applicera ofin il

Jag läste i vår lokala dagstidning häromdagen att pappor i allmänhet har RÄTT att ta ut föräldraledighet, medan mammorna har SKYLDIGHET att göra detsamma.

På sätt och vis känner jag igen det i min egen erfarenhet av föräldraskap.

Än så länge är vår dotter så liten att hon helammar, och jag måste finnas i närheten av henne nästan hela tiden. Min sambo däremot är inte lika oumbärlig, så han kan åka iväg själv eller stanna hemma när vi ska någonstans. Oftast är han med oss, och han tar en stor del av plikterna som förknippas med föräldraskapet, han är engagerad och en jättebra pappa, jag vill absolut inte påskina något annat!

Men ibland lyser det igenom att han har rätt att göra något annat. Nu senast var det hans målsättning att åka ut och fiska åtminstone en gång nu på semestern. Vem ska enligt den planen ta hand om hans dotter? Det är inte ens en fråga man behöver bry sin hjärna med, för det är ju jag, hennes mor, så klart.

Det vore trevligt om han formulerade sig mer som en fråga: "Skulle det vara OK om jag åkte ut och fiskade en gång under semestern?" Jag skulle inte säga nej, speciellt med tanke på att jag är patologiskt icke-dominant, men det skulle kännas bättre. Det skulle kännas som att jag fick vara med och avgöra, snarare än att han tar sig rätten att tillbringa tid med eller utan oss när andan faller på.

Ja, jag vet att han underförstått frågar, även om han bara informerar mig om sina avsikter, men jag är ju också patologiskt (?) kvinnlig, så jag förstår inte sådant.

Dessutom vore det trevligt om han någon gång kunde föreslå att jag gör något för mig själv, annat än att duscha eller vila. Speciellt i samband med att han tar upp sådant som han vill göra.

Om jag hade råd skulle jag gå på ansiktsbehandling helt själv en dag, och då bara informera honom om den planen, inte fråga. Tyvärr har jag inte råd.

I morgon ska vi i alla fall prova att flaskmata lilltjejen, så ökar kanske mina chanser att komma ut på egen hand.

Till slut vill jag bara tydliggöra för min älskling, när han läser detta:

Jag älskar dig!

Jag insåg igår att jag inte har njutit till fullo av min dotters fantastiska uppenbarelse. Det där underbara, lyckliga har jag bara beundrat på avstånd, när hennes far eller någon annan har busat och gosat med henne. Visst har jag fått henne att skratta, men det har varit på ett avstånd av kanske 30 cm (ansikte till ansikte). Och visst har jag varit nära, men då handlar det mer om gos eller mat, inte glädje.

Igår busade vi, bara hon och jag, med visk-i-örat och ansiktet nära, nära...

Känslan jag fick när hon skrattade så där lyckligt som hon faktiskt bara gör när man är så nära var... underbar! Den fick mig alltså att inse att vi bara haft nyttobaserad närhet och nöje på avstånd.

Tro mig, det blir ändring på det nu!

Jag har för länge sedan bestämt mig för att själv tillverka "barnets egen bok", istället för att köpa en färdig bok för enkla "fylleriövningar" av typen "Jag föddes den ... och fick namnet .... Den ... sa jag mitt första ord som var ...." En egen blir mer personlig och man slipper oifyllbara delar, som till exempel dopsidan om man väljer att inte döpa sitt barn.

Nu börjar jag känna mig lite pressad att börja. Flickebarnet har funnits i tre månader nu (när som helst) och har hunnit med första leendet, första vändningen, hon har satt sig upp med hjälp och en massa andra saker. Jag vill börja dokumentera, så att jag inte glömmer bort något!

Alltså har vi plockat fram vår gamla skrivare, för att kunna skriva ut bilder och text till nämnda bok. Vi har köpt både svart bläck och färgdito. Papper har letats fram och allt förefaller vara klart för användande.

Men icke!

Något strular och vi vet inte exakt vad. Ibland finns det ingen skrivare trots att vi klart och tydligt ser den stå där med alla erforderliga kablar på alla erforderliga ställen. Ibland finns det en skrivare, men någon tjänst saknas på datorn. Ibland funkar tjänsterna, men inte katten vill den skriva ut som en duktig dator, inte!

Som lite extra grädde på moset börjar minnesbilder av bläckläckage krypa fram ur glömskans mörker... Anar behovet av nytt skrivarinköp. Precis vad vi inte behöver just nu. STORA räkningar börjar ramla in från höger och vänster. Det kostar pengar att bygga hus!

