applicera ofin il

Jag har sedan i fredags kväll tvingat min dotter att ta penicillin två gånger om dagen. Det började lite hårdhänt, men lyckat. Vi höll fast henne och hällde medicinen i kinden på henne, så att hon måste svälja. Det funkade.

På lördagkvällen tyckte sambon (och jag höll med) att vi skulle prova med den här sprutan som de skickar med från apoteket. Kändes lite snällare på något sätt.
Hon spydde.

Sambon tyckte att vi skulle prova igen. (Den här gången lämnade jag beslutet till honom, som jag brukar när jag inte känner att jag kan argumentera för min egen ståndpunkt)
Hon spydde.

Sambon ringde sjukvårdsrådgivningen för att få tips, höra om det fanns möjlighet att få penicillin i form av stolpiller etc, och fick rådet att blanda det med sylt. Så vi provade det.
Det fungerade. (Första laddningen)
Det fungerade sådär. (Andra laddningen)
Det var rätt svårt att få det att fungera. (Tredje och sista laddningen, som dessutom var mer vit än röd)
Till slut hade hon fått i sig hela dosen, men hon var inte direkt sugen på sylt efter detta.

Morgonen därpå erbjöd vi sylt igen, men hon blånekade. Så vi gick tillbaka till skeden och fasthållningen.
Det funkade.

Sedan dess har vi hållit fast vid den metoden, och ikväll trilskades hon i och för sig en del, men hon gapade och tog emot på ett helt annat sätt än tidigare. Vi behövde inte hålla lika hårt. Det kändes bra!

I september skrev jag ett inlägg om mina problem att få iväg ett paket till min kompis i Tyskland som nyligen fått barn. Igår kom paketet äntligen iväg.

Brevet blev klart för ganska länge sedan, men då kämpade jag med att välja foton att skicka med, så det kom inte iväg.
Sedan blev jag tvungen att köpa ett nytt klädesplagg, eftersom barn i den åldern växer ohämmat, och dessutom var just det här barnet x antal månader äldre än när jag köpte klänningen.
Efter det var brevet åter inaktuellt och behövde skrivas om, men jag kom inte så långt.
För någon vecka sedan konstaterade jag att min kompis fyller 30 nu på fredag, så jag måste uppdatera innehållet i paketet till att omfatta även den tilldragelsen, och så måste jag få iväg det.

Så jag skrev, på engelska, skrev rent på datorn, skrev ut, valde foton, skrev ut, skrev tulldeklarationen, på engelska, skrev adresser, tillverkade ett egenhändigt 30-års-kort, på både svenska och tyska (varvid jag äntligen fick någon glädje av den överdimensionerade låda jag förvarar gamla gratulations- och julkort i. Jag fick nämligen genomsöka den i min jakt på tyska gratulationsformuleringar som eventuellt kunde passa in.) och slutligen kunde jag klistra igen paketet och överlåta åt sambon att forsla det till posten.
Allt detta gjorde jag på en och samma kväll. Snacka om antiklimax, när man har hållit på så länge, och så visar det sig att man faktiskt kan få det gjort på ett fåtal timmar.

Jag har varit hemma med sjukt barn i två dagar.

Igår gick det jättebra, hon hade så där låg feber att hon orkade sysselsätta sig, och jag var pedagogiska mamman som plockade fram grejer och lät henne hjälpa till med allt möjligt. Hon diskade sin servis, och alla andra plastgrejer från leksakslådan som begåvats med mystiska fläckar från en eller annan frukt eller liknande. Hon ritade. Hon bytte blöja på dockan vid riktiga skötbordet, så att hon lättare skulle acceptera att hon själv behövde en ny blöja. Hon valde ut potatisar till kvällsmaten. Hon tog emot de nyskalade potatisarna och lade dem i kastrullen. Hon fyllde på sin spill-ej-mugg med fräscht vatten. Listan kan göras lång, och både hon och jag trivdes fint med dagen.

Idag var det värre. Hon var nästan feberfri och hade säkerligen orkat med allt det där och lite till, om bara jag hade orkat. Jag vaknade med halsont, huvudvärk och irritation (sedan det slagit mig att jag glömt att anmäla vård av barn på forsakringskassan.se) och dagen blev därefter. Jag ville bara ligga på soffan och vila. Jag hörde bara gnället, såg inte de ljusa partierna däremellan, och blev mer irriterad. Jag tröttnade rätt snabbt på att hon hela tiden släpade fram pallen, trots att jag mycket väl förstår att hon gjorde det. Så gjorde vi igår, och igår hade vi roligt.

