applicera ofin il

Jag har drabbats av hösten. Regn och rusk och tillbaka på jobbet, då kommer höstens oundvikliga beställningshysteri.

Jag gick ut löst och beställde näst intill tonvis med böcker, mest till dottern. Har upptäckt Morris, som inte vet att han är en ovanlig fransk hundras, han vet bara att han är söt. Hur kan man undgå att älska en sådan barnboksfigur??? När man dessutom har 10% rabatt på hela köpet, tack vare ett premieprogram som jag inte kan nämna namnet på förrän jag får skälig betalning...

Fortsatte med en rejäl laddning med barnkläder. Återigen 10% rabatt, men inte genom något premieprogram, utan bara för att jag har barn och har handlat tidigare... Det blev mycket, och det mesta är säkert för stort, men nu har hon varit storlek 80 så länge att jag inte vågar köpa det längre. Dessutom står det 9-12 månader i 80-kläder, och hon är snart 16 månader, så nu köper jag 86 och så får hon finna sig i det!

Toppade idag med en hyfsad beställning broderiprylar. Jag är ju fast i det träsket sedan länge, och när nu syster yster väntar tillökning krävs det ju något extra. Ni anar inte vilka söta grejer man kan brodera till nyfödda små bäbisar! Köpte en julgransmatta också, men den har jag inte som målsättning att bli klar med förrän julen 2007. Så här i valtider bör jag väl poängtera att det inte är ett löfte, utan en målsättning.

Går även och sneglar mot en beställning från något hobbyföretag. Har tre olika att välja mellan. Svårt, men delikat val. Vilka stämplar är finast? Vem har bäst transparent papper?

Längtar också efter beställningar att göra på jobbet, men efter dagens inventering, där vi upptäckte både det ena och det andra i gömmorna, börjar jag inse att vi inte behöver beställa pyssel förrän 2023, eller så. Bäst att utnyttja det som finns!

Jag vet inte vilket jag gillar bäst egentligen. Själva beställningen eller när det har kommit och man får packa upp det. Jag ser fram emot leveransen när jag beställer, det är liksom det som är målet, men när det väl har kommit kan det bli något av ett antiklimax att packa upp det, för då tar det ju slut. Man har inget att se fram emot längre. (Utom att använda grejerna, förstås...) Det jag gillar sämst är i alla fall betalningen! Till och med när jag har 10% rabatt.

Min älsklingstös atackerades av en geting idag. Till synes utan anledning flög den på henne, hon viftade (som man gör) och den stack till (som de gör). Detta hände när jag var på jobbet. (Eller egentligen var jag på lunch, på en trevlig liten thai-restaurang) Sambon/fadern ringde mig i upplösningstillstånd och sökte hjälp. Han hade i färskt minne hur ont det gjorde när han blev stucken i armen, och detta var i ansiktet, vilket måste vara mycket värre.

Det slutade med att han ringde någon form av sjukrådgivning, och fick rådet att vänta och se om det blev någon reaktion inom en halvtimme, och om det blev det skulle han ringa ambulans - inte åka in själv.

Detta ledde till nästa panik. Hur ska de hitta ut till oss, när inte ens posten hittar? (Ja, de hittar förstås med sin dagliga rutt, men när vi får paket är de helt borta.) En bokförsäljare har berättat att hans GPS slutade precis innan vår gata, när han försökte hitta oss. Hur ska då ambulansen hitta rätt, och hur ska man kunna sitta och vänta på dem när ens ettåring har fått en så allvarlig allergisk reaktion att man blivit tvungen att ringa efter dem? Allt tack och lov helt hypotetiskt. Hon skrek förtvivlat till en början, men hon hade lugnat sig redan när han ringde mig.

Farmor var barnvakt när det hände (med sonen/fadern i huset), och hon tog nog mer illa vid sig än lilltjejen. Kände att det var hennes fel, att vi tyckte att det var hennes fel, att det var läskigt, och så vidare. Med tanke på att hennes son inte är den mest sansade när något sådant händer, förstår jag henne, men ingen påstår naturligtvis att det är hennes fel. 

