Jag är för gammal!
Anledningen till denna premiär var att vi fått det ålagt på min utbildning. Vi kunde träffas live också, men med tanke på att jag bor i Eskilstuna, två tjejer i norra Roslagen, och tre stycken utspridda i Stockholmstrakten, gjorde vi bedömningen att det var bäst att träffas på nätet.
Klockan 21.00 i går kväll var det dags att sätta sig vid datorn, och så dök det upp fler och fler av mina kamrater. Till slut satte vi igång att "prata". Problemet var bara att jag inte fick något sagt. Jag velade fram och tillbaka vad jag ville säga, suddade och ändrade, och plötsligt hade de diskuterat i fem minuter utan att jag kommit med ett enda inlägg. När jag väl bestämde mig för att skicka iväg något, så hände ingenting, och så försökte jag formulera mig kring det problemet, och förklara varför jag inte var involverad... Det var skitjobbigt!
Det lossnade väl till slut, men jag hade jättesvårt att läsa deras inlägg, titta i kurslitteraturen och komma med egna inlägg samtidigt, så jag vet inte hur mycket jag hade att komma med egentligen...
En av tjejerna uttryckte att hon tyckte det var jätteroligt, och jag kände bara ironi när jag läste det, men hon var seriös.
Då är det alltså kört. Jag ÄR för gammal!
Genetik
Idag firade min mormor sin födelsedag, och vi var inbjudna på fest.
Min brors gravida sambo träffade nämnda människor för första gången, och eftersom även jag är gravid kom vi in i en diskussion om genetik. Hur påverkas vi av detta genetiska hasardspel?
Hon ansåg att den kvinnliga sidan av släkten var bevisat opåverkad, eftersom båda jag och min syster har barn sedan tidigare, och dessa visar inga tecken på att vara onormala. Hon själv svävar dock i ovisshet, eftersom det är min bror (av manligt kön) som står för dessa arvsanlag, och den manliga sidan är oprövad så här långt.
Jag hoppas på att det är en defekt som försvinner om man inte får den själv, och i så fall har vi klarat oss allihop, eftersom mamma är normal. Min kusin ligger däremot risigt till. Hon är svårbedömd i nuläget, men miljön kan ju också förvärra situationen.
Det kan ju också vara en sådan defekt som hoppar över en eller två generationer, men med mamma, jag själv och min dotter har vi tre generationer. Det ser ju ut att motbevisa den tesen, men jag kan ha haft tur, och nästa barn kan drabbas.
En annan förklaring är att mamma är en bortbyting. Halvbrodern har säkert goda gener från sin fars sida, och det har räddat honom...
Det är med spänd förväntan vi emotser födelsen av den första avkomman från den manliga sidan, för att kunna bedriva ytterligare forskning i ämnet.
Det bör tilläggas att hela resonemanget fördes med glimten i ögat och närmare till skratt än tårar, så vi är inte speciellt oroliga någon av oss.
Inre ommöblering
Magen har krampat och varit hård som sten. Stundtals fick jag lov att jobba liggande på soffan i personalrummet. Mellanmålet ledde till en liten uppenbarelse gällande de envisa smulorna som alltid dök upp på magen, innanför tröjan, under min förra graviditet.
Till följd av magens status intar man en något annorlunda ställning vid matbord, fikabord och mellisbord, en ställning som håller magen så utsträckt som möjligt. Det innebär i realiteten att man utnyttjar ryggstödet på stolen under större delen av måltiden, och därmed hamnar mackorna eller, som idag, hamburgaren rakt ovanför urringningen på tröjan. Smulorna påverkas av gravitationen (det är oklart om graviditeten ökar gravitationen, men orden är lite för lika för att det ska vara ett sammanträffande. Är inte definitionen på gravitation något i stil med "en större kropps dragningskraft på mindre kroppar/föremål"? Hallå! Större kropp. Hur övertydligt kan det bli?) och ramlar ner i nämnda urringning. Därifrån är det inte så långt om man vill ta sig till magen, om jag säger så.
