Otäckt, men okej.
Min mamma drabbades av en hjärtinfarkt i tisdags. Snacka om att hon skrämde mig, eller oss allihop.
Jag visste inget om hur hon mådde, bara att hon låg på sjukhus och att pappa var med henne. Pappa skulle höra av sig när han visste mer, men han ringde ju aldrig! Samtidigt hade jag en förkyld tjej att ta hand om, och var tvungen att vara mer eller mindre normal. Sånt är jobbigt.
När jag hade varit och hälsat på på onsdagen, och sett en väldigt liten, men ändå hyfsat pigg mamma kändes det bättre.
Igår tog jag med min dotter och hälsade på. Jag och min syster hade dryftat huruvida man kunde/fick ta med sig barn till hjärtintensiven, men eftersom min tös är så pass liten valde jag att ändå ta med henne. Hon springer ju inte runt och skrämmer slag på alla stackars hjärtpatienter i alla fall. Och hennes mormor blev glad. Det var det viktigaste! Det var heller ingen som opponerade sig, så det är väl kanske tillåtet...
Då var mamma ännu piggare, nästan som vanligt, faktiskt.
Idag fick hon komma hem, tidigare än väntat, och det känns skönt.
Jag visste inget om hur hon mådde, bara att hon låg på sjukhus och att pappa var med henne. Pappa skulle höra av sig när han visste mer, men han ringde ju aldrig! Samtidigt hade jag en förkyld tjej att ta hand om, och var tvungen att vara mer eller mindre normal. Sånt är jobbigt.
När jag hade varit och hälsat på på onsdagen, och sett en väldigt liten, men ändå hyfsat pigg mamma kändes det bättre.
Igår tog jag med min dotter och hälsade på. Jag och min syster hade dryftat huruvida man kunde/fick ta med sig barn till hjärtintensiven, men eftersom min tös är så pass liten valde jag att ändå ta med henne. Hon springer ju inte runt och skrämmer slag på alla stackars hjärtpatienter i alla fall. Och hennes mormor blev glad. Det var det viktigaste! Det var heller ingen som opponerade sig, så det är väl kanske tillåtet...
Då var mamma ännu piggare, nästan som vanligt, faktiskt.
Idag fick hon komma hem, tidigare än väntat, och det känns skönt.
Jag överlevde!
Första veckan på jobbet har både kommit och gått, och jag lever fortfarande.
Det var en hel del fjärilar i magen i måndags, och jag var något till trött när jag kom hem, men det gick bra. Sedan har jag mest bara lekt, och det har varit toppen. Jag jobbar nämligen på fritids för ganska stora barn, och jag har inte kommit in i rutinerna tillräckligt för att ta något planerings- inköps- eller ens telefonansvar, så jag leker med barnen om de vill ha mig med, annars går jag runt och kollar hur de har det.
Idag har jag kollat i mina pysselböcker efter någon passande aktivitet som jag kan planera och genomföra med barnen någon gång framöver, och det lutar nog åt att pastamåla papper och sedan tillverka exempelvis ramar av det... Annars får jag väl utöva min stora personliga passion, nämligen broderi, men jag vet inte. Kanske båda.
Dottern och hennes far har klarat sig bra utan mig. Även i söndags kväll, då jag fick mig skrivet på näsan att åtminstone en av mina vänner gärna träffar bara mig. Det är väl jag som helst vill ha dottern med, kanske.
Ack och ve, jag har blivit en av de där hysteriska mammorna som aldrig lämnar ifrån sig sina barn!!!
Det får jag jobba på!
Det var en hel del fjärilar i magen i måndags, och jag var något till trött när jag kom hem, men det gick bra. Sedan har jag mest bara lekt, och det har varit toppen. Jag jobbar nämligen på fritids för ganska stora barn, och jag har inte kommit in i rutinerna tillräckligt för att ta något planerings- inköps- eller ens telefonansvar, så jag leker med barnen om de vill ha mig med, annars går jag runt och kollar hur de har det.
