applicera ofin il

Jag avskyr urinprov!

Eftersom jag nyligen genomgått en graviditet har jag det senaste året fått kissa på befallning ett antal gånger. Dessutom drabbades jag av en aning högt blodtryck och lite för mycket svullnad, vilket föranledde några ytterligare urinprov för att vara på den säkra sidan. Jag fick åka upp till förlossningen fyra gånger innan det verkligen var dags och varje gång skulle det kissas.

Det är inte alldeles lätt att kissa i ett litet rör, och när man lagt på sig ytterligare tio-femton-tjugo-tjugofem kilo är det ännu bökigare!

Idag skulle det sista urinprovet lämnas. Det var dags för efterkontroll, för att äntligen sätta punkt för graviditeten...

Upp i ottan (för vi skulle naturligtvis iväg på ett tidigt morgonmöte med anledning av husbygget) för att skvätta lite i röret. Efter erforderlig tvätt och andra förberedelser... händer ingenting. Jag är inte det minsta kissnödig. Trots vattenskval från handfatet, tankar på regn, Niagarafallen och allt annat vått, kommer ingenting. Och jag har bråttom! Innan vi ska iväg ska jag hinna duscha, amma, äta frukost, klä på mig, klä på dottern, torka håret... och naturligtvis kissa.

Till slut tvingas jag ge upp och kompromissa med begreppet morgonurin (före frukost och så vidare) och åka till mötet innan jag kissar.

Väl hemma lyckas jag till slut klämma ur mig de efterlängtade dropparna och förpackar dem väl i dubbla plastpåsar innan jag lägger dem i kylen för bästa förvaring tills det är dags att träffa barnmorskan.

Då ringer telefonen. Efterkontrollen skjuts fram två veckor. Jättebra! Jag skulle slippa stressa och dottern skulle få sova så länge hon ville efter att ha blivit berövad sin efter-frukost-sömn på grund av mötet. Inga problem alls!

Sedan slår det mig!

Jag har kissat i onödan! Urinprovet och all möda jag har lagt ner på att producdera det är helt bortkastat! Och värre ändå: jag får lov att göra om alltihop om två veckor! Det här skulle ju vara sista gången!

Jag tror att det är sådant som gör att det finns ensambarn i världen. Deras stackars mammor har fått nog av urinprov och vägrar genomgå det en gång till.

Midsommar blev en lite stressad upplevelse. Illamåendet försvann, men med dotterns rubbade rutiner och sambons tidsoptimism (som han av någon anledning lagt sig till med sedan ha träffat mig. Innan dess var han alltid i tid.) blev det en omöjlighet att komma iväg när jag skulle ha velat. Lägg därtill min brors, Pzikotropens, bakfylla, och ni förstår att inget hände i den takt midsommar kräver.

Midsommarfirandet i hagen startade klockan tre, men vid ett var grillen inte ens tänd... Vi hann äta innan tre, men innan vi hade packat fika, barnvagn och allt vad det var, var vi sena. När vi anlände till firandet var dansen i full gång, och jag var irriterad.

Efter detta traditionella firande var det meningen att vi skulle till sambons syster för en mer avspänd grillning (hur avspänt en grillning nu kan bli med över tjugo deltagare). Det hela skulle börja vid fem, men vi var inte tillbaka i mitt föräldrahem förrän halv sex, och då ville dottern desperat ha mat. Det var bara att böja sig för denna överhet, för vad är väl en överenskommen tid mot ett barns välmående???

Vi åkte hem ganska tidigt, vilket vi skyllde på lilltjejen, men egentligen var det nog mycket vårt eget val. Med tanke på att hon sov ostört genom inpackningen i bilen och även hemfärd och urpackning, hade hon helt klart kunnat ligga i vagnen resten av kvällen. Men det var riktigt skönt att få sova!

Det tyckte nog tjejen också, för hon sov och sov och sov... Till slut väckte vi henne faktiskt, för det var alldeles för länge sedan hon åt. Efter det sov hon fem timmar till och nu sover hon...

