En trött tjej
Min dotter hade en jobbig dag idag.
Först var hon med mig och handlade, och somnade i bilen på väg hem. När hon sedan vaknade upptäckte hon att hon var ensam i bilen, och även om mamma kollade var femte minut, så är det väldigt ensamt i en bil.
Sedan var det snart dags för lunch och efterföljande sovstund, men då var hon ju nysoven, så sömnen fick stryka på foten.
Strax efter det började det dyka upp folk till klädpartyt, och då blev det full fart. Busa och springa och visa och titta och lyssna... När det blev folktomt var det dags för mat och hon hade fortfarande inte sovit.
Efter maten kom faster, farbror och hunden och hälsade på (och åt upp resterna av kladdkakan), så då var det bus igen.
Så plötsligt blev hon stilla och besvärad. "Vatten" sa hon och pekade på benet. Hon hade kissat i en full blöja, så en härlig blandning rann längs benet. Blöjbyte och hastigt påkommet bad, och mamma envisades med att tvätta håret också! Skrik och gråt. "Dooora, Dooora!" Den enda trösten i ett sådant läge: löftet om att få titta på Dora Utforskaren.
Alltså blev det tork, kam, massage, smörj och ny blöja i soffan framför Dora. Sedan gröt med Dora tryggt i bakgrunden. Tandborstning och saga, sedan sov hon snart som en stock.
Först var hon med mig och handlade, och somnade i bilen på väg hem. När hon sedan vaknade upptäckte hon att hon var ensam i bilen, och även om mamma kollade var femte minut, så är det väldigt ensamt i en bil.
Sedan var det snart dags för lunch och efterföljande sovstund, men då var hon ju nysoven, så sömnen fick stryka på foten.
Strax efter det började det dyka upp folk till klädpartyt, och då blev det full fart. Busa och springa och visa och titta och lyssna... När det blev folktomt var det dags för mat och hon hade fortfarande inte sovit.
Efter maten kom faster, farbror och hunden och hälsade på (och åt upp resterna av kladdkakan), så då var det bus igen.
Så plötsligt blev hon stilla och besvärad. "Vatten" sa hon och pekade på benet. Hon hade kissat i en full blöja, så en härlig blandning rann längs benet. Blöjbyte och hastigt påkommet bad, och mamma envisades med att tvätta håret också! Skrik och gråt. "Dooora, Dooora!" Den enda trösten i ett sådant läge: löftet om att få titta på Dora Utforskaren.
Alltså blev det tork, kam, massage, smörj och ny blöja i soffan framför Dora. Sedan gröt med Dora tryggt i bakgrunden. Tandborstning och saga, sedan sov hon snart som en stock.
Klädparty
En kompis har börjat som Me&I-säljare, och hade idag en visning hemma hos mig.
Det är livsfarligt! Jag handlade som aldrig förr!
I vanliga fall brukar jag köpa något litet bara för att "vara snäll", men idag hittade jag mycket jag ville ha. Kanske beror det på att jag har barn nu, eller så var det för att jag fick klartecken från sambon. Recessiv som jag är brukar jag skjuta upp besluten tills jag kan fråga någon, och är jag på ett party försvinner tillfället innan jag hinner fråga. Idag hann jag.
Andra brukar skicka iväg sina karlar för att kunna handla ostört, och göra av med lite mer pengar. Jag får nog lov att skicka iväg min karl nästa gång, för han lade ju till en massa! Varenda grej jag frågade honom om var bra, och så hittade han egna grejer. Det blev svindyrt!
Nu gäller det bara att lönen räcker till! Med all VAB jag har haft den sista tiden är det inte alldeles säkert...
Det är livsfarligt! Jag handlade som aldrig förr!
I vanliga fall brukar jag köpa något litet bara för att "vara snäll", men idag hittade jag mycket jag ville ha. Kanske beror det på att jag har barn nu, eller så var det för att jag fick klartecken från sambon. Recessiv som jag är brukar jag skjuta upp besluten tills jag kan fråga någon, och är jag på ett party försvinner tillfället innan jag hinner fråga. Idag hann jag.
Andra brukar skicka iväg sina karlar för att kunna handla ostört, och göra av med lite mer pengar. Jag får nog lov att skicka iväg min karl nästa gång, för han lade ju till en massa! Varenda grej jag frågade honom om var bra, och så hittade han egna grejer. Det blev svindyrt!
