applicera ofin il

Jag äter inte godis.
Sedan sista januari har jag inte ätit en bit godis.
När vi var på läger hade vi en kiosk där barnen fick köpa godis till låga priser.
Även personalen försåg sig.
Utom jag.
Trots att jag fann en av mina favoriter i utbudet.
Jag kämpade med mig själv, och det var nog mest tillfälligheter som gjorde att jag vann.

När lägret tog slut var inte godiset slut, så det delades upp mellan oss.
Jag fann mig själv med en veritabel säck (!) fylld av godis.
Bland annat mitt favoritgodis.

På midsommaraftons kväll beslöt jag mig för att äta en av varje smak av min favorit.
Det fanns två smaker.
Jag åt två bitar.
Jag är nöjd!

På lägret vi anordnade för barnen på fritids, hade vi en femkamp, som avslutades med en så fantastisk stafett att jag måste dela med mig till världen av upplägget.

Varje lag bestod av fem personer, och varje person hade en egen uppgift i stafetten.

Person nummer ett plockade upp klädnypor, en och en, på ett klädstreck.
Person nummer två stod på andra sidan klädstrecket och plockade ner klädnyporna, en och en, för att sedan lämna dem i en kåsa vid Person nummer tre, som använde varje klädnypa för att forsla en ärta till Person nummer fyra, och där lämna klädnypan i en kåsa, och ärtan i en annan. Person nummer fyra använde sedan ett sugrör för att föra varje ärta vidare till Person nummer fem, som med hjälp av ärtorna och ett blåsrör sköt ner fem läskburkar. För att hålla kedjan igång, så att Person nummer fem fick tillräckligt med ärtor för att skjuta ner alla burkar fick Person nummer ett när så behövdes springa till Person nummer fyra och byta sin tomma kåsa mot en som var fylld av använda klädnypor.

För att röra till det ytterligare fick man, om man tillfälligt var sysslolös, hoppa in och hjälpa till på en tidskrävande station.

Vi trodde nog själva, när vi skapat denna fantastiska stafett (ja, det var helt vår egen skapelse) att det skulle bli svårt och rörigt, och att de skulle ge upp efter ett tag, även om vi hoppades på det bästa, men våra 20 tioåringar var ett under av effektivitet och ambition. De kämpade på och peppade varandra, och det var till och med så fantastiskt att när bara ett av lagen återstod, erbjöd sig en från ett annat lag att hjälpa till i deras lag. Inte för att få ett slut på det, utan för att hjälpa till.

Jag kan varmt rekommendera denna stafett, men se till att alla vet vad de ska göra!

Jag kände den söta smaken av självgodhet idag.

Jag lyckades på egen hand tillreda en ypperlig skinkstek. Inte nog med att jag planerade in det på matlistan, jag plockade även fram köttet ur fryssen, gned in den med kryddor, placerade termometern djupt i dess inre, satte in den i ugnen och inte minst var det jag själv som trancherade den och uppdagade dess perfekt genomstekta innanmäte.

Och den var så god! (Inte bara den söta smaken som jag nämnde i början av inlägget, utan även min skapelse)

Det var lite samma känsla som när jag förra sommaren kokade min egen saft. På bär som  jag plockat själv.

Jag älskar att skapa!

Jag är inte bara på väg ner i rosträsket, även pelargonträsket hotar att sluka mig.

Eftersom min trädgård har ett ganska oskyddat läge för tillfället, valde jag nästan uteslutande att köpa pelargoner till mina sommarblomskrukor. De tål såväl sol som torka och vind, och passar därför ypperligt i vårt skugglösa blåshål, där vi glömmer att vattna.

Jag hittade några underbara hängpelargoner, vars bladverk imponerade på mig. Det var liksom både färgen och formen, och växtsättet. Blommorna var också fina, men det var inte avgörande.

Dessutom blev det fyra "vanliga" pelargoner, i några olika färgställningar. Speciellt två av den var betagande vackra i färgen.

Nu tycker jag att det dyker upp fler och fler fina pelargoner, både i tidningar och i växtbutikerna. Jag känner och tittar och suktar.

Jag fick två fröplantor idag, att ackompanjera mina två överlevare från förra året i köksfönstret. Det var en fröjd att kasta ut de gröna väggarna av våreld, och istället få lite ljus mellan skira pelargoner. Som grädde på moset upptäckte jag att det är knoppar i en av mina överlevare.