Nåja... För framtiden hoppas jag innerligt att "Lill-Pytte" inte är en sådan personlighet som fortsätter att möblera om i ett. H*n får gärna göra det hemtrevligt där inne, men jag hoppas att det blir rätt direkt, så att jag slipper jobba från sofflocket var och varannan dag!
Stockholmsresa i studiesyfte
Idag åkte jag till Stockholm för den första träffen med kursen "Yrkesetiska dilemman och professionella samtal" på Lärarhögskolan.
Sist jag åkte till Stockholm, i januari, var det kolsvart när jag åkte härifrån, fortfarande mörkt när jag kom fram, mörkt igen när jag satte mig på tåget, och kolsvart när jag var hemma igen. Idag fick jag solen i ögonen när jag satt på tåget och läste, i båda riktningarna. Det är väl ett trevligt vårtecken!
Solskenet fick mig att tänka på den 18 mars 1998 (tror jag att det var), då jag också var i Stockholm av studierelaterade anledningar. Den gången var det en mattetenta på universitetet. Vi hade fem timmar på oss, och jag hade bunkrat upp med vatten, frukt och mackor, för att kunna stå mig över lunch, men så var jag klar på en timme eller så... Det blev en skön, avslappnad dag i ett soligt Stockholm, och så en tidigarelagd hemresa. En reflektion kring detta är att 18 mars är ett ypperligt tillfälle för att åka till Stockholm, för de gånger jag gjort det har jag haft strålande vårväder!
Idag blev det ingen ändring i hemreseschemat, men jag hann träffa min bror och hans sambo för en snabb fika innan tåget gick. Fikarasten på förmiddagen ägnade jag åt en liten tur runt Campus för att se lite vårtecken i storstaden. Det var en del lökar som började titta fram, blommande vintergäck och lite gröna, svullna knoppar på en syren som stod i solen mot en vägg. Men det allra trevligaste var ändå herrarna i arbetsbyxor som gick och sopade gångvägarna rena från grus, för hand, vad jag kunde se. Det var så skönt att gå utan det där ojämna knastret under sulorna. Och i kombination med solskenet och vårlökarna är små hopsopade grushögar ett fantastiskt vårtecken!
På tåget hem hamnade jag i en diskussion om huruvida det blir mörkare eller ljusare när man ställer fram klockan till sommartid. Jag satt i en sådan där "fyrklöver", och där satt även två vänner som hade olika uppfattning om detta, men det visade sig vara så att den ena tänkte på morgonen och den andra på kvällen. Dessutom var en liten tankemiss inblandad, och den tankemissen gav mig roliga bilder i huvudet.
Grunden var uttalandet: "Ja, när vi ändrar till sommartid är det ljusare på morgonen, för det har ju gått en timme till." Jag rättade henne och sa att det inte har gått en timme, för vi har bara vridit fram klockan. Och så såg jag för min inre syn hur man börjar röra sig jättefort när någon vrider fram klockan, för att man ska hinna med hela timmen på den korta stund som krävs för att vrida fram klockan en timme. Det var underhållande!
Sammanfattningsvis har jag haft en bra dag, om än slitsam. Värst var nog i alla fall den hysteriska jakten på SL-remsan i morse. Jag visste att jag hade sett den nyligen, men var??? Det blev en snabb och okoncentrerad frukost, och frisyren fick bli lite "spontan", men till slut hittade jag den!
Min dotter just nu
"Mamma! Jag älskar den här låten!"
När hon lyssnar på den handlar den obetingat om den lilla sagofén Tingeling, som hon nyligen blivit förälskad i. Det kunde man inte tro, att Henrik Dorsin skulle vara fé-farbrorn nummer ett!
För övrigt har vi vårpyntat hennes rum idag. Till jul satte vi upp en gren i taket i rummet, och hängde sedan allehanda hjärtan, stjärnor och änglar i den. Jag har inte haft något att ersätta dem med, så de har suttit kvar. Till idag.
En fjärilsmall, lite mönstrat papper, en sax, organzaband, pärlor och en aning origami var allt som krävdes för att vårpimpa grenen.
