applicera ofin il

Jag räddade ett näst intill antikt spel från sopsäckens käftar idag. Min kollega rensade bland alla våra spel på jobbet och bestämde sig för att kasta bort ett spel som var alldeles utslitet i förpackningen. Vi resonerade om att försöka hitta en ny förpackning, men till slut beslöt hon sig för att kassera det i alla fall. Vi har väldigt många spel efter nedläggningen av en annan avdelning, och det kändes som onödigt jobb för något som ändå bara tar plats på hyllan större delen av tiden. Så la hon till: "Vill du ha det så ta det", och efter en snabb blick på åldersinriktningen bestämde jag mig för att ge det en chans, trots att jag visste att en så gammal sliten låda aldrig skulle få stanna i dotterns hylla om hennes far någonsin skulle få syn på den.

Alltså skred jag omedelbart till verket när jag kom hem. Först lärde jag min lilla treåring reglerna för spelet, vilka hon genast tog till sig, och sedan började jag vika små lådor att förvara spelmarkörerna i. Samtliga i rätt färg, naturligtvis: rött till de röda, blått till de blå, och så vidare med alla sex färgerna.
Sedan tömde jag en gammal skokartong som hitintills varit fylld av julpysselprylar, och konstaterade att spelbrickorna gick ner i den. Sedan hamnade lådorna och tärningarna i samma låda, och nu väntar den bara på att jag ska klä in den i något acceptabelt papper.

Min sambo har ännu inte sett mitt fynd, men det ska nog kunna gå hem, speciellt som jag redan grundat dotterns intresse för spelet. =)

Jag har numera en treåring här hemma. Hon har varit trotsig åtminstone några månader nu, och nu är hon lite i sitt esse. (Eller så vill hon bara jävlas lite, men det är väl det som är trots?!)

De senaste kvällarna har hon envisats med att hitta på saker som ska få mig att komma in och prata med henne. Det är vatten, hosta, bajs i blöjan, fel blöja, fel täcke, ont både här och där... Allt och ingenting!
Att ignorera det hjälper inte. Att säga till henne att vara tyst och sova hjälper inte (mycket beroende på att hon för tillfället vägrar sova. Hon ska "vila med öppna ögon", som hon säger, och jag går med på det eftersom jag vet att hon snart sover sött. Just nu är hon dock väldigt känslig för felsägningar, och bryter ihop om jag säger till henne att sova istället för att vila...). Går jag henne till mötes kommer snart nästa grej, så det hjälper inte heller. Jag försöker förekomma henne, genom att redan från början erbjuda vatten, låta henne välja täcke, och så vidare, men då är hon inte törstig, utan behöver vatten för att hon hostar...
Det enda som hittills visat sig fungera är behärskad ilska. Att lugnt och tydligt tala om för henne att mamma blir riktigt arg om hon inte är tyst och ligger i sin säng.

Det är bara det att jag inte gillar att vara arg. Inte ens behärskat arg. Jag gillar inte att "hota", och jag vill för allt i världen inte gå över gränsen och hota med något som inte hör till konflikten. Idag "hotade" jag med att hon inte skulle få ha dörren öppen om hon inte låg stilla i sin säng, och det känner jag är rätt okej, även om jag inte gillar det heller. Jag vill däremot inte hota med att slänga alla hennes leksaker, eller något sådant. Det hör ju inte dit! Då är jag bara elak!

Jag tror dock att jag börjar bli bättre på det här, för idag gick det ganska fort. =)

Jag jobbar mycket just nu, och det är ganska jobbigt.

Dels har jag långa dagar, eftersom min kollega har semester och jag passar på att samla så mycket komptid jag kan (så att jag kan ha ledigt när min tyska kompis kommer hit!). Alltså har jag haft följande arbetstider denna vecka: 7-15, 7.30-18.30, 8-17, 8-17, och i morgon jobbar jag 7-12.30 (min tidiga fredag, så oerhört skönt att avsluta mastodontveckan med just en sådan fredag!)

Dels har jag utvecklingssamtalen ligger nu, och även om det går förvånansvärt bra, så är det en extra arbetsam period.
Förut, när jag jobbade som klasslärare, var det min allra värsta period, och jag fasade för dessa samtal! Det enda som var värre var föräldramötet, där jag träffade alla föräldrar samtidigt, men det var i alla fall begränsat till en enda kväll...
När jag skulle bestämma mig för att ta jobbet i förskoleklass var samtalen en av stötestenarna. "Det låter intressant och roligt, men det innebär att jag måste ha utvecklingssamtal..." Nu har jag redan haft åtta av tolv samtal, och även om jag strulat lite, och glömt bort att ta med papper, inte hunnit färdigt med kollen av vad ett av barnen kan, och totalt missat att kolla ett annat barn (!), så måste jag säga att det har gått väldigt bra, och jag skulle kunna tänka mig att göra det här fler gånger. MEN...

...då skulle jag behöva en ny kollega, och ett nytt tänkesätt i hela förskoleklassverksamheten på skolan, alternativt en ny skola!
Jag har ju fått en ny kollega efter att min förra, underbara, kollega blivit chef på ett annat ställe. Det fungerar inte alls. Hon sänker mig på ett så effektivt sätt att hon nog inte ens är medveten om det! Jag har fått väldigt klart för mig att jag inte är utbildad och inte har någon erfarenhet, och att vad jag tycker inte spelar någon roll i långa loppet. Samtidigt lutar hon sig tillbaka med en kopp kaffe, ser sur ut och låter mig driva hela verksamheten. Men nästa år ska hon "ändra på alltihop!"
Jag är så less på henne att jag kan spy, och jag samlar kraft för att gå och prata med chefen om situationen... Men den här gången vill jag inte sitta och gråta inne på hans kontor!

Tänk att jag trodde att samtalen skulle vara det jobbiga!