applicera ofin il

Min mor har vid något tillfälle introducerat uttrycket Tycho Brahe-dag för mig. Som jag har förstått det ska det vara dagar som är lite extra otursdrabbade, inte bara för någon enstaka person, men som inte följer det klassiska schemat med "fredagen den trettonde". Jag vet inte om det är speciella datum, eller om det är olika från år till år, eller om det till och med är ett uttryck man drar till med när det inte går så bra, och därmed inte går att fastställa... Men idag är jag nästan säker på att det var en sådan dag.

Vi försov oss alla tre. Mina kollegor på jobbet hade helt tagit fel på dag och därmed planerat helt galet. Barnen i skolan försökte strypa varandra, de ramlade på berget och bröt eller stukade armen, var allmänt stökiga, skrapade armbågar på asfalten, trakasserade varandra, bröt tånaglar, och så vidare. Lilltjejen hade sin sämsta dag hittills på dagis, och fortsatte den hemma med att ramla och slå i pannan, där hon redan har en bula. Även hennes pappa gjorde illa sig, och jag drabbades av räkningsglömska, som i och för sig inte blev så allvarlig. Strulen har liksom bara avlöst varandra idag.

Som jag ser det är det ett skolboksexempel på Tycho Brahe-dag.

Jag har varit så upptagen av min födelsedagsfest och allt som skulle planeras och förberedas att jag helt glömt bort att det är löning, och därmed dags att betala räkningar.

Denna tankspriddhet kunde ha visat sig riktigt ödesdiger, med betalningsanmärkningar och hela paketet, men jag kom tack och lov på det redan idag. Bara en enda räkning hade gått över tiden, och den skulle ha betalats idag, så jag har inte hunnit få någon påminnelse ens en gång.

Det var nära ögat!

Jag har blivit trettio år i helgen.

Det hela firades med stor fest, om än inte i paritet med gemene mans föreställning om trettioårsfester. 31 personer (skulle ha varit 34 om inte kompisen fått barn så precis innan) med bordsplacering och egenhändigt dekorerade ljus, cateringfirma och lite lagom med alkoholhaltiga drycker. Allt detta fick plats i mitt enkla hem, med hjälp av Sporthallens stora lager av stolar och hopfällbara bord.

Jag har egentligen svårt för fester, både egna och andras. På andras fester är det någon form av moment 22 som ser till att jag blir lite bortglömd och ensam och ledsen, troligen till följd av att jag är lite ledsen redan från början av rädsla för att bli bortglömd och ensam... På mina egna fester får jag någon form av panik av att vara i fokus, eller så tycker jag att någon annan lyckas bättre än jag med att vara medelpunkt, och känner mig bortglömd och ensam...

Men den här gången gick det bra, jag har kanske mognat så mycket nu äntligen, att jag klarar av att ha fest. Gå på fest får jag väl prova vid något annat tillfälle.

Min bästa jobbarkompis skrämde mig igår, när hon kom in på vårt kontor när jag satt och pratade i telefon. Hon har varit ganska ångestladdad i och med att hon just har startat upp med en etta, så när hon tyst kom in och satte sig på armstödet på soffan och väntade på att jag skulle lägga på blev jag lite rädd att det blivit värre. Hon såg liksom verkligen ut att behöva prata, så jag avslutade samtalet (med min sambo) och ägnade min uppmärksamhet åt henne.

Hon är kär! Det var det hon behövde prata om, och inte något ångestladdat. Sånt tycker jag om!
Hoppas bara att allt fungerar så att hon även fortsättningsvis kommer in till mig och sprider lycka omkring sig!

Nu har jag alltså fått tillfälle att dyka ner i VAB-oceanen, i och med att vi börjar jobba båda två, och jag tar första bästa tillfälle!

Första "riktiga" dagen på dagis, och lilltjejen vaknar med feber... Det är bara att stanna hemma, vilket i och för sig var lika bra med tanke på att hon hållit mig vaken stora delar av natten.

Jag har på sätt och vis lyckats få till en viss regelbundenhet i mina promenader.
Målet är ju tre gånger i veckan, varje vecka. Just nu är jag på en gång i veckan, tre veckor i rad.

Jag hyser blandade känslor inför detta resultat.
Dels är jag besviken på mig själv att det inte är mer, men samtidigt är jag stolt över att jag faktiskt inte har hoppat över någon vecka än.

Nu har jag som kortsiktig målsättning att komma ut en gång till den här veckan, och sedan fortsätta med minst två tillfällen per vecka. Lördag är bokad. I dagsljus, och gärna den långa rundan.