Idag har jag kollat i mina pysselböcker efter någon passande aktivitet som jag kan planera och genomföra med barnen någon gång framöver, och det lutar nog åt att pastamåla papper och sedan tillverka exempelvis ramar av det... Annars får jag väl utöva min stora personliga passion, nämligen broderi, men jag vet inte. Kanske båda.
Dottern och hennes far har klarat sig bra utan mig. Även i söndags kväll, då jag fick mig skrivet på näsan att åtminstone en av mina vänner gärna träffar bara mig. Det är väl jag som helst vill ha dottern med, kanske.
Ack och ve, jag har blivit en av de där hysteriska mammorna som aldrig lämnar ifrån sig sina barn!!!
Det får jag jobba på!
Jag ska börja jobba!!!
På måndag börjar jag jobba halvtid.
Jag har varit hemma praktiskt taget sedan februari, först sjuk och sedan mammaledig, och nu är det plötsligt dags att börja jobba igen.
Egentligen är det inte speciellt plötsligt, men jag tror inte att jag är riktigt förberedd i alla fall. Det är nog ungefär som med julen -05... Jag vet att det kommer, men jag gör inget för att förbereda något.
Idag fixade jag ialla fall nytt batteri till min armbandsklocka, och köpte lite kläder så att jag kan se skaplig ut även utanför hemmet.
Funderar också på hur jag ska lyckas förbereda min sambo och dotter på att de ska vara ensamma hemma hela måndagarna. Hittills har det bara blivit ett par timmar i sträck som mest.
Jag tänkte helt enkelt att jag skulle avlägsna mig några timmar, och låta dem ta hand om varandra, men vad ska jag göra? Det är ingen som vill träffa mig om jag inte har min dotter med mig. I alla fall inte i flera timmar. Och vad vill jag göra? Imorgon är det sista dagen att hitta på något, och jag vet verkligen inte vad jag ska göra! Alltså blir det troligen inget, utan vi kommer alla tre att få en rejäl chock i och med de åtta timmarna jag arbetar på måndag.
Vi får se!
Jag har varit hemma praktiskt taget sedan februari, först sjuk och sedan mammaledig, och nu är det plötsligt dags att börja jobba igen.
Egentligen är det inte speciellt plötsligt, men jag tror inte att jag är riktigt förberedd i alla fall. Det är nog ungefär som med julen -05... Jag vet att det kommer, men jag gör inget för att förbereda något.
Idag fixade jag ialla fall nytt batteri till min armbandsklocka, och köpte lite kläder så att jag kan se skaplig ut även utanför hemmet.
Funderar också på hur jag ska lyckas förbereda min sambo och dotter på att de ska vara ensamma hemma hela måndagarna. Hittills har det bara blivit ett par timmar i sträck som mest.
Jag tänkte helt enkelt att jag skulle avlägsna mig några timmar, och låta dem ta hand om varandra, men vad ska jag göra? Det är ingen som vill träffa mig om jag inte har min dotter med mig. I alla fall inte i flera timmar. Och vad vill jag göra? Imorgon är det sista dagen att hitta på något, och jag vet verkligen inte vad jag ska göra! Alltså blir det troligen inget, utan vi kommer alla tre att få en rejäl chock i och med de åtta timmarna jag arbetar på måndag.
Vi får se!
Sitter, äter och brås på far sin
Min dotter är en helt ny person.
Hon sitter förvånansvärt stadigt, och nästan hela tiden, om inte på golvet så i sin nya stol vid bordet. Hon är med och hon leker med saker på ett nytt sätt, när hon har händerna fria och framför sig. Kasta saker på golvet är hejdlöst roligt när man sitter högt och när man sitter på golvet kan man luta sig mot de omgivande kuddarna och sedan dra sig upp med hjälp av magmusklerna (Det var inte dem jag syftade på när jag skrev att hon brås på far sin...) Det är också en väldigt rolig lek. Om man inte kommer för långt ner, så att man inte kommer upp utan hjälp, förstås.
