applicera ofin il

Jag firar min födelsedag exakt en månad före jul, och av rent egoistiska skäl vill jag inte låta julen dra igång förrän jag har fyllt färdigt. Det är ju jag som ska firas, inte julen, så tomtar och sånt är bannlyst till den 25 november. Då får de gärna smyga sig in (men inte för många, jag vill ju orka glädjas åt dem även under mellandagarna...).

Idag har jag alltså fyllt år... 31 stycken.
Det har varit en bra dag, på det stora hela, men tyvärr med vissa mindre bra inslag. Det är "den tiden i månaden", så jag har nerverna på utsidan, och en lång stund låg jag på sängen och grät för att min sambo uttryckt sig okänsligt om en duk som jag gillar... Det var tack och lov över innan gästerna kom.
Över huvud taget har jag känt mig konstig, och kanske uppfört mig konstigt, men jag hoppas att ingen tagit illa upp.

Nu har jag fått en summa pengar att spendera på växtbutiken (julblommor, kanske? Eller så sparar jag dem till våren och köper alla växter jag inte kan leva utan då...), en större summa pengar att göra vad jag vill för (det är värre, för jag vet inte vad jag vill! Nya jeans? Skor? Hårfärg? Växter till våren? Massage? Ansiktsbehandling?) Jag har också fått glas, ljuslykta, blommor (amaryllis, hyacinter, begonia och snittblommor) och ett halsband.

I morgon börjar julen!

Jag har aldrig i mitt liv satsat egna pengar på spel, utom lotter. I fredags var det min tur att tippa i vårt lilla helgspel på jobbet. "Tippa vad du vill för hundra kronor när det är din tur". Så jag masade mig sent omsider ner till kiosken och sa helt ärligt att jag inte har en aning om någonting, men jag vill tippa för 100 kronor. Det blev 46 kronor lotto, 4 kronor stryktips och 50 kronor V75. Det säger mig ingenting, och jag glömde rätta under helgen, så... Jag gjorde helt enkelt min plikt som delaktig i arbetslaget.

På sätt och vis var förväntningarna skyhöga, eftersom jag var sist i raden, och den ackumulerade vinsten  hittills håller sig på blygsamma 40 kronor (kan vi vara tio som deltar? Ymnion! 4 spänn var!), men eftersom ingen vunnit mer än 34 kronor på en gång, så kan ingen klandra mig vid nollresultat.

När jag idag återvände till verkligheten efter två dagar helg och tre dagar VAB hade jag glömt bort mina små lappar i plånboken, men en kollega trodde att det var vinst, runt tusen kronor skulle det ha blivit. Alltså knallade jag strax ner till kiosken med mina lappar, och mycket riktigt! Ettusentvå kronor på trav.

Det svider lite att det inte var till mig själv, men jag känner mig ändå rätt nöjd. Efter tre dagar som ofrivillig enstöring sätter jag nu rätt stort värde på arbetskamraterna, så det här är de värda!

Vi har garantibesiktning på vårt hus i morgon förmiddag. Huset är två år gammalt, och nu ska det kollas.
I panik städar vi och rensar, dammsuger alla de där filtren som ska dammsugas si och så ofta, röjer så att man kommer åt viktiga luckor, och så vidare.

Ett av problemområdena var vår klädkammare, där alla mina tidigare omnämnda kläder trängdes med påse efter påse med tvivelaktigt innehåll. En röjning var av nöden, och detta var ett tillfälle så gott som något. Alltså dök vi båda in i garderoben med huvudet före. Vinden fick ett rejält tillskott, liksom soptippen, men vissa saker vill man inte slänga, trots att man inte vill ha dem kvar.

Skor. Jag har en mer eller mindre heltäckande skogarderob som jag vill, men inte kan använda.
Mina fötter växte när jag var gravid, och hur nyinförskaffade och välvårdade skorna än var, så fick jag för mitt liv inte på mig dem efter att svullnade lagt sig och allt annat var normalt.
Alltså ringde jag mamma, som jag vet har ungfär lika stora fötter som jag, och frågade om hon var intresserad.

Hon stod snart i farstun, och efter den obligatoriska lekstunden med barnbarnet började hon prova skor.
Två par stövlar/stövletter med klack,
ett par skor med klack,
ett par sandaletter med klack,
ett par joggingskor,
ett par aerobicsskor med luftkudde i hälen,
och slutligen ett par rejäla promenadskor.
Alltihop följde med henne hem.

I utbyte fick jag "en slant" och ett par stövletter som hon fått från min syster, men som var fel storlek.

Det känns väldigt bra att inte se de där skorna varje dag och veta att jag inte kan använda dem. Nu blir de använda i alla fall.

Det finns ju välkända regler om matsituationen, som många, speciellt barn, bryter mot.
* Lek inte med maten.
* Prata inte med mat i mun.

