Vad får man säga till en gravid kvinna?
I och med att min egen mage växer och utsidan inte riktigt matchar insidan, så att säga, (det ser ut som att jag ska ha barn när som helst, men i själva verket är det mer än tre månader kvar) har jag börjat få kommentarer om detta, och jag har då börjat fundera på vad som är okej att säga.
Mina vänner och bekanta kan säga lite vad de vill utan att jag tar illa upp, bara det märks att det är med glimten i ögat. Dem kan jag ju läsa ganska bra, så jag märker att det är på skoj när de säger "hej tjockis" eller så.
Ytliga bekantskaper, till exempel på vattengympan, brukar också fungera bra, speciellt om de verkar bli imponerade, eller har förståelse för att det är jobbigt att bli så stor.
Enda gången jag tagit illa upp var när en dam visade förvåning över att den återstående tiden var så lång, och sedan yttrade: "Då är du rätt rund, va?"
Jag blev själv förvånad över min reaktion, men det kändes som att hon pratade mer om mig än om magen. Det var jag som var rund, inte magen. Hon menade säkert inte så, och jag sa inget, men det sved till rätt bra...
På det stora hela tycker jag dock att det är trevligt med den uppmärksamhet jag får, och ibland kan jag sakna det när jag umgås med någon som är viktig för mig. De jag träffar ofta märker det väl inte på samma sätt, eller så vill de inte tjata om det så fort vi ses, men ibland kan jag själv föra ämnet på tal, lite subtilt, så där...
Traktorrally
Idag har jag bevistat min hembygds stora begivenhet: Traktorrallyt i Lista. Runt 200 gamla traktorer i varierande skick (allt från vanvårdade, via välvårdade till överarbetade) samlas på ett fält, för att sedan i en lång rad åka en sväng på småvägar i området, och slutligen återvända till fältet igen. De flesta har utrustat sin traktor med en kärra, där släkt och vänner kan sitta och åka med. Även i detta återfinns alla grader av smakfullhet och uppfinningsrikedom. En del satsar på tidsenlighet, andra på bekvämlighet och åter andra försöker maxa antalet passagerare.
Publiken har möjlighet att vandra runt bland traktorerna och beroende på ålder antingen minnas sina egna erfarenheter av dylika maskiner, och jämföra med pappas traktor där hemma på gården, eller försöka förstå hur i all sin dar man stod ut med att sitta i dessa stålfåtöljer en hel dag på åkern... Dessutom erbjuds ett stort antal tillfällen att träffa på gamla bekanta att prata med en stund, förfäras över hur stora barnen har blivit (eller hur gamla deras föräldrar har blivit...), fika, äta korv och hamburgare, försöka göra fynd på loppisen eller bara försöka undvika att trampa i fårbajset eller en förrädisk grop i underlaget. Dagen till ära hade vädergudarna beordrat torka, så fårbajset medförde inga katastrofer. Groparna däremot kunde ställa till med en och annan värkande led.
Min egen främsta upplevelse från dagen var den totala humörmänniska som ofta omnämns "min dotter".
Ibland var hon ett under av solskenshumör, upptäckarlust och mod, men så plötsligt vände det tvärt till att vara en ren plåga av gnällighet och ovilja. Gräset som hittade in till hennes bara fötter i sandalerna orsakade till exempel ett påtvingat besök vid bilen, där mamma genom en ingivelse stoppat ner ett par strumpor, det vackra vädret till trots, och så fick resten av dagen avnjutas med varma, men av gräs okillade fötter. En riktig gnällperiod kunde avhjälpas med godispåsen som mamma smusslat med, eftersom det trots allt var lördag. Surkarten som följde med till hamburgerståndet var som bortblåst när vi ätit klart, och istället klingade hennes skratt över halva bygden när hon busade med morfar...
Publiken har möjlighet att vandra runt bland traktorerna och beroende på ålder antingen minnas sina egna erfarenheter av dylika maskiner, och jämföra med pappas traktor där hemma på gården, eller försöka förstå hur i all sin dar man stod ut med att sitta i dessa stålfåtöljer en hel dag på åkern... Dessutom erbjuds ett stort antal tillfällen att träffa på gamla bekanta att prata med en stund, förfäras över hur stora barnen har blivit (eller hur gamla deras föräldrar har blivit...), fika, äta korv och hamburgare, försöka göra fynd på loppisen eller bara försöka undvika att trampa i fårbajset eller en förrädisk grop i underlaget. Dagen till ära hade vädergudarna beordrat torka, så fårbajset medförde inga katastrofer. Groparna däremot kunde ställa till med en och annan värkande led.
