applicera ofin il

Jag har just stoppat min dotter i säng, efter en lite för lång vistelse hos mormor och morfar. Jag gjorde detta medan hon skrek och grät och längtade tillbaka till mormor. Hon hade somnat i bilen på väg hem, men så fort hon vaknade tjöt hon efter mormor igen.

Med tanke på att damen i fråga just nu går mig på nerverna konstant, är hon ingen dröm när hon är trött och ledsen. Ingenting duger, och helst ska allt vara tvärtom mot vad jag säger.
Planen för den närmaste framtiden är att lusläsa alla barnpsykologiböcker jag kan komma över i jakt på rätt mental inställning för att överleva med en tre-och-ett-halvt-åring i huset.

Tack och lov att hon är söt!

Nu börjar den sanna julstressen äntligen infinna sig! Ingen panik, julgardinerna är uppsatta sedan första advent, och julgranen är klädd och klar. Den står till och med på min egenhändigt tillverkade julgransmatta, så det är inget överhängande nu, med bara en dag kvar till julafton.

Det är en hel del ätbart som fattas, köttbullar till julbordet hos kära syster, knäck, kola, den underbara Anitalimpan till julskinkan, som också fattas i nuläget... Inköpt, men inte tillagad.
Jag har inte stenkoll på julklapparna heller, men barnen är i alla fall klara. Värdinnan ska väl också ha någon liten present, vilken jag inte har fixat än.

Som grädde på moset har jag en sambo som jobbar upp en härlig julförkylning, och alltså inte är speciellt sugen på att delta i julförberedelserna. Lägg till detta en dotter som just återhämtat sig efter en förkylning, och dessutom går igenom en period i sitt liv när hon inte är speciellt samarbetsvillig. Att hinna alla dessa självpåtagna måsten kan bli lite klurigt med sådana förutsättningar, men av någon anledning har jag ännu inte blivit tillräckligt oroad för att sätta fart och få något gjort redan nu. Jag kanske är som så många andra och jobbar bäst med en nära förestående deadline...

Nu ska jag slötitta färdigt på Navy CIS och hoppas på en god natts sömn, för i morgon brakar det lös!

Min försynta tre-och-ett-halvt-åring till dotter donade idag med en koja, när jag plötsligt hör ett mycket oväntat "Oh, shit!" från hennes smultronröda mun. Osäker på om jag hört rätt frågar jag vad hon sade, varpå hon mycket riktigt repeterade ovan nämnda fras på klingande engelska. Smått road, då svordomar och otidigheter trots allt inte förekommer speciellt ofta från den kvinnliga delen av hushållet, frågar hennes mor vad det betyder, och får svar på tal:
"Det betyder att jag måste bajsa!"

Jag har i år, med hjälp av fem semesterdagar och några komptimmar lyckats få ledigt från den 20 december till den 6 januari. Det ska bli riktigt skönt efter en hektisk period av att sätta sig in i ett nytt jobb, planera med en ny kollega, en utbildning med anledning av det nya jobbet, en kommande utbildning för att äntligen bli färdig med min lärarexamen, som jag skjutit upp alltför länge, vilken redan tillfogat mig mycket huvudbry och mental stress... Kort sagt har jag behov av en lång ledighet.

Idag är det den artonde december och jag har insett att jag inte kommer att jobba mer i år.

När jag kom hem efter julfesten på jobbet igår, med bara ett uns alkohol i kroppen, då jag efter lite glögg och en cider till maten höll mig strikt till julmust resten av kvällen, men ändå fullt beredd på en jobbig morgon, eftersom klockan var över midnatt när jag kom i säng, vaknade min dotter med en riktigt ruskig hosta. Jag fick nattpasset, och bar snart in kudde och täcke i hennes rum för att över huvud taget kunna få någon sömn. På morgonen konstaterade vi att det var läge att stanna hemma från dagis, och lotten föll på mig. En koll med febertermometern gav vid handen att även morgondagen skulle tillbringas i hemmet, och vips hade min planerade långledighet blivit ännu längre.

Nu hoppas jag bara att sjukan ger med sig, för jag vill fira jul också!

