applicera ofin il

Jag har konstaterat att det stora problemet i min relation är bristen på kommunikation.

Han har huvudet fullt av annat och lyssnar inte på mig.
Jag har tröttnat på vad jag upplever som gnäll, och lyssnar inte på honom.
Vi tycker båda att vi har rätt, och då behöver vi inte prata med den andre innan vi fattar ett beslut.

Sedan blir vi båda sura när det visar sig att den andre inte lyssnat, alternativt fattat ett beslut "utan att fråga mig".

Det senaste "korkade" beslutet min sambo tog, var att boka in farmor som barnvakt när vi skulle på släktträff med min familj. I min värld var det självklart att hela familjen följer med när det är sånt. Min sambo tyckte troligen att han kommit på en jättebra idé. En idé som han snabbt fick lägga ner, ringa farmor och avboka.
Jag känner att det vore bättre att boka farmor som barnvakt någon kväll så att han och jag kan gå ut tillsammans och ha det lite mysigt på tu man hand. Något som jag inte sagt till honom. Jag sa bara minsta möjliga: "Nej, jag vill att hon kommer med!" En reaktion som jag kan tänka mig att min sambo tycker är ganska hård och oresonlig.

Mina korkade beslut (enligt mig) är oftast att jag inte berättar saker. Jag säger inte vad jag vill göra, eller vad jag har tänkt, och sedan får min sambo antingen rätta sig efter mig (vilket gör honom irriterad), eller strunta i mina planer (vilket gör mig irriterad, vilket jag sällan berättar för honom, utan jag odlar min bitterhet i lönndom tills jag en dag exploderar av indignation och missförstått martyrskap.)

Jag intalar mig att han ändå inte lyssnar på mig, och, i nödfall, att han bara skulle bli arg om jag sa något.
Vad han tänker har jag ingen aning om, men jag gissar på att han inte tänker alls. Han räknar med att jag tänker likadant som han, så han behöver inte säga något.

Hur jag ska lyckas få honom att förstå att detta är ett problem som vi behöver ta tag i, det övergår mitt förstånd.
Han lyssnar ju ändå inte på mig, och skulle han händelsevis göra det, skulle han bara bli arg.

Jag tog ledigt idag. Jag bad min sambo, som de senaste dagarna haft huvudet fullt av allt och ingenting när det gäller ett antivirusprogram som han försöker köpa på nätet, att ta hand om dottern i kväll. Det är mindre än en timme kvar tills hon ska sova, men jag fick genast en liten lista på saker som han vill att jag ska göra i gengäld. Det ska diskas och han behöver ha mer hårgelé (ni som har sett honom ler nog lite nu...), så det blir ju mitt jobb...

Min lilla fundering är:
Har han ens bett mig ta hand om henne när han ska göra annat, eller inte orkar? Nej, han bara tar för givet att jag gör det.
Får han någon lista av mig? Nej, jag utgår från att han har tillräckligt att göra ändå, andra göromål eller bara avslappning.
Och vad är väl en timme? Näst intill ingenting!

Nej, det är nog dags för en uppgradering av värdet på min egen tid!

Min sambo, som glömde bort mig i morsdagsstressen, gjorde bot och bättring, och det med besked.
När han återvände från fikat hos sin mor, hade han med sig en fin magnoliabuske till mig.

Jag drabbades genast av ångest, eftersom jag vet att magnolian behöver ett skyddat läge, och vår trädgård består just nu inte av ett enda skyddat läge. Den eviga blåsten river och sliter i vartenda hörn av tomten, och jag kan inte utlova något skydd för en magnolia.

Nu har jag dock insett, efter ett samtal med min svägerska med den himmelska trädgården, att jag håller på att skapa skyddade lägen. Allt jag planterar växer upp och skyddar mer och mer för varje år. Det kommer inte alltid att förbli ett infernaliskt blåshål. Jag kommer att ändra på det problemet.

