applicera ofin il

Nu har jag varit hemma med dottern i tre dagar, och hon har inte feber längre, men hon mår helt klart inte bra i alla fall. Hon är trött och hängig, och går självmant och lägger sig på soffan ibland... Inte riktigt "typiskt henne"! Hon får vara hemma i morgon också, men då tar hennes pappa (alternativt farmor) över.

Man har svårt att tro det när man är mitt uppe i jobbet, men ibland längtar man verkligen dit! Det hjälper ju att det är min korta fredag, och att jag då får gå hem vid lunch, men jag skulle faktiskt gärna jobba till fem, om jag bara fick komma ut ur huset och träffa lite folk!

Jag brukar inte lägga mig i min sambos sätt att handskas med vår dotter. Vi är ju olika, och eftersom vi båda älskar henne och vill hennes bästa, litar jag oftast på att hans sätt också är rätt.

Igår kunde jag dock inte hålla tyst, när han vräker ur sig att han skulle "lika gärna åka hemifrån och inte komma tillbaka förrän hon hade gått och lagt sig", bara för att hon kastade en bit mat på honom vid matbordet. Han gick naturligtvis i försvar och hävdade att jag också säger en massa saker som han aldrig skulle säga, och det må vara hänt, men jag hoppas verkligen att han säger ifrån om jag skuldbelägger ett barn på det viset! 

Jag vill inte att min dotter ska känna att hon är en börda för sina föräldrar, även om det kanske känns så när man har en dålig dag. I det läget kan han säga det till mig, inte till henne!

Jag hoppas att jag gjorde rätt, även om jag sa emot honom inför henne...

Jodå, jag fick stor problem med mina steg igår... Jag kom bara knappt över 6000, och målet var ju 8000. Och för att ens komma så högt gick jag ut vid halv tio på kvällen och gick fram och tillbaka på vår lilla gatstump (2-300 meter) några gånger.
Jag kände mig lite larvig, och jag hoppas att ingen såg mig! Men till mitt försvar kan jag berätta att man blir redigt rastlös av att vara hemma, inne med en tjurig tjej en hel dag, och bara röra sig ungefär hälften mot en vanlig dag på jobbet!!!
Jag hade tänkt mig en promenad på kvällen, men med min sambos dåliga humör, tjejens nattning, något telefonsamtal och ett TV-program som jag alltid brukar missa... Det blev inte av förrän sent, och då vill jag inte ge mig ut i mörkret, utan håller mig till den upplysta sträckan här utanför...

Vecka 4 blev (som väntat) bättre än vecka 3, när det gäller antal steg. Drygt 56000 steg, och en ökning med mer än 20000 steg! Och då ser jag mig ännu som något handikappad. Jag går inte lunchpromenad varje dag, och inte heller lika långt som tidigare.
Målet för vecka 6 är 64000 steg (10000+8000+10000+8000+10000+8000+10000), och sedan hoppas jag kunna gå minst 10000 steg per dag vecka 7.

Idag får jag dock kämpa lite för att få ihop mina 8000 steg, eftersom jag fick lov att stanna hemma med en febrig dotter... Dessutom blåser det rejält här idag, och jag kan inte räkna med att hon gärna sitter i vagnen för en långpromenad i blåsten!

Idag bokade jag in en träff med min bästa jobbarkompis! Sedan jag började jobba på fritids har vi träffats för sällan, eftersom jag numera i praktiken har hand om barnen när hon blir av med dem (även om det inte handlar om samma barn). När jag efter nyår började jobba i förskoleklass känns det som att vi aldrig träffas längre. Förut kunde jag komma ifrån på raster, och en gång i veckan åt vi tillsammans, men nu kan vi kanske ses om jag kommer tidigt de dagar jag börjar "sent", och går ner till personalrummet på stora skolan istället för att sitta i vår lilla "paviljong" tills jag börjar. Det är inte alltid hon är där när jag kommer heller, så det är lite körigt...

Nu bokade vi in en träff, som sagt. På fredag nästa vecka. Jag slutar tidigt och hon slutar ganska tidigt också. Jag hämtar dottern på dagis och sedan kommer hon till mig. Det känns minst sagt SKITKUL! Ymnion!

Min faster fyller 60 år i mars, och eftersom jag hade en så utomordentligt eminent 30-årsfest (i alla fall ganska snygg...) har hon bett mig hålla i den. (Egentligen har hon bett att få hålla festen i mitt hus, och jag har sedan erbjudit mig att ordna inbjudan, dukning och dekoration.)
Hur som helst har jag nu begravt mig i planer. Jag gjorde fem-sex olika förslag till teman för festen, och presenterade dem för henne, och hon föll för min personliga favorit (kan det möjligtvis hänga ihop med mitt sätt att presentera dem på...?), så nu har jag skannat webben för att hitta papper, dukar och ljus i rätt mönster och färg. Häromkvällen satt jag och kollade hela listorna över nya varor, designark och övriga papper, i jakt på det rätta.

Det är skitkul!

Förra veckan startade vår stegräknartävling på jobbet. Arbetslagen tävlar mot varandra, genom att vi räknar ut ett snitt per person varje vecka. Vi gick självklart ut stenhårt, och första dagen lyckades jag, hör och häpna, få ihop 19329 steg utan att egentligen anstränga mig.
Jag gick som vanligt på jobbet, utom att vi hade julgransplundring, med ringdans och slängrompa genom hela huset. Jag tog en promenad på lunchrasten, och ställde bilen lite längre från affären än jag hade gjort i vanliga fall. På kvällen tog jag stavarna och gick en kort (40 minuter) runda i området. När jag kom hem och satte mig i soffan, fick jag en ohygglig smärta i vänster fotled. Jag behövde inte ens belasta foten för att smärtan skulle skjuta genom mig. Inget att tala om medan jag gick, men när jag satte mig ner började det... Minst sagt konstigt!

