fel storlek på dem.)

Så fick jag plötsligt ytterligare en idé. En av mina kollegor arbetar extra på en av stadens leksaksaffärer, och om jag bad henne skulle hon säkert kunna hjälpa mig att hitta något bra. ...om jag bara kom ihåg att fråga.

Idag kom jag ihåg, fick tips på en utgående modell som de hade sålt ut till mindre än halva priset, och hon trodde att det fanns en enda kvar. Snäll som hon är ringde hon butiken och bad dem lägga undan den åt mig. De plockade även fram ett set med djur, bonde och andra bondgårdsattiraljer i samma skala. Perfekt!

Ibland går det undan!

Jag var på sjukhuset med min dotter igår. (När jag skrev inlägget var det "igår", men min sida ballade ur, så jag kunde inte publicera och inte avsluta och ingenting. Nu måste det ändras till "i förrgår".) Det var ett inbokat besök, angående hennes astma, så det var inget att oroa sig för på det viset.

Jag hämtade henne på dagis en knapp timma innan vi skulle vara där, för att hinna väcka henne (hon sover middag den tiden), byta blöja och kläder, hitta parkering samt hitta själva avdelningen. Allt detta med en två-och-ett-halvt-åring i släptåg. En timme kan verkligen behövas.

Först var hon så duktig när jag väckte henne. Hon var snart alldeles klarvaken, och det utan att göra minsta ljud för att störa övriga sjusovare som låg utspridda på madrasser på golvet.

Sedan var hon så medgörlig i hela packa-med-oss-allt-vi-behöver-processen, hon gick snällt med mig till biljettautomaten, och enda gnället kom när hon inte vågade gå ner från trottoarkanten. Sedan gick vi hela vägen från bortre änden av parkeringen längst bort, uppför trappen, över gatan, förbi parkeringen närmast, över bussgatan, genom huvudentrén, uppför de tre deltrapporna upp till rätt våning (ingen hiss här inte), genom korridoren fram till Barnavdelningen. Där stirrade hon truligt på damen i luckan och gick med raska steg rakt in i lekrummet, där hon genast fann sig tillrätta. Vilken toppenbedrift av en så liten tjej!

Efter en stund skulle vi väga och mäta, och vägningen gick bra, om än med en mycket skeptisk min. Mätningen gick utomordentligt så långt att hon backade jätteduktigt in mot väggen med hälarna, men när plattan ovanför huvudet sänktes ner vägrade hon samarbeta.

Inne hos doktorn tjatade hon oavbrutet om att vi skulle åka hem, när hon inte höll på att spy av spateln som doktorn höll bort hennes tunga med för att kunna titta i halsen. Resultatet av undersökningen var att vi fortsätter som hittills med medicinen, och så hör vi av oss om det blir värre. Ett pricktest ordinerades "för säkerhets skull", och vi var tillbaka i lekrummet. En banan plockades fram, men hann inte ätas upp innan det var dags att gå iväg igen. Pricktestet var inte roligt, men vi sjöng allihop "Bä bä" tillsammans under den värsta biten, och så fick hon inte mindre än två klistermärken med Bamsefigurer på. (Katten Jansson har nu flyttat in i den ihåliga dörren till torkskåpet. Varför, varför, varför har man ett hål in i en sådan dörr?)

Medan vi väntade på resultat fick vi leka inne på lekterapin, och där fanns det roliga saker, kan ni tro! Det bästa var nog den lilla katten som jamade om man tryckte på den. Den fick åka med bakpå när hon körde bobbycar och hon skjutsade den även med tåget. Hon cyklade också på trehjuling alldeles själv, något som varken hennes far eller jag har sett med egna ögon tidigare. Hennes egen trehjuling är lite feldimensionerad för henne, så den har hon inte lyckats rubba av egen kraft.

Det var ingen allergi, så vi kunde äntligen packa ihop oss och åka hem. Hon gick lika duktigt på vägen tillbaka till bilen, det var först vid trappan ner till parkeringen som det tog stopp. Då fick mamma bära, och det var hon väl värd! Hon somnade i bilen på väg hem, men vaknade i samma stund jag parkerade på gården hemma.

Jag har för första gången sedan jag blev utbränd tagit steget in i någon av min arbetsplats alla "grupper".
Jag är med i "må bra och ha trevligt-gruppen", som på vår skola har det annorlunda namnet "Harlekin". Idag hade vi läsårets första möte och vi kom direkt in i det oktoberinspirerade uppdraget Julfest.