Nu har jag istället det delikata uppdraget att välja mellan alla olika platser jag har hittat för min fina magnoliabuske.

Jag hade ett förtroligt samtal med min bästa jobbarkompis idag. Funderingar om mitt förhållande, framtiden och medicinering dryftades på ett så bra sätt att jag nu har fått ett vettigt perspektiv på det hela.

Efteråt besökte jag hemsidan FASS.se och skrev ut en lista på biverkningar av min medicin. Även om kanske inte allt kan skyllas på det, så fanns otroligt många av mina problem med på listan. Jag har nu ytterligare minst tio anledningar att byta till en annan metod.

Ett samtal kommer nog att ringas inom kort.

Jag tog en välbehövlig paus från vardagen i söndags kväll. Mitt i allt tycka-synd-om-mig-självet sa jag till min sambo att "jag åker iväg en stund". Jag sa inte ens vart jag skulle, utan bara åkte. Jag har ju mobilen, så det är ingen nödvändighet att veta var jag är...

Jag åkte till min bror, som underhöll mig med Coupling (en smått fantastisk TV-serie som han köpt på DVD. Klart sevärt!)(Relationskomedi, får man väl kalla det) och berättelser från hans mycket lyckade dejt på lördagen.

Jag i min tur beklagade mig och grät nog ett par gånger, men på det stora hela gick jag därifrån en aning upplyft.

Det är otroligt upplyftande bara att veta att ens vanligen lite olyckliga bror är genuint lycklig. Och så Coupling, förstås.

Idag tycker jag synd om mig igen.

Det är mors dag och jag är mor, men jag får minsann ingen tårta. Min dotter är så liten att hon inte kan skyllas för något, och min sambo var så inställd på att åka till sin mamma oavsett om lilltjejen kunde följa med eller inte, att han tydligen glömde bort att mors dag är min dag också. Men vi har ingen bra historik på det området, så jag hade inte väntat mig något.

Däremot känns det jobbigt att återigen sitta fast här med en sjuk unge som börjar gå mig på nerverna. Jag vet att det låter hemskt att uttrycka sig så, men jag får ju ingen tid att återhämta mig. Jo, jag var ju och handlade idag. HA! Jag fick praktiskt taget en halvtimme på mig att storhandla, när det i stort sett tar en halvtimme bara att åka dit och tillbaka. Sedan borde vår dotter ha maten på gång i alla fall. Snacka om stressande situation. Ingen återhämtning där. Sedan lämpade jag av varorna och åkte iväg till apoteket efter mer Alvedon, så att tösen kunde få en innan hon skulle sova middag. Sedan fick jag mat.

Jag börjar få lite panik, för det blir jag som får vara hemma i morgon också. Utan att få komma ifrån alls.

Det är synd om mig!

Min dotter gör stora framsteg. Hon växer, pratar mer, använder nya ord, klarar av saker hon inte kunde förut...

Min sambo har tagit min trädgård det första steget mot ogräsfrihet.

Snart är virket till vår carport färdigsågat.

Solen skiner ganska ofta nu.

Jag säljer mycket Oriflame nu. Snart kanske jag till och med går med vinst...

Jag är frisk.

Jag har ett hus.

Jag har en trädgård att planera som jag vill.

Jag har underbara vänner.

Jag känner mig lite nere.

Jag har kört fast i trädgården. Jag får inget gjort, utan väntar bara på "bättre tider". Häromdagen kände jag mig vilsen i min egen trädgård. Jag hade liksom inget att göra. Jag borde rent logiskt ha massor att göra, men...

Lilltjejen är sjuk igen, och det slutar hela tiden med att det är jag som tar hand om henne. Det är psykiskt påfrestande eftersom hon hela tiden skriker när något går henne emot. Det kan vara så små saker som att jag frågar henne om hon vill ha glass när hon inte vill ha det. Och så vill hon bli buren hela tiden, och har ingen som helst förståelse för att mamma behöver sitta ner någon gång ibland.