Planen just nu är att skaffa någon att sätta i en liten kruka att ha på trädgårdgbordet. En fin liten sak att fröjdas över... Eller två, eftersom jag har två bord.

Och en ampel till farstukvisten. Med en härlig hängpelargon. Eller en på var sida...

Jag var till handelsträdgården idag, för att byta min döda ros mot ett levande exemplar.
Den rosen var från början ett oplanerat inköp, men nu tror jag att det kommer att bli hur bra som helst. Nevada.

Den enda rosen jag planerade i min trädgård var en klängros på min framtida pergola, och den har jag nu valt ut, så nu suktar jag. Mme Alfred Carrière... Mums!

Nu börjar det dock luta åt en ros i min planerade rabatt intill pergolan också. De ska liksom stå mitt i och vävas ihop med det andra sådär romantiskt som bara rosor kan. Eventuellt blir det en Queen of the musks, jag vet inte...

Efter en runda i min svägerskas med den himmelska trädgården himmelska trädgård (Jo, det ska visst syftas på det viset, även om det ser tokigt ut!) har jag nu en idé om en ros som klänger ner över kanten på muren vid pergolan eller pergolaplanteringen, eller båda, eller hela muren... Frågan är bara vilken... Max Graf ska visst passa för ändamålet, men färgen känns fel. Det får jag fundera på.

Nu har jag även fått en frösådd ros i min murrundel. Det kan vara en äppelros, men det vet jag inte än. Den är knappt en decimeter hög.

Jag och min dotter firade midsommar utan hennes far, som dagen till ära drabbats av en förkylning. 

Innan vi skulle åka ville vi att hon skulle sova, så att hennes middagslur inte skulle komma mitt i firandet. Problemet skulle bara vara att få henne att somna så tidigt. Men efter mellis på förmiddagen sa hon själv "Jag är trött. Sova." Och sedan sov hon i en timme. Precis enligt våra önskemål!

Vi åkte först hem till mina föräldrar (som inte var hemma) och firade tillsammans med min bror och hans nya flickvän. Vi hade inte träffat henne tidigare, så jag förväntade mig att min dotter skulle förvandlas till en blyg liten tjej som skulle hänga mig i kjolarna hela tiden.
Döm om min förvåning när lilltjejen strax (i och för sig på min uppmaning, men ändå) tar med henne på blomjakt på tu man hand. Jag var tillräckligt imponerad av att hon fick sätta blommor i håret på henne.
De blev kanske inte bästisar, men nog blev de kompisar!
Även morbror stod extra högt i kurs, utan att mamma fick agera förkläde, vilket annars är standard.

Efter dansen kring midsommarstången åkte vi vidare till min svägerska med den himmelska trädgården, där vi grillade tillsammans med deras kompisgäng, vilka vi inte träffar överdrivet ofta. Vid det laget började det även närma sig läggdags, men jag har väl aldrig sett min dotter så frimodig. Hon, som brukar komma med ett uppfordrande "Handen mamma!", sprang omkring på egen hand, och gick till och med in i växthuset utan vuxen assistans. Väl därinne lekte hon tittut genom fönsterrutan - inte med mig, utan med de andra!
Hon lade även beslag på sin annars lite läskige farbror, som man kan busa med på håll, om mamma eller pappa finns med. På midsommarafton fick han sitta hos henne i soffan samtidigt som mamma gick ut och pratade med de andra.
Vid ett tillfälle ropade hon på mamma, och jag svarade direkt, men hon blev inte nöjd. Hon ropade igen och jag svarade. Då sa hon "Den mamma!" och pekade på de andra barnens mamma. Det var hon som skulle komma och leka med henne. Där fick jag!

Vi kom inte hem förrän närmare tio, och då hade hon faktiskt varit pigg och glad så sent som en halvtimme tidigare. Först då började hon tröttna, men då gjorde hon det också med besked. Hon somnade nästan direkt när vi lade henne i sängen.

Jag har haft ett lite längre uppehåll när det gäller datorn och bloggen. Anledningarna till detta är flertaliga.

Jag har varit på läger med jobbet, i dagarna tre.

När jag kom hem från lägret var det midsommarfest på dagis, och sedan besök hos min käre bror. På kvällen somnade jag i soffan.