Jag har ägnat dagen åt foton. Det blir ju en del sådant när man har en sådan lite sötnos hemma... Idag var det dags att sortera bland dem,

skicka ett antal till Tyskland (ej genomfört ännu, jag filar på formuleringarna och tragglar "an, auf, hinter, in, neben über, unter, vor, zwischen" och förundras över att jag fortfarande minns ramsan tio år efter senaste tyskalektionen. Jag skriver/pratar tyska någorlunda frekvent, men i Tyskland är det ytterst få som går omkring och rabblar alla dessa utantillramsor, har jag märkt...),

skicka några till Värmland (ej genomfört heller, jag kom på att jag behövde ytterligare kopior, men de är i alla fall beställda.),

beställa några för vidarebefordran till Östergötland, Södermanland (och, som det ju visade sig: Värmland) (detta är genomfört, men de väntar förstås fortfarande på vidarebefordran.)

välja och beställa ett stort antal till mitt eget fotoalbum (valet är genomfört, mer eller mindre, men den beställningen är inte gjord. I egenskap av recessiv människa har jag rätt att prioritera bort mig själv ett tag...)

Efter dagens eskapader förundras jag inte bara av mina enorma tyskakunskaper, utan även av det där klassiska föräldrasyndromet, som jag nu inser drabbar alla (i alla fall mig). Redan efter mindre än tre månader ser jag på de tidigaste bilderna med tårar i ögonen och snyftar något om hur stor hon har blivit. Sambon och jag utbyter minnen och historier från "när hon var liten", trots att flickebarnet bara väger lite mer än sex kilo som det är nu.

För att fortsätta på temat foton kan jag berätta att jag har utforskat djungeln av fotosidor som finns på nätet.

En sida erbjöd gratis bilder, jag behöver bara betala portot. Det är lite fel storlek på dem, men de är i alla fall gratis. Jag lade in en beställning.

En annan erbjöd gratis bilder (dock inte lika många) om man rekommenderade dem till några vänner. Jag fick inte göra detta, då jag ännu inte var kund hos dem, men det gick inte att prova dem utan att rekommendera dem. Jag avstår nog från att rekommendera dem... Det blev absolut ingen beställning där!

En tredje sida erbjöd inget sådant alls, men jag får hämta bilderna i min vanliga fotobutik, där jag vet att det är bra kvalitet. Skönt att slippa släpa med en CD och försöka förklara vilka bilder jag ska ha och vilka jag vill ha två eller tre av... Nu kan jag bara gå dit och hämta dem. Och betala. Ingen beställning än, men det kommer, jag lovar. Fotoalbumet får nog sina bilder därifrån.

En fjärde sida orkade jag inte undersöka. Klockan blev lite för mycket för en trött småbarnsmor. Jag valde att slappna av med lite bloggeri istället.

Jag längtar efter mitt hus!

Det är bara tre veckor kvar tills det står på plats, och om mindre än två månader bör vi ha flyttat in, och nu börjar det verkligen kännas meningslöst att bo i den här lilla lägenheten.

Det hela underlättades inte igår, när vi hälsade på min farbror och faster som byggde nytt förra året. Allt är inte helt färdigt än, och då drar man ju kopplingar till sitt eget husbygge.

Jag vill ha allt det där! Jag vill ha altan och trädgård. Jag vill ha möjlighet att gå ut på tomten så fort solen tittar fram och jag vill bo på landet. Jag vill ha en egen postlåda (jag har för mig att det är de gula som klassas som brevlådor, varför det nu överhuvudtaget ska vara någon skillnad... Jag får väl också brev!) och inte minst vill jag inreda mitt hus. NU!

Jag är så ickedominant att jag inte ens kan skriva ett inlägg om det, utan att fundera på om mina mer dominanta nära och kära skulle ta illa upp om jag skriver om det.

Jag censurerar mig själv genom att anta vad andra människor tycker och anpassa mig till det.

Jag drabbades av ett psykiskt sammanbrott idag, då jag insåg att jag har tappat bort mig själv. Jag är så inställd på att vara andra till lags att jag inte ens provar byxor för att ta reda på om de sitter bra, utan för att bestämma mig för huruvida min sambo skulle gilla dem...

Jag vänder kappan efter vinden och om någon utomstående och helt objektiv person skulle fråga mig vad jag tycker tror jag inte att jag skulle kunna svara.

Jag skulle verkligen behöva skriva av mig, men jag sitter alltså så djupt i träsket att jag inte kan skriva något.

Min dotter har världens sötaste barnvakt.

Hennes kusin på knappt två år tar så väl hand om henne att man blir alldeles rörd! Jag lämnar dem i och för sig inte ensamma, men hon gungar henne, klappar och bara njuter av att titta på henne.

Idag fick jag ett så fint foto av dem tillsammans, efter att storkusin rusat ut när lillkusin anlände, och sjunkit ner bredvid bilstolen alldeles i ett saligt lugn. Hon är så fascinerad av de där små händerna och fötterna... Jag är så glad att jag hade kameran till hands!

Däremellan är hon dock ganska svartsjuk. Mamma har inte helt fått sitt mosterskap godkänt av sin dotter. Om inte mormor stjäl uppmärksamheten kan det hända att lillkusin blir förvisad till bilstolen igen, "för det är MIN mamma!"

Idag fungerade det i alla fall, kanske beroende på att de har träffats relativt ofta den senaste veckan.