Min egen främsta upplevelse från dagen var den totala humörmänniska som ofta omnämns "min dotter".
Ibland var hon ett under av solskenshumör, upptäckarlust och mod, men så plötsligt vände det tvärt till att vara en ren plåga av gnällighet och ovilja. Gräset som hittade in till hennes bara fötter i sandalerna orsakade till exempel ett påtvingat besök vid bilen, där mamma genom en ingivelse stoppat ner ett par strumpor, det vackra vädret till trots, och så fick resten av dagen avnjutas med varma, men av gräs okillade fötter. En riktig gnällperiod kunde avhjälpas med godispåsen som mamma smusslat med, eftersom det trots allt var lördag. Surkarten som följde med till hamburgerståndet var som bortblåst när vi ätit klart, och istället klingade hennes skratt över halva bygden när hon busade med morfar...
Släkten ligger i betraktarens öga
Igår var jag hemma hos min faster, som fyllde år. Det var en rätt jämn födelsedag, så bland gästerna återfanns ett flertal personer som jag inte träffar dagligdags. Flera av dem var sådana personer som jag inte träffat sedan jag var så pass liten att jag knappt minns att jag träffat dem. De var å andra sidan väl bekanta med mig, vilket jag stundtals fann något skrämmande.
Släktband diskuterades också.
En äldre dam sa, vid presentation, att det syntes att jag var av min fars släkt.
Någon annan, jag minns faktiskt inte vem, hävdade vid jämförelse med min syster att jag var mest lik min far.
Dessa båda utsagor om mitt utseende måste ställas mot ett annat påstående, som yttrades vid min mormors födelsedagsfirande, nämligen när en av min mors farbröder först trodde att det var jag som var min mor, om än dryga tjugo år för sent...
Jag lägger in en egen tolkning: Han tyckte att jag var lik min mor, så till den milda grad att han höll på att ta fel på person.
Jag kan tillägga att min syster var med vid festligheterna, men hon fick inga kommentarer om likheten.
Analys: Med andra ord är jag dels mest lik min far, och dels så lik min mor att man kan ta fel. Jag måste alltså ha fått dubbel uppsättning utseendegener, så att jag är den ultimata blandningen av min far och mor. Min syster har å andra sidan inte fått några likhetsanlag alls.
För att komma ner på jorden igen, och för att återknyta till rubriken, vill jag dock sluta mig till en mer trolig förklaring. Nämligen den att släkten, liksom skönheten, ligger i betraktarens öga. Man finner likheter med den sida av släkten som man själv är mest bekant med. Min fasters vänner och bekanta är självskrivet mer bekanta med min fars sida av min släkt, medan min mors farbröder lättare ser likheter med min mors sida.
Släktband diskuterades också.
En äldre dam sa, vid presentation, att det syntes att jag var av min fars släkt.
Någon annan, jag minns faktiskt inte vem, hävdade vid jämförelse med min syster att jag var mest lik min far.
Dessa båda utsagor om mitt utseende måste ställas mot ett annat påstående, som yttrades vid min mormors födelsedagsfirande, nämligen när en av min mors farbröder först trodde att det var jag som var min mor, om än dryga tjugo år för sent...
Jag lägger in en egen tolkning: Han tyckte att jag var lik min mor, så till den milda grad att han höll på att ta fel på person.
Jag kan tillägga att min syster var med vid festligheterna, men hon fick inga kommentarer om likheten.
Analys: Med andra ord är jag dels mest lik min far, och dels så lik min mor att man kan ta fel. Jag måste alltså ha fått dubbel uppsättning utseendegener, så att jag är den ultimata blandningen av min far och mor. Min syster har å andra sidan inte fått några likhetsanlag alls.
För att komma ner på jorden igen, och för att återknyta till rubriken, vill jag dock sluta mig till en mer trolig förklaring. Nämligen den att släkten, liksom skönheten, ligger i betraktarens öga. Man finner likheter med den sida av släkten som man själv är mest bekant med. Min fasters vänner och bekanta är självskrivet mer bekanta med min fars sida av min släkt, medan min mors farbröder lättare ser likheter med min mors sida.