Dagen idag ägnades till stor del åt en relativt lyckad utflykt, om än kantad av mer eller mindre dråpliga inslag.
Deltagare i dagens aktiviteter var jag själv, min tre-och-ett-halvt år gamla och aningen fega dotter, hennes jämnåriga, men något mer framåt, kompis, samt hennes mamma.
Första händelsen var att åka buss. Min dotter åker "aldrig" buss, eftersom vi har två bilar och i synnerhet mitt jobb ligger så till att det inte är realistiskt att åka buss till jobbet via dagis. Hennes kompis åker "alltid" buss, eftersom hennes mamma inte har körkort och de till stor del är tvungna att ta bussen. Båda tjejerna var dock väldigt exalterade över utsikten att åka buss, och speciellt att göra det tillsammans.
Vi gick på stan en stund, och i leksaksaffären fick jag en inblick i min framtid som mamma till en erkänd och bejublad konsertpianist. En blanksvart och tjusig flygel med tillhörande pall stod uppställd på den röda heltäckningsmattan, och jag kunde riktigt se hur hon svepte undan skörten på sin frack innan hon slog sig ner och började spela. Först alla svarta tangenter, sedan de vita. Det lät riktigt bra, och så började hon spela loss ordentligt. Snart fattade hon micken också, och började sjunga till sitt eget ackompanjemang. Jag kan närmast beskriva hennes uttryck som ren och skär lycka. Hon ville på inga villkors vis gå därifrån, och då och då stannade en tant till för att beundra henne och le sådär sött som man gör när man ser barn som älskar att göra det de gör.
Något senare, efter en bananpaus och en tur i en sån där bil som man stoppar en tia i för att få den att gunga, träffade vi på ett lejon på torget. Han var där tillsammans med en apa för att locka småbarnsföräldrar att köpa årskort till Parken Zoo. Min dotter hade dock en liten teori om att det inte var ett riktigt lejon, utan misstänkte att det var en vuxen som hade klätt ut sig. Lejonet kunde nämligen prata, och det fann hon okarakteristiskt för riktiga lejon... Hon är inte dum, min dotter.
Lunchen avnjöts på Åhléns, där kompisen frossade i pannkaka, medan min tjej högljutt kommenderade in sin hamburgare. Stripsen tittade hon dock skeptiskt på, tills vi skulle gå och hon hävdade att hon behövde ta dem med sig för att inte bli hungrig...
Under besöket på restaurangen blev ett toalettbesök av nöden, och av någon anledning lyckades vi promenera in till en herre som just tvättade händerna efter sitt eget toalettbesök. Pinsamt, men eftersom vi hade betalat ville jag inte bara gå därifrån. Förklaringen till detta pinsamma var att låset på dörren var en aning konstigt... Gissa om jag var extra noga med att kontrollera låset när det var vår tur...
Efter lunchen hägrade min dotters första besök på den lokala inomhuslekplatsen, men på väg dit hann vi träffa på såväl hästar som ett luciatåg. Det senare föranledde två begeistrade flickor med öppna munnar, samt svårigheter att efteråt fortsätta åt motsatt håll, då fokus fortfarande var riktat mot lucia och hennes anhang.
Väl på Leklandet började det som det brukar, med en nyfiken men livrädd och i högan sky skrikande liten tjej när jag skulle hjälpa henne upp i hoppborgen. Trampbilarna lockade också, men när de började röra sig var de likaledes läskiga. Till slut hamnade vi i kiosken, med plastmat, spis och annat "tjejigt".
Förvånansvärt snart kom dock hennes kompis och gnällde för sin mamma att min tjej inte lät henne hoppa. Min första tolkning var att hon ville att de skulle leka tillsammans istället, men döm om min förvåning när jag ser min fega dotter i den stora hoppborgen, alldeles ensam. Att hon inte ville att kompisen skulle hoppa var hennes egen rädsla. Hon visste att han inte skulle våga hoppa samtidigt som någon annan, och kompisen kunde hon styra... Även om det förstås gjorde kompisen ledsen. Snart nog kom dock större killar farande, och dem kunde hon inte styra lika lätt, så då kom gallskriket tillbaka.
Innan vi bröt upp hann vi med ytterligare ett dråpligt toalettbesök, dock i ensamhet denna gång.
Lilltjejen klättrade upp på pallen och satte sig på toaletten för att kissa, bara för att genast trilla ner med hela rumpan i toaletten. En blandning av oro och svårt att hålla sig för skratt infann sig, men det förväntade vrålet uteblev. Hon blev mest bara rädd.
På bussen hem somnade hon, och det var inte en lycklig tjej jag väckte ur en skön lur...

Jag har köpt en egen dator! En laptop som faktiskt är bara min. Det är jag som bestämmer vilken bakgrund det ska vara, jag kan använda den när jag vill, och jag kommer ut på nätet med den... Allt är underbart!