Det blåser oavbrutet. Även om det är fint väder kan vi inte gå ut eftersom vi mer eller mindre blåser bort. Speciellt nu när tösen är dålig har hon inget tålamod med blåsten. Just nu är det "Blåser mycket här" som är standardfrasen. (Alternativt "Sluta blåsa!") Vi har fortfarande inte grillat en enda gång i år, eftersom det ständigt blåser.

Jobbet känns trist eftersom jag håller på att ramla ur planeringen där jag jobbar nu (inskolning, beställningar inför hösten... Det är mer och mer som inte innefattar mig), samtidigt som jag inte är med i planeringen på mitt nya ställe, till stor del beroende på att "vi kan ju inte bestämma något innan vi vet... Vi kan inte, vi kan inte, vi kan inte..." Negativ inställning.

Förhållandet till min sambo tänker jag inte ens gå in på, men det hjälper inte upp situationen precis.

Jag ska byta arbetsplats till hösten. Det är fortfarande samma skola, men ett annat fritids. Jag byter rakt av med en kille, som är ganska olik mig.

Idag jobbar jag på K, i höst byter jag till P.

Idag var barn från P, som ska byta till K när de börjar trean nästa år, på inskolning hos oss. De vet att den här killen ska jobba med dem i höst också, men idag frågade de mig om vad jag ska göra i höst. Jag talade om att jag ska jobba på P, och deras reaktion var ordagrant: "Nej, nu när vi slutar där!"

Det tar jag som ett gott betyg, med tanke på att de inte ens känner mig. Jag har inte lagt mig i deras inskolning mer än att jag finns där om de som ska jobba i höst inte är tillgängliga. Jag måste ha gjort ett gott intryck.

Vid tillfällen som detta, och de dyker upp då och då, funderar jag på om jag kanske är en riktigt trevlig prick. Folk, både barn och vuxna, vill faktiskt jobba med mig.

Jag hämtade dottern på dagis idag, eftersom jag fick sluta tidigare. Då kunde hennes far samla lite flextimmar tills han ska vara ledig på fredag. Dessutom är det väl lite goodwill att lägga manken till innan man är ledig...

När jag klev in genom dörren stod hon och busbjäbbade med en ur personalen. "Nähä" När hon fick syn på mig rusade hon fram med sitt numera välkända "min mamma" och kramade mina ben. När hennes busbjäbbkamrat föreslog att jag kanske var hennes mamma istället fortsatte busbjäbbet. "Nähä" och ett buslyckligt leende i hela ansiktet.

Sedan bar det av för att springa och krama alla och tala om att hon skulle åka hem. Fortfarande med det buslyckliga leendet. Så kom hon på att det var roligt att springa runt, från mamma, till mamma, fram och tillbaka, runt, runt. Det var också hysteriskt roligt att bli upplyft och halvt om halvt uppochnervänd bli buren ut till kapprummet. 

Utanför dörren sprang hon sedan i en labyrint bestående av fyra planteringslådor modell större, och kiknade av skratt när jag ville gå till bilen utan att hon kom.

Av någon mycket underlig anledning förbyttes hela buslyckligheten till gråt och tandagnisslan nästan så fort vi satte ner våra rumpor i bilen. För att sedan återgå till det "normala" när bilen var parkerad och vi klev ur.

Bus och skoj och skratt, blandat med lite gråt och trots när kvällen blev lite väl lång för en tvååring som busat oavbrutet på dagis en hel dag.

Ett skönt citat från dagen är "Bisse Nisse busa", vilket innebär att hon busat med en ur personalen idag. Bisse är hennes namn på sig själv och Nisse är hennes namn på Niclas, som var hennes första bekantskap på dagis.