Jag förhöll mig lugn under detta debacle, troligtvis för att det inte hände mig. Oroade mig naturligtvis för tjejen, men försökte bara hjälpa till så gott jag kunde. Gjorde upp en lista i huvudet på saker att ordna om och utifall det händer igen. Köpa desivon eller nåt, se till att alla nödnummer finns lätt tillgängliga, och inte som idag, i boken som ligger någonstans på mitt röriga skrivbord, där jag och bara jag kan hitta den. Lite sånt.

Till min dotters förtvivlan vågade hennes far inte låta henne sova efter detta. När hon blir trött blir hon lätt ledsen, och för att hålla henne glad busade de, vilket i förlängningen gör henne ännu mer trött, så naturligtvis hände en olycka. Inget allvarligt, men när jag kom hem stupade hon i min famn, hängde som en trasa tills det var dags att äta, och sedan sov hon innan jag hann säga flasklock.

Jag har slutat amma min dotter. Det är ganska exakt en månad sedan nu, och jag antar att vissa räknar mig till maratonammarna, eftersom hon var över ett år.

Under den här tiden har jag blivit väldigt nära förknippad med amningsbehåar. Det började redan under graviditeten, sjunde månaden eller så, när brösten börjat anta sin nya form, och min vanliga behå inte höll måttet, så att säga. Sedan har det bara fortsatt, av teknisk-praktiska skäl. Den senaste månaden har jag använt samma gamla vanliga amningsbehåar av det enkla skälet att jag inte har något annat.
Totalt blir det väl...närmare ett och ett halvt år i amningsbehå. GAAAAAAH!!!

Idag slog jag till och köpte två nya, fräscha, dyra kvalitetsbehåar, garanterat utan knäppning i kupan.
Det känns så bra!
Lite ovant, men otvivelaktigt bra!

Har funderat på en sjuttiotalsrevival, det vill säga att bränna behån (amningsbehån, försök inte ens komma i närheten av ett bål med någon av mina nya fina icke-amningsbehåar!), men det blir väl något tråkigt praktiskt, som att stoppa ner dem i en låda i väntan på nästa knodd. Fast någon av dem ska jag kasta. Jag får leta reda på något irreparabelt fel i stil med ett hål eller så.

Jag har just satt min kråka på ett papper som skulle kunna leda till att min dotter hamnar på helt fel plats. Jag har ingen aning om vad som är bra eller dåligt, rätt eller fel, upp eller ner när det gäller förskolor i min kommun. Det kan mycket väl hända att jag just har skrivit ner namnet på en förskola som kommer att ge henne men för livet. Det är väl inte jättetroligt, kanske, men det skulle kunna vara så.

Jag har alltså slutligen skrivit på ansökan om plats i förskolan. Hon kommer att vara ett och ett halvt när hon ska börja, om vi får en plats enligt platsgarantin, och det känns som att hon är för liten!

Jag hatar när jag blir sådär patetiskt mammig, men jag har faktiskt en tår i ögonvrån, och jag saknar henne redan!

Min underbara dotter, vars dåliga balans jag beskrivit tidigare, har under den senaste veckan eller så, gjort två fantastiska framsteg.

För det första: Hon har börjat resa sig upp utan stöd. Mitt på golvet bara! Det allra mest fantastiska med det är att hon reser sig upp, långsamt, långsamt... Hittar balansen. Sträcker ut armarna och utbrister Tittaaa!!! Därefter kommer ett av två alternativ. Antingen tittar vi på henne och tycker att hon är duktig, hon ser lycklig ut och sätter sig ner. Direkt. Eller, alternativ nummer två, vi tittar inte, åtminstone inte båda två, och hon ståpr kvar både länge och väl, hela tiden upprepande Tittaaa! Tittaaa! tills vi har tittat på henne, varpå hon genast sätter sig. Snacka om att ha ett syfte, och sträva efter att uppnå det!