Hon äter mer och mer vanlig mat, trots att hon inte har fått tänder än. (Hur länge kan de vara så på väg utan att komma??? Sedan hon var tre månader har hon visat alla upptänkliga tecken på tandsprickning, men hittills är det bara min första visdomstand som har sett dagens ljus...) Hon tuggar småbitar med riktig elegans mellan sina tomma käkar, jag är verkligen imponerad. Hon kladdar och vill äta själv nästan jämt, trots att hon sällan får in mer än hälften i munnen. Jag har konstaterat att om jag avvaktar tillräckligt länge kan jag sopa upp precis allt som hamnar på golvet. Den strategin funkar dock bara tills hon börjar krypa och sätter i sig alltihop innan torkningsprocessen är färdig, så jag tränar genom att torka upp det mesta i alla fall.
Har börjat försöka komma tillrätta med hennes okynnesammande på kvällstid. Hon har inte kunnat somna utan att äta, så från niotiden till midnatt ungefär har jag ammat mer eller mindre oavbrutet. Förhoppningen att hon ska somna lite tidigare idag har alltid funnits där... Nu har jag varit mer restriktiv, och sedan jag satte mig vid datorn ikväll, har hon somnat. Inte vid tutten, kan jag tillägga. Hon kan alltså om hon vill. Jag tror att jag har satt mig själv i klistret, eftersom hon inte har behövt somna utan tutten. (Fri amning är förvirrande tycker jag! Ska de få äta när de vill eller inte?)
Min sambo brukar kalla sig själv Babbler i olika sammanhang, och för att uttrycka det lite fint: Det är inte alldeles taget ur luften. Han är en riktig snackpåse!
Nu har vi kommit till brås-på-far-sin-delen av dagens blogg. Min dotter pratar näst intill oavbrutet. Hon började lite smått med "huuuu" veckan innan vi byggde huset, sen har det mest bara varit ljud. I mitten av december sa hon "buppa" en gång, och strax därefter "effpa". När jag ser det i skrift nu inser jag att båda orden nog var försök att säga sitt eget namn. Hon är underbar, min dotter!
Lite före jul kom "papapa" och "bababa" och ett enstaka "ma". Detta övergick snart i "blablabla" och liknande, vilket var den mest förekommande konversationen vid middagsbordet på juldagens släktmiddag. Efter jul övergick hon till "dadada" och tatata".
Då och då låter hon på inandningen, något som jag utgår från är en tidsbesparande och ordmängdsökande åtgärd, som ska säkerställa hennes framtid som "Babbler junior"
Hon sitter förvånansvärt stadigt, och nästan hela tiden, om inte på golvet så i sin nya stol vid bordet. Hon är med och hon leker med saker på ett nytt sätt, när hon har händerna fria och framför sig. Kasta saker på golvet är hejdlöst roligt när man sitter högt och när man sitter på golvet kan man luta sig mot de omgivande kuddarna och sedan dra sig upp med hjälp av magmusklerna (Det var inte dem jag syftade på när jag skrev att hon brås på far sin...) Det är också en väldigt rolig lek. Om man inte kommer för långt ner, så att man inte kommer upp utan hjälp, förstås.
Hon äter mer och mer vanlig mat, trots att hon inte har fått tänder än. (Hur länge kan de vara så på väg utan att komma??? Sedan hon var tre månader har hon visat alla upptänkliga tecken på tandsprickning, men hittills är det bara min första visdomstand som har sett dagens ljus...) Hon tuggar småbitar med riktig elegans mellan sina tomma käkar, jag är verkligen imponerad. Hon kladdar och vill äta själv nästan jämt, trots att hon sällan får in mer än hälften i munnen. Jag har konstaterat att om jag avvaktar tillräckligt länge kan jag sopa upp precis allt som hamnar på golvet. Den strategin funkar dock bara tills hon börjar krypa och sätter i sig alltihop innan torkningsprocessen är färdig, så jag tränar genom att torka upp det mesta i alla fall.
Har börjat försöka komma tillrätta med hennes okynnesammande på kvällstid. Hon har inte kunnat somna utan att äta, så från niotiden till midnatt ungefär har jag ammat mer eller mindre oavbrutet. Förhoppningen att hon ska somna lite tidigare idag har alltid funnits där... Nu har jag varit mer restriktiv, och sedan jag satte mig vid datorn ikväll, har hon somnat. Inte vid tutten, kan jag tillägga. Hon kan alltså om hon vill. Jag tror att jag har satt mig själv i klistret, eftersom hon inte har behövt somna utan tutten. (Fri amning är förvirrande tycker jag! Ska de få äta när de vill eller inte?)
