Urinproblematik
Min sjukhusvistelse kantades av ett antal urinrelaterade problem.
Först ville de ha urinprov, men eftersom jag inte hade fått veta det innan hade jag kissat ur mig morgonurinen och på fastande mage hade jag såklart inte fyllt på någon vätska på morgonen, så det gick om intet.
När de satte katetern passade de på att ta ett urinprov också, så till slut fick de vad de behövde.
Efter operationen låg jag på uppvaket, och de höll koll på påsen till katetern, sista gången strax innan personalen från BB skulle komma och hämta mig. Det var ingen panik då, men när vi skulle upp till BB var det plötsligt så fullt i påsen att de fick göra en snabb tömning innan vi kunde åka upp.
Dagen därpå kände jag mig kissnödig, vilket torde vara omöjligt med tanke på att katetern fortfarande satt kvar, och det var också den respons jag fick av sambon. Han kollade visserligen slangen, men det såg bra ut, så det var nog inget.
Senare på dagen blev kissnödigheten till en skärande smärta, och jag berättade, med tårarna strömmande, att det kändes som att jag var riktigt, riktigt kissnödig. Sköterskan resonerade likadant som vem som helst skulle göra, och förklarade i stället det hela med gaser, för att magen började komma igång. Hon kollade också katetern, och tyckte att det var lite underligt att det inte var mer i påsen som jag haft sedan morgonen. Medan hon mecklade med det, började det rinna till, och vi kunde konstatera att det varit något fel på katetern, och att jag haft inte mindre än 1,1 liter urin stående i blåsan. Inte konstigt att jag känt mig kissnödig!
Ännu lite senare togs katetern bort, och med uppmaning om att dricka ordentligt och kissa inom sex timmar lämnades jag att skapa normalitet i mitt toalettliv, samt att ta mig upp ur sängen för kortare promenader.
Någon timme senare ringde jag på hjälp, eftersom det gjorde så ont i såret att jag inte kunde ta mig upp ur sängen. Sköterskan började ifrågasätta varför jag ville ha smärtlindring och gick sen iväg för att leta efter barnmorskan. En halvtimme senare hade jag ännu inte fått någon spruta, men jag var så kissnödig att jag hade panik. När jag med hjälp av den ena barnmorskan och en gåstol tar mig till toaletten, kommer äntligen den andra barnmorskan med min beställda spruta. Då är det emellertid för sent, och jag måste klara toalettbesöket utan smärtlindring. Tyvärr blev det resultatlöst, och jag fick min spruta samt ytterligare uppmaning att dricka mycket och försöka röra på mig.
Efter ett par misslyckade toalettbesök och tilltagande smärta konstaterade man att katetern måste tillbaka, och att vi fick försöka på nytt dagen därpå.
Så fort katetern sattes i började det rinna, och utan att jag fyllde på med mer vätska hade jag snart tömts på ungefär två liter urin! Det är inte hälsosamt, kan jag berätta, och jag fick information om att katetern skulle behöva sitta kvar i ett par dygn för att ge blåsan tid att dra ihop sig.
Det knuffade ner mig i ett avgrundshål av hopplöshet, då vi på grund av svininfluensan isolerats från äldsta dottern, och jag såg plötsligt inget slut på det.
Trots detta bestämde jag mig för att göra ett nytt försök redan dagen därpå, och med lite eget sunt förnuft valde jag att inte dricka så förbenat mycket och att gå på toaletten innan jag ens kände mig kissnödig. Då gick det mycket bra att kissa, och även om jag inte fick några siffror på mängden, fick jag i alla fall veta att det var rejält.
Nästa gång jag kissat gjordes en scan för att kolla om det stod urin kvar i blåsan, men resultatet var godkänt, urinproblematiken ett minne blott, och hoppet om att åka hem tändes igen.
Operationsreflektion
Vi hade tid halv åtta och barnmorskan hade gissat på att jag skulle ligga på operationsbordet omkring åtta-halv nio. Det gjorde jag inte.
Jag fick snart veta att operationssalen var bokad till halv tolv, så jag tänkte väl att då skulle jag ligga på bordet. Det gjorde jag inte.