Grannens son, på drygt två, blir också alldeles till sig när "bäbisen" kommer. Med den ljusaste falsettröst man kan tänka sig utbrister han "hon är så söt!", och kan likt storkusin bli sittande en lång stund och bara titta på henne. Sedan fick hon en förevisning av hans leksaker: En motorcykel och en gävmaskin med ögon, som tydligen går under namnet Skopis. (Jag har blivit lovad att jag kommer att kunna alla namnen själv om ett år eller så, när även min dotter följer Byggare Bob med förtjusning.)

Pojken hade svårt att slita sig från henne, så jag antar att vi kommer att ha en frivillig barnvakt där också.

Och kanske en framtida pojkvän??? Gud bevare oss väl!

Dagen idag har varit extremt lång.

Planen var att promenera till MVC för efterkontroll (de måste ju försäkra sig om att jag mår bra efter graviditeten) och sedan hem igen. Mellan ett och två skulle vi lyssna på radio, då min sambo önskat en låt på P3 (för att minnas den gamla goda tiden, vad han nu kan tänkas mena med det?!). Annars var det lugn och ro som stod på schemat.

Den höll inte riktigt.

Först blev det lite sent, så vi tog bilen till MVC, och bestämde oss för att kombinera resan med att åka ut till tomten för att fabricera ett antal foton där det tydligt framgick att vår dotter varit inblandad i husbyggandet från början (kul att ha i framtiden).

På väg till tomten kom vi på att vi glömt ta med vattenflaskor och sambons telefon, så vi tog vägen via hemmet. Sambon passade på att ringa sin syster för att bjuda in oss på fika. De talar om att vår grävare är på plats och gräver för fullt, och att de behöver lite mjölk hemhandlat.

På väg ut för andra gången kommer vi på att vi har glömt huspärmen, med ritningar som behövs i grävandet. Hem igen för att hämta den. Sedan ut till systern med mjölken och vidare till tomten.

Ritningarna behöver kopieras, så vi styr kosan mot mitt föräldrahem, men avbryts av en lunchinbjudan till ovan nämnda syster, med fem minuters framförhållning. Vi åker dit och äter, sedan åker jag till mina föräldrar, medan sambon lapar sol och lyssnar på radio (önskelåten). Dottern följer med mig.

Väl där är hela min familj samlad, mor, far, bror, syster och systerdotter, så det tar en stund. Far och bror levererar ritningarna samtidigt som de inspekterar bygget så här långt, och jag blir kvar en extra stund.

Tillbaka till svägerskan och sambon, som just plockat jordgubbar, så det blir fika och eftersom ritningarna redan är lämnade tar vi det lugnt i skuggan en stund till, samtidigt som vi får en hel del idéer till trädgården av vår värdinna.

Till slut återvänder vi till tomten, dagens arbete är avslutat, så vi fotar och filmar, pratar med grannar på ömse sidor om huset, och avslutar med en snabb fika hos en av dem. De har nyligen byggt hus själva, så det blir inte så ruskigt kort, och så är det ju så skönt att sitta i skuggan en stund!

Till sist sitter vi i bilen på väg hem igen, men tvingas till ett stopp på ICA. Hemma är det matlagning och amning som gäller, innan dottern somnar och vi försöker komma ihåg att titta på reprisen av Sommartorpet. Vi lyckades i alla fall delvis, men nu sover sambon på soffan...

I morgon ska vi ta det lugnt! Hoppas jag.

Det börjar röra på sig nu!

Förra veckan kom grunden på plats, och den här veckan ska markarbetet gå in på fas 2. Tomten ska få sina former och rör och ledningar ska grävas ner, så att allt är klart inför husleveransen i början av augusti.

Så nu måste sambon och jag bestämma oss för hur det ska se ut. Var vill vi göra av ett framtida garage, var ska vi placera fruktträd och bärbuskar och hur vill vi lösa problemet med att ta sig upp till huset med barnvagnen?

Sedan känns det frestande att lämna över planeringen av själva trädgården till sambons syster. Hon har världens mest fantastiska trädgård, och lyckas alltid få det ännu bättre när hon gör om något. Det är en sådan människa man litar på när det gäller att få ordning på sitt eget.

Dessvärre anser hon att vi ska bestämma själva, så hon vill inte lägga sig i, även om vi ber henne på våra bara knän. Patetiska koncept med självbestämmanderätt!!!

Jag har haft semester ett tag, men det är först nu, när min sambo också är hemma, som det börjar kännas som semester. Inte så att jag latar mig mer än tidigare, för jag har latat mig rätt mycket ganska länge, men det är liksom sommar nu, och vi kan göra vad vi vill när som helst. (OK, det är en rejäl överdrift, men jag tror att ni förstår vad jag menar...)

Min egen semester är rätt obetydlig, eftersom det bara blir en skillnad i var pengarna kommer ifrån. När jag var föräldraledig kom de från Försäkringskassan, och nu kommer de från min arbetsgivare. Ta hand om min dotter måste (och vill!!!) jag ju göra även om jag har semester.

Lite latare har jag nog blivit ändå. Idag ammade jag liggande i sängen för första gången sedan... precis efter hemkomsten från BB. Det funkade inte då, men idag var det skönt att få slöa. Kan hända att jag gör det igen!