En lycklig kusin
Min fyraåriga dotter drabbades av lyckofnatt i går kväll när jag kom hem efter jobb och vattengympa.
Det var denna gång inte jag personligen som orsakade glädjen, utan den lilla bild på en alldeles ny kusin, som under dagen inkommit till min mobil.
Hon tog telefonen och dansade runt i huset med den. Visade pappa, men fick nästan tårar i ögonen när bilden plötsligt försvann. Jag visade henne hur man gör för att ljuset ska tändas igen, och så bar det av igen, ackompanjerat av en glad trudelutt: "Han är så söt, han är så söt, han är så söt!"
Tack, käre bror! Jag har sällan sett henne så lycklig.
Det var denna gång inte jag personligen som orsakade glädjen, utan den lilla bild på en alldeles ny kusin, som under dagen inkommit till min mobil.
Hon tog telefonen och dansade runt i huset med den. Visade pappa, men fick nästan tårar i ögonen när bilden plötsligt försvann. Jag visade henne hur man gör för att ljuset ska tändas igen, och så bar det av igen, ackompanjerat av en glad trudelutt: "Han är så söt, han är så söt, han är så söt!"
Tack, käre bror! Jag har sällan sett henne så lycklig.
Jag är faster!
Min bror ringde medan jag skrev mitt förra inlägg. Han blev pappa i natt, och ville med utmattad men lycklig stämma informera en nybliven faster om alla detaljer. Dessvärre skedde det hela över ett mobilnät som inte riktigt har täckning där jag bor... Men vi fick med det väsentliga. Hela familjen mår bra, om än slitna efter en långdragen förlossning, jag vet kön, namn, vikt och längd.
Nästa steg är att lista ut när och hur vi ska kunna träffa underverket. Eftersom de bor i den kungliga huvudstaden är det inte bara att slinka in på besökstiden, med tanke på avstånd: cirka 100 kilometer, och besökstid: 14-15. Detta ska dessutom räknas ihop med alla vardagssysslor som jobb, hämta på dagis, äta mat... Summan blir att vi nog får vänta tills de kommer hem och kan ta emot när vi har tid att komma.
Men snart nog borde det plinga till i min mobil, och så kan jag beundra min lille brorson när jag känner för det!
Men nu måste jag plugga!
Nästa steg är att lista ut när och hur vi ska kunna träffa underverket. Eftersom de bor i den kungliga huvudstaden är det inte bara att slinka in på besökstiden, med tanke på avstånd: cirka 100 kilometer, och besökstid: 14-15. Detta ska dessutom räknas ihop med alla vardagssysslor som jobb, hämta på dagis, äta mat... Summan blir att vi nog får vänta tills de kommer hem och kan ta emot när vi har tid att komma.
Men snart nog borde det plinga till i min mobil, och så kan jag beundra min lille brorson när jag känner för det!
Men nu måste jag plugga!
Studiestress
Till följd av min graviditet kommer jag inte att kunna följa den "normala" studieplanen för kursen jag läser just nu. Dels för att jag beräknar att föda barn vecka 37, och kursen slutar vecka 40. (Även om det nu är andra gången jag gör detta, räknar jag med stora omställningar, och förväntar mig inte att jag kommer att kunna plugga koncentrerat under perioden närmast efter förlossningen.) Dels för att jag i höst inte kommer att ha en egen barngrupp att genomföra arbetet med. Jag går på föräldraledighet i samband med terminsstarten, och att försöka hoppa in och göra ett jobb tillsammans med helt nya sexåringar som jag inte ens ska fortsätta arbeta med, känns inte som en jättebra idé.
Nu är det alltså studiestress som gäller. Innan skolavslutningen ska jag inte bara hinna genomföra arbetet, jag ska dessförinnan hinna planera det grundligt, knutet till de centrala styrdokumenten i allmänhet och strävansmålen i synnerhet. Jag ska ha ett genomtänkt system för observationer som ska göras i samband med arbetet, och skolavslutningen ligger inte mer än två veckor framåt i tiden!
Jag är ganska klar över vad jag ska göra, så arbetet med barnen borde inte bli några större problem, men sen är det allt det där runt omkring... Och så ska det ju duga åt min till synes ganska strikta lärare. Det känns lite som att om det är för enkelt att göra det, så är det nog inte tillräckligt bra...