Jag tror att det är hennes nya rutin. Hon sover.

Min sambo är just nu iväg och tvättar bilen. Den ska bli midsommarfin, så den ska tvättas (dock ej för hand) och alla lister ska behandlas med "back to black" för att riktigt skina i midsommarsolen.

Igår dammsögs den i minsta skrymsle, och i veckan har även innertaket putsats, liksom instrumentbrädan. För mindre än två månader sedan satsades ett antal slantar på nya hjulsidor (Heter det väl? I min barndom/ungdom trodde jag att det hette navkapslar, men det har jag fått vänja mig av med.)

Nu kan vi alltså glida runt med stil.

I vår Volvo 245 årsmodell 1990...

Jag läste några inlägg på snacket på Liberos hemsida igår och fick (som vanligt) veta att det är helt normalt att bryta rutiner när man är sju veckor gammal. Jag hade inte väntat mig något annat, men det var rätt kul att det faktiskt var ett inlägg där det stod (citerat ur minnet) "de byter rutiner varannan vecka när de är så små" och det handlade om en sjuveckors. Visste de att jag skulle läsa eller?

Annars var det mycket om värmen och vilka kläder som är "rätt" (inte moderiktiga, utan rätt ur värmesynpunkt). Det är jättejobbigt att klä på lilltjejen nu. Jag vill inte att hon ska bli för kall om det blåser, men jag vill ju inte att hon ska svettas ihjäl! Jag känner att jag skulle vilja packa alla kläder hon har för att kunna byta och anpassa hela tiden.

"Oj, nu kom en kylig vind, då sätter vi på mössan! Hoppsan, där tittade solen fram, av med mössan och koftan, och så av med byxorna och på med shortsen istället. Nej, nu kom ett moln, tillbaka till byxorna, nej vi tar de lite varmare byxorna istället för de tunna..."

Problemet är att jag inte har en tillräckligt stor skötväska...

På tal om det: Jag har massor av grejer i min skötväska, och jag tror inte att jag skulle klara mig utan någonting av det. Det är blöjor och tvättservetter, handduk, plastpåsar, extrakläder, kamera plånbok, nycklar, mobil... 2 in 1, så att säga. Skötväska och handväska i ett.

Min kompis (hon med svärmorsproblem) har en likadan skötväska, och den är så tunn att... jag vet inte vad! När jag såg det började jag krisa över det också. har jag för mycket med mig? Släpar jag på något onödigt? Och inte vågade jag fråga hur hon har packat heller. Hon kanske tror att jag ifrågasätter henne och hennes packning... Hur larvig får man bli?

Tillbaka till klädfrågan:

En bra grej som jag faktiskt inte tänkt på själv var att man kan ha bara bodyn när hon ligger i vagnen, men ha ett par byxor till hands om man behöver ta upp henne under promenaden. (Men när jag behöver ta upp henne ur vagnen beror det oftast på att hon skriker sig blå, och då har jag inte riktigt ro att kränga på henne ett par byxor...)

Det sägs att man ska tänka på vad man själv vill ha på sig, och klä henne utifrån det, men då skulle hon ju aldrig ha mössan till exempel. Möjligtvis en solhatt. Och jag går (nästan) alltid barfota på sommaren, även om det blir lite kyligt om tårna. Kan man göra så mot en bäbis? Jag tror inte det, så det blir mössa när det blåser och strumpor om hon visar tendens till kalla tår.

Idag blir det mormors midsommarklänning, med möjlighet till strumpbyxor och farmors söta kofta. (Som jag har valt själv.)

Midsommar i morgon och jag mår inte alls speciellt bra. Hoppas att det går över. Jag missar bara midsommar när jag är utomlands, och det är jag inte i år, så jag får snällt sitta i midsommarhagen och dricka kaffe(?) och äta jordgubbstårta även om jag kräks mellan varven.