Jag har gett Posten ett gott skratt.

Avsikten var att komma till rätta med ett problem som jag har dragits med i över tre månader, men att ha förlängt livet på en av Sveriges stora institutioner är väl inte heller fy skam!

Problemet som jag drabbats av är att jag inte får några avier när jag ska hämta paket eller stora brev på ICA Supermarket (ni vet det här med att hämta paket i livsmedelsbutiken, detta djävulska gissel...). Två veckor senare kommer däremot påminnelserna, gärna med en lite anklagande ton: "Du har inte hämtat ditt paket än. Var vänlig hämta det snart, för vi vill inte ha din skitpost ligga här hur länge som helst, PUCKO! Ta med originalavin." (OK, jag har väl tolkat lite fritt, men det där med originalavin är i alla fall sant.) Hur ska jag kunna ta med mig originalavin? Jag har ju inte fått den!

Jag frågade när jag hämtade paketet (med bara påminnelsen, inte originalavin), och de tyckte att det lät konstigt, men det är ju inte de som skickar ut avierna, bara påminnelserna, och dem får jag ju. Jag fick numret till postcenter. Damen som jag fick prata med tyckte att det lät "helt sjukt" att jag får allt annat, men inte avierna, så jag fick numret till brevbärarchefen. Han tyckte att det var underligt, men de skickar ju paketen till ICA och avierna till mitt utdelningsställe. Jag fick alltså numret till utdelningsstället, där jag fick prata med en dam som tyckte att det var märkligt och en man som inte förstod hur det kunde komma sig, och till slut med min brevbärare, som naturligtvis bedyrade att han delar ut allt som kommer, men att han skulle vara lite extra uppmärksam. Han sa också att han inte kunde bli mer full i skratt, med tanke på att jag får allt utom just originalavierna.

Jag får en känsla av att ha hamnat mellan stolarna. Paketsorterarna skyller på utdelarna och utdelarna skyller på sorterarna. Jag anklagar inte någon, men det måste väl vara på vägen däremellan det blir fel?!

Men varför är det bara mina avier? Det är ju ingen som stjäl min post. Det är inte ens någon som hämtar ut mina paket, för jag får allt som jag beställer. Det lät inte heller som att det har drabbat någon annan, för de hade ju aldrig hört talas om något liknande.

Alltså är det någon som norpar åt sig mina avier men inget annat. Kan det vara någon jag känner som förbereder ett fint collage till min 30-årsdag nästa år? Eller är det ett lite snällt sätt att jävlas? Om man verkligen stjäl något är det ju brottsligt (och postrån är väl nästan lika med häststöld, och bestraffas säkert med hängning, minst!), men att ta avierna är på sin höjd lite tarvligt.

Jag tror i alla fall att jag ska undersöka vilka som jobbar med att köra avier mellan paketsorterare och aviutdelare. Det kanske finns en förklaring att finna i postens lista över anställda...

Jag ser fram emot att fylla 30! ;-)

Jag hade en underlig upplevelse igår.

Jag gjorde ett lyckat besök på IKEA. Jag hittade det som var måsten på min lista, och till och med en sak som bara var extra. Dessutom hittade jag äntligen de där mjuka "istärningstillverkningsgrejerna" i form av stjärnor. De har varit mitt stående önskemål hur länge som helst, men i sortimentet har endast funnits de trista pilarna och andra intetsägande former. Ytterst passande, med tanke på väderleken som regerar just nu...

Att det var en underlig upplevelse beror på att jag alltid brukar komma hem besviken på ett eller annat sätt när jag har varit på IKEA. Något jag ville ha var slut, eller var inte lika snyggt i verkligheten som det verkade när man såg det i katalogen, eller så glömde jag något. Den här gången stämde allt.

Jag var ute efter någon form av förvaring till min dotters saker, som faktiskt börjar uppnå en ansenlig mängd, med tanke på hennes ålder... Det är skallror, mjukdjur, böcker och filtar... Och allt har residerat på vårt golv stora delar av tiden. Alltså bestämde vi oss för att hitta någon låda i rolig(a) färg(er) som sedan kan följa henne upp i åldrarna.

På IKEA hittade vi backen Vessla, som verkade perfekt. Frågan var bara vilken färg vi skulle välja. Det fanns vit, grön, rosa och blå. Vit gick bort direkt, eftersom det skulle vara en rolig färg, men sedan då? Den rosa ville jag inte ha, för det blir så uppenbart att hon fick den för att hon är tjej... Den gröna var inte riktigt rätt, och den blå... Var den så rolig egentligen?

Min syster föreslog att jag skulle fråga den blivande ägarinnan själv, så fick hon bestämma.

Alltså höll jag upp den blå framför henne. Hon såg uttråkad ut och släppte en fis i blöjan...

När jag höll upp den rosa tyckte vi oss ana ett litet leende.

Den gröna ville hon inte ens titta på.

