applicera ofin il

Jag har nu jobbat en vecka, och rösten är hörbar, om än inte min alldeles egen. Den håller bra om jag inte måste ta i för mycket, och allt borde vara frid och fröjd.

Men vad händer? Jo, min dotter börjar hosta mer och mer på nätterna, vilket sedan utvecklas till feber och hosta även dagtid. Igår hostade hon så att hon spydde, och hur liten blir inte en fyraåring av sådant?
Själv får jag någon form av hosta på kvällarna, som liksom drar ihop hela halsen, så att jag inte kan andas, vilket är väldigt skrämmande. Och så har jag fått snuva igen.

Är det alltså så illa att vi sjuknar om igen? Ska det aldrig ge sig på riktigt?
Sedan helgen vecka 14 har vi inte varit fullt friska allihop samtidigt så mycket som en dag, och nu är det helgen vecka 20. Sex veckor av stora och små sjukdomar som avlöst varandra...

Rösten håller inte för jobb, det är bara att inse. Så jag stannar hemma och gör mitt bästa för att hålla tyst. Inte så svårt i ensamhet, men så fort dottern är hemma sliter jag förstås på rösten igen... Och sambon är inte inne i systemet han heller. Ropar frågor till mig från ett annat rum. Om jag minns så struntar jag i att svara, men ibland går det av bara farten, och så får jag ont...

Lite  uttråkad blir jag av den här tysta tillvaron. Skulle verkligen vilja ringa någon och bara snacka, men det går ju inte... Datorn är min bästa vän, liksom DVR-funktionen på digitalboxen. Nu på förmiddagen har jag sett två avsnitt av Cityakuten. Det ena hann jag visst inte se förra veckan, när jag tillbringade en del tid ute i trädgården, och gårdagens avsnitt kunde jag ju inte titta på innan jag sett det innan. Hoppas att jag har några andra program också!
Trädgårdstidningar är roliga, men  jag är ju lite handikappad av graviditeten. Jag kan i alla fall inte gräva alla gropar jag skulle vilja ha, och då är det inte lika roligt att bli inspirerad...

Jag mådde riktigt hyfsat igår, och beslutade mig till slut för att följa med hem till mamma som fyllde år. Lite sliten i halsen blev jag, men det gjorde inte alls lika ont ändå. Kvällen avslutades av någon anledning i alla fall med att jag låg nästan utslagen i soffan och letade efter en ställning som innebar att jag inte hostade så infernaliskt. Det hela försvårades förstås av magen, som börjar bli lite för tung och otymplig för vissa poser...

Jag envisades i alla fall med att titta på Two weeks notice, som jag förstås redan sett ett antal gånger, men den är ju så gullig... Jag somnade ifrån ett par gånger, och när jag vaknade till en svart TV, som snart ändrades till en skärm som talade om för mig att jag inte har rätt att titta på trean, då gav jag upp och gick och lade mig i sängen.

Där sov jag förunderligt nog hela natten, utan att hosta, utan att vakna av halsont eller uttorkad mun (till följd av nästäppeorsakad munandning). Ja, hela natten är kanske aningens missvisande, eftersom jag vaknade vid tjugo i fem, men jämförelsevis var det en god natts sömn.

Nu har jag min pluggdag, på hemmaplan, och planen var att läsa en bok. Jag tyckte att det kunde vara lagom ansträngande efter min sjukperiod, men tji fick jag! Jag orkar inte! jag orkar inte sitta upprätt, jag orkar inte hålla upp boken, jag orkar inte koncentrera mig... Så nu sitter/ligger jag i soffan, med datorn uppallad i knät och slöskriver. Lederna värker, ögonen går knappt att hålla öppna, och det känns som att jag har ett hårt åtdraget band runt huvudet. Det gör liksom inte ont, men det spänner. För en stund sedan tog jag både värktablett och penicillin, så nu väntar jag på att det här ska gå över.