Efter lunch blev det bara värre. Hon blev tröttare och därmed gnälligare. Jag blev tröttare och därmed känsligare. När sambon kom hem var vi skitgriniga båda två, och jag har nog inte fått fram någonting som skulle släppas fram i snällhetstullen, efter snart fyra timmar. Även om jag menar något trevligt låter det tydligen inte trevligt, så jag börjar misströsta.

I morgon ska jag jobba, gå till tandläkaren, träffa en kompis  och lämna en sminkleverans till henne, och slutligen eventuellt gå på min systers sambos födelsedagsfika. Om jag kommer så långt.

I föregående inlägg berörde jag min egen känsla av att vara egoistisk, då jag lämnar min sjuka dotter hos mormor och morfar medan jag själv åker på musikal. Det är bara en del av min upplevelse av mig själv som egoistisk förälder.

Jag känner mig egoistisk i min längtan efter att vara hemma mer med min dotter. Jag vet att det inte skulle tillföra henne något särskilt om jag var hemma någon timme mer i veckan, eller ens en dag till. Jag vet att jag ändå inte skulle hinna och orka hitta på allt det där som jag drömmer om att hitta på tillsammans med min dotter på vår tid tillsammans. Det skulle bli en dag av uttråkan. Hon skulle tjata på mig att leka med henne på hennes rum, eller att jag ska bära henne, eller ge henne russin (eller dusste, som är mer likt vad hon själv säger när hon vill ha russin)... Och jag skulle säkert bli irriterad, åtminstone någon stund på dagen.

Hon har utan tvekan roligare på dagis. Där händer det mer, hon har kompisar att samverka med, hon har vuxna som inte måste betala sina räkningar just när hon vill ha uppmärksamhet, och hon trivs som fisken i vattnet.

Ändå vill jag så gärna ha den där extra tiden med henne, eftersom jag har en bild av hur fantastisk just den tiden skulle vara. Och för att jag gärna skulle arbeta lite mindre...

Jag känner mig också egoistisk på morgnarna, när jag ska se till att få oss båda redo för dagis/jobb. Den senaste veckan har hon vaknat så tidigt att jag sätter henne framför TV:n för att få en lugn stund till min frukost och min morgontidning. Det känns som att jag försakar den tid jag har med henne, trots att jag så desperat önskar att jag hade mer av den. Jag skulle kunna läsa tidningen på jobbet, eller när jag kommer hem. Men det gör jag inte.

Tro det eller ej, men min älskade dotter är nog sjuk nu igen!

De ringde från dagis idag (varför vet jag inte, för när jag väl fick meddelandet och ringde min sambo var han redan där och hämtade henne enligt schema, utan att ha blivit uppringd...) för att de upptäckt prickar på henne, som de trodde var vattkoppor, eftersom flera andra på dagis har fått det. (Blev den där meningen, med paranteser och allt, lite för lång, eller gick det att läsa den?)

Hon är pigg och glad (Ja, inte just nu, förstås, eftersom hon sover sött i sin säng, men hon har varit hela dagen.) och bara en aning irriterad då och då, när det kliar lite för mycket på ryggen. Men jag tror säkert att det är vattkoppor, för jag tycker mig känna igen prickarna. (Hur jag nu skulle kunna göra det, med min begränsade erfarenhet av vattkoppor. Själv hade jag det när jag var sex år, och inte har jag väl varit i kontakt med speciellt många sjuklingar sedan dess heller...)

Vi planerar ändå att lämna henne med mormor och morfar i morgon, och åka till den kungliga huvudstaden på musikal. Jag känner mig som en egoistisk förälder, men så länge hon är pigg kommer hon att älska en dag med sina morföräldrar. Jag har nogsamt instruerat dem att inte åka på besök till någon som inte haft vattkoppor, och ska även gå igenom alla våra sjukdomsrutiner, med febertermometrar, alvedon och annat som hör till.

Nu återstår bara att se vem av oss som blir hemma nästa vecka!

Min sambo övergav mig för att leka datasupport ikväll. För att fördriva tiden utan att behöva sitta inne på dotterns rum och äta låtsasmat hela kvällen, åkte vi hem till mormor och morfar en stund.

Mormor träffade lilltjejen hela onsdagen, men morfar har vi faktiskt inte träffat sedan juldagen, så i rättvisans namn åkte vi till morfar idag. När det blivit bestämt frågade jag skruttan om hon ville åka till morfar, och hennes svar blev att vända på en femöring och gå ut i hallen för att ta på kläderna. Samma sak upprepades en stund senare (Mamma var nämligen inte lika snabb i vändningarna, utan vill byta blöja och göra sig själv i ordning först), så vi slöt oss till att hon längtade efter morfar.