Nu gäller det bara att lönen räcker till! Med all VAB jag har haft den sista tiden är det inte alldeles säkert...
Byta jobb
Till hösten kommer jag nog inte att jobba kvar på samma avdelning som jag gör nu.
Jag ska byta till en avdelning med sexåringar, ettor och tvåor, istället för treor som nu. Barnen blir mindre och aktiviteterna blir annorlunda. Kollegorna blir annorlunda.
Jag trivs väldigt bra på "min" avdelning, och det här är inte vad jag själv skulle ha valt, men jag kommer att göra det bästa jag kan av situationen. Jag avskyr negativa tankar, och jag ska försöka tänka positivt, men jag har en känsla av att det kan vara ett svårt gäng att komma in i.
Hur jag än tänker kan jag inte komma på några direkt dåliga saker med "det nya". Var och en av mina nya kollegor är trevlig. Lokalerna är nog bättre än de jag jobbar i nu. Jag kommer att få vara ute mer, göra mer "utomhusgrejer". Det kommer nog att vara lite mer strikt med raster, vilket väl är positivt. Där jag jobbar nu jobbar vi mycket med barnens fritid och deras fria vilja, men nu kommer det att bli mer uppstyrt, mer aktiviteter. Vilket är bra på sitt sätt.
Det jobbiga just nu är att min chef har bett mig "hålla det för mig själv" eftersom alla inte har blivit informerade om förändringen. Det känns skumt att jobba tillsammans med mina kollegor, och inte kunna tala om att jag inte ska jobba där i höst. Vi har ju börjat prata lite om hösten och den långsiktiga planeringen...
Jag ska byta till en avdelning med sexåringar, ettor och tvåor, istället för treor som nu. Barnen blir mindre och aktiviteterna blir annorlunda. Kollegorna blir annorlunda.
Jag trivs väldigt bra på "min" avdelning, och det här är inte vad jag själv skulle ha valt, men jag kommer att göra det bästa jag kan av situationen. Jag avskyr negativa tankar, och jag ska försöka tänka positivt, men jag har en känsla av att det kan vara ett svårt gäng att komma in i.
Hur jag än tänker kan jag inte komma på några direkt dåliga saker med "det nya". Var och en av mina nya kollegor är trevlig. Lokalerna är nog bättre än de jag jobbar i nu. Jag kommer att få vara ute mer, göra mer "utomhusgrejer". Det kommer nog att vara lite mer strikt med raster, vilket väl är positivt. Där jag jobbar nu jobbar vi mycket med barnens fritid och deras fria vilja, men nu kommer det att bli mer uppstyrt, mer aktiviteter. Vilket är bra på sitt sätt.
Det jobbiga just nu är att min chef har bett mig "hålla det för mig själv" eftersom alla inte har blivit informerade om förändringen. Det känns skumt att jobba tillsammans med mina kollegor, och inte kunna tala om att jag inte ska jobba där i höst. Vi har ju börjat prata lite om hösten och den långsiktiga planeringen...
Jag är inte lärare!
Jag har gått lärarutbildningen, nästan ända fram till slutet. Det fattas några poäng för examen.
Jag har jobbat som lärare i knappt sex år.
Jag har haft varenda årskurs från ettan till sexan.
Jag har varit bra på det.
Men jag har inte trivts.
Jag gick in i väggen och blev deprimerad, jag orkade inte komma tillbaka för fullt innan jag blev gravid och stannade hemma på grund av det.
När jag kom tillbaka började jag jobba som fritidspedagog, mest för att kunna gå ner i tid, eller snarare ta chansen att trappa upp arbetstiden allt eftersom.
Jag trivs jättebra.
Jag gillar arbetssättet.
Jag trivs med mina kollegor.
Jag gillar att jobba i klass på förmiddagarna utan att ha klassläraransvar.
Jag älskar att vara en i en grupp istället för att stänga in mig i ett klassrum och göra allt själv.
Jag funderar allvarligt på att omskola mig.
Häromdagen sa min sambo till mig: "Jag förstår inte varför du säger att du är fritidspedagog. Du är ju lärare!" Som om det vore "bättre" att vara lärare. Som om det stör honom att vara ihop med en fritidspedagog.