Dagen efter var det besök hos "mommo o mossa", eftersom de skulle resa bort över midsommar. Sedan jobbade jag eftermiddag och gick sedan stavgång till tio. Sedan somnade jag i soffan.

Så var det midsommarafton, med kransbindning, grillning, dans kring stången och ytterligare grillning. Vi var inte hemma förrän tio. Då somnade jag i sängen.

Sedan har jag berövats tillgången till datorn av min sambo, som utfört en total ominstallation av allt, vilket dels strulat och dels tagit tid. Nu kunde jag äntligen sätta mig här i lugn och ro, utan att behöva skuffas undan inom en femtonminutersperiod...

Skönt att vara tillbaka!

Min farfar dog idag. Jag är verkligen jätteledsen, och jag kommer att sakna honom, men han har levt ett långt och rikt liv, som jag vet att han faktiskt var ganska trött på nu, efter 90 år.

Så länge jag kan minnas har han alltid klagat på något, och länge log vi lite överseende åt det, men det är klart att åldern tar ut sin rätt.

Jag är glad att farmor och min faster var hos honom när han somnade in, och jag är glad att farmor äntligen kan få lite andrum och sluta oroa sig för honom.

Jag är också glad att han fick dö av ålder, och inte av sjukdom, som hans båda söner.

Däremot är jag ledsen att det ska behöva bli ytterligare en begravning så snart, den tredje på mindre än två år. Jag är också ledsen att det återigen är en manlig släkting på min fars sida. Det börjar kännas som en förbannelse... (De har dock bara blivit äldre och äldre, så nu borde det vara slut!)

Mamma ringde mig på mobilen och berättade, när jag just kommit ut från växtbutiken med årets stora inköp av sommarblommor. De blommorna fick en ny innebörd. De tjänade även som lite terapi, eftersom jag fick köra ner fingrarna i jorden medan jag lät tankarna flyga.

Jag älskar dig, farfar!

Min dotter är lite hostig för tillfället, så vi brukar låta henne ha sin spill-ej-mugg med vatten med sig i sängen, så att hon kan dricka om hon vaknar och hostar. På så vis får både hon och vi lite mer ostörd nattsömn.

I natt vaknade hon och skrek, efter en stund gick jag in och fann henne halvvaken, skrikande nej, nej, nej, samtidigt som hon sparkade med benen. Mardröm, antagligen, tänkte jag. Vattenmuggen var nästan tom, så jag fyllde på den. När jag kom tillbaka stod hon upp i sängen och mässade "mamma bära, mamma bära", tills hon fick syn på vattnet. Då tog hon det och lade sig ner och gosade in sig med kudden och började dricka. Inte ett ljud till efter det. Hon sov som en stock.

Nu är det dessutom viktigare med vattnet än med gosisarna. Hon kan krama sin vattenmugg och få det att se lika mysigt ut som när hon har Jeppe eller Kanin. Hon är rolig!

Min dotter och jag avnjöt årets första gemensamma cykeltur idag. Som vanligt var målet hennes faster, alias min svägerska med den himmelska trädgården.

Hon var väldigt tyst hela vägen dit, och när jag klev av cykeln hade hon en sammanbiten min, men den kan också ha förorsakats av det faktum att hennes far var en av de första hon såg när vi kom dit (han åkte strax före oss eftersom han skulle med sin svåger på fisketur).

Hon är inne i någon form av trotsålder, och det mesta skulle vara tvärtom idag. Kom hit i stället, ta den istället, jag vill inte, jag vill hellre... Allt vi gjorde fick ske korta stunder i taget, och helst ville hon bestämma allt.

Det hon gillade bäst var att klättra i deras trapp. Upp och ner, fram och tillbaka... Till slut stod hon på näsan, mitt i trappen gjord av sten... Lite skrap i pannan och på näsan, illvrål och kramen. Sedan ville hon lite otippat till faster, så jag fick en chans att kolla skadorna. Hon var lite dämpad efter den händelsen, och vi upptäckte att klockan var mycket och åkte hem. Väl hemma var hon riktigt glad, om än trött, så det var ingen större fara med henne.

Nu sover hon sött, och i morgon kommer hon nog att vakna med en blå näsa.

