Mänskligt beteende
Så fort ett spädbarn har kommit till världen vill man se henne eller honom så snart som möjligt.
Man vill gärna hålla barnet och gosa eller snosa. Alla har sina egna favoritställen att snosa på. Nacken är en klassiker, men det finns även de som favoriserar fötter, halsgropar eller magar.
Om man inte har möjlighet att hålla, gosa eller snosa vill man i alla fall komma så nära som möjligt. Kanske bara sticka fram ett finger som barnet kan gripa tag i, med hjälp av sin bedårande gripreflex, eller stå med händerna på ryggen och luta sig framåt mot ansiktet. Man intalar sig själv att man ska se, men inte röra, men på något sätt kommer man ändå så nära att man lika gärna hade kunnat röra barnet...
Min uppgift i dessa tider av svininfluensa är att bevara min bäbis från just detta beteende. Hindra släkt och vänner från att komma för nära. Beröva oss alla de första fotona av bäbisen med alla viktiga personer i hennes liv...
Detta går inte bara emot hela den mänskliga rasens beteende, det går också emot mina egna instinkter som mor. Jag vill visa upp mitt barn, jag vill att alla ska se hur fin hon är, jag vill höra alla beundrande kommentarer...
En vecka!
Vi firade storstilat med en läkarundersökning på BB. Allt såg bra ut, hon går upp i vikt som hon ska och det var ingen gulsot nu heller, även om hon fortfarande är lite gul i huden. Alla reflexer fungerade utan anmärkning och hon saknar inga viktiga organ eller funktioner.
Kort sagt: Hon fick sin OK-stämpel i rumpan.
Tillbaka till livet
Jag lämnade dottern i mina föräldrars vård, tog av örhängena och duschade bort varje uns av normal vardag med specialtvål för desinfektion.
Dagen därpå slutade jag äta, och på fastande mage lämnade jag min kropp i händerna på folk som jag hoppades kunde ta hand om den. I utbyte fick jag ett underbart litet knyte att lägga all min kärlek på, men även en isolering från omvärlden, inklusive dottern därhemma hos mormor och morfar.
Jag fick också smärta. Och smärtlindring för att väga upp smärtan.
Några dagar senare fick jag komma hem. Till dottern och mina vanliga omgivningar.
Men inte till mina vanliga rutiner. Smärtan följde med hem. Liksom knytet.
Nu börjar jag komma tillbaka till livet igen. Jag är inte lika beroende av smärtlindring längre. Jag börjar klara av de där småsakerna som jag saknat, att plocka upp saker från golvet, att fixa och dona, plocka undan efter mig och idag har jag till och med sytt en långkjol till äldsta dottern.
I kväll ska jag sätta tillbaka örhängena, och hävda att livet är tillbaka.
Urinproblematik
Min sjukhusvistelse kantades av ett antal urinrelaterade problem.
Först ville de ha urinprov, men eftersom jag inte hade fått veta det innan hade jag kissat ur mig morgonurinen och på fastande mage hade jag såklart inte fyllt på någon vätska på morgonen, så det gick om intet.
När de satte katetern passade de på att ta ett urinprov också, så till slut fick de vad de behövde.
Efter operationen låg jag på uppvaket, och de höll koll på påsen till katetern, sista gången strax innan personalen från BB skulle komma och hämta mig. Det var ingen panik då, men när vi skulle upp till BB var det plötsligt så fullt i påsen att de fick göra en snabb tömning innan vi kunde åka upp.
Dagen därpå kände jag mig kissnödig, vilket torde vara omöjligt med tanke på att katetern fortfarande satt kvar, och det var också den respons jag fick av sambon. Han kollade visserligen slangen, men det såg bra ut, så det var nog inget.
Senare på dagen blev kissnödigheten till en skärande smärta, och jag berättade, med tårarna strömmande, att det kändes som att jag var riktigt, riktigt kissnödig. Sköterskan resonerade likadant som vem som helst skulle göra, och förklarade i stället det hela med gaser, för att magen började komma igång. Hon kollade också katetern, och tyckte att det var lite underligt att det inte var mer i påsen som jag haft sedan morgonen. Medan hon mecklade med det, började det rinna till, och vi kunde konstatera att det varit något fel på katetern, och att jag haft inte mindre än 1,1 liter urin stående i blåsan. Inte konstigt att jag känt mig kissnödig!
