applicera ofin il

Min tidigare omskrivna antagonist i arbetslaget kommer att försvinna från min omedelbara närhet. Tyvärr kommer jag att fortsätta jobba med henne till viss del, men man kan ju inte få allt! I hasorna på henne har jag nu fått en ny "fiende", vilken jag drev till tårar i förra veckan (alldeles omedvetet, och jag förstår inte att en dam på 60 år kan reagera så barnsligt). Hon kommer också att försvinna.

Att två personer försvinner ur ett arbetslag går naturligtvis inte obemärkt  förbi, så det är stora förändringar på gång. Jag ska tillbaka till arbetet i förskoleklassen efter jul, förhoppningsvis tillsammans med en nyanställd förskollärare. Nu är det dock anställningsstopp i kommunen på grund av dålig ekonomi, så min nya kollega ligger i farozonen... Ytterligare en person ska till i arbetslaget, men vem det blir är inte klart än. Kanske en gammal kollega, kanske någon nyanställd... I vilket fall som helst är vi säkra på att det blir bättre än det vi har nu.

Snart nog ska jag gå en utbildning på Bornholmsmodellen, vilken är den modell som används i förskoleklasserna inom kommunen, och jag har också skrivit ett mail till högskolan för att reda ut mina möjligheter att komplettera mina lärarstudier så att jag inte bara får en examen, utan dessutom blir officiell förskollärare. Inget svar än, dock.

Det blev inte så dramatiskt efter bomben förra veckan. Vi har fallit in i en vardagslunk igen, om än en sådan utan tjat och gnat. =)
I och för sig tassar vi omkring på tå och undviker sådant som kan irritera. Jag plockar undan så gott jag kan, och han biter sig säkert i tungan flera gånger om dagen. Nu måste jag börja slappna av och låta mig själv må bra av förändringarna som ändå skett. Här har jag ju fått min vilja fram, och ändå går jag på helspänn och bara väntar på att någon kommentar ska slippa ur honom...

Kanske är det lite antiklimax. Jag har stålsatt mig för att inte tolerera några kommentarer under inledningsfasen, och när det inte kommer några får jag inget utlopp för den energi jag sparat på hög för att orka hantera dem. Vattengympan igår var nog välbehövlig! Lite överskottsenergi som fick pysa ut i alla fall.

Jag har nyss talat om för min sambo att han måste bestämma sig för om det är värt att leva ihop. Han har sedan vi träffades gjort sitt bästa för att ändra på mig och mitt beteende, och jag har fått nog av det. Jag vill vara mig själv nu, och bli älskad för den jag är, inte den han hoppas på att jag kan bli.

Hans första respons var att det var självklart, att han älskade mig och att det inte handlade om att stå ut. Sedan pratade vi om honom, och snart kröp det fram ett krav i alla fall: "Jag måste få hjälp här hemma om jag ska kunna träna och umgås med dottern." Då fick jag börja om från början och tala om skillnaden mellan våra respektive uppväxter, och poängtera vad det innebär att släppa allt och bara älska utan krav.

I min hjärna finns den möjligheten att jag blir bättre på att "hjälpa till" när kraven och pikarna försvinner, men i hans hjärna kommer jag inte att lyfta ett finger om han inte är på mig som en hök. Han förtroende för mig är uppenbarligen lika med noll, och det känns inte så upplyftande.

Kanske är det snart ytterligare ett hus till salu i vårt område...

Det är pinsamt att erkänna det, men i helgen var min dotter för första gången i sitt treochetthalvtåriga liv och lekte med en jämnårig kompis på fritiden. Annars blir det mest de barn vi träffar ändå, och det är inte så många som har jämngamla barn. Kusinerna är ett och halvt år åt vardera håll, den ena äldre och den andra yngre. I vårt gäng har vi 6-åringar och 6-månaders. Grannarna är fem och ett år. De har roligt ihop (kanske inte 6-månaders), men det är inte på lika villkor.

Nu lyckades vi äntligen stämma träff med A och hennes mamma i lekparken. De bor ett så kallat stenkast från oss (i alla fall fågelvägen) och vi visste det redan innan tjejerna föddes, men inte förrän nu har vi fått till det.

Eftersom de bara träffats på större tillställningar, och endast två gånger, var de lite avvaktande i början, men efter fikat som A hade övertalat mamma att packa med lossnade det, och tjejerna for omkring på klätterställningen utan att bry sig det minsta om oss. Jag är annars van vid att inte få röra mig mer än en meter från där hon sitter och leker, så att få sitta på bänken och prata med en annan vuxen var alldeles fantastiskt!

Vad A hette var inte så viktigt, för min lilla prinsessa ställde sig uppe på klätterställningen och ropade: "Kompis! Kom kompis!" Vi ska träna på namnet till nästa dejt. (Som vi redan bokat in. Den här gången får det inte ta tre och ett halvt år innan vi ses igen!)