I torsdags beslöt vi att vi behövde åka till Västerås och göra några inköp, samt reka lite inför kommande inköp. Öppettiderna och dotterns mat- och sovtider rimmade illa, så vi kom fram till att en barnvakt var av nöden. Ett telefonsamtal till mina föräldrar gav vid handen att mor min inte var tillgänglig, men pappsen var inte speciellt sen med att ställa upp, ens när jag påpekade att han faktiskt skulle bli tvungen att byta blöja om det "hände något".

Vi var borta i nästan fyra timmar, och det hade gått bra. Blöjbytet förorsakades endast av kiss, och det gjorde inte så mycket att blöjan hamnade bakfram. Morfar hade dansat, och lilltjejen var hur nöjd som helst.

Min dotter längtar ut. Hon var ute på förmiddagen, sedan åt hon och sov inomhus.

Efter luren ville hon inte riktigt gå ut, men när jag lovade en biltur skulle hon ut på momangen. Bilturen gick till Sveriges bästa glasscafé, Slagstaglass i Eskilstuna (reklam, reklam!), där hon för första gången fick en egen glass. En barnbägare med deras berömda mjukglass. Hon fick nästan i sig hela glassen, och mellan tuggorna kastade hon bitar av pappas bägare (av rån) till fåglarna. Hon var stormförtjust.

Väl hemma var det bara ute som gällde. Två gånger tvingade jag in henne för att byta blöja, men annars var vi ute hela tiden. Vi fikade med faster och farbror, vi åt mat, vi lekte...

När det närmade sig kvällsmålet skar det sig. Hon lyssnade inte alls på mammas trista förmaningar om att inte springa ut på vägen när det kommer en bil, att inte kasta sten, och att inte kasta sten på mamma. När varningarna tagit slut fick hon lov att gå in. Under högljudda protester, kan tilläggas. Hon skulle UUUUUT!

Yoghurten var kladdigare än någonsin, men när det kom på tal att hon ätit färdigt vrålade hon att hon skulle äta och tog på sin höjd en sked. Strax efteråt upprepades alltihop.

Till slut var varningarna slut även där, och under ytterligare högljudda protester, fortfarande på temat UUUUUT!, tvättade jag av henne, bytte blöja och satte på pyjamas. Vi sjöng "Huvud, axlar...", och det gick bra tills hon fick syn på dörren. Då skulle hon återigen UUUUUT!

Vi borstade tänderna och gick sedan ut för att säga godnatt till pappa. När vi gick in skulle hon naturligtvis UUUUUT!

Gråtande gick hon med på mitt val av godnattsaga, och det gick hyfsat att läsa, men hon protesterade igen när jag lade henne i sängen. Hon somnade dock på bara ett par minuter.

Min gissning är att hon nu drömmer om att gå UUUUUT!

Jag har tidigare funnit ett stort antal lökar i jordmassorna som används som utfyllnad på nedre delen av vår tomt. Två av dem har till och med blommat på sitt nya ställe i min murrundel.

Ihelgen hittade jag en liten rugge med prästkragar i knopp, och några bladrosetter som skulle kunna vara gullviva. Idag visade jag min svägerska med den himmelska trädgården vad jag funnit, och hon spädde på med några bladrosetter av förgätmigej, samt fröplantor av viol. Strax efter sju, när dottern somnat (äntligen), tog jag spaden och en överbliven balkonglåda med mig till fyndplatsen och grävde upp allt jag kunde finna!

Nu tronar mina finfina bladrosetter i sin låda, och jag är mäkta stolt! Jag önskar bara att jag hade lite bättre jord åt dem!

Jag har tappat en del av min tand. Det gör inte ont, men det är en vass kant som stör mig något så infernaliskt.

Jag blev så paff när den ramlade ut. På förmiddagen isade det i tanden vid ett par tillfällen. Inget allvarligt, men jag kände av det. På eftermiddagen tuggade jag tuggummi (jag hade inte ork att borsta tänderna, och var tvungen att susa iväg till affären). Så plötsligt kändes det konstigt, och jag plockade ut tuggummit, men det var fortfarande något kvar i munnen. Till slut fick jag tag på det, och kunde konstatera att det såg ut som en bit tand, med emalj och allt. Tandens underliga nya form bekräftade i alla fall att något lossnat.