Min dotter slår ihop dem och bryter mot dem "2-in-1", så att säga. Hon pratar nämligen med maten.

Idag lyssnade jag på henne när hon satt och försökte få i sig det sista av maten. Det lät ungefär så här:
"Nej, nej, du får inte äta upp mig! Va, nej, då äter jag upp dig! Aaaaa! Nej! Jag äter upp dig!"
Samtidigt sitter hon med fingrarna djupt nedgrävda i maten, och upplyser mig om att det är fingret som håller på att äta upp henne...

Jag har svårt att slänga saker. Mycket svårt, skulle man kunna säga.
Därför har jag flera lådor fulla med gamla kläder som "kan vara bra att ha..." Det är:
kläder som blivit för små, eftersom jag gått upp i vikt,
kläder som blivit för stora, eftersom jag gått ner i vikt,
kläder som blivit omoderna eller obekväma,
kläder som fått fläckar eller hål, men som jag älskar och därför inte vill slänga,
kläder som jag tror att jag kommer att använda i trädgården,
kläder som jag tror att någon annan kan tänkas vilja ha, men inte har ork att lämna bort...

Idag plockade jag låda efter låda, hylla efter hylla och slängde.
Jag slängde nästan allt som jag inte använt på ett år. Ett fåtal favoriter fick dispens, men alla korta tröjor som visar magen åkte ut med halsringningen före. Vissa kläder har, skam till sägandes, fortfarande prislappen kvar...

Lådan med slängkläderna står fortfarande kvar inne, men det känns redan som en befrielse.
Och samtidigt väldigt jobbigt...

Vår lilla tjej har den senaste veckan börjat strunta i vad vi säger och "göra ändå". Hon har hittills varit väldigt beskedlig, och jag vill alls inte påskina att hon är ohanterlig nu heller, men det är något nytt på gång!

Mormor hämtade henne på dagis i onsdags, och när jag kom för att hämta henne (om inte tidigare) började hon kasta saker. Mat, leksaker, småprylar... Hon slog på mig med en flugsmälla (strax efter att mormor sopat till en geting som hon hittat på golvet, så hon hade väl inspiration) Min markering om att det inte var okej verkade hon inte bry sig om, och istället för flugsmällan började hon plocka med annat. Hon började kasta igen, och jag körde mitt stensäkra knep: "Om du inte slutar kasta saker får vi lov att åka hem"

Stensäkra knep äro icke beständiga.
Smäck sa det, och så kastade hon morfars pannlampa på mig.

Strax efteråt satt vi i bilen, under gråt och tandagnisslan (inte från mig, för så illa träffade inte lampan) och för första gången hade jag tvingat min dotter att lämna mormor och morfar på grund av hennes beteende...

Här hemma hade vi en liten batalj igår. Jag stod och skar kyckling i stekvänliga bitar, och sa till dottern att hon inte fick hjälpa till. Eftersom jag hade händerna fulla av äckligt kycklingslem fick jag lov att lyfta bort henne verbalt istället för med kroppen, och vid sådana tillfällen kan det bli lite irriterade toner med aningens förhöjd volym... typ. Hennes reaktion var att strunta i mig, varpå jag sa att hon måste lyssna på mamma, för så är det bara.

"Jag tycker inte om mamma. Jag tycker om pappa bara!"

I morse skulle pappa lämna henne på dagis, och när de packar ihop sig vägrar hon plötsligt. Då vill hon inte åka med pappa, utan mamma ska lämna henne. Snacka om att vara ombytlig!

Jag har just upptäckt att min bror, som är inne på sin andra vecka i Japan, har läst och kommenterat min blogg medan han varit borta!
Jag som varit lite smådeppad över att han skickade ett mail om att han kommit fram till min sambo och inte till mig! Nu känns allt mycket bättre, kan jag säga.

Om han läser igen, kan jag rapportera om:
vinterlandskap till följd av ihärdigt snöfall,
stressad far till följd av frånvarande son (som tydligen får en hel del gjort när han jobbar, trots alla låga tankar om sin egen arbetsinsats),
utrensning av farmors gamla prylar, vilket ledde til en "ny" digitalbox med gratisutbudet, till följd av massdöd bland digitalboxar i vårt hushåll i morse,
och...
och...
ja, ytterligare en sak om pappa!
Han har kollat mailen varje dag sedan de fick första mailet från Tokyo. Han är inte lite stolt över det.

Idag har jag "övertalat" min sambo om att hålla julfirandet för släkten hemma hos oss i år. Jag vet attmin mor har varit stressad över utsikten att återigen ha det hela hemma hos sig, och eftersom vi har plats och det inte ska bli så många i år, då båda mina syskon firar julafton med sina svärföräldrar, så tycker jag att det är självklart att ställa upp. Min sambo är väldigt noggrann och vill att allt ska bli "rätt", så han hade vissa invändningar, men han är i alla fall med på tåget nu.