Idag har jag genomlidit föräldramöten på jobbet. Tre klasser hade samtidigt, för att vi från fritids skulle kunna informera alla på samma kväll, och med början klockan 18.00 informerade vi... Jag tog ettorna och min kollega tvåorna, sedan gick vi båda in till förskoleklassen. 19.30 kom vi därifrån. Alldeles slut i huvudet, hungrig och trött satte jag mig i bilen och for hemåt.

Där träffade jag sambo och dotter, som haft en helt annan typ av upptagen afton. Trivselkväll på dagis, med grillning och upplevelsebana... Vad hade jag inte gett för att få vara där istället? Trots myggor och röklukt, irriterande tioåringar som förstörde upplevelsebanan och dålig uppslutning. Sambons klagomål känns lite ihåliga när jag jämför med min kväll.

Men jag är väldigt nöjd med att det är avklarat! Nu dröjer det till nästa föräldramöte.

Min dotter ser framtiden an. Redan vid tre års ålder skannar hon världen för att se om det finns några lockande yrken.

Idag testade hon att följa Sir David Attenboroughs fotspår och krypa över stock och sten i jakt på en nyckelpiga, samtidigt som hon informerade mig om vad den hade för sig, i ett viskande tonläge...

Det föreföll dock inte falla henne riktigt i smaken, eftersom hon lite senare uppfann ett nytt yrke att testa...
Toalettcoach.

För er som saknar tillräcklig fantasi för att skapa en bild av detta inuti era huvuden (lyckostar!) kan jag återge följande dialog mellan dotter och far. (Fadern sittande på toaletten...) (Listan som nämns i texten är reglerna till hennes nya spel)
"Du måste ha listan, pappa. Bajsar du?"
"Mmm"
"Här är listan, den är bra att ha när man bajsar."
"Mmm, tack"
"Tar du i, pappa?"
"Mmm. *Stånk* Jag tar i."
"Bra, pappa. Det är bra att trycka."
"Mmm"
"Läser du listan? Visst var det bra att du fick den, pappa?"
"Ja, jättebra"
"Det är bra att läsa när man bajsar. Bajsar du pappa?"
"Ja"
"Visst var det bra att jag gav dig listan?"
...

Tänk att jag aldrig insett behovet av toalettcoacher förut! Det verkar ju fantastiskt att få tips och råd samtidigt som man... ska till.
Jag kan också avslöja att det inte är vem som helst som klarar uppdraget. Treåringen i fråga har nyligen genomgått en lyckad potträningsperiod, och vet det mesta som är värt att veta om att gå på toaletten (bortsett från att hon inte kan torka sig själv...) och har även extra behörighet i att gå på pottan.

Jag vet dock inte om det är något jag som mor vill skryta med inför mina väninnor en gång i framtiden...
"Vad gör din dotter nu för tiden?"
"Åh, hon har en lysande karriär i att lära folk bajsa..."

Adlig naturprogramledare smäller lite högre när det kommer till skryt.
Jag skulle till och med kunna stanna vid adlig...

Jag har ägnat en del tid åt att läsa mina gamla inlägg i bloggen, och jag måste medge att självgodhet är en biverkning av denna fritidssysselsättning.
Jag skrev riktigt BRA! Det var en fröjd att följa denna ovana mammas tankar i allt från gedigna bäbisfunderingar till ovidkommande sidoupplevelser!

Å andra sidan måste jag tillstå att jag inte är speciellt nöjd med min blogg i nuläget. Den lämnar en hel del övrigt att önska, särskilt om man varit med sedan storhetstiden.

Så... Vadan detta? Varpå beror detta kvalitetsbortfall? Hur kommer det sig att bloggen inte lockar till skrattfest och lycka på samma sätt som tidigare?

En skillnad som stack mig i ögonen ganska omgående, är att mina inlägg numera tenderar att bli enkla dagboksanteckningar i "Detta har hänt idag"-stil, medan storhetstidens inlägg dominerades av analytiska inlägg, där dagens händelser blev en del av ett större sammanhang. Jag fann mönster i vardagen och försökte förklara förekomsten av dessa mönster, på ett sätt som är mer personlighetsspeglande än dessa trista konstateranden av verklighetens framfart.

Kort sagt: Jag har tappat mig själv någonstans på vägen.

Den naturliga följdfrågan blir då: Var?

Var försvann applicera ur inläggen? Var blev tristessen förhärskande?

Svaret är att det kom gradvis.

Redan när jag började planera för att börja jobba kunde förändringen anas, och sedan har den bara fortsatt. Jobbet har alltså haft en dålig inverkan på mitt bloggande. (Undrar hur kommunen ställer sig till ett skadeståndskrav baserat på försämrad bloggförmåga...)