Såvida jag inte tar en sista-minuten-tripp till Åland eller nåt... Frågan är om det finns tillräckligt med biljetter för att ta med dottern. Hon blir lite kinkig (läs: hungrig) ungefär var tredje timme, så hon vill nog inte vara hemma utan mig. Jag får väl tiga och lida helt enkelt!

Förklaring till frågetecknet efter kaffet:

Jag dricker inte kaffe. På grund av (tack vare?) min syster dricker jag numera latte med mycket sötningsmedel i. Det är dock tveksamt om jag orkar anstränga mig så mycket att jag tar med mig latte på termos... Eller om jag ens vill ha det... Mår illa!

Hon somnade en timme efter att hon vaknade!

Hon åt, vi bytte blöja, hon åt lite till, sen låg hon en kort stund och sparkade, innan hon blev gnällig och tvärsomnade så fort hon kom ner i sängen.

Det borde vara hennes vakentid nu, men det bryr hon sig inte om.

Sitter och väntar på att dottern ska vakna. Hon borde ha vaknat för en och en halv timme sedan, enligt våra rutiner, men det gjorde hon inte. Hon har gnällt och väckt mig, men vaknar inte själv. Än. Det här bådar inte gott. Hon började med att bryta en rutin igår. Idag har hon gått vidare till nästa. Var ska detta sluta?

Det blir väl nya rutiner så småningom, men jag tyckte ju att det var rätt bekvämt med de rutiner vi hade. Speciellt skönt var det att jag visste, så det ordnar sig när hon väl kommer till ro i de nya, men nu flyter jag omkring i ett osäkert vakuum av rutinlöshet.

Jag kan ju förstås väcka henne och tvinga på henne mina rutiner, men jag inbillar mig att hon sover för att hon behöver det. Det känns bättre att låta henne hitta sin egen rytm, hon är ju så liten fortfarande. Förr eller senare måste jag väl införa rutiner efter mitt val (jag antar att hon får börja på dagis och i skolan som "alla andra" en dag), men jag vill inte göra det nu. Vi tar dagen som den kommer, och är det något speciellt får jag väcka henne den dagen...

Usch, jag får nästan lite ångest över det här. Det får jag jobba på!

Hon har slutat somna av att åka bil, förresten. Visst somnar hon ibland, men förut var det varje gång. Vi beövde bara sätta henne i babyskyddet, så somnade hon. Nu måste hon vara riktigt trött för att det ska funka alls, och även om hon somnar så vaknar hon ganska snabbt när motorn stängs av. Ytterligare en bruten rutin, eller i alla fall en bruten vana.

Vi lyckades imponera lite på läkaren på BVC igår i alla fall. Hon fick inte chansen att utföra sitt program, men hon var pigg och glad och det verkade som om de trodde mig när jag berättade om hennes bedrifter. Jag vet att läkarna antagligen säger det till alla föräldrar, men jag blev löjligt glad när han sa att hon var en fin tjej och allt det där. Han sa det liksom efter att han hade undersökt henne, så han visste ju vad han pratade om. Pinsamt patetisk mamma!

Jag har en mycket politiskt korrekt svärmor, i alla fall när det gäller vårt förhållande. Annars kan hon nog vräka ur sig saker och ting utan att tänka sig för, och utan att bry sig om hur folk runt omkring reagerar. Men, som sagt, som svärmor är hon mycket politiskt korrekt.

När jag var gravid var hon mycket noga med att be om lov innan hon ens närmade sig min mage, och hon sa hela tiden att hon visste att det inte var OK att tafsa på gravida magar, men det är hennes första barnbarn och hon ville ju så gärna. Hon bad i stort sett om ursäkt för att hon ville känna.

Nu, efter att lilltjejen kommit är hon också väldigt försiktig, och väntar snällt på att jag ska höra av mig, istället för att ringa och tjata. Hon vill inte handla kläder, eller något annat heller för den delen, utan att fråga oss. Jag har fått välja ut kläder som hon sedan betalar, och det är ju jättebra eftersom jag då får precis det jag vill ha till dottern.