Min mormor var lite otrevlig mot min kollega som skjutsade hem henne från min 30-årsfest, när hon fick veta att min kollega arbetade på fritids, och berättade att hennes dotterdotter minsann var lärare! Som om det vore "bättre" att vara lärare.
Jag är inte lärare.
Jag vill inte vara lärare.
I alla fall inte just nu.
Just nu är det miljoner gånger bättre att vara fritidspedagog!
Jag har jobbat som lärare i knappt sex år.
Jag har haft varenda årskurs från ettan till sexan.
Jag har varit bra på det.
Men jag har inte trivts.
Jag gick in i väggen och blev deprimerad, jag orkade inte komma tillbaka för fullt innan jag blev gravid och stannade hemma på grund av det.
När jag kom tillbaka började jag jobba som fritidspedagog, mest för att kunna gå ner i tid, eller snarare ta chansen att trappa upp arbetstiden allt eftersom.
Jag trivs jättebra.
Jag gillar arbetssättet.
Jag trivs med mina kollegor.
Jag gillar att jobba i klass på förmiddagarna utan att ha klassläraransvar.
Jag älskar att vara en i en grupp istället för att stänga in mig i ett klassrum och göra allt själv.
Jag funderar allvarligt på att omskola mig.
Häromdagen sa min sambo till mig: "Jag förstår inte varför du säger att du är fritidspedagog. Du är ju lärare!" Som om det vore "bättre" att vara lärare. Som om det stör honom att vara ihop med en fritidspedagog.
Min mormor var lite otrevlig mot min kollega som skjutsade hem henne från min 30-årsfest, när hon fick veta att min kollega arbetade på fritids, och berättade att hennes dotterdotter minsann var lärare! Som om det vore "bättre" att vara lärare.
Jag är inte lärare.
Jag vill inte vara lärare.
I alla fall inte just nu.
Just nu är det miljoner gånger bättre att vara fritidspedagog!
Trött på min karl!
Idag har jag varit trött på min karl.
Jag kom hem med huvudvärk och jag upplever honom som ett ilsket monster.
Han talar inte med mig i normal samtalston, hans stubin är kortare än vanligt och han anklagar mig för att vara otrevlig.
Jag vet inte, jag kanske utstrålar otrevlighet, men när jag inte ens hinner säga något har jag svårt att tro att det är mitt fel...
Av någon anledning skulle jag vara tvungen att jubla och skaffa fram en hejaklack till honom när han uttrycker en oro som jag inte delar. Jag talade istället om att jag inte delar den oron, och plötsligt hade jag förbjudit honom att oroa sig... Han blev arg på mig och jag blev förbannad på honom, för jag har rätt att tycka själv. Ni som känner mig vet att jag är recessiv (ickedominant) och sällan säger emot, men jag har ändå rätt att göra det!
I morgon ska han på bowling med jobbet, så jag tror att det finns en Gud!
Jag kom hem med huvudvärk och jag upplever honom som ett ilsket monster.
Han talar inte med mig i normal samtalston, hans stubin är kortare än vanligt och han anklagar mig för att vara otrevlig.
Jag vet inte, jag kanske utstrålar otrevlighet, men när jag inte ens hinner säga något har jag svårt att tro att det är mitt fel...
Av någon anledning skulle jag vara tvungen att jubla och skaffa fram en hejaklack till honom när han uttrycker en oro som jag inte delar. Jag talade istället om att jag inte delar den oron, och plötsligt hade jag förbjudit honom att oroa sig... Han blev arg på mig och jag blev förbannad på honom, för jag har rätt att tycka själv. Ni som känner mig vet att jag är recessiv (ickedominant) och sällan säger emot, men jag har ändå rätt att göra det!
I morgon ska han på bowling med jobbet, så jag tror att det finns en Gud!
Min problematiska slänt
På min tomt finns en slänt, från huset, mellan mina älskade murar, ner mot uppfarten.
Den här slänten har jag haft en klar bild av, hur två gångar leder upp mot huset, den ena mot entrén, den andra mot groventrén. Uppe vid huset binder en tredje gång ihop dessa två, så att det bildas en triangel i mitten. Denna triangel skulle bestå av gräsmatta, med en massa härliga vårlökar i, eftersom solen tar som bäst just där. Detta skulle även upprätthålla vår möjlighet att köra upp till huset med bil, om det någon gång skulle behövas.
