applicera ofin il

Min lilla rosenbuske ståtar med tre knoppar i varierande storlek. Den största av dem sväller ut och jag hoppas att den slår ut nu snart. Helst innan rådjuren mumsar i sig hela härligheten!

Jag har massor av planer för min trädgård, men jag kommer ingen vart med någonting.

Jag har två rabatter som ska grävas och planteras.
En större plantering, med både buskar och perenner, som ska grävas, fyllas med jord och planteras. Den ska även muras lite. 
En obestämd plantering vid en sten, som ska planeras färdigt.
En rhododendron som ska höjas upp med hjälp av torvblock

Den senaste veckan har jag gjort följande:
Vattnat
Tittat på den blivande stenplanteringen
Stegat ut den större planteringen
Inget mer

Jag har lite stiltje just nu...

Idag har jag inte haft en av mina bättre dagar.
Helst av allt hade jag legat kvar i sängen åtminstone ett par timmar till, men eftersom det alternativet inte fanns, hade det varit skönt om min sambo hade axlat barnansvaret lite extra idag, men givetvis var han tvungen att göra sig nyttig i trädgården istället, så vår dotter var helt utlämnad åt en trött, oinspirerad och irriterad mamma hela förmiddagen...

Jag orkade verkligen inte! Jag önskar att jag hade kunnat ta med henne ut eller hittat på något kul, men jag bara snäste och sa åt henne att leka för sig själv.

Nu har de i alla fall åkt iväg till Parken Zoo för att titta på djuren och leka lite, så att mamma kan vila upp sig. Jag vet dock inte hur det ska gå till!

Min syster var här idag, men hon tog inget fikabröd till kaffet eftersom hon börjat på Viktväktarna igen.
På en vecka har hon gått ner lite mer än två kilo! Hennes sambo har tappat 5 kilo!

Bullen växte i munnen på mig när hon berättade det, och så föddes tanken på att göra en nystart i mitt motionsliv. "Idag ska jag börja göra situps, och egentligen borde jag ut och gå stavgång. Synd bara med vädret..."

Nu har det dock slutat regna, och sist jag tittade ut sken faktiskt solen. Så nu ger jag mig ut i en fuktig kväll!
Tack syster!

Idag slog jag till och köpte en stor säng till min dotter. Min sambo ville helst vänta tills hans mor kom hem från semestern, men det är ändå flera veckors leveranstid på den, så det hinner han ändå. Tre och ett halvt tusen kronor, det är klart att vi skulle behöva ett ekonomiskt bidrag från farmor!

Jag tycker själv att det är dyrt, men vi har resonerat som så att det är bättre att köpa något rejält, som håller, och som kan byggas på om det blir aktuellt, än att köpa något billigt skräp som vi inte blir nöjda med, och som vi måste byta ut stup i kvarten.

Dessutom köpte vi skor på den fina barnskoaffären. Jag trodde att det skulle bli svindyrt, men till min förvåning skilde det inte mycket mot billighetskedjan. Jag fick blodad tand, och tittar redan på vinterkängor på samma ställe... (Vi fick en katalog med vinterns kollektion) Då är de i och för sig lite dyrare, men å andra sidan är det samma sak där. Det är bättre att köpa något som håller hela vintern, och som håller hennes små fossingar varma, istället för att köpa fyra par halvdana skor. Synd bara att det behövs dubbelt för att täcka upp både dagis och hemma.

Upptäckte också att de har utförsäljning på regnkläder från Helly Hansen... Det är ett bra märke, och med 30 eller 50% rabatt är det nog rätt prisvärt!

Måste också inventera hela garderoben inför hösten. Hon har ju växt en del sen förra hösten, så en del behöver nog uppdateras.

Just nu känns livet rätt bra att leva.
Jag har haft det jobbigt ett tag, med irritation på hemmafronten som det stora problemet, men nu på semestern känns det som att det har lugnat ner sig. Vi tycker bättre om varandra nu och troligen tycker vi bättre om oss själva också. Vi pratar nog mer med varandra än vanligt.
Det är så skönt att gå och lägga sig i samma säng utan att känna irritation. Det är skönt att kunna umgås längre stunder utan att det känns jobbigt.

Hoppas bara att det inte tar slut när vi börjar jobba.
Det vore jobbigt med ett förhållande som är bra en månad per år...