Samtidigt känns det lite konstigt, eftersom det blir jag som får styra och ställa helt och hållet. Även om jag vet att hon inget hellre vill, så känns det skumt att be henne följa med, välja ut saker, låta henne betala och sedan köra henne hem. Visst, hon får ju umgås med sitt älskade barnbarn under tiden, och jag stressar inte på det hela, utan vi tar det lugnt och hon får köra vagnen och hålla henne nästan så mycket hon vill. Men ändå... Jag är inte van att domdera på det här viset.

Däremot är jag tacksam att det inte är tvärtom. Min kompis har berättat om sina problem med svärmodern... Det låter inte kul. Samma dag som de kom hem från BB var svärmor där och ryade om hur de skulle ta hand om sitt barn. Till saken hör att det sammanföll med den ökända tredje dagen, då man som nybliven mamma nästan ofrånkomligt drabbas av gråtmildhet och deppighet. "Third day blues" kallas det i amerika... Kombinationen blev inte den bästa och det var inte helt lätt för svärmor att få komma tillbaka efter det.

Hon har tydligen en historia av detta ryande också, det gäller inte bara barnbarnet, utan hela hushållet, vilka möbler de ska ha och var de ska stå... Sånt bryr sig inte min svärmor om, och det är hon stolt över. Jag med...

Här går jag omkring och myser för att lilltjejen har inrättat vissa rutiner, som faktiskt gjort livet lättare för mig. Hon sover i sin säng från elva-tolv på kvällen till fem-sex på morgonen, sedan äter hon, vi byter blöja och så sover hon cirka tre timmar till. Då äter hon igen och sedan är det vakentid, vilket innebär en pigg och glad tjej som insuper omvärlden med ögonen, sparkar med benen och gör allt hon kan för att vända på sig.

Så plötsligt skiter hon i sin vakentid och blir gnällig istället. Efter ett snabbt "snuttmål" (hon snuttar mer än hon äter) somnar hon! Vad gör en förvirrad mamma i det läget? Jag menar, det är ju rätt skönt att hon sover, och jag lyckades få ner henne i sin säng, så jag är inte låst eller så, men jag har blivit lurad på mina rutiner!!!

Nu måste jag försöka manipulera henne att göra som jag vill på eftermiddagen i alla fall, trots att jag inte vet hur hennes plan ser ut. Vi ska till barnavårdcentralen, och då vill jag att hon ska vara nyäten, hel och ren och helst sova i vagnen på väg dit, så att hon är pigg och glad när vi kommer fram. Planen för dagen var ju att hon skulle imponera på dem genom att lyfta huvudet högt och till och med stödja sig på armarna i bukläge, själv vända sig till ryggläge och visa hur nära hon är att vända tillbaka till magen. Om vi inte lyckas pricka in en pigg och glad tjej, så kommer hon att vägra, och jag får istället köra mamma-skryter-sig-blå-stilen för att övertyga dem om att hon faktiskt gör allt detta trots att hon bara är drygt sju veckor gammal.

Som tur är ska hennes pappa också vara med, så han kan bekräfta. Det verkar ju lite överdrivet att plocka fram videokameran med hennes inspelade vändning, även om jag gärna skulle visa den...

Jag har upptäckt en ovilja att prata med de personer jag vet läser min blogg.

Det känns som att jag förstör bloggupplevelsen för dem, eller åtminstone förstör intrycket av min blogg. I bloggen lägger jag ner tid och eftertanke på formuleringarna och får (oftast) till ett bra upplägg som skapar sammanhang på ett sätt som jag inte lyckas med när jag pratar. Jag märker att jag ibland i ett samtal återger ett helt blogginlägg, men sämre. Jag känner mig inte nöjd med mitt sätt att berätta, och jag ser framför mig hur personen ifråga senare sitter vid sin dator och blir uttråkad av att läsa min blogg. De får inte ens njuta av mitt fantastiskt formulerade inlägg, eftersom de inte läser det ordentligt, utan bara skummar, "det här berättade hon ju idag".

