applicera ofin il

Jag var med min svägerska med den himmelska trädgården på promenad idag igen. Efteråt visade hon mig sin nyplanterade buxbomsrundel, och vi vandrade sedan vidare i den himmelska trädgården.

Jag fick bevittna vårens mirakel i form av spridda krokusar i ett hav av vissna perenner, vilket ledde till att tankarna började mala i huvudet. "Jag kan göra si eller så..."

Sedan tittade vi på mina dagliljeruggar, och jag kan inte fatta att de är mina! De är så rejäla. Och så levande!

Vi gick vidare till hallonlandet, och konstaterade att vårt eget hallonland kommer att byggas upp av fyra förrymda hallonplantor från min svägerskas himmelska trädgård. Dessa fyra skämmer omgivningen och bör snarast möjligt avlägsnas, så min egen trädgård ställer självklart upp med asyl.

Min arbetsplats (en F-6-skola) ska försöka skaffa en så kallad grön flagg, en sorts miljöcertifiering. Målet är att det ska vara klart till skolavslutningen 2008, och hela skolans personal svarade unisont JA! på frågan om vi tyckte att vi skulle göra det.

För några år sedan satt vi i samma lokal och diskuterade exakt samma fråga, men då var entusiasmen tämligen frånvarande och svaret på frågan mer mumlande: "Njae, det verkar jobbigt... Vi skiter i det..."

Tänk vad en engagerad talare kan förändra läget!

Jag ska få tre ruggar med dagliljor av min svägerska med den himmelska trädgården. De får inte plats i hennes himmelska trädgård, med allt annat som hon vill ha, och jag har praktiskt taget ingenting, så här får de plats.

Har bestämt mig för att placera dem i min... vad ska man kalla det? I min lilla mur-rundel. (Min trädgård delas in i två nivåer av en stenmur. Nedanför denna mur finns en mindre rundel omgiven av en lägre mur. Vi har varit lite osäkra på vad vi ska göra med den, men just nu känns det som att det blir en upphöjd rabatt.)

Jag föreslog detta när vi var på promenad, och fick genast medhåll av mina medpromenörer/ trädgårdinspiratörer. Dessutom föreslog de att jag skulle placera mina pioner i samma rabatt, eftersom de blommar vid olika tidpunkt och därför kompletterar varandra, samt plantera mina vårlökar därunder, för vårlig fägring nästa år.

Det var lite surrealistiskt. Innan jag gick ut på promenad hade jag inte ens några växter, när jag kom hem hade jag en hel rabatt planerad.

Tro det eller ej, men jag har läst både Iliaden och Odysséen, dessa klassiska verk av greken Homeros, som man läste om på litteraturhistorian i gymnasiet, men som ingen vågade föreslå att man faktiskt skulle läsa. Dessa två verk har jag läst, frivilligt och på egen hand.

Under tiden jag läste dem, märkte jag att mitt språk förändrades, och att det alltsomoftast hoppade en groda i dess allra mest uppstyltade form ur min mun. Folk stirrade på mig medan jag vände på ordföljden och vred till den enklaste mening så att den blev en halv sida lång, skrivet med den minsta stilen.

En av de mer kända språkliga egenheterna i Iliaden (kanske även Odyséen) är de stående epiteten. Man beskrev någon med ett epitet, exempelvis "Zeus, den vredgade Guden", och sedan använde man det när man än skrev om den personen (eller guden).

I mitt förra inlägg kände jag Iliaden inom mig komma till liv då jag beskrev min svägerska med det stående epitetet "Min svägerska med den himmelska trädgården", och jag funderar starkt på att fortsätta med detta. Jag kanske hittar på fler om andra personer, så kommer mina inlägg att uppta betydligt fler bloggmeter än tidigare. (Eller heter det scrollmeter?)

Jag har en gammal rhododendron (egentligen två), som stod på tomten när vi köpte den.
När vi skulle bygga huset fick den flytta på sig, för annars hade vi haft den i vårt sovrum, eller nåt.

Vi placerade den tillfälligt (över sommaren) i ett ostört hörn av trädgården, där den tyvärr fick sig en rejäl rotblöta. När huset var på plats fick den sin nya placering och jag har försökt skämma bort den med specialjord i flera omgångar, vattning enligt några av konstens regler, och så ansar jag den så gott jag kan. Några döda kvistar har fått stryka på foten, och de gamla blomställningar är nästan borta. Busken är högre än jag, så det är inte helt lätt.

Efter lite forskning har jag kommit fram till att det skulle kunna vara på sin plats med en föryngringsbeskärning, och jag har en bok med utförlig beskrivning, men jag känner att det är svårt att skära ner en buske så radikalt. Jag vacklar i mitt beslut. Jag vill ju göra mitt bästa för att kompensera den för den hemska sommaren 2005, men det är psykiskt jobbigt att skära av så många grenar så mycket.

Min lösning i sådana lägen är att konsultera min svägerska med den himmelska trädgården. Hon kan allt som är värt att veta om den typ av trädgård som jag drömmer om, så henne litar jag på.

Hon tvekar också. Hon skulle inte göra det, eftersom den fortfarande är så pass fin, och den har ju knoppar, så jag skulle ju missa blomningen...
Vår stavgångskamrat, tillika trädgårdsinspiratör för min svägerska med den himmelska trädgården, uttryckte samma tvekan.

Alltså kommer jag inte att göra det. Jag kommer att lägga ut en förmögenhet på specialjord och andra lyxprodukter för rhododendronbuskar, allt för att stilla mitt dåliga samvete.

Nu lutar det åt att jag lägger flera stenar i min problematiska slänt, så att de kan hålla kvar jorden. Om det nu inte visar sig vara omöjligt på det vis jag ser framför mig!

