Rädda arbetslaget!
Igår gick jag in till min chef och upplyste honom om missförhållandena i vårt arbetslag. Jag såg på honom direkt att min kollega, tillika hans dotter, hade berättat samma sak för honom innan jag kom dit. Även om jag senare fick veta att han inte riktigt tagit henne på allvar när hon sa det, så innebar det att han insåg riktigheten i min berättelse med en gång.
Efter långa diskussioner kom vi fram till att det bästa är att ta tjuren vid hornen och konfrontera "boven i dramat" rakt upp och ner med vad vi upplever som ointresse, förakt och kränkningar. Jag sa som det var, att jag inte har styrkan att göra det på egen hand, men att jag kan stå för vad jag sagt om henne om jag vet att jag har ledningen i ryggen. Dessutom har jag ju min kollega som har upplevt det hela likadant som jag, om inte värre.
Nu ska vi skriva ner alltihop, så att min chef kan ta samtalet med henne utan att behöva svamla något osammanhängande om att "jag har hört..." Svart på vitt ska det vara, så detaljerat som möjligt, så att hon inte kan skylla ifrån sig. Jag känner mig oerhört obekväm med det. Att leta fram allt dåligt som hänt. Jag vill hellre leta guldkorn. För min egen sinnesfrid bestämde jag mig för att även poängtera det positiva, men det tog slut efter fem rader, medan jag skrev sida upp och sida ner med negativt. Och ändå känner jag mig inte klar med det negativa.
Det kommer naturligtvis att bli ännu jobbigare än så, när hon får höra vad vi sagt, och när det hela ska bearbetas, och vi ska försöka komma vidare som arbetslag... Förhoppningsvis förstår hon att det också är av omtanke om henne. Hon mår uppenbarligen inte bra just nu, och det låter hon gå ut över oss andra. Men troligare är väl att hon tar illa upp.
Men oavsett hur jobbigt det blir, är jag just nu stolt över att jag inte tiger still längre, utan gör något för att rädda mitt arbetslag.