Min fina ros, Nevada, som hade sju knoppar bara häromdagen, mår inte alls bra längre. Den hänger och vissnar och torkar in.

Tack och lov köpte jag den på ett bra ställe, så jag får reklamera om den inte tar sig. Nu är det bara att vänta...

Idag blev det av. Vi som har skjutit på det och hittat på ursäkter ("Vi har ju inte kollat där", "de kanske får hem något nästa vecka", "den här stolen var lite klen" eller "det här bordet var lite högt"), nu sa vi till varandra att det blir inte bättre än så här, och så slog vi till.

I morgon ska sambon hämta hem schabraket (bordet är visst 2 och 60 långt) och så ska vi äta ute i regn och rusk efter det!

Det känns som att det inte är någon idé att göra upp planer just nu.
Det är alltid någon som är sjuk, eller så är det dåligt väder, eller något annat som är viktigare när de kommer till kritan.

Vi kommer aldrig iväg till djurparken, vi kollar aldrig på utemöbler och vi köper aldrig plintarna till carport och altan.
Vi grillar aldrig och vi träffar knappt folk.

Allt är uselt!

Min sambo och jag hade ett djupt samtal i förra veckan, om att fokusera på oss och se till att vi klarar den här svackan i vårt förhållande. Det kändes bra, och jag känner mig stolt att jag tog upp det med honom.

Idag känner jag mig uppgiven. Jag tror inte att han lyssnade mer än vanligt, och jag tror inte att han förstår hur viktigt det var för mig. Det känns som att jag fortfarande är skit för honom, och jag kan inte låta bli att ge honom några tjuvnyp för att ge igen. Det är inte såhär vi övervinner problemen. Det är inte såhär det ska vara!

Mina dagliljor har börjat blomma idag. Det är massor av knoppar i de gula, så jag hoppas på en lång blomning. De oranga har också fått knoppar, men de kommer nog lite senare. Den tredje färgen, med brunt i, kommer nog inte i år, det är ju bara en liten fröplanta.

Magnolian är nu planterad, det var lördagens trädgårdsframgång. Den sitter så fint i hörnet där huset och pergolan kommer att mötas en dag. Jag brukar titta på den ibalnd, och bara njuta av att den är så vacker. Och den blommar inte ens!

Jag sökte assistans hos min svägerska med den himmelska trädgården, och jag fick inte bara hjälp med magnolian, jag fick även en rosa aklejplanta, hon beskar min halvt intorkade rosbuske och hittade dessutom sju knoppar i den delen som fortfarande lever.

Jag älskar verkligen min trädgård!

Undrar hur många gånger man får använda en rubrik, innan blogg.se stänger ner den...

Lilltjejen är sjuk igen. Kan vara ögoninflammation, men de symptomen har lagt sig lite nu. Nu är det mest hosta och hängighet. Ingen feber.

Sambon var hemma med henne idag, men eftersom han själv var dålig i magen och hon på sitt allra trotsigaste sjukhumör, var han inte sitt soligaste jag när jag kom hem framåt åtta på kvällen. Hon var fortfarande vaken, och han bad mig ta läggningen. "Jag har inte varit en så bra pappa idag, och jag ska ha henne hela dagen i morgon också"

Japp, så är det ibland!

Ägnade kvällen åt att spela naturspel (teater light, för nybörjare) med ettan som jag jobbar i. För att de skulle känna att de klarade av det, valde vi att ha en berättare, medan de hade enstaka repliker, alternativt illustrerande skyltar att visa. "Huvudrollen" (berättare) föll på min lott, och jag läste nästan hela texten samtidigt som jag kände hur ansiktsfärgen steg, dels på grund av förväntningarna, men mycket på grund av den olidliga värmen i litet, dåligt ventilerat rum med sjuttio personer tätt tillsammans en varm kväll i juni.

Efteråt, när vi fikat tillsammans i gröngräset, fick jag veta att det hela är filmat och att vi ska få se filmen på måndag. Underbart! Då slipper jag gå på känsla, jag får veta exakt hur röd jag var i ansiktet!

Jag konstaterade igår att jag har samma symptom nu som jag hade när det var som värst på jobbet. Då var det en utmattningsdepression, så vad annat kan det vara? Skillnaden är bara att det inte är kopplat till jobbet den här gången... Det börjar när jag kommer hem.

Jag måste göra något åt det!