Det är inte ovanligt att jag skriver ett speciellt fel när jag skriver på datorn.
Jag skriver a när jag ska skriva å eller ä. Jag glömmer liksom bort "prickarna" trots att jag inte skriver för hand.

Det borde vara helt omöjligt att skriva fel på det viset, för tangenterna sitter i varsin ände av tangentbordet, jag använder olika händer för att trycka på dem, och jag är inte dyslektiker, så jag borde se skillnad på dem.
Ändå händer det!

Jag har gjort samma fel med ö och o, men inte lika ofta, och de sitter ändå ganska nära varandra.

Jag vill veta vad det är för konstig hjärnfunktion (eller motsatsen) som ställer till det för mig.

Hon hoppar (eller säger i alla fall "hopp!" samtidigt som hon går ner från den uppochnervända lådan).

Hon säger flerordsmeningar (i alla fall några uttryck som man kan tolka som bestående av fler ord än ett, exempelvis "Moossasittahä" = "Morfar sitta här", eller "Nonnotastanä" = "Man får inte kasta. Nej!")

Hon klättrar i trappor utan större problem. (Efter idog träning hemma hos mormor och morfar.)

Hon går själv och frivilligt. (Nästan jämt!)

Hon vill gå ut och leka, även när hon är trött eller hängig. (Orkar inte alltid göra så mycket, men hon vill vara ute.)

Hon lyssnar inte.

Hon kastar nästan mer än någonsin. (Trots att hon ofta säger "Nonnotastanä".)

Hon sätter sig på pottan utan blöja och frivilligt. (Hittills har det inte blivit något, men hon har i alla fall börjat!)

Jag säljer smink genom Oriflame, och upplever just nu en liten boom på säljfronten. Jag beställer något i varje period, mer eller mindre, och detta föranledde mig att idag uppdatera min personliga Oriflame-hemsida.

Medan jag gjorde detta tillät jag mig själv att tänka tillbaka och fundera på hur länge jag varit inne i karusellen.
Jag kom, tillsammans med min mamma fram till att -95 eller -96 lät som ett troligt startår, vilket alltså innebär att jag hållit på i över tio år.

Det är mer än en tredjedel av mitt liv!

Om det nu inte är så illa att jag börjar bli gammal överlag, så börjar jag i alla fall bli gammal i gamet, som man brukar säga.

Lilltjejen har varit hemma från dagis i tre dagar nu. Hon är inte jättesjuk, men hon är hängig och väldigt trött, och så hostar hon en hel del. Själv var jag hemma i onsdags, sedan har hennes pappa tagit hand om henne.

Det mest intressanta med den här sjukdomsperioden är att vi faktiskt fick vänta tre hela veckor på att hon skulle bli sjuk. Onsdag vecka 8 till tisdag vecka 11 var hon frisk oavbrutet.
Det har varit jätteskönt och lite ovant att ha ett friskt barn så länge. Och lite jobbigt, eftersom jag ju måste jobba heltid helt plötsligt...

Jag skapade just en ny kategori igen. Jag börjar ju bli riktigt proffsig på det här. Innan man vet ordet av har jag säkert börjat lägga in bilder och grejer också!

Jag har idag promenerat för åttonde gången sedan jag började gå regelbundet varannan dag. Det är härligt att känna den där begynnande träningsvärken som är ett kvitto på att jag har varit duktig.
Jag börjar lita på att jag kan komma ut även om jag ska gå ensam, så nu börjar väl det där träningsbehovet komma.

Har även lyckats göra situps varje dag den här veckan, 45-60 st/dag.

Jag tror att magen börjar försvinna, även om det går långsamt. Inspekterade den i spegeln när jag skulle duscha idag, och den är nog lite mindre i omfång. Funderar på att börja mäta, men det är så komplicerat. Man måste ju komma ihåg exakt var man mätte senast, och så ska man väl inte mäta för ofta. Jag riktar nog in mig på mirakelvågen på kommunhälsan istället. Spännande att se hur fettprocenten (och kilona) rört sig på sju veckor. Bara drygt fem veckor kvar nu!

Vad skönt det är att äntligen träffa sin kompis som är ledsen och ge henne en ordentlig kram!

Vi avslutade projektet KommunORKEN (förkortat KORKEN) för min del idag.
20 veckor av vägningar, mål och hälsosamt tänkande är till ända, och jag som just kommit igång.

Jag förväntade mig i stort sett ingenting, med tanke på mitt uteblivna engagemang, till följd av lilltjejens inskolning på dagis och tillhörande sjukor, som även smittat mig... Det funkade en stund runt nyår, men sen har det knappt blivit alls förrän nu i helgen. Tre promenader i veckan var målet, men av de 20 veckorna är det väl cirka 18 som varit sämre, och cirka 16 som varit helt utan.

Resultatet var dock hyfsat.
Konditionen var bättre, med lägre puls under högre belastning, bättre syreupptagningsförmåga och allt vad det var. Vågen var också ganska snäll mot mig, även om jag gått upp sex hekto. Jag hade nämligen gått ner sex hekto fett, och upp tolv hekto muskler och vätska.

Nu börjar det också ljusna på motionsfronten. På fem dagar har jag hunnit med fyra och en halv promenad(er). Jag har börjat gå med sällskap, så det är lättare att komma sig för. Dessutom är det ljust ute längre, det är varmare, och tösen verkar må bra (peppar, peppar).

Det känns ganska typiskt att det är slut nu, men jag tänkte efter före och har nu bokat in en ny vägning på mirakelvågen om sju veckor. Det är något av en motivationshöjare.