Ännu lite senare togs katetern bort, och med uppmaning om att dricka ordentligt och kissa inom sex timmar lämnades jag att skapa normalitet i mitt toalettliv, samt att ta mig upp ur sängen för kortare promenader.
Någon timme senare ringde jag på hjälp, eftersom det gjorde så ont i såret att jag inte kunde ta mig upp ur sängen. Sköterskan började ifrågasätta varför jag ville ha smärtlindring och gick sen iväg för att leta efter barnmorskan. En halvtimme senare hade jag ännu inte fått någon spruta, men jag var så kissnödig att jag hade panik. När jag med hjälp av den ena barnmorskan och en gåstol tar mig till toaletten, kommer äntligen den andra barnmorskan med min beställda spruta. Då är det emellertid för sent, och jag måste klara toalettbesöket utan smärtlindring. Tyvärr blev det resultatlöst, och jag fick min spruta samt ytterligare uppmaning att dricka mycket och försöka röra på mig.
Efter ett par misslyckade toalettbesök och tilltagande smärta konstaterade man att katetern måste tillbaka, och att vi fick försöka på nytt dagen därpå.
Så fort katetern sattes i började det rinna, och utan att jag fyllde på med mer vätska hade jag snart tömts på ungefär två liter urin! Det är inte hälsosamt, kan jag berätta, och jag fick information om att katetern skulle behöva sitta kvar i ett par dygn för att ge blåsan tid att dra ihop sig.
Det knuffade ner mig i ett avgrundshål av hopplöshet, då vi på grund av svininfluensan isolerats från äldsta dottern, och jag såg plötsligt inget slut på det.
Trots detta bestämde jag mig för att göra ett nytt försök redan dagen därpå, och med lite eget sunt förnuft valde jag att inte dricka så förbenat mycket och att gå på toaletten innan jag ens kände mig kissnödig. Då gick det mycket bra att kissa, och även om jag inte fick några siffror på mängden, fick jag i alla fall veta att det var rejält.
Nästa gång jag kissat gjordes en scan för att kolla om det stod urin kvar i blåsan, men resultatet var godkänt, urinproblematiken ett minne blott, och hoppet om att åka hem tändes igen.
Operationsreflektion
Vi hade tid halv åtta och barnmorskan hade gissat på att jag skulle ligga på operationsbordet omkring åtta-halv nio. Det gjorde jag inte.
Jag fick snart veta att operationssalen var bokad till halv tolv, så jag tänkte väl att då skulle jag ligga på bordet. Det gjorde jag inte.
Sedan fick jag veta att de ringt från operation och att vi skulle in dit vid halv ett, så runt ett borde jag garanterat ligga på bordet. Det gjorde jag inte.
13.28 satte de igång, efter rigorösa förberedelser av inmundigande av en flaska magsyreneutraliserande saltvatten (det första jag förtärde den dagen...), kopplingar av droppslangar, EKG-sladdar, syrgasslangar, pulsmätare, blodtrycksmätare med mera.
Bedövningen var jobbig, med långdragen inmåttning mellan kotorna och när jag kände ett hugg i höften samtidigt som de hävdade att de inte hade börjat än, började paniken närma sig. Men till slut var jag ordentligt domnad, och fattade faktiskt inte när de började skära i mig.
Snart kändes det som att någon höll ett stadigt tag i magen och drog uppåt, och jag började ana att de var igång. Så kom en stark känsla av lättnad, nästan som att jag lyfte från bordet, och 13.32 var hon ute.
Ytterligare en fin tjej, nästan precis lika stor som storasyster var när det begav sig, hade kommit till världen.
Vi gosade en stund i den surrealistiska miljön med sladdar och slangar överallt, innan sambon och dottern försvann in på förlossningsavdelningen för ytterligare kontroller och omvårdnad, och så var jag ensam med operationsteamet.
De talade om för mig att jag varit en bra patient, och att allt gått bra. Jag hade inte blött speciellt mycket, såret hade gått bra att sy ihop och allt hade gått snabbt och lätt.