Nu rämnar denna vision mer och mer och jag vill inte överge den!
1) Slänten är för brant, så vi måste av promenadtekniska skäl, särskilt vintertid, begåva åtminstone den ena gången med trappsteg.
2) Slänten är för brant, så gräsmatta är inte ett bra alternativ, eftersom såväl jord som gräsfrön lätt kan rinna bort i första bästa skyfall.
3) Slänten inbjuder tydligen till att köra upp ända upp till huset, så pass att både posten och elkillen hittills har gjort det. Det kommer de nog att fortsätta med om slänten inte blir mer avskräckande. Detta skulle vara förödande för växterna, som inte syns vintertid till exempel.
Alltså lutar det nu mer åt att vi gör en trapp av en av gångarna, placerar en fin sten längst ner i triangelns spets och hoppas på att den stöttar jorden så pass att vi kan plantera någon form av marktäckare eller så, som sedan får fortsätta att hålla jorden på plats. Stenen tjänar även som bilavskräckare eller -demolerare.
Inte alls vad jag såg för mitt inre öga, men jag antar att det inte är sista gången jag kommer att få överge mina visioner i trädgården.
Vårkänning
När jag åkte hem från jobbet vid 16.30 idag, fick jag solen i ögonen!
Våren är på väg!
Våren är på väg!
Trädgårdskategori
Nu tror jag att jag fick till den där kategorin också!
Trädgård
Jag ska snart dra igång årets trädgårdsskapararbete (ibland är jag ruskigt glad att jag inte försöker blogga med T9, man kan ju föreställa sig vad den funktionen skulle ta sig till med det ordet!), så att mitt hus får en vacker inramning även när jag inte kan stå bredvid det själv (ha ha ha!)
Efter att under dagen ha undersökt allt vad detta kan komma att innebära har jag kommit fram till att detta kommer att utgöra ytterligare en outsinlig källa av inspiration till blogginlägg, och jag kommer därför att (försöka) skapa en kategori för detta och låta er följa mina vedermödor i skrift.
Än så länge kan jag tänka mig följande inläggsrubriker:
Kompostens placeringsproblem
Komposthinkens placeringsproblem
Komposten eller komposthinken - vilken är mest svårplacerad?
Sten eller trä på uteplatsen?
Rutnät eller oregelbunden plattläggning?
Gräsmattans vinteröverlevnad - en utvärdering
Vad ska jag köpa för växter för min födelsedagspengar?
Bygglovsproblem med carporten
Altanen är fortfarande inte påbörjad
Nu skiter jag i det här, det gror ändå inte!
Nu har ni något att se fram emot. ;-)
Saknar min bästa jobbarkompis!
Jag har haft en tid nu när jag bara träffar min bästa jobbarkompis på jobbet. Och nu jobbar vi inte riktigt med samma saker längre, så det är mest bara vissa raster som är gemensamma, så att vi kan träffas.
Förut cyklade vi till jobbet tillsammans varje dag, och när vädret var för osmidigt samåkte vi, även om det blev en omväg åtminstone när hon körde. När jag var gravid och blev osmidig hela jag blev samåkandet mer regel än undantag. Sedan jag flyttade ut på landet är det tvärtom. (Suck)
Förut satt vi i samma klassrum och rättade våra respektive böcker, eller planerade våra respektive lektioner, med oerhört hög trivselnivå som följd (och långa dagar på jobbet...) Nu är det som sagt bara rasterna... En del av rasterna...
För ett tag sedan brukade vi träffas på fritiden. Vi tränade ihop, spelade spel, åkte till IKEA... Nu hinner vi inte riktigt med det längre. Jag har blivit mamma och skaffat hus. Hon har blivit skådespelare/musikalstjärna och skaffat pojkvän.
Den här veckan, när jag har varit hemma med sjukt barn har jag inte träffat henne alls. Jag har inte pratat med henne heller, eftersom vi liksom inte brukar ringa till varandra längre... Jag läser hennes blogg när jag hinner, men hon har visst inte hunnit skriva speciellt mycket på sistone, så jag har inte träffat henne där heller.
Min första tanke inför min planerade semester-från-familjen-dag imorgon, var att hon och jag kunde hitta på något, men så slog det mig att hon ligger i hårdträning inför premiären på musikalen nu, så hon hinner knappt ens träffa pojkvännen. Vad har då jag att komma med?
