Meningen med livet
Syftet med hela mitt liv är att jag ska berika världen med mer eller mindre (helst mer) underhållande anekdoter. Få folk att skratta åt mina många gånger patetiska problem. Jag tror att bloggar uppfanns bara för att jag skulle få ett mer lättillgängligt forum, eftersom jag inte lyckades något vidare på krönikefronten, utom i 4H:s klubbtidning och på uppsatserna i skolan (där jag för övrigt drabbades av en för livets oundvikligheter likgiltig lärare, som propsade på att jag skulle lämna krönikans ljuva genre, då hon ansåg att jag redan behärskade denna. Vem var hon att ifrågasätta meningen med mitt liv???).
Vidare har jag insett att det är av just denna anledning som jag drabbas av i övrigt oförklarliga episoder, i stil med att jag vid två tillfällen i livet råkat träffa och bli nära vän med en människa som inte bara har nästan samma namn som jag, utan som även har lika långt till sin morfar som jag till mina farföräldrar, har samma siffror (om än olika många) i telefonnumret som jag, som köpt tomt i samma område som jag och som blev gravid samtidigt (även om hon tyvärr inte fick behålla barnet...) När vi upptäckte att vi var födda på samma dag var det bara att skratta!
Jag kommer inom en snar framtid att berika bloggvärlden med ytterligare skrattretande inlägg, bland annat Nyckelkompetens och Jordanalys.
Jag anar att jag kommer närmare Nirvana för varje anekdot.
Paketproblem
En av mina bästa, om än inte närmaste, vänner har fått barn. (Närmaste-kommentaren får sin förklaring i nästa mening) Hon bor i Tyskland, så present måste skickas per post vid sådana tillfällen. Detta leder till vissa problem.
#1 Ta reda på bästa sättet att skicka present till Tyskland.
Jag har märkt att det inte är all personal på den nya formen av postkontor som är tillräckligt insatt/intresserad/trevlig för att hjälpa till med sådana frågor.
De vill helst bara ta emot ett färdigpaketerat/ -adresserat/ -frankerat paket och placera det bland alla andra dito brev och paket. Frågorna kan man hitta svaren på själv.
Tack och lov finns det undantag.
#2 Komma sig för med att inhandla nödvändig utrustning för att skicka present till Tyskland.
Det hänger ju helt och hållet på mig! Jag orkar inte med pressen!
#3 Se till att presenten går att paketera.
Mindre problem. Jag behövde bara köpa material, modifiera till min belåtenhet, brodera för glatta livet, ta reda på namn och födelsedatum, brodera klart, montera, köpa ett klädesplagg, tillverka ett gratulationskort och voilà!
#4 Skriva tulldeklaration. På engelska.
Vad heter "en liten söt broderad tavla till minne av födelsen av deras barn" på engelska? Och exakt hur detaljerad är en detaljerad beskrivning av innehållet?
#5 Skriva ett långt och hjärtligt brev att skicka tillsammans med presenten. På tyska.
Ruskigt svårt. Jag vill ju att det ska låta lika bra och trevligt som när hon skriver och gratulerar mig av olika anledningar. Det blir inte lika bra och trevligt när man slår upp varannat ord i sin tyska ordbok.
#6 Skriva nämnda brev såpass snabbt att det första man skrev fortfarande är sant när man är redo att skicka iväg det.
Omöjligt!
#7 Skriva nämnda brev på engelska istället.
Något mindre komplicerat, men fortfarande inte lätt.
#8 Välja foton att skicka med.
Väldigt lurigt. Det ska vara adekvata bilder, som fördelat på så få bilder som möjligt speglar vår verklighet och illustrerar utvecklingen såväl på barnfronten som på husbyggarområdet, de ska vara tillräckligt tydliga för att inte kräva en lång förklaring och de ska tillika vara intressanta för mottagaren.
#9 Fabricera nya foton, speciellt utformade för att tillmötesgå de krav som ställs på denna typ av foton.