På vilket sätt har detta skett?

Är det så enkelt att jag inte trivs på mitt jobb, och att det totalt suger musten ur mig, dränerar min kreativitet så till den milda grad att jag inte kan författa att vettigt blogginlägg?

Eller är det så banalt att det är tiden som fattas nu när jag jobbar? Av tidsbrist följer ett stressat bloggande, som inte hinner vara kreativt. Det blir effektivisering, rationalisering, neddragningar... Det blir en budgetblogg!

Jag skulle vilja säga att det inte är så enkelt.

Visst har jobbet till viss del sugit musten ur mig, och under vissa stressiga perioder har jag säkert inte mäktat med de underfundiga och kloka profetior som stundtals strömmat från mitt tangentbord ut i cyberrymden, men samtidigt är jobbet, med alla de relationerna en outsinlig källa till analyser och resonemang, och som en näst intill oundviklig följd av själva företeelsen "jobbet", kommer ytterligare relationer (och till på köpet en massa utveckling), i form av fenomenet "dagis", där jag dagligen lämnar min dotter just för att kunna jobba. Även detta erbjuder ett veritabelt smörgåsbord av möjliga analyser.

Och ja. Visst har jag mindre tid nu, än jag hade då. Inte nog med att jag jobbar heltid, med resor, hämtning, lämning och annat därmed förenligt inräknat tar det här jobbandet runt 50 timmar varje vecka, som jag tidigare kunnat ägna åt bloggen och språket.

Det är alltså inslag av båda orsakerna, men problemet är mer mångfacetterat än så. Jag tror att även trädgården spelat in. Trädgården, som är en lisa för min själ, som skänker så stor glädje och ett lugn till mitt liv, som enbart torde vara av godo, bär också en del av skulden i den härva som kreativitetsbloggandet fastnat i, och detta av minst två anledningar.

Dels tar trädgården en hel del tid i anspråk. Jag älskar att vara där, och är jag där, så sitter jag inte vid datorn, och sitter jag inte vid datorn så skriver jag inga inspirerade inlägg. (Faktiskt så skriver jag inga inlägg alls när jag är i trädgården, även om jag då och då skissar på ett inlägg i huvudet medan jag gör annat.)

Dels har jag startat en konkurrerande blogg på enbart trädgårdstema. Det innebär ju förstås att jag sitter och skriver på två bloggar, och det tar naturligtvis tid från den här bloggen, eftersom den tidigare varit "ensambarn", och hur mycket en mamma än älskar båda sina barn, så finns det inte lika mycket tid för första barnet när det kommer ett syskon...

Men! (Och det är i sanning ett stort men! Här närmar vi oss nämligen det språkliga problemet. Tidsbrist och inspirationsbrist i all ära, men något måste ju ha hänt med min lingvistiska ekvilibrism. (Åh, vad jag älskar komplicerade halv-hitte-på-ord!) för att sänka kvaliteten så till den milda grad...) Själva trädgårdsbloggandet har fångat mig i ett språkligt bloggmönster som sedan tagit överhanden även i denna blogg.

När jag skrivit om trädgården har jag av någon anledning hamnat i "detta har hänt idag"-upplägget. Det känns på något sätt naturligt att skriva så, kanske för att det händer så mycket i trädgården, kanske för att de andra skriver så, men det är också ett tecken på min tidigare omskrivna ickedominans. Eftersom jag på ett enda trist dagboksinlägg på trädgårdsbloggen kan få fler kommentarer än jag fått på ett helt år av inspirerade och analytiska inlägg här, sluter jag mig till att det är så världen vill ha mig, och fortsätter (alldeles undermedvetet, förstås) att skriva så.

Det är alldeles egalt att jag inte finner någon som helst glädje i vad jag själv skrivit, utan endast i kommentarerna... Suck! Snacka om att utplåna sig själv!

I förlängningen, och detta startade redan när trädgården dök upp här i bloggen, ett bra tag innan trädgårdsbloggen stack upp sitt språkligt onyanserade tryne, har detta lett till en förslappning av hela mitt skriftspråk, och jag har allt oftare återvänt till dagboksanteckningarnas konungadöme.

Detta är på intet sätt något jag är tillfreds med. Jag avser att göra allt jag kan för att sluta med dagboksspråket, framförallt i denna blogg, men även i trädgårdsbloggen. Fram för fler analyser av imaginära problem i trädgården!

Faktum är att de trista dagboksanteckningarna har sin givna plats i en redan existerande bok. Där kan jag sedan gå tillbaka och kontrolera vad jag planterade när, utan att förpesta bloggvärlden med menlösa upprapningar av dagens ointressanta skeenden.

Välkomna till operation Återupprätta Bloggen!