För det andra, och det är bara andra för att det första inträffade innan: Hon går!
Inte många steg och inte ofta, men hon går!

Första stegen kom tack och lov inte när jag var ensam, eftersom jag då börjar tvivla på min egen utsago (se tidigare inlägg), utan vi hade till och med besök.
En av sambons barndomskamrater var på besök (första gången sedan vi flyttade ihop 2001, i alla fall), så innan jag i extas utbrast: "Hon gick! Flera steg!", for en liten, liten tvekan genom mitt huvud.
Jag funderade faktiskt på att vänta med att berätta för min sambo att hans förstfödda tagit sina första steg några meter ifrån honom, tills hans kompis åkt hem. Bara två millisekunder, men ändå! Hur trög får man bli???

Jag fick mitt livs första parkeringsböter idag. Mitt livs första böter alla kategorier, om man inte räknar övertidsavgiften på biblioteket, vilket sammanlagt kanske kommit upp i tjugo kronor, vilket måste kunna anses som ett ganska hyggligt resultat med tanke på att jag kunnat läsa sedan jag var fyra-fem år (när min två år och åtta månader äldre syster började skolan), och nu uppnått den aktningsvärda åldern av 29 år, åtta månader och tre veckor.

För att återvända till dagens parkeringsbot: Jag är inte nöjd!
Det stör mig fruktansvärt! Det var så klantigt!

Jag ville inte ens köra idag, just för att slippa krångla med parkeringen. Vi skulle gå på föreläsning i centrum och jag vill inte åka omkring och leta parkering på otaliga parkeringsplatser som är fullbelagda långt innan jag kommer dit. Fick ett korkat förslag av min sambo, som inte förstått att vi skulle vara där hela dagen, och trots att jag visste att det var max två timmar... Rackarns!!! 400 spänn hade ju till och med räckt till att stå på SJ:s långtidsparkering under dagen.

Jag är inte nöjd!

Det har varit varmt i sommar. Så pass varmt att det vid otaliga tillfällen varit befogat att öppna dörren till vår mer eller mindre omålade villa för att få lite ruljangs på luften inomhus. När man har en dotter på dryga året, som fortfarande inte visar några direkta prov på fantastisk balans, men ändå tar sig fram med en hiskelig fart, bör man hindra hennes framfart på något sätt. Vårt sätt har varit en skohylla i två våningar, tillverkad av det fantastiska materialet oljad ek.

Denna ypperliga skohylla har placerats i dörröppningen och erbjudit ett antal olika fördelar:
1. Den har effektivt fyllt upp dörröppningen, då det endast skiljer ett par centimeter i bredd mellan nämnda hylla och dito dörröppning.
2. Den har generöst givit dottern fri utsikt mot vidderna (i form av en ännu så länge icke existerande gräsmatta, samt en bit asfalterad väg med sporadisk trafikering, företrädesvis av grannpojken på cykel)
3. Den har även tillhandahållit näst intill outsinlig underhållning för flickebarnet, som plockat skor upp och ner och hit och dit, satt på sig, tagit av sig, kastat ut... för att sedan skrika ilsket tills någon driftig vuxen plockat upp dem på hyllan igen, så att leken kan fortsätta.

En och annan nackdel har vi också stött på, som när grannens dvärgtax välvilligt bevisade att öppningen mellan hyllorna gott och väl räcker till för henne att på ett avslappnat vis spatsera rakt in i vårt hem. Eller när man ska balansera en bricka samtidigt som man ska ta sig över utan att ramla... Enstaka bekanta jämrar sig också över stelhet i kroppen, men annars har det funkat fint.