Omvandling
Detta föranledde knappast några stående ovationer från dotterns sida, dock. Hon skrek och grät och ville hem. Hon ville inte vara med farmor, hon ville vara med mamma, och hon skulle inte, på några villkors vis, plocka upp något ur väskan som jag packat med lite ritgrejer och hennes My little Pony:ar (eller hur man skriver det i plural. My small ponys?).
Jag bar in henne, och tårarna rann nerför kinderna på henne. Hon lockades lite av att farmor hade något gott att dricka i kylen, men drogs tillbaka till mig när jag skulle gå. Det dåliga samvetet gnagde i mig, och jag som hade hoppats kunna slinka in och köpa ett par hela jeans i en storlek jag kan ha nu, när magen växer... Nej, det var bara att ta kortaste möjliga parkeringstid, och så skynda tillbaka till farmor direkt efter mötet.
Döm om min förvåning när en glad tjej satt med ritgrejerna (som hon definitivt inte skulle plocka upp) vid farmors köksbord och skanderade: Åk tillbaka till mötet mamma!
Jag hade knappt hunnit ut till bilen innan de började leka, fick jag veta. Vad är det för en dramaqueen jag närt vid min barm? Spela ut mitt dåliga samvete på detta sätt, och sedan vända på en femöring så fort jag är utom synhåll.
På väg hem i bilen planerade hon för att sova över hos farmor, så nu har hon fått i uppgift att ordna sovplats åt en liten tjej! Det gäller att smida medan järnet är varmt!
Fulltecknade helger
Nästa helg är det födelsedagskalas på lördagen, och troligen på söndagen också.
Veckan efter det har vi födelsedagskalas på söndagen, så vi får hoppas att hon har tid med oss på lördagen...
Varför är det så många kalas i mars? Vad är det med juni som föranleder alla dessa kalas i mars? Vi hade en födelsedag att fira förra helgen också, så det blir verkligen varje helg!
En annan fråga är om det kommer att lugna ner sig när vi kommer in i april...
Magi
Ja, jag är gravid! I september är det dags att bli tvåbarnsmamma. Vår lilla tjej ska bli storasyster.
Tillbaka till ämnet: Jag berättade för de andra i arbetslaget redan i onsdags, men han har varit sjuk, så jag ville inte slå på stora trumman innan jag berättat för den som påverkas mest av det. Idag var han tillbaka på jobbet, och när han blivit informerad släppte jag på restriktionerna och talade om det för "alla".
Och av någon konstig anledning blev det precis som förra gången jag berättade på jobbet att jag var gravid: Magen växte som genom ett trollslag, och flera av kollegorna uttryckte förvåning över att de inte gissat något, för idag var det ju uppenbart.
Troligen är det så att jag omedvetet dragit in magen innan det blev officiellt, men nu släppte pressen, så att magen intar sin riktiga form...
Ny teknik
Första studiedagen...
I huvudet hade jag planen klar: Läs in den bok jag har fått tag i. Den var inte överdrivet tjock, så även en studieovan varelse som jag borde klara av det.
Men när jag satt där och läste kände jag plötsligt att jag inte alls läste. Det började snurra, liksom i bakhuvudet, och jag kunde inte koncentrera mig på det skrivna.
Jag fattade det mycket mogna beslutet att ta en middagslur, bestämde mig för att en halvtimma skulle räcka, sov 40 minuter, och satte igång med läsningen igen. Bara för att upptäcka att det fortfarande inte gick.
Jag provade lite olika metoder: äta något, dricka vatten, dricka något med socker i, dricka något med vitaminer i, röra på mig... Till slut fick jag emellertid lägga mig på sofflocket igen, för det var uppenbarligen lönlöst.
När dagen skulle sammanfattas kunde jag inte annat än anse mig nöjd med att ha läst fyra av de fem kapitlen jag föresatt mig. Med tanke på mina dubbla middagslurar och den febrila aktivitet jag ägnat åt att vakna till, var det riktigt godkänt.
Utöver tröttheten var jag ovanligt frusen hela dagen, och i morse kände jag av några av mina sedvanliga förkylningsblåsor, så jag har nog en liten sjukdomsperiod på gång... Inte så konstigt att jag har en hejdundrande huvudvärk idag.