Vi tyckte att det var lite tidigt och tänkte bordlägga det hela, men insåg att vi bara har ytterligare ett möte innan själva julfesten äger rum, så vi fick snällt brainstorma och ta på oss uppgifter. Jag parades ihop med idéspruta nummer ett och räknar därför med att jag inte behöver dra så tungt lass. ;-)

Efteråt återgick jag till  mitt vanliga arbete, och strax innan jag gick hem fastnade jag i planering av julpyssel...

Så innan jag avslutar detta inlägg vill jag önska er alla en God Jul!

Min sambo lider av ryggvärk. Han har varit hos naprapat, och ska tillbaka fler gånger. I morgon ska han göra en punktionsundersökning av en knöl i ryggen, för att få veta vad det är. Han har ätit tabletter, börjat promenera och träna ryggen. Han stretchar ut bröstmusklerna. Och, inte minst, han gnäller.

Han gnäller så till den milda grad att  jag inte orkar höra det längre. Han gnäller också så utstuderat att det märks direkt att han gnäller för att ge mig dåligt samvete, så att jag ska göra allt som han inte orkar göra nu, med ryggvärken och allt.

Men det värsta av allt är hans irritation. Han blir irriterad för minsta lilla, och överreagerar därmed regelbundet.
Igår, när jag var in till grannarna, som jag inte pratat med på alltför länge, kom han stormande, kanckade på dörren och fräste "Är hon här? Maten är klar, jag har stått och ropat hur länge som helst!" för att sedan storma iväg igen. Samma sak har hänt mig vid ett flertal tillfällen, och då får han helt enkelt äta kall mat.

Idag frågade vår granne honom om han var arg på henne. Jag tror att han skämdes lite.

Han fräser och är oförskämd och otrevlig. Jag hoppas att ryggvärken går över snart, så att han blir människa igen!

Min dotter på två-och-ett-halvt år har börjat sjunga.
Hon kan nästan hela texterna på alla vanliga dagissånger, typ Blinka lilla stjärna, Imse vimse spindel, Björnen sover och Bä bä vita lamm. Däremot har hon ingen koll alls på melodierna. Man hör att hon sjunger istället för att prata, men man måste höra texten för att förstå vad det är för sång.

Nu har jag själv infört några nya på repertoaren (hon kanske sjunger dem på dagis också, men det var först när vi sjöng dem hemma som de kom in i den dagliga låtlistan). Det är en godmorgonsång och en namnsång från jobbet, samt den gamla godingen Klappa händerna när du är riktigt glad. Hon är så sprudlande glad när hon sjunger att det är en fröjd att se henne.

Idag var vi på femårskalas hos våra vänners dotter, och sångfågeln ockuperade snabbt femåringens mikrofon, där hon stod och sjöng så vackert, för att sedan trycka på applåd-knappen och lyckligt ta emot folkets jubel. En mikrofon är nu självskriven på önskelistan till jul...

Idag lämnade jag en halv säck med vinterkläder på dotterns hylla på dagis. Det känns på något sätt fel att plocka fram allt det där nu, men med tanke på...
1) hur kallt det är på morgnarna
2) att de går ut strax efter frukost
3) att hon gärna sitter stilla i sandlådan när hon är ute
...är det nog helt rätt att göra det redan nu.

Hon kan fortfarande ha jackan från förra vintern, tack och lov, men snart nog får vi väl investera i något nytt. Overall har vi bara en, och den är nog lite väl fin för att hänga på dagis... Ska försöka hitta en annan också.
Jag är kanske oekonomisk, men jag tycker att det är så bra att ha dubbla uppsättningar! Då slipper jag släpa allt fram och tillbaka, jag kan gå ut med henne hemma utan att behöva planera långt i förväg och jag måste inte tjata på sambon (som oftast hämtar henne på dagis) vad han ska ta hem respektive lämna kvar.

Som en liten kontrast kan jag vidarebefordra min kollegas rapport om att barnen (på Österlen?) i Skåne sprang barfota på stranden i lördags... Suck!

Jag har flyttat över mina trädgårdstankar till en ny blogg, med namnet Trädgårdstankar.
Den återfinns på adress http://carbeagus.tradgardsblogg.se/ 

Välkomna dit om ni är intresserade av mina framtida trädgårdsprojekt!