I morgon ska jag ringa tandläkaren och hoppas på att det inte blir så dyrt!

Min dotters nya sandlåda har förvandlats till ett gegghav.

Sambon håller projekt "Vattna Gräsmattan" vid liv, och kalkylerade med att en gräsmattevattning över sandlådan knappast kunde vara värre än en hel dags regn, så det var bara att köra.
Antingen är det värre att vattna gräsmattan, eller så kommer vi att ha gegghav i sandlådan varje gång det behagar regna en hel dag.

Min fasa var att duken jag köpte för att lägga under inte släpper igenom vattnet, men det är en barkduk, som enligt beskrivninen släpper ner vatten, men inte släpper upp ogräs. Det borde inte vara det felet.

Sambon funderar på om det är placeringen av sandlådan. Han valde att placera den på sämsta grässtället, där det ofta blir vatten stående. Kan ha med saken att göra...

Nu funderar vi som bäst på vad vi ska göra. Jag tycker jättesynd om tjejen, hon som var så lycklig över sin lilla sandlåda.

Jag har lagt upp ett nytt träningsprogram. Istället för att promenera varannan dag, kommer jag hädanefter att promenera måndag, onsdag, fredag, samt en gång på helgen. Det blir i princip samma sak, men jag slipper ha olika dagar udda och jämna veckor. Dessutom blir det fyra gånger varje vecka, istället för varannan.

Den här veckan har jag haft lite problem att promenera. En bit iväg har jag både måndag och onsdag drabbats av håll, och tvingats korta ner promenaden, samt sänka tempot. Kan det vara för att jag är otränad, eller har det med maten att göra? Det har ju funkat förut...

Min dotter har äntligen fått sin efterlängtade sandlåda.
Min älskade sambo kom till sans och köpte sand vid grustaget för en tjuga, istället för att punga ut med hiskeliga summor på fabrikstvättad sand i påsar.

På eftermiddagen idag hade vi invigning (som filmades, naturligtvis) och hon var helnöjd direkt. Alla sakerna skulle ner i lådan, och när det var klart fick hon själv lov att gå runt och klättra in från andra hållet.

När maten serverades var hon minst sagt missnöjd med att behöva avbryta leken för att gå in.

Det är namnet på en klätterros utan taggar, som jag har fått span på till min pergola. Nu är jag helsugen på att bygga min pergola. NU!!!

En av mina låga irisar (trädgårdsiris?) slog ut i blom idag.
Tyvärr blåser det halv storm ute, så den får verkligen sina fiskar varma...

Jag är hemma med sjukt barn, som vanligt...

Hon sover efter maten, och jag passade på att sjunka ner i soffan och slötitta lite på TV. I den simultana reklampausen (varför har alla kanaler reklamavbrott samtididgt?) flippade jag vidare och hamnade i en dokumentär på TV4 Fakta.

"Varning för cyklonen" eller nåt sånt. De pratade om orkanen Andrew som förstörde stora delar av Florida. Mot slutet kom de in på den enda ljuspunkten med Andrew: att den inte förstörde New Orleans. De nämnde en hel massa risker, och att New Orleans troligen skulle förstöras helt om en så stor orkan drabbade dem.

Jag drog givetvis kopplingar till Katrina, och funderade på om de skulle komma in på den stormen, eller om programmet var gjort innan dess. Informationen i min digitalbox talade om att den var från år 2000, så hon skulle inte komma att nämnas.

På sluttampen sa berättarrösten något om att "En dag, kanske om fem, kanske om femtio år, kommer en storm så stor som Andrew att drabba staden, och då..." Efter en koll i mina Horisont årsböcker kunde jag konstatera att Katrina mycket riktigt inträffade just 2005, fem år efter dokumentärens produktionsår. Snacka om profetia!