Jag vill heller inte upprepa mig, och kan därför välja bort ämnen som jag skrivit om på bloggen i samtal med "mina läsare". Omvänt kan jag avstå från ett klockrent blogginlägg eftersom det kom till i samtal med någon av dem. Jag kan till och med avstå från att berätta om min blogg för att slippa detta dilemma.

Jag är nog aningen neurotisk och behöver antagligen slappna av ganska mycket i inställningen till mitt bloggande. Jag ska jobba på det... senare. Nu ska jag däremot duscha! ;-)

Jag börjar ana Dagen H - dagen då huset kommer.

Jag har följt arbetet med min digitalkamera och har före- och efterbilder staplade på varandra i en mapp i datorn. Från det att vi köpte tomten för lite drygt ett år sedan, via trädfällningar till den senaste, när bara en tredjedel av stugan står kvar, i väntan på att forslas bort.

Snart är det dags för kortet som visar att huset är på plats, och jag har börjat kunna se det framför mig. Det börjar bli verkligt, och jag kan berätta att det är lite läskigt.

Idag sa vi upp lägenheten. Det är också lite läskigt. Det finns inte ens en grund på tomten än, så jag känner mig lite våghalsig när jag skriver på ett papper som säger att vi måste flytta senast första oktober. Bara lite mer än tre månader kvar, och om huset inte står där, så får vi väl flytta hem till mamma eller nåt. Inte ett drömscenario, även om jag älskar mina föräldrar.

Det är inte lätt att vara nummer två i syskonskaran. Jag har upptäckt att det är jag som måste skapa traditionerna om det ska bli några nya. Min storasyster gör som hon tycker när hon firar stora dagar, får barn eller vad det nu kan vara. När jag kommer i samma läge måste jag välja. Antingen gör jag likadant och skapar en tradition, eller så gör jag annorlunda och sätter stopp för den möjliga traditionen. Jag måste alltså läsa på och se till att vara insatt i alla möjliga lösningar. Dessutom måste jag vara lyhörd för övriga familjens/släktens önskningar. Är det viktigt för dem att det blir en tradition av det här, eller finner de sig i vad jag än väljer? Eller vill de kanske till varje pris undvika en tradition?

Dr Phil brukar prata om att man ska värdera hur viktigt något är för en på en skala från ett till tio, och sedan avgöra vem som ska få som den vill. Ett exempel:

Jag vill köpa en blå tröja till min dotter, för att den ser trevlig ut och är praktisk. Det är inget speciellt med den, och det är inte speciellt viktigt för mig att det blir just den. Kanske en tvåa.

Min sambo vill köpa en grön tröja, som ser ut precis som hans egen favorittröja. Han tycker att det vore så kul att gå på stan med dottern och de har likadana tröjor. För honom är det en sjua.

Det är klart att dottern i det läget får en grön tröja. Slut på exemplet.

Det vore ganska skönt om jag på det viset kunde få allas åsikt när det gäller traditionsval. Däremot skulle det bli lite väl kliniskt att skicka ut en enkät till alla berörda och sedan sitta hemma och rent statistiskt bestämma om vi ska fira midsommar på samma sätt varje år, eller om vi ska äta kinesiskt på julafton, eller om vi ska fotografera familjen varje påsk...

Det vore bekvämt, men inte så trevligt, så det är nog bara en etta för mig.

Undrar vad de andra i min familj anser... Jag får väl skicka ut en enkät ;-)

Jag träffade min bästa vän från gymnasiet häromdagen. Vi har glidit isär, men han är kompis med min bror (de är på det ökända best man-stadiet, så jag kan nog sluta mig till att han är bästa kompis med min bror), så vi ses ibland.

Så här tio år efter studenten har han slagit till och gift sig, ungefär samtidigt som jag fick barn. Jag fick se hans bröllopsfoton och han fick hålla min dotter. Tanken var väl lite att vi skulle "smitta" varandra så att vi byter upplägg till nästa år eller nåt. Jag gifter mig och han får barn.