Ville hon alltså ha den rosa, eller vad menade hon? Vi valde bort den gröna (den var ju så avskyvärd att hon inte ens tittade på den), men höll upp både den blå och den rosa en gång till. Hon tittade på den rosa och log igen. Valet var uppenbart, och politiskt korrekta mamma, som ville undvika könsfällorna fick vika sig för överheten.

Vi har nu en väldigt rosa back under vardagsrumsbordet. Den skär sig mot allt annat vi äger, men den är lilltjejens egen!

Jag funderar att skriva en läskig barnbok, baserad på min dotter, som just nu går under smeknamnet "flickan med monsternaglarna".

Det är otroligt att så söta och snälla små barn kan få så groteska naglar. De växer säkert en meter på en månad, så ofta som man får försöka klippa dem.

Å andra sidan kan det väl bero på att det är så svårt att klippa dem. Man fuskar eftersom det är svårt, och snart är de lika långa igen. Och det faktum att de är så små i sig själva (barn på knappt tio veckor har små fingrar och därmed små naglar) bidrar nog till att tillväxten ter sig större än på mina egna. Mätt i millimeter är det nog samma, men procentuellt växer hennes mer än mina...

Hu, så vetenskapligt det blidde!

Förra lördagen ägnade jag åt kvantitetsbloggning.

Den senaste veckan har jag i stället ägnat åt kvalitetsbloggning. Jag har bara skrivit inlägg som är riktigt bra och intressanta.

Resultat: Jag har inte skrivit alls!

Idag ska jag försöka få till något halvbra inlägg i alla fall.

Jag är rätt nöjd med min dag av kvantitetsbloggning. Tretton inlägg på en dag är inte så illa.

Jag hoppas också att jag på detta sätt har tillfredsställt min broder Pzikotropens eviga törst efter nya inlägg från söstra hans.

Dags att publicera, så att det kommer med på dagens lista...

Min pappa har alltid varit stor och stark och ganska macho, hur skumt det än känns att skriva det. Han är en karlakarl, som jobbar i skogen, jobbar mycket och inte har tid med en massa bjäfs.

När min systerdotter föddes blev han mjukismorfar, och nu har han en liten tjej till att vara mjukismorfar åt.

Idag fick jag beviset för att han har blivit en totalmjukis. Han tog mig med på kattungesafari.

Det är min stora, starka mjukis till pappa, det!

PS: Ni som läst om Pzikotropens kattungar på pzikotropos.blogg.se, det är samma kattungar. Vi hittade bara två av fem, och ingen av dem var P:s favorit, den grå. Men de var söta!

Min dotter och jag har gjort samhället en tjänst idag.

Vi har bringat glädje till två av samhällets äldre medborgare.

Tillsammans med min mor och far besökte vi mina farföräldrar, och det är skönt att se deras ansikten lysas upp när de ser på min dotter. Hon är inte deras första barnbarnsbarn, men hon är det senaste, och det ÄR roligt med små barn.

Min farfar är en ganska pessimistisk man, som just nu gärna tycker synd om sig själv, och dessutom gärna berättar för andra hur illa det är, så att de ska få dåligt samvete. Idag satt han och försökte få ögonkontakt med lilltjejen, med hjälp av de klassiska höga, mjuka tonerna som vuxna män bara kan frambringa när de pratar med bäbisar.

Farmor lyste av glädje bara av att se sitt barnbarnsbarn skratta högt åt hennes son (barnets morfar), och när hon själv fick ett leende riktat mot sig var lyckan gjord. Dessutom fick hon hålla henne, och det är alltid en höjdare, även om flickebarnet skrek i högan sky en stor del av tiden...

Det är skönt att ha henne där, för hon kan lätta upp den mest nedtyngande diskussion med en hickning eller nysning. Man får liksom en liten mental paus innan man åter koncentrerar sig på sjukdomar, olyckor eller krämpor.

Den sista juni skulle vår hyresvärd visa vår uppsagda lägenhet för tre intressenter. Vi ställde upp på en tidig visning eftersom det var sista dagen för blivande hyresgäster att säga upp sina egna lägenheter. Vi konstaterade att det inte var någon höjdare att försöka låta dottern sova i det eventuella kaos som kan uppstå när minst tre personer (troligtvis något fler, då man gärna tar med sig ett smakråd eller moraliskt stöd när man tittar på en lägenhet, även om man ska bo där själv) ska ta sig runt i lägenheten i jakt på styrkor och brister. Alltså tog jag med mig henne ut på promenad efter morgonmålet, då hon har större chans att sova i vagnen än i kaos.

Av tre anmälda intressenter dök noll upp. Min sambo, även känd som säkerhetsfreaket, kompade för att någon av oss skulle kunna vara med vid visningen, och ingen dök upp. Vi hade i och för sig inget att vinna på visningen ändå, men det kändes väldigt meningslöst att offra en timmes komp på ingenting. Den tiden kunde dottern ha dragit nytta av vid något annat tillfälle.

Lilltjejen hade också mått betydligt bättre av att få sova ostörd i sin egen säng istället för att sova störd i vagnen. Dagen präglades inte av samma lugn som vanligt.