Jag och min familj åkte till Kolmårdens djurpark igår. Jag visade vägen mot Norrköping och förlitade mig på hemsidans löften om att "det är skyltat". När vi närmade oss Åby, vilket stod med på vägbeskrivningen, började vi spana efter de utlovade skyltarna.
Till slut var vi inne i Norrköping, och bestämde oss för att vända. Vi måste ha missat något. Men det fanns inga skyltar åt det hållet heller.
Vi åkte in i Åby - inga skyltar.
Vi frågade efter vägen i en kiosk och åkte enligt hennes beskrivning, samtidigt som vi spanade efter skyltar.
I en T-korsning - utan skyltar - valde vi vänster, frågade igen efter vägen, vände och när vi kom tillbaka till korsningen fanns det skylt. Man måste alltså komma från rätt håll för att det ska vara skyltat!

Irritationen hos min lättirriterade sambo växte, och han var inte speciellt trevlig att dela bil med. Framme på parkeringen fick han ett utbrott på parkeringsautomaten, och svor om det jävla u-land vi lever i (mest för att maskera det faktum att jag löste problemet direkt när jag kom fram).

Näst intill hela vistelsen i djurparken var kantad av kommentarer om alltings uselhet, så till den milda grad att jag var trött på alltihop och bara ville skrika åt honom att hålla käften. Jag höll dock tand för tunga, och väste bara ilsket åt honom ibland. Däremot smet jag in små blåögda kommentarer om att allt var inte så nattsvart ialla fall, och då och då fick han lov att hålla med.

Det allra bästa med alltihop var när dottern var inne i klapphagen och under förtjusta skratt klappade och matade getterna. Hon klappade även lamm och grisar, men då var de för långt från staketet där jag stod och försökte fotografera, så det missade jag. Hon var dock överlycklig, och ville strax efteråt klättra in i hagen med kossor och hästar...

Bamse var också en höjdpunkt. Hon vågade inte krama honom, men han klappade henne på armen, och det var stort! Det berättade hon gång på gång när vi var på väg hem. "Bamse klappa mig" Det vill säga, efter att hon vaknat igen. Innan vi var ute från parkeringen sov hon redan djupt.

Min svägerska med den himmelska trädgården tog mig med till Zetas plantskola i Stockholm i onsdags. (Egentligen var det jag som tog med henne, eftersom hon inte har körkort, men ändå...)
Det var en rakt igenom underbar dag!

Hela stället hade en fantastisk atmosfär och jag blev lycklig bara av att vara där. Allt var så genomtänkt och så fint attt det var en glädje alltihop. Bara att bemöda sig om att bänkarna där krukorna står är snygga, och att fylla dem med sjösten för dränering... Det behöver ju inte vara så snyggt, men det höjer intrycket!

Dessutom fick jag en dag för mig själv, utan sambo och barn, bara jag och det jag är intresserad av.

Men inte nog med det! Jag blev kär också. I en underbar, blekgul daglilja med nästan genomskinliga kronblad. 'Ice Carnival'. Jag köpte en och för första gången i min trädgårdshistoria flyttade jag en växt för att ge plats åt en annan. Jag känner mig lite häftig och erfaren. Det låter liksom som att man är värsta engagerade trädgårdentusiasten när man gör sådant. Och det kanske jag är. Trots att jag än så länge bara har en rabatt...

Just nu trillar det nya ord och uttryck ur munnen på min dotter var och varannan dag.

Igår kom ett kaxigt, men otroligt charmigt "Hördudu pappa!"

Idag kom det hjärtknipande "Jag älskar dig!"
Ursprungligen riktades det till den lilla larven i boken, som skulle sova i sin puppa innan han vaknade och var en fjäril. I sina godnattbestyr klappade hon om honom och så sa hon "Godnatt, jag älskar dig!" Jag hakade ju på direkt och sa "Jag älskar DIG, gumman", varpå hon replikerade "Nej, jag älskar dig, mamma!"

När vi sedan satt och åt fick hon sådan ost som morfar brukar äta, och medan hon mumsade på den sa hon innerligt: "Jag älskar morfars ost!"

Jag har (ju?) införskaffat ett nytt exemplar av min mystiskt döda ros. Den var så fin och grön, och slokade bara en aning av törst innan rötterna fått ordentlig kontakt med jorden.