Jag tvivlar förstås på att vi har råd med bröllop den närmaste tiden, med tanke på husbygget, men ändå.

Bilderna var underbara, och jag kan inte låta bli att tänka på att jag för tio-elva-tolv år sedan hoppades på att jag skulle få vara på just de där bilderna, och då inte för att jag på den tiden hade ett gott öga till hans fru... Om jag säger så.

Det har hänt mycket sen dess, och även om han är en av de bästa killar jag har känt, och även om mycket av det som har hänt är hemska saker, så ångrar jag inget, eftersom det har tagit mig dit där jag är idag. Jag har min dotter och min sambo, och jag älskar dem båda. Jag är lycklig!

Jag har hjälpt lagens långa arm idag.

Vaknade strax före nio av att polisen knackade på fönstret. De frågade efter vad som lät som min granne ovanpå, men som troligen var hans (enligt min sambos och min anataganden) son, som bor i andra trappuppgången.

Han har väckt vår uppmärksamhet ett antal gånger under det år vi har bott här. Mystiska saker händer i tvättstugan, han klättrar in genom sitt eger, men ändå egenhändigt uppbrutna fönster. (Och skrämmer samtidigt livet ur mitt säkerhetsfreak till sambo: Det är skitlätt att ta sig in i lägenheten!) Såna saker.

Den antagna fadern spelar tango på hög volym, sjunger med i tangon på hög volym (kan det vara finsk karaoke?) och slår i dörrar mitt i natten. Annars förefaller han harmlös.

Mitt nyfikna jag börjar fundera: Om polisen kommer och letar efter en hemma, vad kan det då röra sig om? De hade bilder på uppskattningsvis sex personer, så det var inte bara honom de letade efter. Vittnen söker man väl inte på det sättet?! Slutsatsen blir: Antingen är det något skumt han antas vara inblandad i, eller (och det här är min favorit) är han en av dem som kan ha blivit kidnappade här i stan häromdagen. Det känns lite coolare att säga "Min granne har blivit kidnappad" än "Min granne är en brottsling".

I och för sig kan man få det något coolare genom att lägga till ett "efterspanad" på rätt plats. (Jag verkligen älskar språk! Man kan göra så mycket!) "Min granne är en efterspanad brottsling"

Min roll i det hela kan också bli lite cool om man väljer rätt ord. Istället för en morgontrött mamma som öppnade dörren när polisen kom, blir jag: "Nybliven mor inblandad i polisjakt" Fast då låter jag lite som en brottsling själv... Men cool!

Fick veta igår att en bekant åkt in för smuggling. "Alla andra" visste det tydligen för länge sen, men tyckte väl inte att vi behövde veta det. Det känns lite skumt, för det är först nu jag börjar reflektera över att jag inte har sett honom på ett tag.

Nu låter det som att jag är omgiven av brottslighet, så jag ska sluta skriva innan jag kommer på mer. En sista reflektion bara:

Det här var första gången på tio år som jag blir stoppad av polisen. Och då kör jag inte ens bil!

Lilltjejen vände sig från mage till rygg igår kväll!

Det var helt och hållet hennes eget initiativ. Jag hade inte hjälpt henne tidigare, och hon fick inte ens verbal uppmuntran förrän efteråt. Då fick hon å andra sidan desto mer uppmuntran. Jag ringde direkt till hennes pappa på mobilen (han var som vanligt upptagen med förberedelser inför husbygget) bara för att få berätta för någon om det stora underbara som hade hänt. Jag ringde till hennes mormor och moster också innan kvällen var över.

Det är lite trist att vara ensam med henne hela tiden. Alla fantastiska saker hon gör blir på något sätt mindre eftersom det bara är jag som ser dem. Men den här gången var ödets gudar välvilliga, och fixade två olika saker, som tillsammans förstorade just denna fantastiska bedrift till något som i alla fall liknar det ursprungliga.

1) De tillät mig att hitta och få fart på videokameran.