Till råga på allt infaller detta samtidigt som en skolavslutningsstress av sällan skådat slag. 25 barn ska kollas av, de och deras föräldrar ska informeras på ett litet utvärderingssamtal, ett avslutningsuppträdande för föräldrarna ska planeras och genomföras, och så är det de vanliga vardagsgrejerna ovanpå allt detta. Pust!
Nu är det alltså studiestress som gäller. Innan skolavslutningen ska jag inte bara hinna genomföra arbetet, jag ska dessförinnan hinna planera det grundligt, knutet till de centrala styrdokumenten i allmänhet och strävansmålen i synnerhet. Jag ska ha ett genomtänkt system för observationer som ska göras i samband med arbetet, och skolavslutningen ligger inte mer än två veckor framåt i tiden!
Jag är ganska klar över vad jag ska göra, så arbetet med barnen borde inte bli några större problem, men sen är det allt det där runt omkring... Och så ska det ju duga åt min till synes ganska strikta lärare. Det känns lite som att om det är för enkelt att göra det, så är det nog inte tillräckligt bra...
Till råga på allt infaller detta samtidigt som en skolavslutningsstress av sällan skådat slag. 25 barn ska kollas av, de och deras föräldrar ska informeras på ett litet utvärderingssamtal, ett avslutningsuppträdande för föräldrarna ska planeras och genomföras, och så är det de vanliga vardagsgrejerna ovanpå allt detta. Pust!
Vilka idéer!
Min dotter har denna vecka bestämt beordrat "Tingelingfrisyr", det vill säga knut högt upp på huvudet. Innan vi åker till dagis på morgonen har mamma alltså fått ställa sig och slita med att få hennes hår, som helst av allt vill hänga rakt ner, att istället sträva upp mot knuten, helst utan att se alltför risigt ut.
Idag dök hon även in i garderoben på jakt efter vad som fanns att uppbringa i kategorin "gröna kläder". Anledning: Tingeling har gröna kläder. Resultatet av jakten blev att mamma insåg att vi har för få gröna tröjor. Ett linne var allt vi hittade, och mamma tycker att linnen inte är tillräckligt varma en dag som denna. Lyckligtvis kunde jag övertala min lilla fe-wannabe om att Tingeling har lite rosa också, och att en rosa tröja under det gröna linnet skulle vara helt i linje med Tingeling-looken.
När vi kommer till dagis hävdar hon bestämt att hon inte alls är där, utan hemma, och att det istället är Tingeling som har kommit. Idag hade hon dessutom en väl utarbetad sjukdomshistoria om sitt vanliga jag: Hon har vattkoppor!
Personalen spelar med, och även jag. Jag tror till och med att barnen spelar med, för igår när jag skulle hämta henne mötte jag en pojke utanför, som förstås frågade "Vem ska du hämta?". När jag svarade sa han "Hon är inte här!". I efterhand har jag kommit på att det kan vara så att hon hela dagen envisats med att hon inte varit där, och att de hänger på.
Frågan är nu om det är schizofreni eller bara gulliga idéer... Jag hoppas på det senare!
Idag dök hon även in i garderoben på jakt efter vad som fanns att uppbringa i kategorin "gröna kläder". Anledning: Tingeling har gröna kläder. Resultatet av jakten blev att mamma insåg att vi har för få gröna tröjor. Ett linne var allt vi hittade, och mamma tycker att linnen inte är tillräckligt varma en dag som denna. Lyckligtvis kunde jag övertala min lilla fe-wannabe om att Tingeling har lite rosa också, och att en rosa tröja under det gröna linnet skulle vara helt i linje med Tingeling-looken.
När vi kommer till dagis hävdar hon bestämt att hon inte alls är där, utan hemma, och att det istället är Tingeling som har kommit. Idag hade hon dessutom en väl utarbetad sjukdomshistoria om sitt vanliga jag: Hon har vattkoppor!
Personalen spelar med, och även jag. Jag tror till och med att barnen spelar med, för igår när jag skulle hämta henne mötte jag en pojke utanför, som förstås frågade "Vem ska du hämta?". När jag svarade sa han "Hon är inte här!". I efterhand har jag kommit på att det kan vara så att hon hela dagen envisats med att hon inte varit där, och att de hänger på.
Frågan är nu om det är schizofreni eller bara gulliga idéer... Jag hoppas på det senare!