Det föranleder lite oro inför morgondagen. Kommer jag att orka jobba i morgon, när jag mår så här idag? Då har jag i och för sig fått i mig två tabletter till, men kan jag lita på att det blir bättre? Och kommer jag att kunna prata i morgon? Som lärare i en förskoleklass med 26 sexåringar måste man av någon anledning kunna använda rösten. För att inte tala om hur det är på fritids. Mitt beskedliga lilla knarrande räcker inte långt. Kanske måste jag skaffa mig ett läkarintyg, så att jag kan vara hemma ett tag till...

Fyra tabletter in i penicillinkuren börjar jag ana att sjukdomen kanske kan komma att ge sig innan jag går i pension.
Jag har fortfarande ont i halsen, och jag är så hes att folk inte känner igen mig på rösten, men det lossnar nu, så jag hoppas att jag kan gå till jobbet på tisdag i stället för att ringa doktorn för att bli sjukskriven.

Just nu är dilemmat huruvida jag ska åka till min mamma som fyller år idag eller inte. Jag har sagt att jag inte kommer om jag inte kan prata, men just nu kan jag prata. En stund...
Så... ska jag åka eller inte? Det kommer ju en del släkt och så, och det kan föranleda en del samtal, som jag inte riktigt är rustad för just nu. Men det vore roligt att åka, och det brukar vara gott fika också. Och orkar jag inte kan jag ju alltid åka hem. Visserligen med risk för livet, då min dotter aldrig vill åka hem från mormor, och med all säkerhet inte kommer att jubla över att åka hem tidigare...

Jag får se om jag kan prata när det är dags att åka!

Nejdå, det har inte gått över än. Det gör fortfarande lika ont i halsen, och jag låter fortfarande som en ångbåt. (Min chefs beskrivning) Men en liten ljusning är att jag nu har fått penicillin, så om ett par dagar borde mina elaka bakterier ge sig!

Med lite avancerad matematik räknade jag ut att om jag ska ta penicillin två gånger per dygn, en timme före eller två timmar efter mat, och jag garanterat inte kan vara uppe en timme utan att äta frukost, blir det bäst att ta tabletten efter kvällsmaten också. På så sätt får jag en hyfsat jämn fördelning över dygnet, och det inbillar jag mig att det är bra. Till den matematiska uträkningen hör två uppskattade tidpunkter för matintag, för den som försökte genomföra min uträkning grundat på den beskrivning jag gav här.
Vilket påminner mig om när jag gjorde högskoleprovet för en otäck massa år sedan. Mattedelen bestod i alla fall på den tiden av uppgifter bestående av två påståenden, och frågan var om man kunde lösa uppgiften med hjälp av påstående A, B, båda eller inte alls. I det här fallet blir svaret "inte alls", eftersom det inte finns tillräckliga uppgifter. (Men å andra sidan finns det ju varken A eller B, så...)

Tillbaka till sjukdomshistorian.
Nu räknar jag kallt med att jag ska börja friskna till redan i morgon, för att vara hyfsat återställd i tid för mammas födelsedagsfirande på söndag, sedan ägna min studiemåndag åt att bli riktigt frisk, och så vara tillbaka på jobbet på tisdag.
Skräckscenariot är att bara halsontet försvinner, men att ångbåten blir kvar. Det hände under förra graviditeten, så det är något jag fasar för! Tänk om jag ska låta så här i ett halvår?!

Nu börjar det vara dags att knapra penicillintabletter, om det kan vara till någon ledning i matteuppgiften!

Det är inte det minsta roligt att vara sjuk. Jag klarar mig hyfsat större delen av dagen, beroende på att jag hela tiden äter. På något konstigt sätt känns det bättre när jag sväljer hela tiden, än när jag undviker att svälja. På nätterna vaknar jag så fort jag sväljer, för att det gör så ont, och det är ju ingen toppenidé att ha en halstablett i munnen medan man sover... (Men jag har provat det också.)

