applicera ofin il

Idag, när jag stod och fipplade med micron på jobbet (vi skulle poppa popcorn) föll den plötsligt i bitar. Stora svarta plastbitar ramlade ner från luckan, utan att jag brukade ens det minsta våld mot den.
Vi konstaterade att den inte kunde vara speciellt ny, och att det nog vore på tiden med en ny. Frågan är bara hur man framställer en sådan önskan till ledningen, så att den prioriteras.

Vi valde att gå på den familjära (och humoristiska) linjen och helt enkelt önska oss en sådan i födelsedagspresent. För att förstärka det familjära blev det min kollega, som råkar vara så besläktad med chefen att hon kan kalla honom "pappa", som fick skicka mailet...

Vi har dock inte riktigt klart för oss när födelsedagen inträffar, men det ska väl inte vara så svårt att ta reda på!

Vi har haft sportlov den här veckan, och eftersom jag jobbar på fritids innebär det jobb, men med ganska få barn. Många är lediga, och just nu är det dessutom en intensiv sjukdomsperiod, så det blir ännu färre.

Detta fåtal barn brukar få trist, men bland barn rätt populär mat under lovveckorna, men i år lyckades kökspersonalen på min skola planera in hela två tillfällen med fisk under en och samma lovvecka. Det andra tillfället var idag, lax med typ gräddfilssås, har jag för mig. Jag är själv ingen utpräglad fiskmänniska, och en av mina kollegor har riktigt svårt för fisk, så vi reagerade lite negativt på beskedet att det skulle ätas fisk i så kopiösa mängder under lovet.

Vi startade en motståndsrörelse, och Operation Undvik Laxen började planeras in i minsta detalj.
Första steget var att göra upp en hållbar plan att presentera för vår arbetsledare. Denna innehöll detaljerade beräkningar på antal barn enligt schemat, minus uppskattat svinn på grund av sjukdom samt det normala fredagsbortfallet. Arbetsfördelningen gjorde vi en positiv beskrivning av, så att det framgick att allt hårt arbete skulle utföras av oss. En inköpslista skissades upp, för att en uppskattad budget skulle kunna planeras...

Plötsligt slog det oss att laxen måste avbokas snarast möjligt, och en forcerad presentation av planen genomfördes på stående fot på väg till matsalen. Vi fick ett översvallande godkännande och kunde därmed räkna in ytterligare en medlem i motståndarrörelsen.

Tillsammans med arbetsledaren gjordes en mer detaljerad inköpslista, där även allergier kalkylerades in. Vi kollade och dubbelkollade barnantalet, gjorde en uppskattning av vars och ens matvanor och preferenser, konstaterade att vi inte behövde snåla, utan kunde unna oss lite lyx.

Strax efter att jag lämnat pärmen på jouravdelningen igår eftermiddag fick vi besked om att ett av de osäkra korten på barnlistan skulle komma idag. Strax före frukost kunde vi räkna in ytterligare två av de osäkra. 08.20 konstaterade vi att en av dem fallit bort, till förmån för sin mormor, och vi kunde sluta oss till att fjorton barn skulle närvara när Operation Undvik Laxen skulle genomföras. En sista finslipning av inköpslistan, sedan bar det av ner till ICA.

2,5 kg köttfärs, 36 tortillas, tre påsar nachochips, massor av grönsaker, gräddfil, såser och dricka inhandlades och packades ner i "dramaten" för vidareforsling upp till fritids. Sedan väntade ett hästjobb vid spisen, där jag utvecklade ett invecklat, men bombsäkert system för tillagningen av all köttfärs, medan min närmaste medarbetare stod för grönsakshackandet. Arbetsledaren stod ute i blåsten med barnen. Till slut hade vi nya kodnamn: Stektanten, Skärtanten och Utetanten.

Vi dukade långbord och avnjöt sedan frukten av vår lyckade Operation Undvik Laxen: Tacomiddag på fritids! Kan man få en bättre avslutning på Sportlovet? Ja, kanske om man toppar med film och popcorn... Vilket vi naturligtvis gjorde!

Den här vekcan är det sportlov där jag bor. Planen för arbetet denna vecka var lite tajt. En av mina kollegor slutade i fredags, en annan har föräldraledigt, och en tredje är på plats, men eftersom hon är resurs för ett barn kan vi inte räkna in henne i bemanningen på samma sätt som alla andra. Då återstod två personer, som ska dela på öppningar och stängningar hela veckan. Med andra ord: Om man inte börjar tidigt, så slutar man sent... (Vi fick en vikarie också, men hon går 8-16.15, utan vare sig öppning eller stängning.)

I måndags när jag började vid sju, fick jag genast rapport om att min enda kollega var sjuk. Ett tajt schema blev plötsligt ännu mer tajt. Vem stänger? Jag går ogärna sju till fem, och ännu mindre halv sju till sex, vilket skulle bli fallet på tisdagen. Alltså fick vi lägga lite mer ansvar på vikarierna. Och jag hade turen att få två riktigt rejäla vikarier, så måndag-tisdag gick utan större problem, trots att vi åkte till isstadion med 25 barn, och bara jag som kände dem alla.

Samtidigt som hela detta scenario utspelar sig på fritids, sitter min sambo hemma med vår sjuka dotter, som började måndagen med knappa 39 grader i feber, och avslutade den en bit över 40-strecket. Tisdagen var ganska lugn, runt 38 på förmiddagen, men med en topp på 40,7 efter en sovstund på soffan. (När hon gick och lade sig nu på kvällen var hon nere på knappa 39 igen, och med en tablett i kroppen, hoppas jag att hon svalnade av ytterligare.)