Hur tänkte jag nu?
Idag var jag hemma och pluggade. Insåg lite väl sent att en av deluppgifterna ska vara inlämnad på onsdag, men bestämde mig ändå av någon anledning för att frosta av frysen.
Resonemanget gick väl i stil med att "det sköter ju sig själv", men det gör det ju inte.
När jag väl hade satt igång det fick jag snällt byta ut det heta vattnet i kastrullerna som enligt instruktionerna skulle ställas in i frysen varefter det svalnade, torka smältvatten från golvet, och det var inte bara en handduk som gick åt... De dyngsura handdukarna skulle sedan tas om hand, och för att inte matvarorna i kylväskorna skulle skatta åt förgängelsen fick jag till slut lov att hjälpa smältarbetet på traven, genom att plocka bort lösa isbitar.
Mellan varven pluggade jag, men inte så intensivt som jag hade behövt göra.
Vad beror då detta på? Jag är inte känd för att vara särskilt "hushålls", men idag var det inte enbart detta som pekade i en annan riktning. Dotterns urvuxna kläder fick sig en liten rensning, och en lasagne tillagades till kvällsmat för familjen. Är det det välkända "boandet" som drabbar gravida kvinnor vid någon punkt i graviditeten som slagit till? Och vad innebär det i så fall för framtiden? Kommer jag att beta av alla små göromål i hemmet under mina pluggdagar? Och vad innebär det för mitt pluggande?
Resonemanget gick väl i stil med att "det sköter ju sig själv", men det gör det ju inte.
När jag väl hade satt igång det fick jag snällt byta ut det heta vattnet i kastrullerna som enligt instruktionerna skulle ställas in i frysen varefter det svalnade, torka smältvatten från golvet, och det var inte bara en handduk som gick åt... De dyngsura handdukarna skulle sedan tas om hand, och för att inte matvarorna i kylväskorna skulle skatta åt förgängelsen fick jag till slut lov att hjälpa smältarbetet på traven, genom att plocka bort lösa isbitar.
Mellan varven pluggade jag, men inte så intensivt som jag hade behövt göra.
Vad beror då detta på? Jag är inte känd för att vara särskilt "hushålls", men idag var det inte enbart detta som pekade i en annan riktning. Dotterns urvuxna kläder fick sig en liten rensning, och en lasagne tillagades till kvällsmat för familjen. Är det det välkända "boandet" som drabbar gravida kvinnor vid någon punkt i graviditeten som slagit till? Och vad innebär det i så fall för framtiden? Kommer jag att beta av alla små göromål i hemmet under mina pluggdagar? Och vad innebär det för mitt pluggande?
Nu börjar det visst om igen...
Jag har nu jobbat en vecka, och rösten är hörbar, om än inte min alldeles egen. Den håller bra om jag inte måste ta i för mycket, och allt borde vara frid och fröjd.
Men vad händer? Jo, min dotter börjar hosta mer och mer på nätterna, vilket sedan utvecklas till feber och hosta även dagtid. Igår hostade hon så att hon spydde, och hur liten blir inte en fyraåring av sådant?
Själv får jag någon form av hosta på kvällarna, som liksom drar ihop hela halsen, så att jag inte kan andas, vilket är väldigt skrämmande. Och så har jag fått snuva igen.
Är det alltså så illa att vi sjuknar om igen? Ska det aldrig ge sig på riktigt?
Sedan helgen vecka 14 har vi inte varit fullt friska allihop samtidigt så mycket som en dag, och nu är det helgen vecka 20. Sex veckor av stora och små sjukdomar som avlöst varandra...
Men vad händer? Jo, min dotter börjar hosta mer och mer på nätterna, vilket sedan utvecklas till feber och hosta även dagtid. Igår hostade hon så att hon spydde, och hur liten blir inte en fyraåring av sådant?
Själv får jag någon form av hosta på kvällarna, som liksom drar ihop hela halsen, så att jag inte kan andas, vilket är väldigt skrämmande. Och så har jag fått snuva igen.
Är det alltså så illa att vi sjuknar om igen? Ska det aldrig ge sig på riktigt?
Sedan helgen vecka 14 har vi inte varit fullt friska allihop samtidigt så mycket som en dag, och nu är det helgen vecka 20. Sex veckor av stora och små sjukdomar som avlöst varandra...
Så irriterande!