Nu har jag fått tid på läkarmottagningen (men jag vet inte om jag ska träffa läkaren) för att göra en odling. De tyckte att det lät som halsfluss, så vi får väl se.

När det gäller att sysselsätta sig har jag varit lite förutseende. Exempelvis satte jag mig inte med Vi i villa-tidningen så fort jag hämtat posten igår, utan sparade den till ett senare tillfälle. I stället för att välja antingen trean eller fyran, som jag brukar göra på tisdagskvällar, spelade jag in Äntligen hemma och The Mentalist, medan jag tittade på NCIS och House. På så sätt har jag två bra (?) program att titta på idag.
Igår sorterade jag mina trädgårdstidningar och rensade samtidigt bokhyllan i sovrummet. Tyvärr hade jag inte tillräckligt många tidskriftsamlare, så ett besök på IKEA vore behövligt. Jag vill ju gärna vara enhetlig... Men det orkar jag inte i det skick jag är i nu.
Dessutom rensade jag mitt skrivbord en aning, och skapade ett nytt användningsområde för lådan som hör till. Numera har jag saker jag behöver i den, inte bara sådant som jag inte vill ha på skrivbordet. Det kallar jag nytänkande!

Jag önskar att det vore varmare ute, för då kunde jag ju sitta ute i trädgården och kanske göra något stillsamt, klippa risiga perenner, till exempel. Nu river det i halsen så fort jag andas utomhus, så kortaste vägen till postlådan eller bilen (när jag nu ska till doktorn) är vad som gäller.

Inte kan jag prata i telefon heller. Annars kunde jag ju ringa någon bekant och slå ihjäl en halvtimme eller två. Min svägerska, med den himmelska trädgården jobbar inte full tid, till exempel, eller min bror, som jag inte kunde träffa i måndags, när jag var i Stockholm. Det vore väl trevligt att snacka med honom. Men inte.
SMS är en underbar uppfinning när man är hes, men några längre samtal blir det ju inte!
Telefonen använder jag i alla fall bara om det är nödvändigt: Ringa jobbet eller läkaren. Sambon får SMS.

Nej, nu ska jag vara emlig i en och en halv timme till, innan jag ska vara hos läkaren.

Jag får inget gehör för mina friskhetsönskningar.
Jag trodde nog att det var sluttampen på förkylningen när jag började hosta upp slem (ursäkta om jag blir för detaljerad), men nu verkar det som att det börjat om i stället.

Igår kämpade jag mig igenom seminariet i Stockholm, mest beroende på att man inte kan avboka tågbiljetten, men även för att inte behöva missa något av de lärarledda tillfällena, när det nu är så få sådana. Idag känns det inte värt det, dels för att jag inte orkar, dels för att jag inte ens kan säga ifrån, eftersom jag inte har någon röst att använda mig av, och dels för att jag inte vill smitta någon. På ett fritids umgås man lite närmare än man gör på ett seminarium med folk som man träffat två gånger tidigare...

Så nu sitter jag i soffan med datorn i knät och Nyhetsmorgon på TV:n, och tänker på allt jag skulle vilja göra...

Nu börjar jag tröttna på alla dessa sjukdomar!

Först började dottern hosta, sedan fick både hon och jag feber som höll i sig i flera dagar. Jag hade ont i halsen och i huvudet, och hon fortsatte hosta. När vi sedan tyckte att vi mådde bättre började hon klaga på ont i örat, men bara en eftermiddag. Samtidigt började hennes far sjukna in, och var sedan soffliggande hela påsken, och flera dagar efter det också. Dottern la sig till med ovanan att spotta ut allt hon stoppade in i munnen, och så fick hon feber igen. Ett besök hos doktorn resulterade i penicillin mot öroninflammation och ny hostmedicin. Det konstaterades att hon var röd i halsen, men det fanns inga bakterier. Spottandet avtog, men hostandet håller i sig. Och nu är det min tur igen, med hosta och ont i halsen.
Kan det inte bara ta slut?

