Sex år som inte fanns
Idag åkte min kompis från Tyskland härifrån, efter en dryg vecka i mitt hem. Innan dess hade vi inte setts på sex år, men så fort hon kom var det som att de åren aldrig funnits. Hon klev ur bilen och vi kramades en lång stund och allt var precis som att vi setts så sent som igår. Som genom ett trollslag kom all min tyska tillbaka, och jag kunde återigen göra mig förstådd och även förstå det mesta, om än inte deras allra snabbaste dialektprat.
Det har varit en underbar vecka, även om midsommar tidvis bjöd på spöregn, liksom Kolmården på måndagen. Slutet av veckan bjöd dock på mer representabelt väder, och tre dagar kunde frukosten avnjutas på det halvfärdiga trädäcket på baksidan.
Den här gången hade vi båda sambo och barn med oss, och eftersom våra båda sambosar inte riktigt förstår varandra (språkförbistring) blev det inte så mycket tid på egen hand. Men i och med att hennes sambo fyllde år under deras vistelse här fick vi lov att lämna de båda i soffan framför Tyskland-Turkiet och åka iväg på en sen inköpsrunda. Vi hade jätteroligt tillsammans och de båda herrarna fick välbehövlig träning i kommunikation över språkgränserna. Just den matchen drabbades också av bildproblem, och en del av matchen fick de förlita sig på radion istället för TV:n, och vad det innebar för förståelsen är väl ganska uppenbart...
Nu har vi lovat varandra att det inte ska dröja sex år innan vi ses igen, och sedan länge har vi en inbjudan till deras hemstad när den nästa sommar står som värd för Sachsens trädgårdsvisning. Med tanke på mitt trädgårdsintresse hoppas jag att vi lyckas pricka in det, men oavsett vad vill jag besöka dem senast nästa sommar.
Huset är tomt nu, och mitt huvud också. Det känns så tomt att inte behöva tänka på tre språk så fort något ska förmedlas. Huset ska också återställas till hem för en familj med ett barn från att ha varit pensionat för två sådana familjer i en dryg vecka. Dottern ska flytta tillbaka till sitt eget rum, och vårt sovrum ska få en aning symmetri igen.
Nu står dubbelsängen intill ena väggen, och enkelsängen intill den andra. Jag har haft båda sänglamporna ovanför min säng, och den ena har fått agera nattlampa, då dottern grips av panik om hon vaknar när det är mörkt. Sambon har fått klättra för att komma ur sin säng, och det är kanske inte det allra mest optimala med tanke på att han för två veckor sedan ramlade och slog revbenen ganska illa.
Vi har också fått en liten nytändning när det gäller projekt i hemmet. Innan de kom var allt lite för mycket, men nu ska vi se till att skåpen i dotterns rum får dörrar, så att de blir skåp och inte hyllor. Leksakerna ska också rensas ur, och likaså kläderna
Det har varit en underbar vecka, även om midsommar tidvis bjöd på spöregn, liksom Kolmården på måndagen. Slutet av veckan bjöd dock på mer representabelt väder, och tre dagar kunde frukosten avnjutas på det halvfärdiga trädäcket på baksidan.
Den här gången hade vi båda sambo och barn med oss, och eftersom våra båda sambosar inte riktigt förstår varandra (språkförbistring) blev det inte så mycket tid på egen hand. Men i och med att hennes sambo fyllde år under deras vistelse här fick vi lov att lämna de båda i soffan framför Tyskland-Turkiet och åka iväg på en sen inköpsrunda. Vi hade jätteroligt tillsammans och de båda herrarna fick välbehövlig träning i kommunikation över språkgränserna. Just den matchen drabbades också av bildproblem, och en del av matchen fick de förlita sig på radion istället för TV:n, och vad det innebar för förståelsen är väl ganska uppenbart...
Nu har vi lovat varandra att det inte ska dröja sex år innan vi ses igen, och sedan länge har vi en inbjudan till deras hemstad när den nästa sommar står som värd för Sachsens trädgårdsvisning. Med tanke på mitt trädgårdsintresse hoppas jag att vi lyckas pricka in det, men oavsett vad vill jag besöka dem senast nästa sommar.
Huset är tomt nu, och mitt huvud också. Det känns så tomt att inte behöva tänka på tre språk så fort något ska förmedlas. Huset ska också återställas till hem för en familj med ett barn från att ha varit pensionat för två sådana familjer i en dryg vecka. Dottern ska flytta tillbaka till sitt eget rum, och vårt sovrum ska få en aning symmetri igen.
Nu står dubbelsängen intill ena väggen, och enkelsängen intill den andra. Jag har haft båda sänglamporna ovanför min säng, och den ena har fått agera nattlampa, då dottern grips av panik om hon vaknar när det är mörkt. Sambon har fått klättra för att komma ur sin säng, och det är kanske inte det allra mest optimala med tanke på att han för två veckor sedan ramlade och slog revbenen ganska illa.
Vi har också fått en liten nytändning när det gäller projekt i hemmet. Innan de kom var allt lite för mycket, men nu ska vi se till att skåpen i dotterns rum får dörrar, så att de blir skåp och inte hyllor. Leksakerna ska också rensas ur, och likaså kläderna