Min självgode och överlägsne sambo (ja, det är ett visst mått av graviditetshormoner inblandade) gjorde mig så (och nu tänker jag använda kraftuttryck, trots att jag tycker att det är fruktansvärt fult) jävla arg idag!
På väg hem från tåget efter en lång dag, med stress och resa till Stockholm, mycket information och en massa andra intryck, blir jag varm, och väljer att dra ner värmen på AC:n, som står på 22 grader, vilket jag tycker är för varmt. Så fort jag har gjort det sträcker han sig fram och vrider upp till 22 igen, med förmaningen: "Kallare än så får du inte ha, det är då man blir förkyld".
Jag håller på att svettas ihjäl, eftersom det är fuktigt ute, jag är gravid, och dessutom påklädd, eftersom jag varit ute, men han ger sig inte. Då drar jag helt sonika ner rutan vid mig, så att det drar bra mycket kallare än de 20 grader jag ville ha, och dessutom regnar det in. Då stänger han av sin älskade AC, hellre än att låta mig dra ner temperaturen på min sida.
Eftersom dottern satt i baksätet ville jag inte börja bråka, men det kokade imig, och det gör det fortfarande efter en halvtimme! Ju mer jag tänker på det, desto mer korkat är det! Han satt dessutom i T-shirt, och skulle börja snacka förkylning med mig, som hade linne, trekvartsärmad tunika, halvfodrad kappa och tunn halsduk på mig!
Nästa gång han föreslår att vi ska sitta ute tänker jag kolla termometern, och är det mindre än 22 grader sär vi ska sitta säger jag ifrån! Hur korkad får man bli???
På väg hem från tåget efter en lång dag, med stress och resa till Stockholm, mycket information och en massa andra intryck, blir jag varm, och väljer att dra ner värmen på AC:n, som står på 22 grader, vilket jag tycker är för varmt. Så fort jag har gjort det sträcker han sig fram och vrider upp till 22 igen, med förmaningen: "Kallare än så får du inte ha, det är då man blir förkyld".
Jag håller på att svettas ihjäl, eftersom det är fuktigt ute, jag är gravid, och dessutom påklädd, eftersom jag varit ute, men han ger sig inte. Då drar jag helt sonika ner rutan vid mig, så att det drar bra mycket kallare än de 20 grader jag ville ha, och dessutom regnar det in. Då stänger han av sin älskade AC, hellre än att låta mig dra ner temperaturen på min sida.
Eftersom dottern satt i baksätet ville jag inte börja bråka, men det kokade imig, och det gör det fortfarande efter en halvtimme! Ju mer jag tänker på det, desto mer korkat är det! Han satt dessutom i T-shirt, och skulle börja snacka förkylning med mig, som hade linne, trekvartsärmad tunika, halvfodrad kappa och tunn halsduk på mig!
Nästa gång han föreslår att vi ska sitta ute tänker jag kolla termometern, och är det mindre än 22 grader sär vi ska sitta säger jag ifrån! Hur korkad får man bli???
Hjärtljud
Idag var jag för första gången i mitt liv ensam till barnmorskan. (Förutom cellprovtagning och preventivmedelsbesök...) Första graviditeten var sambon med mig varenda gång, och tanken var att det skulle vara så den här gången också, men med alla sjukdagar och ont om tid på flexen beslöt vi att han inte skulle följa med idag.
Nu tvivlar jag på att han kommer att välja bort något mer besök hos barnmorskan, för besvikelsen blev stor när han fick veta att vi lyssnat på hjärtljuden idag. Det är ganska häftigt att höra det första gången. Sedan blir det väl lite vant, men när man tänker efter är det stort varje gång.
Funderar på att ta med dottern också någon gång, så att hon får höra lillasyster/lillebrors hjärta slå.
Nu tvivlar jag på att han kommer att välja bort något mer besök hos barnmorskan, för besvikelsen blev stor när han fick veta att vi lyssnat på hjärtljuden idag. Det är ganska häftigt att höra det första gången. Sedan blir det väl lite vant, men när man tänker efter är det stort varje gång.
Funderar på att ta med dottern också någon gång, så att hon får höra lillasyster/lillebrors hjärta slå.
Fortsatt sjukskriven.