2) De fick henne att upprepa bedriften.

Resultat: Jag har det på film! Det är dokumenterat! Ingen kan påstå att jag hittar på när jag skryter om min dotters fantastiska utveckling! Även om hon aldrig gör det igen kan alla i hela världen få se henne vända sig från mage till rygg!

Just nu njuter jag av att hon sover. Inte för att det tillåter mig att få lite egen tid, även om det är skönt, utan för att hon får sova. Jag har varit lite orolig eftersom hon har haft så ont i magen, speciellt när hon ligger själv i sängen eller vagnen. I min famn sover hon gott, men hon blir svettig och , inte minst, störd när jag rör mig. Nu när hon sover i sin egen säng känner jag att hon mår bra och får lite ostörd sömn, och det är en härlig känsla för en ovan mamma.

Det är rätt fantastiskt att man kan bli så glad över såna småsaker.

Andra småsaker att glädjas över i mitt liv just nu: Jag har duschat två dagar i rad. (Ni som följt min blogg har nog märkt att jag är väldigt duschfixerad) Solen skiner. Jag sov med öppet fönster i natt. Jag hann dricka upp min kaffe latte utan att behöva amma.

Jag kan fortsätta, men jag ska försöka få lite annat gjort också idag.

Det är väl det minst överraskande man kan tänka sig, men jag älskar min dotter.

Jag blir alldeles varm i hjärtat när jag ser på henne. Hon är perfekt i precis allt hon gör.

Jag är mäkta stolt över hennes utveckling, som att hon orkade hålla upp huvudet jämförelsevis bra redan innan hon var två veckor gammal. När vi upptäckte att hon vid fem veckors ålder tar sig fram när hon ligger på mage (om underlaget är det rätta, i alla fall) växte jag nog en halvmeter, och när hon log på riktigt första gången, på sin månadsdag, var kärleken så påtaglig att jag nästan fick lov att torka upp den från golvet...

Nu ligger hon och leker med sitt babygym och en skallra. Hon ser ut att ha så roligt och jag är så stolt!

Jag är stolt över henne när hon sover i sin egen säng, jag är stolt när hon äter duktigt. Jag är stolt när hon skriker, för det är ju något hon berättar för mig. Jag fattar oftast inte vad hon menade förrän efteråt, men jag är stolt över henne. Jag är till och med stolt när hon bajsar så att blöjan läcker och det blir fläckar på kläderna. I den situationen är jag samtidigt ruskigt irriterad på blöjföretaget, och svär på att börja köpa blöjor från värsta konkurrenten istället, men henne är jag bara stolt över!

Jag älskar hennes sätt att sova genom allt. Hennes pappa kan dammsuga under kudden där hon ligger utan att det bekommer henne det minsta, och idag sov hon så gott när vi var ute på tomten och inspekterade trädfällningen. Med två motorsågar och en skogsmaskin i full fart. Vi andra hörde knappt varandra, men hon sov så sött. Ända tills det blev tyst... På fabriken där hennes pappa jobbar somnade hon när vi kom in i rummet där det låter mest. På de andra avdelningarna var hon pigg och vaken...

Jag är stolt över allt hennes ljusa babyhår och hennes stora blå ögon, som alla kommenterar. Jag är stolt över att hon var så stor när hon föddes och över att hon växer så bra.

Jag är stolt när jag ser blicken i ögonen på släktingar och vänner när de tittar på henne, håller henne eller, gubevars, får henne att somna.

Att se stora starka karlar få något mjukt i blicken när de tittar på henne är inte heller fel.

Jag älskar att se hennes ögon liksom rulla bakåt och sedan falla ihop när hon somnar. Jag älskar att se blicken i hennes ögon när hon är pigg och vaken. Jag älskar också det där pillemariska ansiktsuttrycket hon har när hon ligger vid bröstet, men inte riktigt är hungrig. Glimten i ögat, det busiga leendet och hennes rent av proffsiga fintar innan hon än en gång undviker att suga tag och börja äta. Och när hon nästan tar tag, men istället spottar ut och rynkar på näsan. Hela tiden med samma härliga glimt i ögat.