Ja, nu är den inköpt, den efterlängtade gosekrokodilen, som vi hoppades skulle hjälpa lilltjejen att sova gott, utan att vara rädd för krokodilerna utanför fönstret. Vi scannade hela stora köpcentret på jakt efter den, och till slut fann vi den inne på Plantagen, eller snarare på Kid, hemtextilaffären som ligger inuti Plantagen.
Helt perfekt. Stor, mjuk, ser glad ut och med mjuka tänder. Det finns inget farligt alls i honom.

Hon älskar honom, och har gett honom namnet "Daj" (kort för Krokodaj, dvs Crocodile. Dora Utforskaren gör underverk för språkkunskaperna!) Hon gör allt med honom, och ibland är han busig och biter någon av de andra gosisarna i svansen, men sen kommer hon på att han är snäll och säger till honom att han inte får göra så... Hon är väldigt pedagogisk och tydlig, så att alla förstår att han är snäll.

Nu till det viktigaste:
Det funkar! I natt sov hon hela natten utan att vakna. Hon hade heller inte täcket över huvudet. Dessutom var hon pigg och glad när hon vaknade.

Jag har bytt arbetsplats på arbetsplatsen. (Ny fritidsavdelning) På min nya arbetsplats har vi utedag varje vecka, och går ut nästan varje dag efter mellis. Detta skapar ett helt nytt behov av stövlar.

Mitt enda par stövlar läckte irriterande snabbt förrförra gången jag använde dem. Sist garderade jag med silvertejp både inuti och utanpå, men blev ändå blöt om tårna. Den enda slutsats jag kan dra är att jag behöver nya. Två par, till och med, eftersom dottern nu börjar komma i den åldern att hon älskar att leka ute när det regnar, men ännu inte uppnått den aktningsvärda ålder då man får gå ut och leka helt utan sällskap.

Även regnkläderna behöver "fyllas på", eftersom större delen av mina fina lila regnbyxor från nittiotalet stannade kvar på cykelsadeln efter upptakten på jobbet förra året, då vi cyklade i hällande ösregn. Kvar i byxbaken fanns mest bara det där glesa nätet som det lila var fäst på en gång i tiden...

Den dagen vi skulle ha föräldramöten på jobbet, passade jag på att shoppa efter jobbet. Det var ju ingen idé att åka hem och vända, bättre då att få något uträttat.

Jag var ganska nöjd när jag återvände med ett regnställ i en modell som man kan använda även när det inte regnar (i alla fall jackan), ett par regnbyxor (att komplettera med min fina, lila, ensamma regnjacka från nittiotalet), men inte ett enda par stövlar. Det fanns massor av stövlar, men inte ett enda par i min storlek. Inte på någon av affärerna i centrum. (Nu ska det väl tilläggas att jag kräver att det är klack på stövlarna för att jag ens ska titta på dem. Andra modeller fanns det nog även i min storlek.)

Jag kollade senare även på det stora köpcentret, och har också varit tillbaka i centrum ytterligare en gång... Jag har ändå inga stövlar!

När det var dags att vara ute i regnet plockade jag därför fram mina läckande trotjänare och rullen med silvertejp, men när jag upptäckte det gapande hålet rakt igenom sulan ställde jag undan alltihop igen.

Hittills har jag klarat mig på att låna andras stövlar när det regnar på jobbet, vi har nämligen haft bra väder när det har varit gemensamma övningar. Hemma torkar jag skor och strumpor i vårt ovärderliga torkskåp när jag kommer in.

Min dotter har fått en ny tröja från Me&I, med massor av monster på. Hon älskar den, och berättar för världen att monster säger BU!

Hon har också en haklapp med ett spöke på. Hon har valt bort den till förmån för den rosa med en ängel på ett par gånger de senaste dagarna, men deklarerar säkert att spöken säger BU!

Nu har hon börjat sova med täcket över huvudet. Hon vaknar och gråter och vill att mamma ska ligga bredvid.

Men det är varken monster eller spöken som ställer till det. De är ju annars vanliga under barnsängar och i garderober. Hemma hos oss är det krokodilerna som spökar.

"Kokodile poje" (=krokodilen kommer) säger hon med gråten i halsen. "Mamma ligga hä."

Som tur är kan leoparden Leffe jaga bort dem, berättar mamma. Han biter dem i svansen, så springer de iväg. Som en extra säkerhet kan grodan, som simmar så bra, simma efter dem och killa dem på tårna.

Jag tror att hon behöver en gosekrokodil! En snäll!