Vi har kunnat följa dotterns utveckling i anknytning till "hyllan i hallen".
Till att börja med stod den mest bara i vägen för hennes hasande framfart på rumpan. Sedan började hon resa sig upp mot den, med sina föräldrar som en jublande kör i bakgrunden. När hon tröttnade på att stå skrek hon tills kören tystnade och hjälpte henne att sätta sig istället.
Snart började hon gå åt sidan längs hyllan, och även ut längs väggarna, in under hatthyllan, med sina hängande lockbeten, eller till spegeln, som hennes föräldrar pedagogiskt nog placerat så att hon kan stå och se sig själv. Återigen jublade kören åt framstegen, men tystades lika abrupt som tidigare av hennes krav på nedsättningshjälp.
Så kom den dagen då hon lärde sig den ädla konsten att själv sätta ner rumpan på golvet. Nu behövdes inte kören speciellt länge, för hon applåderade ivrigt sina egna bravader så fort hon lyckats sätta sig. Upp och ner, applåd, upp och ner, applåd, dagarna i ända. Hon var plötsligt mer självgående, och vi kunde inte längre vara säkra på att hon fortfarande stod kvar om vi vänt bort den av stolthet tårögda blicken ett ögonblick. Även om hon inte kunde lämna väggen stående, så kunde hon nu byta position och avlägsna sig sittande.
För ett tag sedan började hon luta sig över hyllan, först för att se om hon kunde få syn på någon utkastad sko, sedan för att kanske fiska upp någon av dem, och så till slut bara för att det var roligt.
Därifrån var steget tyvärr inte speciellt långt till att klättra upp och sätta sig! Den jublande kören satte hejaropen i vrångstrupen och stängde dörren. Hon kunde ju ramla ut, gubevars!

Akut samtal till kompisarna som nyligen sålt sitt tvåvånings radhus till fördel för enplans lägenhet, men grindarna var sålda, vi hade ju ingen trappa, så de hade inte tänkt på oss. Tipset var IKEA, där skulle det finnas till rimligt pris. Så iväg bar det, och hem kom vi. Utan grind. I vår patetiska fåfänga valde vi bort grinden i bok för att den inte matchade. Lite bortskämd blir man väl när man har en skohylla i ek.
Uppgivenheten lägrade sig tills vi av en slump insåg att de faktiskt sålde grindar på (hör och häpna!) Barnaffären(!!!). Vem hade ens kunnat ana detta? (Är vi puckon, eller?) De hade inga i oljad ek, men de obehandlade kan betsas till ett snarlikt resultat, så vi slog till.

Nu kan vi konstatera att grinden är nästan lika bra som skohyllan. Den passar (efter mätning och precisionssågning) perfekt i dörröppningen, den ger endast minimal störning av vyn ut över nejderna, men har inte mycket att komma med när det gäller underhållning. Där är skohyllan still going strong, de tillfällen den tillåts stanna inne i hallen. Hon klättrar nämligen fortfarande med glädje på den, så den står rätt ofta ute på trappen...

Jag är jättenöjd med mitt hus. (Speciellt nu, när hela huset faktiskt har fått rätt färg runtom. Inte färdigmålat, men rätt färg.) Det är så stort som jag vill ha, det är den stil jag vill ha och det är den färg jag vill ha.

Jag är nöjd med min tomt, även om den inte är färdig. Den ligger på rätt ställe i världen, den är lagom stor, bra planerad och vi har fina planer för dess framtid.

Jag är lite ledsen att alla våra björkar fått skatta åt förgängelsen, för det hade varit fint med skuggspelet som fullvuxna björkar kan erbjuda, men de var ruttna och hade kanske förstört huset för oss om vi inte tagit ner det fåtal som fortfarande stod upp efter att Gudrun dragit fram. Jag ångrar det inte.

Men...
I sommar har jag kastat lystna blickar mot grannens lilla bruna sommarstuga med torr gräsmatta och tjogvis av mer eller mindre fula björkar. Jämfört med min egen stenöken har den tett sig som paradiset på jorden.

Jag har kunnat stå på trappen och se värmen röra sig (ni vet som en sån där effekt som de gör på film), hettan slår emot mig och jag vet att jag inte på villkors vis kan ta ut min dotter under denna dag.
Så har jag vänt på huvudet och sneglat mot granntomten, där det nästan ser kyligt ut.

Allt detta för att jag inte fick jorden och sådde gräsmatta i början av säsongen... Fast med tanke på torkan har det väl knappast gjort någon större skillnad.