Inte helt lätt det heller. Här krävs rätt ljus, bra väder (husbilderna tas med fördel utomhus), tillgång till samtliga familjemedlemmar, utomstående fotograf (så att hela familjen kan fångas på samma foto) samt tid.
#10 Bestämma sig för att det räcker och se till att få iväg hela konkarongen.
Det låter inte så svårt, men jag har ju inte kommit så långt att jag med empirisk säkerhet kan uttala mig i ärendet. Det tar säkert så lång tid att jag blir tvungen att författa ett nytt brev, och kanske komplettera med ytterligare foton. Till slut får jag säkert slänga med en present till barn nummer två, och då också byta ut hela emballaget, eftersom det med all säkerhet överstiger maxvikten på 2 kg.
Vem har sagt att det är lätt att få barn?
Do what you're told...
Jag kan be henne peka på något eller säga ett ord, men också att hämta något särskilt, ställa det på en spciell plats och att gå någonstans eller göra något.
Det funkar förstås inte varje gång, men tillräckligt ofta för att det inte bara ska vara ett sammanträffande.
Jag är övertygad om att hon är ett geni! ;-)
Husrapport
Förra veckan fick vi markiserna monterade. Härligt apoteksgröna mot den grå fonden... Fabulöst!
I morgon ringer vi "vår kille" och beställer lite grävning och lite jord. Gräsmattan kommer att bli så FIN!
Läge att köpa plintar att gräva ner för vårens altanbygge (ja, det blev uppskjutet).
Växter!!! Buskar. Frukt och bär. Min perennarabatt (med skånskt uttal, som i alla trädgårdsprogram med självaktning). Och haleluja! Jag hinner nog få ner en och annan lök i jorden innan den fryser till.
En liten miss
Måndagen den 28 augusti, medan jag var på väg hem från ett sent möte på jobbet, chockade hon sin far med att släppa bordet, men fortsätta gå. Inte bara en gång, utan många gånger och långa sträckor. När jag kom innanför dörren tyckte han att det var på sin plats att stajla lite, men hon satte sig på rumpan och hasade ut till mig i hallen. Två sekunder senare var hon uppe på fötter igen, men det var rätt lustigt ändå.
Sedan den gången har hasandet blivit mer och mer sällsynt, och nu har jag inte sett det alls på minst en vecka. Hon kryper en bit då och då, men hasandet har upphört.
Ordningsam liten dam
Jag kan bara konstatera att mina gener fick stå tillbaka när det gällde det området.
Valet
Dagis...
Jag hade stora våndor innan jag äntligen skickade in pappret, och efteråt... Jag såg inte fram emot att få en plats, dels för att jag vill ha min tjej kvar hemma, och dels för att sambon började trilskas angående platsönskningarna. Si och så är inte bra, jag vill inte ha henne på ett sådant ställe... Trots att han blivit tillfrågad under processen och dessutom själv skrev under ansökan innan jag skickade in det.
När det sedan ringde svarade han, men lämnade över luren till mig. När det är han som har bestämda åsikter angående vissa dagis! Hans anledning var att det var jag som hade "koll", men i själva verket fick jag lov att fråga honom vad jag skulle säga. Jag kände mig skitdum!
Slutligen lämnade jag ett besked till dem, med ytterligare gnäll från sambons håll. Har du tänkt på... Hur blir det med... Borde vi inte... Skit samma, nu har jag bestämt oss!
Vi bestämde oss för att åka och titta på stället efter helgen, och jag var skitnervös! Ont i magen. Stissig. Usch!
Efteråt kändes det helbra. Stället är nyöppnat och relativt fräscht, gården är enorm och kommer att ge henne glädje och utmaningar under hela hennes tid på dagis (Alltså inte en platt asfaltsgård med en sandlåda mitt på...) personalen verkar trevlig och glädjande nog består den av såväl män som kvinnor.
Sambon har inte sagt något negativt efter det, så det var väl bra, antar jag...