Linkande och stönande tog jag mig igenom duschproceduren, och gick och lade mig i hopp om att det skulle gå över till morgonen.

Tji fick jag! På morgonen kunde jag fortfarande inte stödja på foten. Sambon fick agera betjänt och hämta såväl elastisk binda i badrummet, som kryckor på vinden. Sedan tog jag mig till dagis med dottern, och till jobbet med mig själv, där jag inte bara skulle ta mig igenom dagen, utan även hade två rastvakter och hela ansvaret för morgonsamlingen (för första gången...) Vid lunch kunde jag konstatera att det inte var hållbart, och bokade tid hos doktorn, samt sjukskrev mig för resten av dagen.

Dottern hämtades från dagis, svägerskan plockade jag upp på väg till doktorn, för att jag skulle kunna ha lilltjejen med mig på stadens gator, samtidigt som jag själv hankade mig fram på kryckor. Läkarmottagningen ligger en trappa upp, men det tog en bra stund att få tag på hissen, baxa in oss alla tre och komma upp.

Väl inne hos farbror doktorn kunde han snabbt konstatera att det var en stukning, och jag kunde långsamt räkna ut att det måste ha hänt på min promenad till mina föräldrar två veckor tidigare, eftersom jag varit lite stel och öm just där sedan dess. Två veckors nötande och knappt tjugotusen steg på en dag blev väl lite för mycket även för en liten stukning. Jag fick en salva mot inflammationen och strikta order om att avlasta foten. Jag fick inte stödja på foten på två veckor, ens om det slutade att göra ont.

Jag stannade hemma från jobbet i två dagar, och vilade intensivt. Foten i högläge och massivt barnarbete, då dottern fick lära sig att göra allt själv... På fredagen hoppade jag iväg på kryckorna, nu utan smärta, och tog mig igenom en lätt dag utan större problem. Nu hade jag från olika håll fått klart för mig att sjukgymnaster och ortopeder rekommenderar att man slänger kryckorna så fort man kan, och planen för helgen var att gå inne utan kryckorna.

Det var inga som helst problem på hela helgen, och på måndagen tog jag bara ena kryckan med mig ut. I går lät jag den enda kryckan ligga kvar i bilen, och tog en kort promenad på lunchrasten, utan problem. Jag låter den väl ligga kvar i bilen ett tag till, men inte tänker jag gå och släpa på kryckorna om det inte behövs! Sedan får doktorn säga vad han vill!

Uppdatering på stegräknarfronten: Måndag: 19329, Tisdag: 4861, Onsdag: 396, Torsdag: 315 (efter en massiv insats i badrummet, då jag upptäckte att stegräknaren inte räknat fler än 113 steg på hela dagen. Eftersom jag med säkerhet visste att jag gått mer än så blev det höftvicknningar till tandborstningen.) Fredag: 3720, Lördag: 3440, Söndag: 3620. Summa summarum 35671 steg, vilket ger ett snitt på drygt 5000 per dag. Den här veckan har jag hittills över 8000 varje dag... Och jag skulle egentligen hoppa på kryckor till på tisdag. Nästa vecka!

Jag kommer att få en hiskelig massa pengar i mitt lönekuvert den här månaden. Anledningen är att min tjänstledighet gick ut vid årsskiftet enligt de papper som är skrivna, så jag får lärarlönen trots att jag fortfarande jobbar som fritidspedagog och får lön för det. Också.

Det tråkiga är att jag blir tvungen att betala tillbaka lärarlönen med ett inbetalningskort som skickas hem till mig... Men vem säger att jag inte kan sätta in pengarna på ett högräntekonto och låta dem sitta där till förfallodatum? Några dagar ger också ränta, och lite ska jag väl ha för att löneansvarig har slarvat!

Om man i drygt två år har nött en pinnstol med baken vid varje session vid datorn, känner man igen den lyx som en nyinförskaffad kontorsstol innebär.

Ställbar höjd, snurrfunktion, till och med "luta-bakåt-funktion", om man vill lägga upp fötterna på databordet medan man lägger en patiens... Stöd för ryggen och stoppad sits inte att förglömma!

Jag säger bara det: Här kan jag sitta länge och ofta!

I morse var jag ute på promenad redan före åtta. Solen hade inte gått upp, och inte speciellt många av grannarna heller. Det var ganska fridfullt att märka hur såväl morgonen som grannskapet vaknade till allteftersom...
Inte ens ett lätt regn kunde få mig ur gängorna, och nu funderar jag på att permanenta morgonpromenaden på helgen... En skön start på dagen, följd av en dusch och resten av dagens planer, med vetskapen om att motionspasset redan är avklarat som en lättnadens dimma över allt vad man företar sig... Härligt!

Idag hade min skola, liksom många andra, stängt för planering. Mitt stora uppdrag för dagen var att planera mina två första veckor som förskoleklasslärare, tillsammans med min nya kollega.

Jag ser fram emot att jobba med detta, men när vi satt och skrev ner våra planer, kände jag flera gånger att tårarna brände bakom ögonlocken. På väg från jobbet till bilen försökte jag mig på en analys, och jag har ett par teorier...
# Min utbrändhet sitter kvar i ryggmärgen, och att jag nu ska omstrukturera arbetet igen, känns jobbigt.
# Det faktum att mitt arbete med tvåan avslutas blev väldigt tydligt, speciellt som jag lämnade ifrån mig deras material, och mina kollegor planerade upp arbetet med dem... Och hur det än är, kommer jag att sakna dem!

Kanske hade det att göra med min huvudvärk, eller så är det någon annan, djupt liggande, psykologisk anledning som spökar. Jag hoppas i alla fall att det inte håller i sig!