När de satte på underbyxorna efter avslutad operation fick jag ett bevis på hur väl bedövningen fungerade, för det tog en stund innan jag fattade att det var mitt eget ben jag såg lyftas upp, trots att jag utan minsta tvivel visste att mina båda ben låg tryggt mot bordet. Strax efteråt kom den andra foten in i mitt synfält, och återigen kom förvåningen, för jag kände fortfarande trycket av bordet under hela benet.
Innan jag flyttades över till min säng igen fick jag känna på livmodern som kändes som en grapefrukt ungefär. Skumt att tänka sig att det legat en hel bäbis i den en halvtimme tidigare.
Jag rullades iväg till uppvaket och snart fick jag sällskap av min familj. Sedan satt jag där i sängen och ammade och vickade på tårna, som alltmer kom till liv. Sensationen påminde om tilltagande sockerdrickenivå och en skum blandning av iskyla och svettningar under dubbla täcken.
Vilken fantastisk storasyster
Hon har tagit som sin uppgift i livet att lugna ner lillasyster när hon skriker, och hon hjälper sin nyopererade mor (det är jag) med otaliga små saker: ta upp saker från golvet, hämta prylar, lämna meddelanden till pappa, you name it.
Hon är också väldigt förtjust i sin lillasyster, och man kan ganska ofta höra något i stil med "Åh, hon är så söt!" när hon sitter och tittar på bäbisen. Mammas hjärta smälter förstås.
Ibland blir hon lite sårad av att vi inte har tid med henne på samma sätt längre, eller att vi blir irriterade av småsaker eftersom vi är trötta eller, i mitt fall, har ont.
När hon för femtielfte gången hoppar i sängen när vi ligger där och ammar, och jag säger att hon får välja mellan att vara lugn eller gå därifrån, och hon börjar gråta som om hon är ensammast i världen... Det är hjärtskärande! Det kan inte vara lätt att bli storasyster helt plötsligt. Hon vill så gärna vara med, hon vill så gärna hjälpa till, men hon har ju aldrig haft en lillasyster förut, det är klart att det blir fel ibland.
Kan vi underlätta för henne på något sätt? Göra det lättare att lyckas?
Men vilken underbar storasyster lillan har fått! =)
Tvåbarnsmor
En tvåbarnsmor med väldigt ont i magen. Operationssåret efter snittet värker kopiöst, och jag har upptäckt att varenda möbel i huset är på tok för låg för mitt välbefinnande.
Jag knaprar tabletter, och tackar min lyckliga stjärna för att jag har tillräcklig självkontroll för att hålla mig till maxdosen, och inte överdoserar i ren desperation.
Var är alla prylar?
Sambon var upp på vinden igår och letade igenom varenda låda (säger han) och ändå fattas åtminstone babygymmet, bärselen och de söta små nallarna som ska sitta på vagnen för att bäbisen ska ha något att titta på.
Jag är övertygad om att de finns där, men i mitt tillstånd bör jag undvika att klättra på stegar, och jag vet inte ens om jag skulle komma in på vinden just nu. Dels beroende på storleken, och dels beroende på min bortblåsta vighet. Och även om jag kunde, så har jag en höjdskräck som gör det jobbigt att ens klättra så högt på en stege. (Men höga berg, höga torn och till och med luftballonger går bra.)
Kontentan är att vi inte har hittat grejerna och jag måste få upp sambon igen, trots att han hävdar att han har letat överallt. Suck!
Mycket att förbereda
Jag kommer ju att ligga på BB en stor del av nästa vecka, sambon kommer att vara där med mig några dagar i alla fall, och dottern ska bo med mormor och morfar. Många väskor att packa, och saker att inte glömma bort.
Dessutom vill jag ha så mycket som möjligt fixat tills jag kommer hem, så att det inte krävs en massa extra arbete då. Ska till exempel försöka fixa skötbordet idag. Just nu används det som ett upplag för en massa olika saker, och det är ingen höjdare när det kommer en bäbis. Särskilt blomjorden känns helt fel.
Dessutom slängde jag in en beställning på HM idag, så är i alla fall en del av klädshoppingbehovet avklarat, och det utan att jag måste ta mig till någon affär.