Väl där hade hon bara ögon för morfar, nya mattan i hallen väckte definitivt ingen uppmärksamhet, även om hon annars har ett fenomenalt sinne för detaljer.

Första kvarten drog hon med sig sin stackars mor runt i huset när hon lekte tittut med morfar genom att springa från vardagsrummet, genom hallen, ut i köket och sedan kika runt hörnet på morfar i soffan, för att genast brista ut i ett förtjust skrik. Sedan tillbaka samma väg hon kom och upprepa bravaden i andra änden istället. Hela tiden med min hand i ett fast grepp.

Snart nog började hon dock springa omkring själv och tillsammans med morfar, och innan vi visste ordet av satt de nere i källaren (dit äldsta systerdottern först nyligen vågat sig ner, vid tre års ålder) och kramade gigantiska (och dammiga) nallebjörnar, tände och släckte en bordslampa av en, samt klättrade upp och ner i trappen. Vi funderade en stund på vem av dem som trivdes bäst, lilltjejen eller morfar.

När vi skulle åka hem kastade hon sig i morfars famn, och så övertalade hon honom att följa med ut till bilen, som han brukar.

Nu ska jag väl tillägga att även mormor fick sin beskärda del av uppmärksamhet, både kramar, matning med lasagne och uppsökande verksamhet med vattenflaska ingick i utbudet för kvällen. Hon gick verkligen inte lottlös.

När jag hämtade min dotter på dagis igår, första dagen efter julledigheten, fick jag veta att hon gått omkring och dominerat. Hon hade med uppfostrande pekfinger och bestämd röst sagt "baja-baja" till alla som inte gjorde som de skulle. Hon hade till och med sett riktigt grym ut.

De log när de berättade, eftersom hon är så försiktig i vanliga fall, och faktiskt lyckades se försiktig ut även i den situationen.

Bakgrunden till hennes beteende är mångfacetterad.
1) Hon har bestämt över oss hela julledigheten. Vi har vikit oss, eftersom hon varit lite hängig och så har vi nog tyckt synd om henne eftersom hon varit ensam med oss så stor del av tiden.
2) Hennes mormor har en liten lek när barnbarnen gör sig illa: "Aja-baja stolen, du får inte göra illa lilltjejen." "Aja-baja golvet, du får inte göra illa lilltjejens knän."
3) Hennes far har övat "arga minen" med henne sedan hon var nyfödd.

Allt detta sammantaget är det väl inte så konstigt att man dominerar på dagis ibland!

Jag blir fascinerad av min dotters fantasi. Hon är bara 20 månader, men hon har hela små lekar för sig med sina nya leksaker.
Tingeting (dockan) ska läggas, och då hyssjar hon, så att alla är tysta. Sedan ska hon matas, och mellan varven går hon och fyller på med mat i muggen som hon matar ur med sked. Detta görs vid spisen (självklart).
Hon lagar mat även till vuxna, och serverar fint med tallrik och bestick, alltid matchande bestick, om än inte samma färg som tallriken, hon lägger upp maten ur kastrullen som hämtats på spisen, och hon knackar liksom med skeden i tallriken, sådär som man gör för att det sista ska lossna. Hon blåser på maten och ser väldigt nöjd ut när man äter. Sedan uppmanar hon en att dricka "Atte". Till slut plockar hon undan.

Jag älskar henne!

Min dotter har på något konstigt sätt genomgått en förändring medan jag har sett på. Hon har börjat prata mer och mer, och nu snackar hon nästan oavbrutet, nya ord hela tiden, lättare att förstå, nästan små meningar.
( Vi hade besök av en fyraåring på nyår, och vid matbordet satt hon på en extrastol som vi plockat ner från vinden. När vi efteråt frågade om hon kunde säga Anna, svarade hon varenda gång: "Anna. Sitta där." och pekade på stolen, som stod kvar. Det var liksom en helhet. Inte bara Anna, utan Anna sitta där. En nästan-mening.)

Frågan är hur det har gått till. Hon pratade inte så här mycket före jul. Hon har inte gjort något speciellt (förutom att hon har träffat släkt och vänner långt mycket mer nu än de senaste månaderna) och om något så kan jag snarare tycka att hon varit tröttare och hängigare än annars. Hon gnäller, vill inte gå själv, vill inte sova, och speciellt inte i sängen, vill vara nära, nära, ha sällskap hela tiden... Hur kan hon samtidigt göra sådana framsteg på det lingvistiska planet?
(Jag vet inte om lingvistiska egentligen betyder exakt det jag menar med det, och jag orkar inte förflytta mig en dryg meter i sidled för att plocka fram en bok och kontrollera det, men jag tror att ni förstår vad jag vill säga med mitt tjusiga, lite skrytiga ord.)