Om två veckor fyller tjejen år, och hur ska vi orka och hinna förbereda kalas för både vuxna och barn om vi ska må på det här viset hela tiden?

Jag har just stoppat min dotter i säng, efter en lite för lång vistelse hos mormor och morfar. Jag gjorde detta medan hon skrek och grät och längtade tillbaka till mormor. Hon hade somnat i bilen på väg hem, men så fort hon vaknade tjöt hon efter mormor igen.

Med tanke på att damen i fråga just nu går mig på nerverna konstant, är hon ingen dröm när hon är trött och ledsen. Ingenting duger, och helst ska allt vara tvärtom mot vad jag säger.
Planen för den närmaste framtiden är att lusläsa alla barnpsykologiböcker jag kan komma över i jakt på rätt mental inställning för att överleva med en tre-och-ett-halvt-åring i huset.

Tack och lov att hon är söt!

Nu börjar den sanna julstressen äntligen infinna sig! Ingen panik, julgardinerna är uppsatta sedan första advent, och julgranen är klädd och klar. Den står till och med på min egenhändigt tillverkade julgransmatta, så det är inget överhängande nu, med bara en dag kvar till julafton.

Det är en hel del ätbart som fattas, köttbullar till julbordet hos kära syster, knäck, kola, den underbara Anitalimpan till julskinkan, som också fattas i nuläget... Inköpt, men inte tillagad.
Jag har inte stenkoll på julklapparna heller, men barnen är i alla fall klara. Värdinnan ska väl också ha någon liten present, vilken jag inte har fixat än.

Som grädde på moset har jag en sambo som jobbar upp en härlig julförkylning, och alltså inte är speciellt sugen på att delta i julförberedelserna. Lägg till detta en dotter som just återhämtat sig efter en förkylning, och dessutom går igenom en period i sitt liv när hon inte är speciellt samarbetsvillig. Att hinna alla dessa självpåtagna måsten kan bli lite klurigt med sådana förutsättningar, men av någon anledning har jag ännu inte blivit tillräckligt oroad för att sätta fart och få något gjort redan nu. Jag kanske är som så många andra och jobbar bäst med en nära förestående deadline...

Nu ska jag slötitta färdigt på Navy CIS och hoppas på en god natts sömn, för i morgon brakar det lös!

Jag har i år, med hjälp av fem semesterdagar och några komptimmar lyckats få ledigt från den 20 december till den 6 januari. Det ska bli riktigt skönt efter en hektisk period av att sätta sig in i ett nytt jobb, planera med en ny kollega, en utbildning med anledning av det nya jobbet, en kommande utbildning för att äntligen bli färdig med min lärarexamen, som jag skjutit upp alltför länge, vilken redan tillfogat mig mycket huvudbry och mental stress... Kort sagt har jag behov av en lång ledighet.

Idag är det den artonde december och jag har insett att jag inte kommer att jobba mer i år.

När jag kom hem efter julfesten på jobbet igår, med bara ett uns alkohol i kroppen, då jag efter lite glögg och en cider till maten höll mig strikt till julmust resten av kvällen, men ändå fullt beredd på en jobbig morgon, eftersom klockan var över midnatt när jag kom i säng, vaknade min dotter med en riktigt ruskig hosta. Jag fick nattpasset, och bar snart in kudde och täcke i hennes rum för att över huvud taget kunna få någon sömn. På morgonen konstaterade vi att det var läge att stanna hemma från dagis, och lotten föll på mig. En koll med febertermometern gav vid handen att även morgondagen skulle tillbringas i hemmet, och vips hade min planerade långledighet blivit ännu längre.

Nu hoppas jag bara att sjukan ger med sig, för jag vill fira jul också!