Undrar vad som händer år 2050!

Hela våren har jag gått och irriterat mig på att min sambo inte visat något intresse för trädgården. Jag har fattat beslutet att ignorera hans pessimism och ovilja och istället göra som jag vill, när jag vill. Detta har resulterat i en perennrabatt, ett nio meter långt dike till min syrenhäck, sju djupa gropar med buskar i, tre grunda gropar med pioner i, och tre krukor med varierande innehåll.

Nu har min sambo börjat. Idag låg han på knä och rensade ogräs ur gräsmattan, innan han började vattna densamma. De roligaste var när han förklarade för vår dotter varför han skulle gå ut: "Pappa måste också få göra något roligt." Jag tycker att det är roligt att han är igång, men exakt hur roligt kan det egentligen vara att rensa ogräs i en så ogrästät gräsmatta som vår?

Han byggde även ihop vår dotters sandlåda, som äntligen är inköpt, efter att medlen skänktes oss i och med tvåårsdagen. Nu ska vi bara få fram sand till den. Mitt förslag är en 50-lapp eller så på en släpkärra i närmsta grustag. Hans är 450 kronor förpackat i fina påsar på närmsta Gör-det-själv-handel. Vi får väl se...

Jag åkte till plantskolan, beväpnad med min magra inköpslista, men lyckades över alla förväntningar.

Flädern och Schersminen (stor bokstav - igen!) kom med som planerat, men jag slog även till och köpte tre vinbärsbuskar i olika kulörer. Dessutom blev min planerade, men lite obestämda höstbuske omvandlad till en buskros, som ska kunna blomma mer eller mindre hela sommaren. Jag hade på intet sätt planerat detta, den enda ros jag ville ha i min trädgård var en klängros på min blivande pergola, men vad gör man när inget annat passar? Slutligen slog jag till med en spontan "måste-ha-reaktion" och köpte en prydnadsapel av något slag. All text stod på danska, och personalen var inte så insatt, men den var så vacker! Grenverket slog mig med häpnad, och blommorna är utsökta. (Vad larvigt gammaldags man blir när man får en sån här upplevelse!)

Resultatet blev alltså 7 (sju) buskar, trots att min inköpslista var av det mer deprimerande slaget.

Väl hemma var det bara att börja gräva (efter en snabb lunch), och till slut hade jag en planterad fläder och fem djupa hål. (Apeln står än så länge i en kruka. Sorgligt nog är den för liten, så det förtar intrycket lite.) Dessutom hade jag en ömmande hand efter en vådlig vurpa, där jag klev ner i en av mina gropar på ett aningens tecknat sätt. I fallet tappade jag stenen jag bar på, på min egen handled. Värre blev det inte, tack och lov!

När så rosen och Schersminen var i backen var klockan mycket, och jag slutkörd, så jag lämnade hålen till morgondagen, och gick in till nagelborsten från himlen.

I morse vaknade jag stel som en pinne (eller något annat som är stelt) och visste att jag var tvungen att gå ut till mina gropar... Det var jobbigt, speciellt springandet med skottkärran för att hämta jord hela tiden, men det var klart gott och väl i tid till lunch, för jag hann med att ställa mig och grädda pannkaka också. Och nu har jag inte på långt när lika ont i kroppen längre!

Känner mig äntligen hyfsad i magen, vad gäller magkatarren.

Nu har jag mensvärk istället! BLÄ!!!

Vid mitt besök på plantskolan i morgon vill jag ha:

En fläderbuske. Den ska planteras så att vi inte har utsikt rakt ner på grannarnas altan. Det kan i och för sig vara intressant, men det innebär också att de ser rakt upp till oss, och det är väl inte lika kul. (Fick förresten veta idag, att herrn i huset (grannarnas) hade önskat sig ett snyggt, lesbiskt par som grannar, men det blev bara vi...)