Jag däremot fick lite morgonmotion, vilket inte kan skada. Tyvärr kände jag av min pollenallergi, men på det stora hela blev det nog mer plus än minus för min del. Vi ställer dock inte upp på tidiga morgonvisningar igen.

I egenskap av kvantitetsbloggare har jag drabbats av sidans tillkortakommanden. Stundtals vägrar den publicera mina inlägg, så att de kommer ut bland senast publicerade, men om någon stackare vill läsa vad jag skrivit, kommer det upp en sida som säger att det inte funkar. Jag vill be alla eventuella besvikna läsare om ursäkt, och passa på att skylla ifrån mig. Det är inte mitt fel!

Det är otroligt frustrerande att på ena sidan i bloggverktyget läsa ett felmeddelande som säger att bloggen inte är publicerad, och när man trycker på länken eller knappen eller vad det nu är som ska hjälpa mig att "publicera nu", så kommer man till en annan sida som säger att bloggen är publicerad. Nu senast blev det tre inlägg på en gång, något som säger en del om mina färdigheter som kvantitetsbloggare...

Inspirerad av mitt eget inlägg om kvantitetsbloggning har jag valt att skriva ett helt inlägg om min tvättnojja.

I ovan nämnda inlägg skrev jag om att jag inte lyckas tvätta på dagtid, trots att jag är hemma med min dotter på heltid. Under slutet av graviditeten var dettta min stora ångest. Att jag av någon anledning inte skulle räcka till var aldrig något jag tänkte på, och eventuella komplikationer fanns inte i min värld. Klart att allt skulle gå bra, men hur ska jag bära mig åt för att tvätta?

Jag blev väldigt stor under min graviditet, och jag kunde inte inse att magen faktiskt skulle försvinna. Mitt först problem var alltså hur jag skulle kunna få med mig både tvätt och barn (för då visste jag ju inte att det var en flicka) ner till tvättstugan, när magen var så stor. Jag kunde ju inte ha barnet i bärsele på magen, och hur skulle jag orka bära både och?

När jag väl konstaterat att jag skulle bli av med magen kvarstod ändå det faktum att hon måste befinna sig någonstans medan jag plockade med tvätten. Bärselen skulle nu bli otymplig eftersom jag måste böja mig ner ett flertal gånger för att kunna hänga tvätten. Babyskyddet skulle vara småsvårt att få med sig samtidigt som jag släpade på tvätten, men hon skulle ju i alla fall ha någonstans att sitta.

Jag rannsakade också mitt samvete för att få reda på om det var OK att lämna henne i lägenheten om hon sov, och ha en elektronisk barnvakt med ner, så att jag kunde rusa till undsättning om något hände. Det var det inte, men alternativet var väldigt lockande, då det var bekvämt.

Så långt hade jag ännu inte insett att jag inte kunde bestämma när hon sover eller inte, och att huruvida hon sov eller inte skulle komma att påverka mina möjligheter. Jag letade bara efter den ultimata lösningen, och om jag hade kommit fram till att bärselen var det rätta, så skulle jag varje gång använda mig av den. Sedan jag lärt känna min dotter har jag konstaterat att jag inte bara kan slita upp henne ur sängen, sätta henne i bärselen och förvänta mig att hon sitter där och ser nöjd och glad ut medan jag fixar med tvätten. Och jag kan definitivt inte förvänta mig att hon sedan somnar om när jag lägger henne i sängen igen.

Detta tillförde ytterligare en komplikation i mitt tvättliv.

Vi flyttade till den här lägenheten för ganska exakt ett år sedan (igår), för att spara pengar för ett kommande husbygge. Innan dess bodde vi ganska ståndsmässigt i en stor, rymlig trea, med egen tvättmaskin, men det var ju inget vi behövde egentligen. Huset var viktigare.

Strax efter flytten konstaterade vi att jag var gravid, och plötsligt hade vi behövt det extra rummet och inte minst tvättmaskinen. Jag har mer än en gång slagits av saknad, men här får vi knappt plats med skötbordet, så någon tvättmaskin i badrummet är uteslutet. Köket är så litet att jag måste använda stege för att komma åt så vardagliga saker som pasta eller mjöl, så att ta bort ett skåp för att installera en tvättmaskin där kommer inte på tal.

Än så länge sköter vi tvätten på kvällar och helger, och när vi väl har vårt älskade hus (förhoppningsvis i september!!!) har vi åter en egen tvättmaskin, och då kan jag tvätta när jag känner för det.

Min tvåmånaders dotter är ett geni!

Hon (egentligen jag, men paketet var adresserat till henne) har fått en bok om lekar på posten, och vi har sedan dess börjat leka lite mer medvetet än tidigare.

En lek som vi lekt tidigare, men utvecklat lite nu, är att jag håller upp en skallra och hon får slå eller sparka på den, så att den låter. Jag är nu övertygad om att hon förstår vad jag säger, och följer min uppmaning, för hon sparkar inte innan jag plockar fram skallran, men när jag håller den ser hon alltid till att den låter. Hon kan också sparka till den lite löst, så att den knappt rör sig, och när jag säger "Ta i lite då, så att den låter ordentligt!", kickar hon till rejält, och skallran låter ordentligt, precis som jag bad om.