Dagen idag ägnades till stor del åt en relativt lyckad utflykt, om än kantad av mer eller mindre dråpliga inslag.
Deltagare i dagens aktiviteter var jag själv, min tre-och-ett-halvt år gamla och aningen fega dotter, hennes jämnåriga, men något mer framåt, kompis, samt hennes mamma.
Första händelsen var att åka buss. Min dotter åker "aldrig" buss, eftersom vi har två bilar och i synnerhet mitt jobb ligger så till att det inte är realistiskt att åka buss till jobbet via dagis. Hennes kompis åker "alltid" buss, eftersom hennes mamma inte har körkort och de till stor del är tvungna att ta bussen. Båda tjejerna var dock väldigt exalterade över utsikten att åka buss, och speciellt att göra det tillsammans.
Vi gick på stan en stund, och i leksaksaffären fick jag en inblick i min framtid som mamma till en erkänd och bejublad konsertpianist. En blanksvart och tjusig flygel med tillhörande pall stod uppställd på den röda heltäckningsmattan, och jag kunde riktigt se hur hon svepte undan skörten på sin frack innan hon slog sig ner och började spela. Först alla svarta tangenter, sedan de vita. Det lät riktigt bra, och så började hon spela loss ordentligt. Snart fattade hon micken också, och började sjunga till sitt eget ackompanjemang. Jag kan närmast beskriva hennes uttryck som ren och skär lycka. Hon ville på inga villkors vis gå därifrån, och då och då stannade en tant till för att beundra henne och le sådär sött som man gör när man ser barn som älskar att göra det de gör.
Något senare, efter en bananpaus och en tur i en sån där bil som man stoppar en tia i för att få den att gunga, träffade vi på ett lejon på torget. Han var där tillsammans med en apa för att locka småbarnsföräldrar att köpa årskort till Parken Zoo. Min dotter hade dock en liten teori om att det inte var ett riktigt lejon, utan misstänkte att det var en vuxen som hade klätt ut sig. Lejonet kunde nämligen prata, och det fann hon okarakteristiskt för riktiga lejon... Hon är inte dum, min dotter.
Lunchen avnjöts på Åhléns, där kompisen frossade i pannkaka, medan min tjej högljutt kommenderade in sin hamburgare. Stripsen tittade hon dock skeptiskt på, tills vi skulle gå och hon hävdade att hon behövde ta dem med sig för att inte bli hungrig...
Under besöket på restaurangen blev ett toalettbesök av nöden, och av någon anledning lyckades vi promenera in till en herre som just tvättade händerna efter sitt eget toalettbesök. Pinsamt, men eftersom vi hade betalat ville jag inte bara gå därifrån. Förklaringen till detta pinsamma var att låset på dörren var en aning konstigt... Gissa om jag var extra noga med att kontrollera låset när det var vår tur...
Efter lunchen hägrade min dotters första besök på den lokala inomhuslekplatsen, men på väg dit hann vi träffa på såväl hästar som ett luciatåg. Det senare föranledde två begeistrade flickor med öppna munnar, samt svårigheter att efteråt fortsätta åt motsatt håll, då fokus fortfarande var riktat mot lucia och hennes anhang.
Väl på Leklandet började det som det brukar, med en nyfiken men livrädd och i högan sky skrikande liten tjej när jag skulle hjälpa henne upp i hoppborgen. Trampbilarna lockade också, men när de började röra sig var de likaledes läskiga. Till slut hamnade vi i kiosken, med plastmat, spis och annat "tjejigt".
Förvånansvärt snart kom dock hennes kompis och gnällde för sin mamma att min tjej inte lät henne hoppa. Min första tolkning var att hon ville att de skulle leka tillsammans istället, men döm om min förvåning när jag ser min fega dotter i den stora hoppborgen, alldeles ensam. Att hon inte ville att kompisen skulle hoppa var hennes egen rädsla. Hon visste att han inte skulle våga hoppa samtidigt som någon annan, och kompisen kunde hon styra... Även om det förstås gjorde kompisen ledsen. Snart nog kom dock större killar farande, och dem kunde hon inte styra lika lätt, så då kom gallskriket tillbaka.
Innan vi bröt upp hann vi med ytterligare ett dråpligt toalettbesök, dock i ensamhet denna gång.
Lilltjejen klättrade upp på pallen och satte sig på toaletten för att kissa, bara för att genast trilla ner med hela rumpan i toaletten. En blandning av oro och svårt att hålla sig för skratt infann sig, men det förväntade vrålet uteblev. Hon blev mest bara rädd.
På bussen hem somnade hon, och det var inte en lycklig tjej jag väckte ur en skön lur...