Men det ska bli bättring! När du flyttar till det där området där min dotter har sitt dagis, då hämtar jag dig alla dagar utom torsdagar, om jag inte blir tvungen att vara hemma med sjukt barn. (Och skulle det vara så att du behöver ha din egen bil på eftermiddagen, så bogserar jag den till jobbet på morgonen.)
Dessutom ska vi boka in en våffelbjudning med tillhörande spelkväll så snart musikalen är avklarad.
Kram!
Förut cyklade vi till jobbet tillsammans varje dag, och när vädret var för osmidigt samåkte vi, även om det blev en omväg åtminstone när hon körde. När jag var gravid och blev osmidig hela jag blev samåkandet mer regel än undantag. Sedan jag flyttade ut på landet är det tvärtom. (Suck)
Förut satt vi i samma klassrum och rättade våra respektive böcker, eller planerade våra respektive lektioner, med oerhört hög trivselnivå som följd (och långa dagar på jobbet...) Nu är det som sagt bara rasterna... En del av rasterna...
För ett tag sedan brukade vi träffas på fritiden. Vi tränade ihop, spelade spel, åkte till IKEA... Nu hinner vi inte riktigt med det längre. Jag har blivit mamma och skaffat hus. Hon har blivit skådespelare/musikalstjärna och skaffat pojkvän.
Den här veckan, när jag har varit hemma med sjukt barn har jag inte träffat henne alls. Jag har inte pratat med henne heller, eftersom vi liksom inte brukar ringa till varandra längre... Jag läser hennes blogg när jag hinner, men hon har visst inte hunnit skriva speciellt mycket på sistone, så jag har inte träffat henne där heller.
Min första tanke inför min planerade semester-från-familjen-dag imorgon, var att hon och jag kunde hitta på något, men så slog det mig att hon ligger i hårdträning inför premiären på musikalen nu, så hon hinner knappt ens träffa pojkvännen. Vad har då jag att komma med?
Men det ska bli bättring! När du flyttar till det där området där min dotter har sitt dagis, då hämtar jag dig alla dagar utom torsdagar, om jag inte blir tvungen att vara hemma med sjukt barn. (Och skulle det vara så att du behöver ha din egen bil på eftermiddagen, så bogserar jag den till jobbet på morgonen.)
Dessutom ska vi boka in en våffelbjudning med tillhörande spelkväll så snart musikalen är avklarad.
Kram!
En hel vecka!
Jag har nu varit hemma med sjukt barn en hel arbetsvecka.
Inte en intjänad krona på fem dagar. Enbart allmosor från staten (vilka jag är evigt tacksam för!!!).
Min vettigaste sociala happening denna vecka var läkarbesöket. Som god tvåa kom apotekssessionen.
Lilltösen avslutade sin förra penicillinkur förra måndagen, och återvände till dagis i stor stil. Hon stormtrivdes och levde om i tre och en halv dag.
Torsdag eftermiddag misstänkte de feber, och de hade så rätt. Vid rådgörande med sjukvården var det virus igen, inget att göra åt.
Feber hela helgen. Nästan feberfri måndag förmiddag. Klang och jubel, fram till lunch, då det åter var över 38. Läkarbesök på tisdagen. Öroninflammation och ny penicillinkur. Fortsatt feber, låg på förmiddagarna, hög på eftermiddagarna.
Torsdag igen, och febern håller fortfarande i sig, ringer sjukvårdsrådgivningen, som konstaterar att det är typisk virusfeber. Bakteriell feber ska vara hög hela tiden, så öroninflammationen är nog fixad, nu har hon ett förkylningsvirus som måste få läka ut av sig självt. Lite lugnande, men jag vill inte att hon ska ha feber så länge, även om det är olika anledningar.
Idag har hon varit under 38 hela dagen, och pigg som en mört framåt kvällen. En helt annan tjej än den jag har utgjutit min själ för under fem dagar hemma med sjukt barn. Hoppas att det är över för den här gången.
Oavsett vilket tar jag ut en semesterdag imorgon. Lilltjejen får dra nytta av sin far, som hon knappt orkat träffa den här veckan, bortsett från penicillin-brottningsmatcherna morgon och kväll. De kan behöva lite quality-time, samtidigt som jag kan behöva komma bort lite. IKEA och trädgårdsbutik med svägerskan hägrar. Förhoppningsvis har hon hittat en hundvakt, så att vi kan vara borta riktigt länge.