Så en morgon (eller kväll...) när jag tittade närmare på den, upptäckte jag att det saknades delar av bladen i toppen på den. Larver, kanske? Eller några andra små marodörer till skadedjur?
Jag hittade inga ytterligare bevis för det ena eller det andra, förrän jag upptäckte en liten kvist av vårt äppelträd nedanför rosen. Då äppelträdet står flera meter därifrån, började jag ana oråd. Vid en snabb rundkoll avslöjades en ofrivillig toppning av Schersminen intill, utöver ros och äppelträd. I Schersminens grop fanns även otydliga klövspår, som jag senare hittade fortsättningen på nedanför muren, i min murrundel. Mitt i min frösådd av aklejor (och vallmo).

Jag har nu utlyst krig mot dessa inte speciellt små, men ändå marodörer till skadedjur! Överst på önskelistan står nu helstekt rådjur, gärna flera dagar i rad.

(Nja, riktigt så skogstokig blev jag nog inte, men visst är det trist! Och inte längtar jag efter att komma på dem med mulen i min rosbuske igen...)

Jag säljer smink och hudvårdsprodukter för Oriflame.
Ändå är jag en komplett idiot när det gäller att själv använda smink.
Det är bara något år sedan jag insåg vinsten med mascara (Mina ögon försvinner i mitt jämnbleka ansikte om jag inte markerar mina ögonfransar), och jag är pinsamt dålig på att använda sakerna innan de blir för gamla.

Idag fick jag hem min senaste beställning, i vilken jag efter långt övervägande beställde ett nagellack i färgen "Candy sparkle". (Färgvalet härrör från min nuvarande, ganska djupa, rosa period)
Jag slets mellan längtan efter att prova ett nagellack igen efter... jag vet inte hur många år det rör sig om, och fasan för att det skulle se för-... illa ut.

Så innan jag började kleta gick jag på jakt efter nagellackbottagningen. Bara för att upptäcka att jag inte äger någon. (Bortsett från den flaska som följde med i leveransen, beställd av min mor. Och den kunde jag inte gärna lägga beslag på...) Ännu mer ångest. Ska jag vänta med att måla naglarna tills jag har införskaffat remover, eller ska jag chansa? Valet påverkades även av min genomgång av aktuell och kommande katalog. Inga erbjudanden på nämnda produkt förrän tidigast i augusti. Och även om jag beställer till fullpris får jag inga grejer förrän i början av augusti, om jag inte vill dubbla priset för att göra en extra beställning... Och det vill jag inte.

Resultatet av min långa och mödosamma tankeverksamhet blev att jag:
1) målade naglarna på vinst och förlust
2) köper någon form av remover på ICA alternativt apoteket i morgon dag
3) införskaffar den mer representativa varianten från Oriflame så fort det kommer erbjudande på den.

Alltså började jag måla naglarna, efter att först ha sett till att göra allt jag kunde komma på att jag kanske skulle vilja göra medan jag väntade på att det skulle torka, så att jag inte skulle frestas att börja meka med något och därmed förstöra mitt nya nagellack, som jag inte kan få bort resterna av om det händelsevis skulle bli förstört.

Med vinglig hand målade jag först högerhanden. Sedan lyckades jag undvika fadäser medan jag målade den vänstra med en nylackerad högerhand. Så lade jag på ytterligare ett lager utan större problem. Det är inte direkt jämnt, men det ser hyfsat ut, i alla fall. Färgen också, även om det ser riktigt ovant ut. Jag är van vid mina genomskinliga naglar med lite vitt längst ut. Nu är de mer eller mindre jämnrosa. Jag fick godkänt av sambon, som tycker att jag borde vara mer tjejig oftare.

Jag har även lagt mig till med en ny kroppshållning. En lite pimpinett stil, som fokuserar mest på området kring händerna. Jag särar mer på fingrarna än vanligt, håller ut händerna från kroppen, gärna med en liten vinkel uppåt i handleden.

För att återknyta till rubriken, så vill jag uppmärksamma alla läsare på att det är en helt ny känsla att skriva blogg med lackerade naglar. Dels för att jag håller fingrarna på ett annat sätt, så att jag i större utsträckning trycker på tangenterna med fingertopparna, och inte med naglarna, och dels för att jag målat utanför en aning, så att naglarna klibbar ihop med huden runt omkring, och detta tänjs ut när jag trycker på tangenterna.