Jag kan dock meddela att ett parasoll har en förvånansvärt stor effekt.

Här kommer ett av de tidigare utlovade inläggen.

Min dotter har ett namn som sammanfaller med en äppelsort. På hennes ettårsdag hade hennes kluriga och tillika trädgårdsintresserade faster köpt ett äppelträd av nämnda sort, som vi antogs gräva ner i vår nästan totalt öde trädgård.

Vi tyckte att det var jättebra, även om vi funderade över problem såsom växthastigheten (ska hon hinna klättra i sitt träd innan hon kommer ur trädklättrarfasen av sin barndom?) och hur vi ska lösa hennes framtida emancipation inklusive flytten från föräldrahemmet. (ska hon gräva upp trädet och ställa det i kruka på sin eventuella balkong, eller kanske kräva att vi flyttar hemifrån och lämnar huset till henne istället för tvärtom? Det är ju ändå hennes träd.)

Sedan kom uppskjutningsfasen, som är en ofrånkomlig del i alla projekt i vårt hushåll. "Vi väntar med planteringen tills jorden kommer, det verkar smart". Jorden kom inte. Han som skulle tillhandahålla jorden råkade ut för någon olycka och bröt ett eller annat revben och kunde knappt ta sig upp i maskinen. Vi behövde måla huset och sköt upp gräsmatteanläggningen till efteråt (vilket visade sig vara ett smart drag, med tanke på torkan vi haft och gräsmattors medfödda törstighet, speciellt under groningstiden...) så vi avbeställde jorden utan en tanke på dotterns stackars äppelträd.

Kraken har stått i solen mot väggen (hon måste ju ha stöd av något, den lilla), vattnats hyfsat regelbundet, men utan att få utrymme att vicka på rötterna. Gång på gång har vi urskuldat oss inför faster, farmor, morfar, övrig släkt, vänner och bekanta. "Hon ska få komma ner i jorden, vi lovar" "Hade vi bara fått jorden som vi skulle..."

För ett par veckor sedan (tre månader efter födelsedagen) tog vi oss i kragen och grävde ett hål som nästan var tillräckligt djupt och satte ner vårt dåliga samvete i det. Mörkret tilltog, vi kunde knappt läsa alla instruktionerna angående planteringsdjup, bevattning och hur man fäster den där gummistroppen vid såväl träd som stödpinne, och myggorna misshandlade oss rejält. (Mina fötter har inte varit så svullna sedan jag var gravid.) Men hon kom ner i jorden till slut.

Morgonen därpå var det spännande att se hur illa hon satt, hur snett det blivit samt om hon skulle överleva. Vi spånade kring rötternas beteende nu när de efter så lång tid i fångenskap äntligen skulle få känna på friheten i jorden. Kanske skulle de drabbas av stora skälvan och stanna kvar i sin lilla väl inarbetade rotklump, så att vi mycket väl skulle kunna gräva upp trädet den dag dottern packar för att flytta hemifrån... Annars sprider de väl ut sig över hela trädgården och blir till ett gissel för oss så fort vi vill plantera något annat. (Vilket i och för sig skulle vara rätt åt oss, med tanke på hur illa vi behandlat denna underbara present till vår dotter.)

Sedan slog det oss. Vi hade inte luckrat upp rötterna. Hon hade fått snurra rötterna varv efter varv i den där lilla plastpåsen (säck är att överdriva) i tre månader, och så har vi inte ens vett att luckra upp dem en aning när vi äntligen ger henne utrymme. Det dåliga äppelträdssamvetet, som mildrats något när hon kom i jorden, blossade upp med full kraft.

Igår fick jag lite lindring. Min far sa att det såg ut som att trädet växte. Jag kan säga som så att den kommentaren betydde så mycket för mig att om trädet är dött när jag kommer ut i morgon bitti, kommer jag att hävda att det inte är mitt fel, för hon överlevde planteringen. Hon växte. Det måste vara något annat!