Det är väl sinnebilden av en helt osjälvisk kärlek till en annan människa, så stark att jag helt och hållet sätter mig själv åt sidan för hennes behov. Utan att klaga äter jag kall mat, sover på soffan med armen i en konstig vinkel och vaknar med en låsning i rygge, går dagar utan att få duscha, vankar nätterna igenom med en skrikande bäbis på axeln... Totalt självutplånande, helt enkelt.

Men frågan är om det inte är tvärtom, ett uttryck för regelrätt egoism. Hon är ju en del av mig. En del av denna oändliga stolthet grundar sig i att jag har åstadkommit en sådan perfektion. Jag har gjort de där underbara ögonen och det är min kropp som ger henne maten som får henne att växa så bra. Det första leendet var riktat till mig och nog är väl allt detta fantastiska min förtjänst?!

Jag vet i alla fall att även om jag verkligen älskar min systerdotter - och när hon föddes upptäckte jag att det var precis samma sak som att bli kär - så är jag inte på långt när så stolt över henne som jag är över min egen dotter.

Jag kommer att tänka på uttrycket "ett ansikte som endast en mor kan älska". Ren och skär egoism! Alla andra inser felen hos barnet, men hon älskar dess ansikte bara för att det är hon som har skapat det! (Nu tycker väl jag personligen att det är hemskt om det verkligen finns sådana ansikten, med tanke på alla människors lika värde och inre skönhet och allt sådant, men vid en analys av själva uttrycket kan det inte vara något annat än egoism i form av moderskärlek.)

Sen vet jag inte om det nödvändigtvis behöver vara något dåligt, bara för att det är egoistiskt. Lite egoism kan vi nog behöva lite till mans, och det här är väl ett fantastiskt sätt att komma runt den förhatliga Jantelagen. Egoism och framhållande av den egna förträffligheten förklädd till osjälvisk kärlek till en annan människa.

Vi får väl hoppas att Jante inte har för vana att surfa omkring och läsa folks bloggar, för man vet ju aldrig vad han skulle ta sig till om han kom på att han blivit lurad genom alla tider.

Namnet på min blogg kanske skapar funderingar på vad jag är för en konstig figur, men även om det på sätt och vis säger allt om mig, så har själva uppmaningen inget med mig som person att göra.

Jag är otroligt road av språket och dess möjligheter, och utan att avslöja för mycket kan jag säga att det är ett anagram som i sin omkastade form betyder mycket för mig.

Det regnar och både jag och min dotter är trötta. Hon har somnat igen - den här gången i sin egen säng, så jag passar på att äta. Förra gången sov hon i min famn, så då passade jag på att sova. Det är mycket sånt nu: passa på.

Jag har svårt att få tillfälle att duscha. Jag vet inte när jag lyckades duscha ordentligt senast och jag börjar känna mig äcklig. Det blir inte riktigt samma sak att bara tvätta sig, men när tiden och möjligheten finns är det så mycket annat jag måste passa på att göra.

Min sambo träffade en livscoach genom jobbet och enligt honom finns det bara tre måsten. Man måste sova, äta och gå på toaletten. När jag har passat på att göra de tre sakerna är tiden slut och jag får istället se till att lilltjejen får sova, äta och gå på toaletten. (I hennes fall består det senare naturligtvis av blöjbyte.)

Förut kunde jag passa på en hel del på kvällar och helger, när min sambo var hemma från jobbet, men nu är vi inne i en period när vi har mycket att ordna med eftersom vi ska bygga hus nu i sommar. Eftersom jag är dotterns matlåda är det mest praktiskt att han far omkring, så nu är vi ensamma nästan jämt. När han är hemma är han dessutom helt slut, så jag har inte riktigt samvete att passa på för mycket de korta stunderna. Det blir väl bättre någon gång... Hoppas jag!

Välkommen till min nya blogg!