applicera ofin il

Finns det något som kallas husdepression? Jag tycker att det borde finnas, precis som det finns exempelvis förlossningsdepression...

Man går omkring och känner att man borde vara världens lyckligaste eftersom man har ett nytt fint hus, precis som man har drömt om mer eller mindre hela sitt medvetna liv. Man har liksom fått allt man kan önska, men ändå är man inte speciellt lycklig. Det är rätt jobbigt, faktiskt.
Visst, man trivs. Det är underbart att slippa "vägg-i-vägg-grannar". Allt är nytt och fräscht. Men ändå...

Det tar på krafterna att flytta, att rota sig på ett nytt ställe. Det är ett gigantiskt ansvar. Det är massor, nej förlåt, MASSOR(!!!) av pengar det handlar om. Dessutom ska man fatta mer permanenta beslut om inredning än man behövt göra tidigare. Då visste man att man skulle flytta relativt snart. Nu hoppas man i alla fall att man blir kvar resten av livet. Det är rätt permanent...
Alltså bör man välja möbler som passar, placera dem på ett sätt som går att leva med mer än ett år, köpa gardiner man verkligen gillar, och så vidare. Det blir en rätt rejäl press.

Är man till på köpet patologiskt ickedominant, och vill vara alla till lags... Då blir det jobbigt.
DÄR kommer depressionen in i bilden.

Om ni nu har lust att byta ut alla "man" i texten ovan mot ordet "jag", så har ni en rapport om mitt sinnestillstånd. Håll till godo.

Jag har börjat tänka på att börja jobba igen. Inte för att jag längtar tillbaka, utan snarare tvärtom! Jag vill verkligen inte jobba, så jag måste börja nu, så att jag kan fortsätta vara mammaledig så länge som möjligt. Bakvänt resonemang, men jag ska bara jobba halvtid under våren, för att känna mig för. Innan jag fick barn var jag sjukskriven pga utbrändhet, och jag vågar inte chansa. Nu kan jag vara mammaledig istället för sjukskriven, men om jag väntar för länge blir jag tvungen att sjukskriva mig om jag inte vill/kan jobba heltid. Inte lika tilltalande.

Frågan är vad jag får göra. Jag har blivit ett "besvärligt fall", och jag tror inte att min chef är odelat glad över min existens... Senast jag hörde något lutade det åt jobb på fritids, och jag är inte säker på vad jag tycker om det. Jag är ju lärare, och jag älskar att undervisa, men fritids kan väl vara ett sätt att komma tillbaka till att jobba med barn...

Det löser sig väl! Över till pengarna!

Vi har nu placerat våra lån, och även fått "överflödet" inbetalat på vårt konto. Döm om min förvåning när det var cirka 50 000 (femtio tusen!!!) mer än jag hade räknat med! Och då anser jag ändå mig själv vara hyggligt matematiskt begåvad. Trevlig överraskning, skulle man kunna säga.

Jag är så stolt över min underbara dotter!

För en månad sedan, exakt (!), började vi/hon äta gröt på kvällen. Hon är fantastiskt duktig, även om vi ännu inte kommit upp i full smakportion...
I slutet av oktober gav vi oss på potatispurén till lunch också, och idag blandade jag för första gången i lite morot. Det var svårhanterat. Morotspuré i små portioner är inte det lättaste att framställa. Tre små kuber (av den typ som finns i frysdisken på ICA) är inte lätta att purea, kan jag tala om. Ska nog göra ett "storkok" någon dag...

På sin halvårsdag, som vi firade med pompa och ståt, började hon mer ihärdigt med vändande från rygg till mage. Nu kan jag knappt lägga ner henne förrän hon snurrar iväg.
Idag gjorde hon ytterligare ett framsteg. För första gången lyckades hon kombinera de två vändningsteknikerna, så att hon rullade först till mage, och en liten stund senare vidare till rygg. Inte tillbaka, utan vidare.
Dessutom började hon så smått röra sig medvetet mot ett mål medan  hon låg på mage. Ett första steg mot krypande... Hon drar upp rumpan så fint, så jag tror nog att krypandet kommer relativt snart.

Hon har även börjat "prata" med både vokaler och konsonanter, och då mest med "b" och "p". Först trodde jag att det var pappa hon försökte sig på när hon sa "ppa" (med betoningen på "p"), men nu har jag (av ren självbevarelsedrift) kommit på att hon försöker med sitt eget namn, som slutar just så.
Annars är det mest hunden hon pratar om. Hon fick en liten mjukishund av sin morbror, som hon snabbt döpte till "Ä". Inte morbrorn alltså, utan hunden. Den ropar hon efter hela tiden. I alla fall tolkar mamma det så, eftersom hunden heter så, och hon gillar den bevisligen.

Ett litet bakslag är att hon inte hjälper till att dra sig upp till sittande. Hon får inte med sig huvudet, eller om det är så att hon inte försöker, det är lite svårt att avgöra. Hon gör jättefina situps om hon halvligger och hellre vill sitta upp, men när man tar henne i händerna är hon helt ointresserad.
På BVC reagerade de, som jag upplevde det, starkt på den avvikelsen. Annars har jag fått för mig att de är mycket för att tala om hur normala alla avvikelser är, men inte den här gången... Men det beror kanske på att det gällde mig och min dotter den här gången. Man tar väl åt sig på ett helt annat sätt då...