Min sambo brukar kalla sig själv Babbler i olika sammanhang, och för att uttrycka det lite fint: Det är inte alldeles taget ur luften. Han är en riktig snackpåse!
Nu har vi kommit till brås-på-far-sin-delen av dagens blogg. Min dotter pratar näst intill oavbrutet. Hon började lite smått med "huuuu" veckan innan vi byggde huset, sen har det mest bara varit ljud. I mitten av december sa hon "buppa" en gång, och strax därefter "effpa". När jag ser det i skrift nu inser jag att båda orden nog var försök att säga sitt eget namn. Hon är underbar, min dotter!
Lite före jul kom "papapa" och "bababa" och ett enstaka "ma". Detta övergick snart i "blablabla" och liknande, vilket var den mest förekommande konversationen vid middagsbordet på juldagens släktmiddag. Efter jul övergick hon till "dadada" och tatata".
Då och då låter hon på inandningen, något som jag utgår från är en tidsbesparande och ordmängdsökande åtgärd, som ska säkerställa hennes framtid som "Babbler junior"
Internets vara eller inte vara...
Den 27 december försvann vår internetuppkoppling. Spårlöst.
Det fanns (enligt Telia) inget fel någonstans, så vi hade uppenbarligen fel på vårt modem (enligt Telia), det var urgammalt och måste bytas ut (enligt Telia). Ingen annan hade något problem, så det var enda förklaringen. (Återigen: enligt Telia.)
För att slippa betala en tusenlapp utifallatt en tekniker skulle konstatera att så var fallet, provade vi allt, och när modemet funkade hemma hos en bekant, och ett nytt modem (köpt på öppet köp) inte fungerade hos oss, beställde vi i alla fall hem en tekniker. Han (som bevis för mina könsfördomar utgår jag från att teknikern skulle vara man) skulle komma i morgon.
Idag ringde de från Teracom och bad mig testa uppkopplingen, då de tyckte att det borde fungera nu. Det gjorde det, och jag kan bara konstatera att Telia hade ganska fel. (Enligt mig)
Det fanns (enligt Telia) inget fel någonstans, så vi hade uppenbarligen fel på vårt modem (enligt Telia), det var urgammalt och måste bytas ut (enligt Telia). Ingen annan hade något problem, så det var enda förklaringen. (Återigen: enligt Telia.)
För att slippa betala en tusenlapp utifallatt en tekniker skulle konstatera att så var fallet, provade vi allt, och när modemet funkade hemma hos en bekant, och ett nytt modem (köpt på öppet köp) inte fungerade hos oss, beställde vi i alla fall hem en tekniker. Han (som bevis för mina könsfördomar utgår jag från att teknikern skulle vara man) skulle komma i morgon.
Idag ringde de från Teracom och bad mig testa uppkopplingen, då de tyckte att det borde fungera nu. Det gjorde det, och jag kan bara konstatera att Telia hade ganska fel. (Enligt mig)
Återblick: Julstress
Jag trodde att jag hade klarat mig undan julstressen anno 2005, men ack, vad jag bedrog mig!
I min mammaledighet tappade jag snabbt greppet om verkligheten, och jag var lyckligt omedveten om hur snabbt julen nalkades. Därvidlag undkom jag den där stressen som kommer krypande långt innan den är befogad, och då och då reflekterade jag över min tur, då jag såg vänner och bekanta, som inte slapp undan.
Problemet var bara att jag inte utnyttjade mitt övertag över stressen, och gjorde min aförberedelser i lugn och ro, utan jag lallade omkring och slösade bort mina dagar precis som vanligt, utan att öka takten det minsta.
Som från ingenstans kom så den 23 december, med sina vassa klor, och rev ut inälvorna på mig.
