Jag förstår mig inte på mig
Jag fick oväntat ledigt på eftermiddagen idag. Jag jobbar ju på fritids just nu, och så här på sportlovet sjunker barnantalet drastiskt. Idag hade vi 13 barn. Enligt schema var vi fem vuxna, till och med sex på eftermiddagen. Lite överdrivet, kan tyckas, så jag fick ta ledigt på eftermiddagen.
Ett fantastiskt tillfälle att få något uträttat! Jag är ledig, medan det är sambon som är barnledig. Jag såg framför mig hur jag strosade omkring på stan och köpte alla de där kläderna som jag verkligen behöver köpa, fixade ärendet på banken, tog en fika...
HA! Jag åkte hem, satte mig framför TV:n (OS) och blev halvt om halvt deprimerad. (Dock ej på grund av OS.) Skickade iväg familjen till mamma/farmor, och grävde ner mig i självömkan.
Jag skulle ju få något gjort! Vad håller jag på med???
Ett fantastiskt tillfälle att få något uträttat! Jag är ledig, medan det är sambon som är barnledig. Jag såg framför mig hur jag strosade omkring på stan och köpte alla de där kläderna som jag verkligen behöver köpa, fixade ärendet på banken, tog en fika...
HA! Jag åkte hem, satte mig framför TV:n (OS) och blev halvt om halvt deprimerad. (Dock ej på grund av OS.) Skickade iväg familjen till mamma/farmor, och grävde ner mig i självömkan.
Jag skulle ju få något gjort! Vad håller jag på med???
Ensam...
Jag såg just min sambo och dotter köra iväg med bilen, och det slog mig att jag sällan, eller till och med aldrig, är ensam hemma.
Senaste tillfället jag kan komma på är medan vi flyttade in, den dagen sambon jobbade, och svärmor tog med min dotter på promenad. Eller, faktiskt, strax före jul, när tjejen var hos mormor och morfar medan vi storstädade. Då åkte sambon och hämtade pizza, så jag var nog ensam en halvtimme eller så...
Annars är jag antingen hemma med dottern, eller så är sambon det.
Jag är i alla fall inte lika bunden till henne som jag var förut...
Senaste tillfället jag kan komma på är medan vi flyttade in, den dagen sambon jobbade, och svärmor tog med min dotter på promenad. Eller, faktiskt, strax före jul, när tjejen var hos mormor och morfar medan vi storstädade. Då åkte sambon och hämtade pizza, så jag var nog ensam en halvtimme eller så...
Annars är jag antingen hemma med dottern, eller så är sambon det.
Jag är i alla fall inte lika bunden till henne som jag var förut...
Ännu mer utveckling!
Min dotter bara rasar iväg och utvecklas så att jag nästan blir mörkrädd.
Nio månader gammal har hon nu fått sina första tänder. Det är hittills två stycken, och de kom med bara några dagars mellanrum.
Hon tar sig fram, hasande på rumpan. Ibland kommer hon ingenstans, men plötsligt slår hon till och far iväg flera meter på ett ögonblick! Man kan numera hitta henne under köksbordet eller i ett avlägset hörn av rummet, där man inte alls planerat för barnafingrar att rota omkring, och därför lämnat en härva med sladdar eller annat skojigt... Dags att barnsäkra hemmet, som det heter!
Hon satte sig upp från att ha legat på mage. Det gick så fort att jag inte hängde med, men när det var klart skrek hon i högan sky, eftersom hon fått ena benet invikt under sig...
Hon skriker. Av glädje, verkar det som, men det är så högt, och det gör så ont i öronen... Tyvärr vet jag inte hur jag ska lyckas dämpa ljudnivån på den lilla.
Hon är social på ett helt nytt sätt. Hon vill dela med sig av sin mat och sina leksaker. Oftast tackar vi nej, med tanke på att hon för det mesta nyligen tog ut saken i fråga ur munnen...
Hon börjar få till det där med ätandet. Hyfsat ofta stoppar hon numera även maten i munnen. Ibland gör hon det till och med på befallning. (Eller så har jag blivit bättre på att be henne göra saker hon ändå tänkte göra...)
Nio månader gammal har hon nu fått sina första tänder. Det är hittills två stycken, och de kom med bara några dagars mellanrum.
Hon tar sig fram, hasande på rumpan. Ibland kommer hon ingenstans, men plötsligt slår hon till och far iväg flera meter på ett ögonblick! Man kan numera hitta henne under köksbordet eller i ett avlägset hörn av rummet, där man inte alls planerat för barnafingrar att rota omkring, och därför lämnat en härva med sladdar eller annat skojigt... Dags att barnsäkra hemmet, som det heter!
Hon satte sig upp från att ha legat på mage. Det gick så fort att jag inte hängde med, men när det var klart skrek hon i högan sky, eftersom hon fått ena benet invikt under sig...
Hon skriker. Av glädje, verkar det som, men det är så högt, och det gör så ont i öronen... Tyvärr vet jag inte hur jag ska lyckas dämpa ljudnivån på den lilla.
Hon är social på ett helt nytt sätt. Hon vill dela med sig av sin mat och sina leksaker. Oftast tackar vi nej, med tanke på att hon för det mesta nyligen tog ut saken i fråga ur munnen...
Hon börjar få till det där med ätandet. Hyfsat ofta stoppar hon numera även maten i munnen. Ibland gör hon det till och med på befallning. (Eller så har jag blivit bättre på att be henne göra saker hon ändå tänkte göra...)