Det blev inte så dramatiskt efter bomben förra veckan. Vi har fallit in i en vardagslunk igen, om än en sådan utan tjat och gnat. =)
I och för sig tassar vi omkring på tå och undviker sådant som kan irritera. Jag plockar undan så gott jag kan, och han biter sig säkert i tungan flera gånger om dagen. Nu måste jag börja slappna av och låta mig själv må bra av förändringarna som ändå skett. Här har jag ju fått min vilja fram, och ändå går jag på helspänn och bara väntar på att någon kommentar ska slippa ur honom...

Kanske är det lite antiklimax. Jag har stålsatt mig för att inte tolerera några kommentarer under inledningsfasen, och när det inte kommer några får jag inget utlopp för den energi jag sparat på hög för att orka hantera dem. Vattengympan igår var nog välbehövlig! Lite överskottsenergi som fick pysa ut i alla fall.

Efter flyttandet i lördags blev jag varse att jag har muskler i benen. Hela benen. Muskler som inte uppskattar att springa upp och ner i trappor hur mycket som helst. De klarar vattengympa efter en total träningstorka på flera månader, men se trappor, det är att ta i i överkant!

Igår gjorde det ont att röra sig alldeles oavsett vad det handlade om, men det blev lite värre av nedåtrörelser (som att gå nerför ett trappsteg, nerför en backe, sätta sig ner, eller så) Av den anledningen gick jag omvägar för att undvika nedåtrörelser, vilket i och för sig också gjorde ont, men inte lika mycket på så kort tid. =)
Vaderna var alldeles hårda, och gjorde ont vid beröring. Låren består ju av lite annat än muskler (tyvärr), så det var svårare att avgöra, men nog var de hårdare än vanligt!

Idag har det successivt blivit lite lättare att röra sig, även om jag fortfarande har "babianstilen" (som vanligtvis infinner sig när man går barfota på grus) när jag går nedåt.

Jag förhörde mig med flyttuppdragsgivarna idag, om deras försäkringssituation, om det kunde vara så att lidande av den här arten täcks av någon form av försäkring, men de ville inte kännas vid något ansvar. Däremot var jag välkommen i deras klubb, där inträdeskravet är att man har blåmärke på insidan av armarna. =)

Ojojoj, vad det ska tränas i sommar! Min personliga hälsocoach har talat om för mig att min just nu positiva trend angående vikten visst kan hålla i sig över sommaren, även om den inte gjorde det förra året. Allt som krävs är att jag bibehåller min rörelse, det behöver inte ens vara lika mycket som under terminerna.
Det låter ju bra, men jag vet att om jag inte gör upp en plan kommer allt att rinna ut i sanden i alla fall, och jag blir sittande i en skön stol på altanen och smaskar på allt möjligt gott.

Alltså gör jag upp en plan, och första steget är att promenera minst varannan dag, helst varje. Jag började idag, och än så länge håller min önskan om varje dag.
Jag vet inte riktigt hur resten av planen kommer att se ut, men jag har tänkt att den ska innehålla lite cykling till jobbet (nästa vecka, när dottern och sambon är hemma på semester borde det funka. Inget dagis att lämna eller hämta på.), lite vattengympa med min svägerska med den himmelska trädgården, lite situps och lite andra cykelturer. kanske simmar jag över sjön ett par gånger också, om mitt badsällskap har tid med mig...

Visst låter det bra så här långt?!