Jag hade då bakat pepparkakor två gånger (en gång före första advent), lussebullar en gång, plockat julgran och inget mer. Jag hade alltså över huvud taget inget försvar mot anfallet, utan
bakade de utlovade Anitalimporna,
kokade såväl kola som knäck,
strök och satte upp julgardiner (på gardinstänger som även de sattes upp samma datum),
griljerade den (tack och lov) färdigkokta julskinkan,
sambon smyckade farstukvisten med granris och sedan flera veckor inköpta ljusslingor,
letade upp granfoten, som skulle ha kasserats i och med flytten,
tog in granen,
dammsög,
åkte iväg med de sista julkorten, som egentligen skulle ha levererats per barnvagnspromenad ett par dagar tidigare,
vi båda kollapsade över några underbara skinkmackor och
beslöt att skjuta upp klädandet (finns det ordet?) av granen till morgondagen.
Då var det enligt lagens mening redan julafton.
Den dagen var inte mycket bättre, men jag nöjer mig med att berätta att julgranen stod näst intill naken till och med annandagen, samt att jag fick andnöd under julfirandet, på grund av att jag i stressen glömde att ta min allergimedicin innan vi åkte.
Planen var att tillsammans med min dotter genomföra en form av aktivitetskalender, där vi gjorde olika julsysslor varje dag fram till julafton, och kunde njuta av det i lugn och ro, men jag hann inte riktigt planera det hela, och eftersom min dotter ännu är lite för ung för att uppskatta det, så rationaliserade jag bort det. Ordet dök upp i mitt huvud under den värsta stressen, och jag roade mig med att fundera över en panikkalender istället.
Denna skulle ha tomma luckor varje dag, fram till den eller de två sista dagarna, då ALLT skulle pressas in.
Behöver jag säga att de tankarna försenade mina aktiviteter med ytterligar en minut eller så?
I min mammaledighet tappade jag snabbt greppet om verkligheten, och jag var lyckligt omedveten om hur snabbt julen nalkades. Därvidlag undkom jag den där stressen som kommer krypande långt innan den är befogad, och då och då reflekterade jag över min tur, då jag såg vänner och bekanta, som inte slapp undan.
Problemet var bara att jag inte utnyttjade mitt övertag över stressen, och gjorde min aförberedelser i lugn och ro, utan jag lallade omkring och slösade bort mina dagar precis som vanligt, utan att öka takten det minsta.
Som från ingenstans kom så den 23 december, med sina vassa klor, och rev ut inälvorna på mig.
Jag hade då bakat pepparkakor två gånger (en gång före första advent), lussebullar en gång, plockat julgran och inget mer. Jag hade alltså över huvud taget inget försvar mot anfallet, utan
bakade de utlovade Anitalimporna,
kokade såväl kola som knäck,
strök och satte upp julgardiner (på gardinstänger som även de sattes upp samma datum),
griljerade den (tack och lov) färdigkokta julskinkan,
sambon smyckade farstukvisten med granris och sedan flera veckor inköpta ljusslingor,
letade upp granfoten, som skulle ha kasserats i och med flytten,
tog in granen,
dammsög,
åkte iväg med de sista julkorten, som egentligen skulle ha levererats per barnvagnspromenad ett par dagar tidigare,
vi båda kollapsade över några underbara skinkmackor och
beslöt att skjuta upp klädandet (finns det ordet?) av granen till morgondagen.
Då var det enligt lagens mening redan julafton.
Den dagen var inte mycket bättre, men jag nöjer mig med att berätta att julgranen stod näst intill naken till och med annandagen, samt att jag fick andnöd under julfirandet, på grund av att jag i stressen glömde att ta min allergimedicin innan vi åkte.
Planen var att tillsammans med min dotter genomföra en form av aktivitetskalender, där vi gjorde olika julsysslor varje dag fram till julafton, och kunde njuta av det i lugn och ro, men jag hann inte riktigt planera det hela, och eftersom min dotter ännu är lite för ung för att uppskatta det, så rationaliserade jag bort det. Ordet dök upp i mitt huvud under den värsta stressen, och jag roade mig med att fundera över en panikkalender istället.
Denna skulle ha tomma luckor varje dag, fram till den eller de två sista dagarna, då ALLT skulle pressas in.
Behöver jag säga att de tankarna försenade mina aktiviteter med ytterligar en minut eller så?