Inte en intjänad krona på fem dagar. Enbart allmosor från staten (vilka jag är evigt tacksam för!!!).
Min vettigaste sociala happening denna vecka var läkarbesöket. Som god tvåa kom apotekssessionen.
Lilltösen avslutade sin förra penicillinkur förra måndagen, och återvände till dagis i stor stil. Hon stormtrivdes och levde om i tre och en halv dag.
Torsdag eftermiddag misstänkte de feber, och de hade så rätt. Vid rådgörande med sjukvården var det virus igen, inget att göra åt.
Feber hela helgen. Nästan feberfri måndag förmiddag. Klang och jubel, fram till lunch, då det åter var över 38. Läkarbesök på tisdagen. Öroninflammation och ny penicillinkur. Fortsatt feber, låg på förmiddagarna, hög på eftermiddagarna.
Torsdag igen, och febern håller fortfarande i sig, ringer sjukvårdsrådgivningen, som konstaterar att det är typisk virusfeber. Bakteriell feber ska vara hög hela tiden, så öroninflammationen är nog fixad, nu har hon ett förkylningsvirus som måste få läka ut av sig självt. Lite lugnande, men jag vill inte att hon ska ha feber så länge, även om det är olika anledningar.
Idag har hon varit under 38 hela dagen, och pigg som en mört framåt kvällen. En helt annan tjej än den jag har utgjutit min själ för under fem dagar hemma med sjukt barn. Hoppas att det är över för den här gången.
Oavsett vilket tar jag ut en semesterdag imorgon. Lilltjejen får dra nytta av sin far, som hon knappt orkat träffa den här veckan, bortsett från penicillin-brottningsmatcherna morgon och kväll. De kan behöva lite quality-time, samtidigt som jag kan behöva komma bort lite. IKEA och trädgårdsbutik med svägerskan hägrar. Förhoppningsvis har hon hittat en hundvakt, så att vi kan vara borta riktigt länge.
Strul
Det är mycket strul just nu.
Först hade min bokklubb fel OCR-nummer på fakturan, och dessutom problem med PG-kontot. Konstigt nog (inte) gick jag inte ut på deras hemsida innan jag gick in på internetbanken och betalade räkningen, så jag fick inte informationen förrän det var för sent. Nu vet jag inte om de vet att jag har betalat min räkning. Jag har skickat en fråga, men inte fått svar...
Sedan hade mina sidor på Ellos mystiskt ändrats, så att jag hade en ny adress, nytt mobilnummer och ny epostadress, men samma användarnamn, lösenord, telefonnummer och rätt barn. Det fixade de till, men det känns lite olustigt att veta att det bara kan försvinna sådär...
Nu senast strulade försäkringskassan. Till att börja med får jag skylla mig själv, för jag begärde ersättning för fel dagar, men jag ringde och ändrade det så fort jag upptäckte det. Det skulle inte vara några problem, jag skulle inte behöva betala tillbaka, det skulle bara ändras. Dessutom skulle jag få pengar trots att jag glömt att anmäla första dagen. TOPP!
Sedan begärde min sambo pengar för samma dag som jag begärde fel, och DÅ visade det sig att det inte alls gick att ordna så lätt, så nu fick jag anmäla, begära om, förklara varför och så ska jag betala tillbaka innan jag får nya pengar...
Man tycker ju att hon jag pratade med först kunde ha ringt upp mig och talat om att det inte funkade trots allt. Men, men...
Först hade min bokklubb fel OCR-nummer på fakturan, och dessutom problem med PG-kontot. Konstigt nog (inte) gick jag inte ut på deras hemsida innan jag gick in på internetbanken och betalade räkningen, så jag fick inte informationen förrän det var för sent. Nu vet jag inte om de vet att jag har betalat min räkning. Jag har skickat en fråga, men inte fått svar...
Sedan hade mina sidor på Ellos mystiskt ändrats, så att jag hade en ny adress, nytt mobilnummer och ny epostadress, men samma användarnamn, lösenord, telefonnummer och rätt barn. Det fixade de till, men det känns lite olustigt att veta att det bara kan försvinna sådär...