Jag nämnde det för min mor, och beställde stöd och rådgivning från hennes håll, och hennes respons var ett STORT leende. Så lättad! Då kändes det bra. Mycket bra.

Nu ska jag bara lyckas planera den här julen lite bättre än de senaste!

Jag är en tråktant!

Grannungarna kom klampande, utklädda till tänderna och hälsade mig med "Bus eller godis!" och framsträckta påsar.

Vi har inget godis hemma! Jag äter inte godis. Vår dotter har ännu inte fått börja med det. Min sambo äter inte hemma (av hänsyn till mig, kan jag tro). Alltid annars är det bra att vi inte har godis hemma, men idag blev det mer eller mindre panik. Vad ger man till tre söta tjejer i läskiga kostymer, om man inte har godis hemma? Det är ingen höjdare med glass, eftersom det var för kallt för att äta den direkt. Vi hade inga russin ens en gång.

Frukt.

De stackars barnen fick välja varsin frukt.

Bus eller godis, och de får frukt.

Jag är minst sagt en tråktant! (Fast en som är snäll mot deras tänder...)

Min bror åker till Japan i morgon. Två veckor borta från vardagen.

Jag är lite avundsjuk, men jag skulle nog inte vilja åka riktigt så långt... Men ledigt vore skönt. Det känns som att jag alltid är trött. Jag börjar fundera på om jag är sjuk, men jag behöver nog bara vila.

Ha det så kul nu, lille bror! Njut av livet och den långa listan med alla barerna!

Jag jobbar på ett fritids.
Ett fritids är en del av en skola.
Skolorna har ledigt den här veckan.
Vi har få barn den här veckan.
Idag är det fredag.
Vi har ännu färre barn på fredagar.

Jag började egentligen jobba klockan nio idag, eftersom jag skulle stänga vår avdelning klockan fem. Efter en titt på barnlistan igår fick jag order om att inte komma förrän tio-halv elva. Eftersom dottern har sin korta dag på dagis och jag inte hann ringa och ändra, planerade jag en kort runda på den lokala växtbutiken mellan en lite sen lämning på dagis och jobbstarten. Knappt hade jag lämnat dagis förrän mobilen ringde och mina jobbarkompisar sa åt mig att inte komma förrän efter lunch, eftersom ännu fler barn blivit lediga. För att inte förvirra dottern (och göra henne besviken, då hon precis börjat leka med kompisarna på dagis) underlät jag att hämta henne, och unnade mig en ledig förmiddag.

Alltså blev det en längre runda i växtbutiken, och dessutom en tur till inredningsdetaljbutiken, där jag hittade rostiga saker till min svägerska med den himmelska trädgården och ett soffbord till oss. Sedan åkte jag hem och hittade till min glädje något ätbart (med viss upp-piffning) i frysen, läste ut min bok om meterdjup snö, förfrysta lemmar och bedrägliga kvinnor, dammsög, städade badrummet, lagade till maten och åt. Hängde till slut tvätten innan jag gick ut och fixade lite med mina klätterhortensior innan jag satte mig i bilen och åkte till jobbet. (Ganska effektivt, om jag får säga det själv)

Väl på jobbet visade det sig att vi hade sex (!) barn, som alla var lite overksamma. (Det är ju lättare att hitta på något om man har trettio barn att samspela med) Jag började gräva i minnet efter gamla godingar på origamifronten, men grodorna är lite uttjatade och fjärilar och stjärnaskar hittade inte sin rätta publik hos pojkarna...

För att slå två flugor i en smäll gick jag ner till personalrummet och hämtade kaffe, och på vägen tillbaka plockade jag upp en tjock origamibok på min gamla avdelning.
Rustad till tänderna kom jag upp och började bläddra... bara för att bli avbruten av mellisdags. Efter mellis hade jag bara tre barn kvar, och två av dem skulle strax gå hem, hade pappa ringt och sagt. Det blev en snabb hatt av blädderblockspapper (som lockade till skratt, då han såg ut som en korvgubbe med den på huvudet) och sedan hejdå.
Ett barn och en timme kvar. Fler blädderblocksblad och löfte om hatt, flygplan och kanske något mer. Då kom farfar utanför fönstret, och vi hann bara knappt vika färdigt hatten (på nåder, tack vare en snäll farfar).

Arbetstid till fem.
Enligt schemat skulle vi ha barn till kvart i.
Kvart över tre var jag ensam.

Jag tog mig tid att städa undan och rensa lite. Satte mig sedan vid datorn och skrev lite om lovet till en "tidning" jag lovat dem när jag var utklädd till journalist på maskeraden. Kopierade några guldkorn ur origamiboken. Stängde av, släckte och låste.

Kvart över fyra åkte jag hem.

Det är inte ofta det blir så här, och det är inte speciellt roligt att arbeta när det är det, men det är ändå skönt att kunna komma hem tidigare än väntat.