Min sambo opponerar sig, och påstår att hon bara sparkar som vanligt, och att jag bara håller skallran på rätt ställe, men om jag håller upp den högre, så sparkar hon där uppe, vilket hon inte brukar göra annars. Jag har rätt, han har fel!

Visst, jag vet att jag måste vara snabb med att säga något, för hon vill sparka på skallran så fort jag plockar fram den, och hon kanske skulle ta i på samma sätt oavsett vilka ord jag använder, bara tonfallet är det där uppmuntrande, som gör henne så uppspelt. Men spelar det verkligen någon roll? Att hon vet vad hon ska göra med skallran är väl ett bevis på genialitet bara det!

Sa den stolta modern.

Igår var vi ute för att inspektera tomten efter veckans arbeten. Det har hänt en del, men grunden är ännu inte på plats. Däremot kan man nu ana hur det kommer att bli. Husets placering skyms i och för sig av stora högar av massor (jord och sten på fackspråk...), men när man tar sig förbi dem ser man en stor plan yta, med husets hörn utmärkta av pinnar, och nivån på huset markerad med andra pinnar och brädor.

När vi stod där och förundrades över detta fantastiska (och tog några nya foton till min samling av digitala bilder av husets tillkomst), kom vi i samspråk med grannarna. Dessa bjöd på sina egenodlade jordgubbar, och även om man ska vara lite försiktig med jordgubbar när man ammar, så smakade jag ett par stycken, och GUD vad gott! Jag är inte direkt religiös, men finns det nu en gud, så bor han otvivelaktigt i jordgubbslandet! Det finns ytterligare en indikation på att han (eller hon) finns. Dottern har nämligen inte fått några nya utslag efter inmundigandet av dessa himmelska bär, så jag kan nog med gott samvete sätta i mig ett par till när jag kommer dit nästa gång.

På midsommar hade sambon köpt (enligt utsago) svenska jordgubbar, som vi med glädje såg fram emot att äta under firandet, men besvikelsen var stor när de inte framkallade något lyckorus vid intagandet.

Svenska jordgubbar på midsommarafton är skyldiga världen mer än bara röda bär med en antydan till jordgubbssmak. De är skyldiga oss lycka och välmående, klang och jubel, kärlek och en gnutta världsfred. Vi fick inget av detta. Då.

Grannens egenodlade en sen eftermiddag i juli, däremot...

Jag har nyligen fått barn, och i och med det förstod jag att "min bästa jobbarkompis" (alltså min bästa kompis på jobbet) inte längre skulle komma för att hälsa på mig.

Hon älskar bäbisar, och det är helt omöjligt att hon skulle komma för att träffa mig i första hand. Hon kommer för att umgås med min dotter, och jag passar på att prata med henne emellanåt. Har jag tur så lyssnar hon, men det finns inga garantier. Lilltjejen kanske gjorde något sött eller bara låg i vägen, så att hon blev tvungen att titta på henne, och då kan man ju inte lyssna. Jag har helt och hållet accepterat detta fenomen, och jag var beredd på det från det ögonblick jag fick syn på de blå strecken på graviditetstestet.

Nu är det bara så att vi båda har blivit brädade. Hon kommer inte för min skull, men heller inte för dotterns skull. Men hon kommer, och det ganska ofta. Jämförelsevis i alla fall. Hon har bara fått en ny anledning. Det är en anledning som hamnar före både mig och min dotter i rangordningen.

Kaffe.

Jag gjorde misstaget att bjuda henne på min variant av kaffe latte, och det blev så populärt att hon nu kommer för att dricka kaffe, och när hon ändå är här passar hon på att gulla med min dotter och även byta några ord med mig.

Vi klagar inte, men måste konstatera att ranglistan nu lyder som följer:

1. Kaffe

2. Bäbis

3. Mamma

Receptet, för er som vill prova: Kaffe, sötningsmedel, värmd mjölk, som vispas för att få skum, och lite kolasås ovanpå. Gottegris som jag är sötar jag faktiskt skummet också, men bara ytterst lite.

Jag har fått reaktioner på mitt bristfälliga bloggande, och har därför bestämt mig för att idka kvantitetsbloggande en stund.

Som alla förstår handlar det då om att blogga mycket, hellre än att vänta tills man har något att komma med. I detta inlägg har jag därför för avsikt att avhandla mitt bloggningsmönster så här långt.

Jag börjar med att klarlägga hur mina veckor ser ut, för att sedan analysera bloggningsmönstret och dra erforderliga paralleller däremellan. (Observera att jag tar mig an problemet på bästa forskarmanér!)

Jag inbillar mig att jag är mammaledig, men just nu är jag faktiskt inte det. Jag har semester, och lever på mina injobbade slantar, men i praktiken är det samma levnadsmönster jag följer oavsett vilken form av ledighet jag har. Alltså: Jag är hemma med vår dotter, medan hennes pappa jobbar fem dagar i veckan. Förmiddagarna består oftast av sömn (för dotterns del, alltså. Ibland för min del med...), medan eftermiddagarna är mer vakentid och därmed mer skrik och gnäll. Och mer mat.