En Schersmin (har jag fått lära mig att det heter. Jag vill hellre säga och skriva Jasmin!) Den ska bli en del av min årstidstrippel. En buske som är bäst på våren, en på sommaren och en på hösten. Vårbusken blev en forsythia, den är redan klar, och håller på att tappa sina blommor i detta nu. Höstbusken är ett oskrivet kapitel än så länge, men sommarbusken blir en Schersmin. (Av någon anledning skriver jag det med stor bokstav. Troligen för att jag måste anstränga mig för att inte skriva jasmin i stället.) Alla tre ska hindra barn och vuxna från att rusa rakt ut från farstukvisten, ner i min perennplantering.

Någon bärbuske. Kanske. Jag ska i alla fall ta med mig mitt trädgårdsblock, och skriva ner lite priser och funderingar.

Listan blev kortare än jag hade önskat. Jag måste nog sätta mig och forska lite... En fin höstbuske borde man väl kunna hitta!

I kväll tog jag faktiskt två glas päronsoda.

Det är en lyx som man sällan tänker på, om man inte haft problem med magen i ett par dagar, och försökt undvika allt som möjligtvis kan reta magen...

Nu kände jag mig hyfsad, trots allt, och väldigt sugen.

Det gick bra. Inga magsmärtor än så länge, och det är i alla fall en timme sedan nu.

Kanske är jag bra till på måndag i alla fall!

Jag hade fattat ett beslut, att inte börja jobba igen förrän på måndag, låta magen vila över helgen, och kanske dra ner lite på Novalucol-knaprandet innan det är dags att jobba igen. Funderade på att låta tjejen vara hemma från dagis, eftersom jag mår hyfsat om jag bara rör på mig, och hon leker ju så bra utomhus när hon är frisk, så då kan jag vara lite sjuk utan att det stör.

Jag såg en riktigt mysig dag framför mig, med mellis utomhus, solsken naturligtvis, och kanske besök av min kompis som bor på området...
Då ringde telefonen. Dagispersonalen tyckte inte att min tjej verkade så pigg. Förkyld, kanske feber, men även svullen under ögonen. Åka och hämta. Säga adjö till mysplanerna för fredagen. Konstatera att det blir en sjukdag istället...

Jag talade om för min sambo att jag inte skulle orka vara sjukmamma och sjuk själv hela dagen, så han skulle komma hem till lunch (de har flex från tolv på fredagar), så det var rätt okej ändå.

Vi åt frukost, och sedan ville hon sova på soffan. Sedan ville hon sova i vagnen, så vi tog en promenad, och när vi kom tillbaka vid nio hade hon sovit en stund, och fortsatte med det en halvtimme till. Efter det var vi ute en liten stund, men sedan gick vi in och så ville hon sova i min säng. Sedan somnade hon nästan när hon skulle hjälpa mig att laga pannkaka, så då fick hon sova i sin egen säng, kanske en halvtimme. Vid det laget kollade jag tempen igen, och eftersom det var 38,1 och hon var så trött fick hon en tablett. Tio minuter senare tog vi en promenad med vagnen på vår lilla återvändsgata, och plötsligt fanns det massor av energi i den lilla kropppen.

Den stora kroppen däremot hade tagit slut, och jag började längta efter hennes pappa, som lovat att komma hem. Till slut kom han, efter att ha tagit en inköpsrunda utan resultat. Han åt, och sedan informerade han mig om att bilen måste tvättas, och det på momangen. Eftersom vi inte hade grejer hemma fick han lov att åka iväg och handla lite till. Allt detta utan att ens fråga om jag orkade en stund till. Vid det laget låg jag på soffan och försökte vila, men det var väl en alltför fin pik för att gå fram...

Till slut lade jag henne igen, och så sov både hon och jag i nästan två timmar, och när jag kom upp hade han fortfarande inte tvättat klart bilen, men på bordet stod en långstjälkad röd ros.
Otacksam som jag är frågade jag mig själv om han hade tänkt att dottern skulle äta den, men sckade och plockade fram något ur frysen. Klockan var halv fem och jag hade ännu inte sett skymten av något avbyte...