Eftersom jag har läst ett antal böcker och skrifter om barns utveckling i mina dagar som mamma, kan jag nog räkna ut hur experterna skulle förklara det, så här följer ett expertutlåtande:
Hon är inne i en utvecklingsfas, som fokuserar på den språkliga utvecklingen, och hon går därför tillbaka lite på övriga områden, för att orka med.
Eller något helt annat, eftersom alla experter säger olika hela tiden!

Hennes bästa kompis just nu är förresten "månne", vilken lyser stor och rund på vår kvälls- och morgonhimmel i dessa dagar. Hon fullkomligt strålar när hon får syn på den.

Jag börjar känna det som att jag aldrig tar hand om mitt eget barn längre.

Igår var farmor här hos lilltjejen medan vi jobbade, och idag var det mormors tur. Tanken med det var att de skulle få lite tid på tu man hand medan det ändå inte fungerar som vanligt på dagis, inte något skriande behov av barnvakt i sig. Vi frågade om de ville, och det ville de.

Knappt hade mor min åkt hem förrän jag och min sambo insåg att vi nästa lördag åker till den stora huvudstaden för att gå på musikal utan dottern, och att det var hög tid att konfirmera planerna med den tilltänkta barnvakten (min mamma). Som tur var hade hon koll på det, jag hade visst redan pratat med henne (eventuellt på min födelsedagsfest, eftersom biljetterna var en present från min älskade), så det löste sig ganska lätt.

Strax efteråt upptäcktes bristande planering när det gäller måndagens dagisstängning, vilket föranledde ett samtal till sambons mor (som är pensionär och därför kan tänkas ställa upp i sådana lägen). Hon kunde ställa upp efter klockan tio, så sambon får försöka förhandla sig till några timmars ledighet på morgonen/förmiddagen, tills hon kan komma. Nästa stängningsdag är den 30 april, och då ska jag försöka vara ute i god tid...

I morgon ska flickebarnet (äntligen) till dagis igen. Så jag lämnar bort henne igen.

Mitt i mitt dåliga samvete kan jag i alla fall konstatera att hon trivs med att andra tar hand om henne. Hon har njutit av att ha farmor och mormor här, hon älskar dagis, och hon är nog i ärlighetens namn lite trött både på mig och sin far. När allt kommer omkring har vi inte lämnat henne hos barnvakt särskilt frekvent under hennes första arton månader, så det är väl på tiden.

Årets första arbetsdag har kommit och gått. Jag borde väl gå och lägga mig för att orka med även morgondagen, men jag offrar mig för att informera världen om dagens aktualiteter.

Jag fick aldrig något schema för den här veckan, min chef glömde bort mig, så vid åtta i morse åkte jag lite på vinst och förlust till jobbet, efter att ha instruerat farmor för dagens vistelse i vårt hem tillsammans med barnbarnet. Det var faktiskt lite jobbigt att lämna dottern idag, troligen för att vi har varit hemma tillsammans så länge att jag har växt ihop med henne igen. Det visade sig dock att hon inte på något sätt växt samman med mig...
Åter till ämnet: Jag valsade in och möttes av frågande ansikten, eftersom de inte heller fått något schema för mig. Slutligen kom de dock på att de hört att jag skulle jobba, så jag fick inte åka hem...

Det var ganska skönt att vara tillbaka. Några positiva saker med min arbetsdag:
1) Jag träffade mina trevliga kollegor igen. (Alla är inte mina favoriter, men de som är det var det trevligt att träffa igen.)
2) Jag fick tillbaka min kapsylöppnare som blev kvar på bordet när jag åkte från julfesten den 21 december.
3) Jag vann tre raka matcher i biljard, samt en match på fotbollsspelet. Inget av detta hör till vanligheterna.
4) Jag fick en kvart i massagestolen.
5) Jag fick använda min nyuppiffade almanacka. Jag är almanacksfetischist, om det överhuvudtaget existerar något sådant.
6) Det var skönt att komma hem.
7) Jag lyckades skrapa ihop så mycket disciplin under min dag på jobbet, att jag faktiskt kom ut på en runda stavgång på kvällen.
8) Lilltjejen fick tillbringa en hel dag utan sina föräldrar, och njöt i fulla drag av det. Sist jag såg henne så pigg var när hon varit på dagis senast.

Jag skulle kunna rabbla ännu fler grejer, men jag måste faktiskt gå och lägga mig!