Ja, det är en lång lista, minst sagt! Bara att sätta fart.
Mera glasögon
Sen kommer det att ta två veckor ungefär innan de kommer, och det innebär att hon har lite tid att vänja sig vid att vara storasyster innan det blir dags att vänja sig vid glasögonen på allvar. Det känns skönt att det inte blir riktigt allt på en gång.
Själva valet gick riktigt bra, och jag är så tacksam att vi inte behövde uppleva en ny dust i stil med den på sjukhuset! Hon protesterade lite mot att mäta avståndet mellan pupillerna (det är väl det de mäter?), men det gick bra till slut. Dagen avslutades med att vi gick och köpte en film. (Mutor är bra ibland...) Det blev en med Pettson och Findus.
Blä!
Typiskt att det är kejsarsnitt, för annars skulle det ju vara möjligt att komma hem på en dag eller två, nu är det MINST tre dagar. Sist låg jag sex dagar. BLÄ!
Dottern får i alla fall sova hos mormor så länge som behövs. Tack och lov!
Svininfluensa
Problemet är bara att den stunden dottern är på dagis är den stunden som jag har tid att ladda batterierna, som drabbats av en hormonell nedgång i hållbarhetstid. Vi älskar varandra, min dotter och jag, men just nu är det jobbigt att hålla hennes tempo. Efter en heldag, men förhållandevis många pauser med fötterna i högläge, tar jag totalt slut lagom till matlagningen på kvällen... Det är inte riktigt då jag har tid att gå och lägga mig.
Det hela förstärks av det faktum att min käre sambo just nu jobbar övertid (beordrad) och inte kan komma hem tidigare, inte kan ta ut komp för att avlasta mig en stund och inte kan hjälpa till alls på dagarna.
Dottern har varit väldigt mammig ett tag, skulle tro att det hör samman med det faktum att hon snart måste dela mig med sitt syskon, och har haft väldigt svårt för att bli lämnad över huvud taget. När hon ska till dagis har jag fått henne att tro att det är för hennes skull (vilket det delvis också är), för att hon ska få komma ifrån mig och bara leka med kompisarna.
Lagom till att det har lyckats kommer alltså pappa och tar bort det för henne. Hon är nöjd och glad ändå, för då får hon vara hemma hos mamma, men då får mamma lov att säga nej, och lämna henne till farmor en stund på dagen. Vem blir boven i dramat? Mamma förstås!
Idag gick det bra att lämna henne, tack och lov, och på fredag får hon vara hemma, för då kommer hennes kompis på eftermiddagen (med tillhörande mamma, som kan ta tag i de eventuella springärenden som uppkommer). De två kan förresten underhålla varandra rätt bra utan föräldrainblandning. =)
Frågan är hur vi gör i morgon. Kan farmor, och håller turen i så fall i sig, så att vi slipper gråt och tandagnisslan vid lämnandet? Ska vi kolla med faster istället, om hon händelsevis har tid att ta hand om tjejen en stund? Mormor är indisponibel i morgon, om jag förstått saken rätt, och morfars jobb brukar inte tillåta längre stunders avbrott, även om han är sin egen, eller kanske just därför...
Och i förlängningen då? Kommer dottern att få vara på dagis när bäbisen kommit hem? Och riskera att smitta en liten försvarslös bäbis? Och vem tar hand om henne i annat fall? För det är inte rättvist mot någon av oss att jag ska försöka komma in i rutinerna med en liten bäbis om storasyster samtidigt ska vara hemma på heltid och ständigt bli nekad den uppmärksamhet hon så väl förtjänar! Och pappa jobbar ju övertid, förutom de ynka tio pappadagarna...
Suck!!!
Glasögon
Idag ska vi kolla ut några olika bågar som hon får välja mellan (vi vill ju inte att hon fastnar för de konstigaste bågarna...) och sen får hon välja i morgon...
Kan väl säga att tajmingen kunde ha varit bättre. Nu ska hon vänja sig vid både syskon och glasögon samtidigt. Det hade nog räckt med det ena... Hon har redan sagt att hon inte vill ha glasögon jämt, hon vill bara låna mormors. Men hon blir säkert jättefin!