Det mest irriterande med alltihop var att han gjorde en massa saker som jag vill att han ska ta tag i. Han hade letat efter hyllor till mina grejer, han hade kollat på trädgårdsmöbler och lite sånt, som han har undvikit den sista tiden, så jag är jätteglad att han gör det. Men jag behövde honom hemma! Det skulle kunna vara en liten hint att jag, som aldrig lyckas somna på dagtid i normala fall, sov två timmar utan problem, strax efter två på eftermiddagen... Jag är inte frisk, så är det bara!

Ett par timmar på kvällen tog han hand om henne, och lät mig gå på toaletten (vilket jag kom på att jag inte hade gjort på hela dagen! När jag väl kom på att jag behövde, hade hon antagligen precis somnat, eller något... Jag vet inte!). Jag tog en lugn promenad i skogen också, för att få vara för mig själv, och för att få röra på magen. Jag gick i närområdet, i skogar som jag inte hunnit utforska sedan vi flyttade hit. Oftast har jag ju barnvagn med mig, eller så ska jag ha lite fart...

Jag bokade in ett tidigt besök på plantskolan i morgon, tillsammans med min svägerska med den himmelska trädgården. Vi tar med lite frukt eller så, så kan vi vara kvar länge. Då tänker jag inte skynda mig hem, om jag säger så.

Jag fick lov att gå hem från jobbet igår.
Jag hade en så djävulsk magvärk att jag inte kunde göra något över huvud taget. Sista halvtimmen eller så tillbringade jag liggande på en soffa, medan de andra försökte övertala mig att inget blir bättre av att jag spelar martyr och stannar på jobbet fast jag inte kan jobba.

Så jag åkte hem och blev så liggande på min egen soffa tills dottern kom hem från dagis och började klättra på mig... Då flyttade jag in till sängen och där blev jag kvar tills i morse.

Jag trodde nog att jag skulle kunna jobba idag, men efter frukost tog det i igen, och jag ångrar inte mitt beslut att stanna hemma. Nu har jag strosat runt i trädgården, pratat med min svägerska som var ute med hunden, knaprat Novalucol, ringt vänner som är mammalediga, och bestämt mig för att inte ens försöka i morgon. Vi tar det på måndag istället.

I morgon kan jag kanske ha dottern hemma också. Hennes far slutar tidigt, så det blir inte en så lång dag av klättrande på min onda mage, om nu sängläge blir av nöden.

Jag var så lycklig över min pion. Den kom upp så snabbt, och blev så bra, men inte riktigt lik de andra... Jag visste ju att det var en pion, för något annat hade vi inte satt ner just där. Stormhatten satt med sin torra pinne från förra året fortfarande rakt upp en bit därifrån, och annat än det var det bara pioner.

Nu visar det sig dock att pinnen från förra året inte alls satt vid stormhatten, eftersom stormhatten var just den där snabba och tidiga, lite annorlunda pionen, som aldrig drog iväg på höjden.

Så min pionlycka för en knapp månad sedan, var i själva verket en stormhattslycka, utan att jag visste om det.

Undrar just vad pinnen kommer ifrån!

Jag har fuskat med träningen.
Jag har inte gjort situps på en vecka.
Jag gick inte mitt fredagspass.
I söndags gick vi med både vagn och hund, vilket ger ett mindre fokuserat träningstillfälle.

Jag känner mig inte så duktig just nu, men jag ska göra mina situps idag.

Vi har haft 2-årskalas idag. Många gäster, många presenter, och på slutet en mycket trött tjej. Inte undra på det när en stor del av ens tid går åt till att högljutt informera alla, speciellt de vars kroppslängd understiger en meter, om att den är MIN!!! Det är mina ballonger, min boll, min mamma, min, min, MIN!!!