Idag åkte min kompis från Tyskland härifrån, efter en dryg vecka i mitt hem. Innan dess hade vi inte setts på sex år, men så fort hon kom var det som att de åren aldrig funnits. Hon klev ur bilen och vi kramades en lång stund och allt var precis som att vi setts så sent som igår. Som genom ett trollslag kom all min tyska tillbaka, och jag kunde återigen göra mig förstådd och även förstå det mesta, om än inte deras allra snabbaste dialektprat.

Det har varit en underbar vecka, även om midsommar tidvis bjöd på spöregn, liksom Kolmården på måndagen. Slutet av veckan bjöd dock på mer representabelt väder, och tre dagar kunde frukosten avnjutas på det halvfärdiga trädäcket på baksidan.

Den här gången hade vi båda sambo och barn med oss, och eftersom våra båda sambosar inte riktigt förstår varandra (språkförbistring) blev det inte så mycket tid på egen hand. Men i och med att hennes sambo fyllde år under deras vistelse här fick vi lov att lämna de båda i soffan framför Tyskland-Turkiet och åka iväg på en sen inköpsrunda. Vi hade jätteroligt tillsammans och de båda herrarna fick välbehövlig träning i kommunikation över språkgränserna. Just den matchen drabbades också av bildproblem, och en del av matchen fick de förlita sig på radion istället för TV:n, och vad det innebar för förståelsen är väl ganska uppenbart...

Nu har vi lovat varandra att det inte ska dröja sex år innan vi ses igen, och sedan länge har vi en inbjudan till deras hemstad när den nästa sommar står som värd för Sachsens trädgårdsvisning. Med tanke på mitt trädgårdsintresse hoppas jag att vi lyckas pricka in det, men oavsett vad vill jag besöka dem senast nästa sommar.

Huset är tomt nu, och mitt huvud också. Det känns så tomt att inte behöva tänka på tre språk så fort något ska förmedlas. Huset ska också återställas till hem för en familj med ett barn från att ha varit pensionat för två sådana familjer i en dryg vecka. Dottern ska flytta tillbaka till sitt eget rum, och vårt sovrum ska få en aning symmetri igen.
Nu står dubbelsängen intill ena väggen, och enkelsängen intill den andra. Jag har haft båda sänglamporna ovanför min säng, och den ena har fått agera nattlampa, då dottern grips av panik om hon vaknar när det är mörkt. Sambon har fått klättra för att komma ur sin säng, och det är kanske inte det allra mest optimala med tanke på att han för två veckor sedan ramlade och slog revbenen ganska illa.

Vi har också fått en liten nytändning när det gäller projekt i hemmet. Innan de kom var allt lite för mycket, men nu ska vi se till att skåpen i dotterns rum får dörrar, så att de blir skåp och inte hyllor. Leksakerna ska också rensas ur, och likaså kläderna

Jag nådde målet förra veckan med råge! Nu har jag ökat kravet till tiotusen steg per dag, och en liten önskan om att öka något från 83000 steg. Nu är det ingen barnlek längre, men å andra sidan går det bra. Lunchpromenad varje dag, men bara sporadisk stavgång.

Jodå, jag fick stor problem med mina steg igår... Jag kom bara knappt över 6000, och målet var ju 8000. Och för att ens komma så högt gick jag ut vid halv tio på kvällen och gick fram och tillbaka på vår lilla gatstump (2-300 meter) några gånger.
Jag kände mig lite larvig, och jag hoppas att ingen såg mig! Men till mitt försvar kan jag berätta att man blir redigt rastlös av att vara hemma, inne med en tjurig tjej en hel dag, och bara röra sig ungefär hälften mot en vanlig dag på jobbet!!!
Jag hade tänkt mig en promenad på kvällen, men med min sambos dåliga humör, tjejens nattning, något telefonsamtal och ett TV-program som jag alltid brukar missa... Det blev inte av förrän sent, och då vill jag inte ge mig ut i mörkret, utan håller mig till den upplysta sträckan här utanför...