Idag kom jag ut mer av behov än av vilja. Jag kände inte alls för att gå ut i mörkret och gå alldeles själv, jag var trött och inte alls på humör. Men ändå var det något som kröp i kroppen på mig. Lilltjejen gnällde och jag hade inte tillräckligt med ro i kropppen för att lugna ner henne. Jag var stressad och rastlös ända ut i fingerspetsarna. Så jag gav mig ut. Inledningsvis skulle jag gå en minirunda, men eftersom jag kände behovet i benen blev det mellanrundan istället. Det var riktigt skönt efteråt!

Nu har hon börjat sin inskolning, och så här långt går det bra. Största problemet är att hennes "inskolare" blivit sjuk. Imorgon blev det helt inställt, för då finns det ingen ordinarie personal på avdelningen. Två är sjuka och en är på kurs...

Annars går det bra, som sagt. Hon verkar trivas, och de andra barnen verkar trivas med henne.
Än så länge visar hon inga tecken på att känna sig övergiven när vi går iväg, hon äter bra och går till personalen för att bli tröstad när något blivit tokigt. Idag sov hon till och med utan några större problem.

Det är visserligen hennes far som sköter större delen av inskolningen, eftersom det är han som är hemma med henne, men jag har inte drabbats av någon fånig, men naturlig, mamma-ångest ens på "min dag". Jag är stolt!

Jag har iett tidigare inlägg skrivit om vår hemlighet, som jag var säker på att sambon skulle avslöja. Huvudföremålen för hemlighållandet, nämligen hans egen familj, har fått reda på det idag, och han lyckades till femtio procent med sitt uppsåt. Mamma med sambo hade ingen aning, men syster med dito hade redan avslöjat honom, till följd av en bortglömd feberyra innan hemligstämplandet trädde i kraft. Han hade helt enkelt glömt bort att han redan nämnt det när han beslöt sig för att inte berätta. Min familj vet ännu inte om det, tror jag, men de får väl veta snart...

Nu tror säkert min käre bror att jag är gravid eller nåt, men så är inte fallet.

Vi var på inskolningssamtal på dagis igår. På tisdag startar själva inskolningen, då ska lilltjejen börja på dagis. Det känns bra och rätt, men samtidigt fel och nervöst och otäckt. Någon annan ska se till att vårt barn äter ordentligt, någon annan ska byta blöja och se till att hon inte fryser eller gör sig illa. Någon annan ska trösta när hon blir ledsen och någon annan ska se alla framsteg hon gör innan jag får se det. Hon ska få kompisar och slänga mat på någon annan än mig. Hon ska lära sig av sina (mer eller mindre) jämnåriga och hon ska få utmaningar i form av andra leksaker, andra barn och andra regler.

Det som känns värst just nu är utrustningen. Troligen beror det på att jag inte klarar av att ta in hela verkligheten, så jag fokuserar på ett hanterbart problem (även om jag just nu känner att det är oöverstigligt).

Hon ska ha passande kläder till aktiviteter som jag inte planerar själv. Hur, hur, hur ska jag kunna förutse allt? Tänk om de bedömer att det är kallare än jag tycker att det verkar vara och så placerar de mig i facket märkt "oansvarig förälder". Eller... Jag kommer inte på något annat. Det är nog det som är mitt problem. Hur dagispersonalen uppfattar mig. Som om jag är värre än många andra. Jag har personligen träffat på barn som vecka efter vecka kommer till utedagen i skolan utan stövlar på fötterna, trots att de varje vecka blir blöta och klagar och gnäller. Själv skulle jag nog bara missa det en gång. Sedan införskaffar jag det mitt barn behöver.
Jag kom på en annan sak! Tänk om jag köper något dåligt eller opraktiskt som ställer till det för både personalen och mitt barn?!

Egentligen är det nog inte så svårt. Det verkade väl strukturerat, med hennes egen lilla hylla (redan märkt med hennes namn, den bara står där och väntar på att hon ska börja. Patetiska morsan är i farten och blir tårögd av att det finns en hylla speciellt för mitt barn) och hennes egen lilla korg för medhavda blöjor (något som jag innan varit fundersam på hur det funkar, men det var så självklart när jag kom dit och såg det. Det är ju inga problem för dem att se vilka blöjor som är hennes och inga problem för mig att fylla på, och jag behöver inte oroa mig för att något annat barn skiter ner sig och använder upp mina blöjor.) Det satt också en liten klädnypa för meddelanden till oss från dagis. Inget att oroa sig för, helt enkelt. Barn har ju gått på dagis i generationer, så det borde finnas ett fungerande system nu.

I morgon ska vi ut på inköpsrunda. Overall och gummistövlar, fleeceoverall till sovstunderna och tjocka sockor står på listan. Mössa i rätt storlek och varma vantar likaså. Usch, vi kan hålla på länge!