Nu senast strulade försäkringskassan. Till att börja med får jag skylla mig själv, för jag begärde ersättning för fel dagar, men jag ringde och ändrade det så fort jag upptäckte det. Det skulle inte vara några problem, jag skulle inte behöva betala tillbaka, det skulle bara ändras. Dessutom skulle jag få pengar trots att jag glömt att anmäla första dagen. TOPP!
Sedan begärde min sambo pengar för samma dag som jag begärde fel, och DÅ visade det sig att det inte alls gick att ordna så lätt, så nu fick jag anmäla, begära om, förklara varför och så ska jag betala tillbaka innan jag får nya pengar...
Man tycker ju att hon jag pratade med först kunde ha ringt upp mig och talat om att det inte funkade trots allt. Men, men...
Hon äter som en häst!
Lilltjejen är tillbaka på dagis (peppar, peppar...). Hon är pigg och glad och hon äter som en häst. I måndags åt hon tre portioner på dagis, plus smörgås. Sedan åt hon tre portioner när hon kom hem, plus banan. Igår åt hon återigen massor på dagis, men bara lite lagom här hemma (spagetti är ingen favorit...), men kvällsgröten försvann i ett nafs. Idag vräkte hon i sig igen.
Men hon är ju förhållandevis liten, så det behövs nog.
Men hon är ju förhållandevis liten, så det behövs nog.
Frustration
Andra dagen hemma med dottern (för den här gången). Igår kom vi ut på promenad med rättmätigt bakteriefobiska fastern (Hon har varit sjuk ungefär lika mycket som vår lilltjej den senaste tiden, och är hjärtinnerligt trött på det.), men idag var det bara jag och tjejen hela dagen.
På förmiddagen diskade hon en stund. Efter maten (som hon åt stående vid soffbordet, tittandes på Dora Utforskaren. Vad som helst, bara hon äter!) sov hon i två timmar(!!!). På eftermiddagen gick vi ut på en 100-meterspromenad. (Igår låg hon i vagnen, idag fick hon använda sina egna muskler utomhus. Utveckling.) I övrigt var det mycket Dora och en hel del leka på hennes rum. Inte speciellt intellektuellt utmanande.
Halv tre ringde jag mamma, som brukar sluta jobbet runt tre. Hon kanske kunde komma på en fika, bara för att avleda tristessen. Hon hade dock varit ledig för att vakta sina övriga barnbarn medan deras mamma var hos doktorn, och de var nu på väg hem till henne allihop för att fika. Med tanke på dotterns relativa sjukdomstillstånd och yngsta kusinens låga ålder var det ingen idé att ens föreslå någon sammankomst.
När vi hade lagt på grät jag. Jag var så frustrerad av att inte ha någon vuxen att prata med. Jag ville verkligen att mamma skulle komma. Jag ville att dottern skulle få någon annan stimulans än mig. Jag ville ha en anledning att eventuellt slänga ihop en sockerkaka. Men jag fick inte.
Imorgon kommer hon och äter lunch med oss. Det ska bli trevligt!
På förmiddagen diskade hon en stund. Efter maten (som hon åt stående vid soffbordet, tittandes på Dora Utforskaren. Vad som helst, bara hon äter!) sov hon i två timmar(!!!). På eftermiddagen gick vi ut på en 100-meterspromenad. (Igår låg hon i vagnen, idag fick hon använda sina egna muskler utomhus. Utveckling.) I övrigt var det mycket Dora och en hel del leka på hennes rum. Inte speciellt intellektuellt utmanande.
Halv tre ringde jag mamma, som brukar sluta jobbet runt tre. Hon kanske kunde komma på en fika, bara för att avleda tristessen. Hon hade dock varit ledig för att vakta sina övriga barnbarn medan deras mamma var hos doktorn, och de var nu på väg hem till henne allihop för att fika. Med tanke på dotterns relativa sjukdomstillstånd och yngsta kusinens låga ålder var det ingen idé att ens föreslå någon sammankomst.
När vi hade lagt på grät jag. Jag var så frustrerad av att inte ha någon vuxen att prata med. Jag ville verkligen att mamma skulle komma. Jag ville att dottern skulle få någon annan stimulans än mig. Jag ville ha en anledning att eventuellt slänga ihop en sockerkaka. Men jag fick inte.
Imorgon kommer hon och äter lunch med oss. Det ska bli trevligt!