Rösten håller inte för jobb, det är bara att inse. Så jag stannar hemma och gör mitt bästa för att hålla tyst. Inte så svårt i ensamhet, men så fort dottern är hemma sliter jag förstås på rösten igen... Och sambon är inte inne i systemet han heller. Ropar frågor till mig från ett annat rum. Om jag minns så struntar jag i att svara, men ibland går det av bara farten, och så får jag ont...
Lite uttråkad blir jag av den här tysta tillvaron. Skulle verkligen vilja ringa någon och bara snacka, men det går ju inte... Datorn är min bästa vän, liksom DVR-funktionen på digitalboxen. Nu på förmiddagen har jag sett två avsnitt av Cityakuten. Det ena hann jag visst inte se förra veckan, när jag tillbringade en del tid ute i trädgården, och gårdagens avsnitt kunde jag ju inte titta på innan jag sett det innan. Hoppas att jag har några andra program också!
Trädgårdstidningar är roliga, men jag är ju lite handikappad av graviditeten. Jag kan i alla fall inte gräva alla gropar jag skulle vilja ha, och då är det inte lika roligt att bli inspirerad...
Lite uttråkad blir jag av den här tysta tillvaron. Skulle verkligen vilja ringa någon och bara snacka, men det går ju inte... Datorn är min bästa vän, liksom DVR-funktionen på digitalboxen. Nu på förmiddagen har jag sett två avsnitt av Cityakuten. Det ena hann jag visst inte se förra veckan, när jag tillbringade en del tid ute i trädgården, och gårdagens avsnitt kunde jag ju inte titta på innan jag sett det innan. Hoppas att jag har några andra program också!
Trädgårdstidningar är roliga, men jag är ju lite handikappad av graviditeten. Jag kan i alla fall inte gräva alla gropar jag skulle vilja ha, och då är det inte lika roligt att bli inspirerad...
Barnkalas
Jaha, så är man inne i kalasvärlden... På gott och ont, kan jag tro.
Det var väldigt trevligt att se dottern med så många av sina alldeles egna kompisar hemma. Hon hade fått välja helt själv vilka hon ville bjuda, och alla utom en kunde komma. De hade roligt nästan hela tiden (utom när vinden blåste bort deras fina Bamse-tallrikar och Bamse-muggar... Då fick vi snabbt rycka in och byta ut mot lite tyngre porslins- och glasvarianter.) och till och med kompisen som inte går på dagis med de övriga kom bra in i gänget.
Nu väntar två kalas inom en månad, och det är roligt att hon blir bjuden.
Men å andra sidan... Det kommer väl aldrig att ta slut. Nu fyller de fyra, sen fyller de fem, sex, sju... Allihop. Och presenter ska köpas till vareviga kalas, och så ökar förväntningarna på våra kalas för varje år. "Mamma, nu måste vi toppa förra årets kalas!" Jag anar en inflation utan dess like!
Av grannen fick jag dock ett hett tips för nästa fyraårskalas: Låt storasyster sköta ruljangsen! Då kan man skicka iväg ungarna med henne medan man själv ägnar sig åt att röja upp efter senaste aktiviteten. Jag visste väl att det fanns en anledning till de fyra och ett halvt åren som blir mellan mina barn! =)
Det var väldigt trevligt att se dottern med så många av sina alldeles egna kompisar hemma. Hon hade fått välja helt själv vilka hon ville bjuda, och alla utom en kunde komma. De hade roligt nästan hela tiden (utom när vinden blåste bort deras fina Bamse-tallrikar och Bamse-muggar... Då fick vi snabbt rycka in och byta ut mot lite tyngre porslins- och glasvarianter.) och till och med kompisen som inte går på dagis med de övriga kom bra in i gänget.
Nu väntar två kalas inom en månad, och det är roligt att hon blir bjuden.
Men å andra sidan... Det kommer väl aldrig att ta slut. Nu fyller de fyra, sen fyller de fem, sex, sju... Allihop. Och presenter ska köpas till vareviga kalas, och så ökar förväntningarna på våra kalas för varje år. "Mamma, nu måste vi toppa förra årets kalas!" Jag anar en inflation utan dess like!
Av grannen fick jag dock ett hett tips för nästa fyraårskalas: Låt storasyster sköta ruljangsen! Då kan man skicka iväg ungarna med henne medan man själv ägnar sig åt att röja upp efter senaste aktiviteten. Jag visste väl att det fanns en anledning till de fyra och ett halvt åren som blir mellan mina barn! =)