Helgerna är till stor del uppbokade av sådant vi inte kan göra när sambon jobbar. Jag har till exempel inte kommit till den punkten i mitt moderskap när jag lyckas ha tvättid när jag är ensam hemma. (Om dottern är vaken och nöjd kan jag nog, med visst besvär, ta mig ner till tvättstugan med både henne och tvätten, men vad händer om hon sover. Jag vill inte väcka henne för att gå ner till tvättstugan i fem minuter, och jag vill absolut inte lämna henne ensam i lägenheten, ens i fem minuter. Därför tvättar vi när hennes far är tillgänglig.) Gå på stan kan jag väl göra själv, men ibland behövs sambon också, för större inköp, eller när han vill handla till sig själv. Jag hälsar på släkt och vänner när jag är ensam hemma, men de flesta jobbar, och en del vill gärna träffa oss allihop, så det blir en hel del sådant också på helgerna.

Slutligen kan vi lägga till det faktum att vi försöker bygga ett hus, så ibland måste det ordnas och fixas för det. Ibland tar jag hand om det tillsammans med dottern, men om det krävs en mer engagerad insats känns det bättre att sambon fixar det. På kvällstid eller på helgen...

Mitt bloggande har en viss tendens att äga rum på förmiddagarna. Någon gång har jag bloggat senare på kvällen, och även svängt ihop ett helginlägg. (Dagen idag kan dock komma att påverka andelen helginlägg.)

Mitt enda stora haveri i bloggandet inträffade efter en eftermiddagsblogg, som fick lov att avbrytas. När jag återupptog denna gick det åt skogen, och allmänheten har ännu inte fått uppleva mina fantastiska reklamfunderingar. Totalt tror jag att jag har gjort typ tre stycken inlägg på vad jag kallar eftermiddagstid.

Slutsatser: Jag bloggar när min dotter tillåter. När hon sover (företrädesvis på förmiddagarna) eller när hennes far är hemma och vi inte gör något annat. (Enstaka inlägg på kvällar och helger.) Dagens planerade kvantitetsbloggande kommer sig av att sambon praktiserar principen "tjänster och gentjänster", för att försäkra sig om att vi ska få den hjälp vi otvivelaktigt kommer att behöva när huset väl är färdigt, och det är dags att måla, fixa trädgården, flytta in... Jag vet inte allt vi kommer att behöva hjälp med. (Idag är det dotterns "farbror nojja" som får hjälp att gjuta en damm.) Alltså har jag något som till stora delar liknar en vardagsförmiddag, och kan blogga på nästan som vanligt. Fast mer.

Min dotter har bestämt sig för att traditionell amning är trist. Ni vet, när både mor och barn faller in i någon form av lugn och harmoni och bara njuter av att sitta nära varandra och nära varandra. (En liten ordlek som jag kom på alldeles nu... Jag när henne med mat och hon när mig med sin blotta NÄRvaro. Oj, helt oförhappandes blev det en ordlek till! Det här är alltså min mest kreativa tid på dygnet, då vet jag det.)

Tillbaka till ämnet: lugn och ro är trist. Två månader gammal har hon tagit saken i egna händer och hottar upp dessa stunder med det nya fenomenet "actionamning". Det är någon form av rollspel som hon roar sig med efter att ha ätit sig hjälpligt mätt.

Hittills har jag varit med om jakt-amning: Hon far fram och tillbaka med huvudet och liksom jagar bröstvårtan. För att få den autentiska känslan andas hon flämtande, som om hon blir andfådd av att springa efter den.

Rovdjurs-amning: Hon äter som om hon var ett rovdjur som sliter sitt byte i stycken och glufsar i sig. Hon kastar med huvudet (utan att släppa taget) och frustar.

Kvalfylld amning: Likt en gammal teaterskådespelare från Shakespeares tid glider hon undan med huvudet som om hon samtidigt säger "Ack och ve!", eller något sådant. Hon ser lite lidande ut, och man märker att hon lider alla helvetets kval medan hon äter.

Morgonens bidrag var skräck-amning: Hon spärrade upp ögonen, så att man såg hela runda irisen, gärna med lite ögonvita runt om också, och kastade sig bakåt som om hon blev rädd för något. Stundtals lade hon till lite "kravlande", som om hon sprang baklänges längs en vägg, för att undkomma monstret som jagar henne.

Det hela är mycket underhållande, om man har tid med det, och inte bryr sig om att det gör lite ont ibland. Jag skulle vilja videofilma henne när hon gör detta, men frågan är om jag vill ha mina bröstvårtor dokumenterade på det viset. De räcker väl att vi knappt har några bilder på mig och min dotter tillsammans utan att mina bröst är blottade. Eventuellt kan jag resonera som så att jag numera inte har bröst i vanlig bemärkelse, utan bara två välfyllda matlådor. Matlådor kan man väl fotografera och filma utan att skämmas, va?