När jag kommer hem efter en något hektisk dag på jobbet, väntar alltså avlösning på barnfronten. En man som suttit med en febrig och därmed gnällig treåring framför Bamsefilmer hela dagen, och inte ens kommit ut till postlådan, behöver komma ifrån en stund, så är det bara! Alltså ägnar jag eftermiddagen/kvällen åt att underlätta livet för min heta dotter, med allt vad det innebär av gråt och tandagnisslan, svalkande promenader med vagnen, isglass och tecknade filmer. Böcker har också hunnits med, gärna två varv i stöten ("Jag tycker du ska läsa den igen").

Sedan tar jag tidiga passet att gå in och trösta/lägga på täcket som sparkats av/lugna/byta blöja/ligga och prata/läsa saga... Innan jag själv går och lägger mig, och försöker sova mellan hennes hostattacker. Dessutom måste jag kämpa mot att gå in och lösa av min synnerligen natt-trötta sambo, som ju faktiskt inte behöver gå upp klockan fem för att gå till jobbet.

Och så tillbaka till jobbet, och åter in i sjuk-dotter-vården när jag kommer hem... Det är ett under att jag inte är tröttare än jag är.

Jag kan redan nu säga att det inte kommer att vara en utvilad människa som tar emot barnen på måndag, efter sportlovet.

Jag nådde målet förra veckan med råge! Nu har jag ökat kravet till tiotusen steg per dag, och en liten önskan om att öka något från 83000 steg. Nu är det ingen barnlek längre, men å andra sidan går det bra. Lunchpromenad varje dag, men bara sporadisk stavgång.

Jag ställer inga som helst krav på att någon ska läsa detta inlägg. Det är ett jobbigt och rörigt inlägg om min personliga kris i arbetet. Jag skriver det mest för att få skriva av mig. Om någon ändå känner sig hågad, går det bra att läsa, bara ni inser att ni får skylla er själva!

Sedan jag började jobba i förskoleklassenför lite mer än en månad sedan, har jag varit fullständigt på det klara med att min kollega söker nya jobb, och att hon är så bra att de inte kan undgå att anställa henne förr eller senare. (Hon har går en ledarutbildning, och söker jobb som chef inom kommunen.)

I måndags fick jag veta att hon fått jobbet, och av någon anledning rasade min värld samman.
Jag gråter, har ont i huvudet, får överdrivna vredesutbrott på olidliga idioter, skriker och svär i bilen, gråter mig till sömns, gråter ännu mer och drabbas av magkatarr. Allt kombinerat med en begynnande förkylning/allergi och ett schema som ständigt ändras på grund av kollegornas VAB och kurser... Kort sagt: Jag är skittrött!

Till saken hör att jag aldrig jobbat i förskoleklass förut, och jag gick in i väggen senast jag hade egen klass. Nu har jag fobi för ansvar, och känner mig inte direkt upplyft av att bli lämnad ensam med förskoleklassen... Efter en månad.
Naturligtvis kommer en ersättare, men hennes spontana reaktion var: Jag vill inte. Jag klarar inte det. Den bilden/ljudfilen har etsat sig in i mitt medvetande, och hur mina kollegor än försöker intala mig att hon nu, med hela bilden klar för sig, är mycket mer positivt inställd till det hela, kan jag inte radera den.

Jag vet att jag kommer att klara det. Jag vet att det blir bra. Jag vet att jag kommer att trivas med att jobba tillsammans med min nya kollega, men ändå känner jag som jag gör just nu. Panik. Ångest. Sorg. Ilska.
Idag gick jag in till min chef och berättade hur dåligt jag mår.
Inte för att sjukskriva mig eller få några speciella arrangemang, utan mer för att han ska veta att jag mår såhär. Att det inte kommer som en chock om det blir värre. (Och som en pik för att de inte pratade med mig om det trots att de visste att det var min värsta farhåga, och att jag tvekade inför jobbet av just den anledningen.)

Nu känns det bättre. Än igår kväll, menar jag. Då fick jag ett utbrott på min olidliga idiot till kollega (inte någon av de inblandade i själva problemet), låste in mig på toaletten och grät, styrde sedan upp grupparbetet och redovisade det, körde hem halvt förblindad av tårar, samtidigt som jag skrek och gapade, svor och domderade i min ensamhet i bilen, kom hem och slängde mig på sängen och grät, gick upp och ratade fiskgrytan för en tallrik yoghurt, och låg i fosterställning framför TV:n tills House var slut, då jag gick och lade mig och grät mig till sömns.

Idag har jag ätit, nattat dottern, pratat med min bror och tittat på Roomservice. Utan att gråta.

I morgon ska jag äntligen prata med min kollega. Hon som fått nytt jobb. Jag har bara pratat ytligt med henne, på ett möte för hela skolan. Jag hoppas att det blir ännu bättre då. Men jag vet att det kommer att vara jobbigt precis just då. Det blir bättre sedan.

Den här veckan känner jag mig extra trött. Jag somnar tidigt, i soffan, jag går och lägger mig löjligt tidigt, och jag sitter framför datorn med hängande ögonlock...

Det har varit en jobbig jobbvecka, med flera öppningar, igår slutade jag sex, och idag gick jag hem klockan fem. Det är skönt att det är fredag i morgon. ...men jag slutar fem i morgon också... suck!