Sedan fick jag veta att de ringt från operation och att vi skulle in dit vid halv ett, så runt ett borde jag garanterat ligga på bordet. Det gjorde jag inte.
13.28 satte de igång, efter rigorösa förberedelser av inmundigande av en flaska magsyreneutraliserande saltvatten (det första jag förtärde den dagen...), kopplingar av droppslangar, EKG-sladdar, syrgasslangar, pulsmätare, blodtrycksmätare med mera.
Bedövningen var jobbig, med långdragen inmåttning mellan kotorna och när jag kände ett hugg i höften samtidigt som de hävdade att de inte hade börjat än, började paniken närma sig. Men till slut var jag ordentligt domnad, och fattade faktiskt inte när de började skära i mig.
Snart kändes det som att någon höll ett stadigt tag i magen och drog uppåt, och jag började ana att de var igång. Så kom en stark känsla av lättnad, nästan som att jag lyfte från bordet, och 13.32 var hon ute.
Ytterligare en fin tjej, nästan precis lika stor som storasyster var när det begav sig, hade kommit till världen.
Vi gosade en stund i den surrealistiska miljön med sladdar och slangar överallt, innan sambon och dottern försvann in på förlossningsavdelningen för ytterligare kontroller och omvårdnad, och så var jag ensam med operationsteamet.
De talade om för mig att jag varit en bra patient, och att allt gått bra. Jag hade inte blött speciellt mycket, såret hade gått bra att sy ihop och allt hade gått snabbt och lätt.
När de satte på underbyxorna efter avslutad operation fick jag ett bevis på hur väl bedövningen fungerade, för det tog en stund innan jag fattade att det var mitt eget ben jag såg lyftas upp, trots att jag utan minsta tvivel visste att mina båda ben låg tryggt mot bordet. Strax efteråt kom den andra foten in i mitt synfält, och återigen kom förvåningen, för jag kände fortfarande trycket av bordet under hela benet.
Innan jag flyttades över till min säng igen fick jag känna på livmodern som kändes som en grapefrukt ungefär. Skumt att tänka sig att det legat en hel bäbis i den en halvtimme tidigare.
Jag rullades iväg till uppvaket och snart fick jag sällskap av min familj. Sedan satt jag där i sängen och ammade och vickade på tårna, som alltmer kom till liv. Sensationen påminde om tilltagande sockerdrickenivå och en skum blandning av iskyla och svettningar under dubbla täcken.
Tvåbarnsmor
En tvåbarnsmor med väldigt ont i magen. Operationssåret efter snittet värker kopiöst, och jag har upptäckt att varenda möbel i huset är på tok för låg för mitt välbefinnande.
Jag knaprar tabletter, och tackar min lyckliga stjärna för att jag har tillräcklig självkontroll för att hålla mig till maxdosen, och inte överdoserar i ren desperation.
Mycket att förbereda
Jag kommer ju att ligga på BB en stor del av nästa vecka, sambon kommer att vara där med mig några dagar i alla fall, och dottern ska bo med mormor och morfar. Många väskor att packa, och saker att inte glömma bort.
Dessutom vill jag ha så mycket som möjligt fixat tills jag kommer hem, så att det inte krävs en massa extra arbete då. Ska till exempel försöka fixa skötbordet idag. Just nu används det som ett upplag för en massa olika saker, och det är ingen höjdare när det kommer en bäbis. Särskilt blomjorden känns helt fel.
Dessutom slängde jag in en beställning på HM idag, så är i alla fall en del av klädshoppingbehovet avklarat, och det utan att jag måste ta mig till någon affär.
Ja, det är en lång lista, minst sagt! Bara att sätta fart.
Blä!
Typiskt att det är kejsarsnitt, för annars skulle det ju vara möjligt att komma hem på en dag eller två, nu är det MINST tre dagar. Sist låg jag sex dagar. BLÄ!
Dottern får i alla fall sova hos mormor så länge som behövs. Tack och lov!
Svininfluensa
Problemet är bara att den stunden dottern är på dagis är den stunden som jag har tid att ladda batterierna, som drabbats av en hormonell nedgång i hållbarhetstid. Vi älskar varandra, min dotter och jag, men just nu är det jobbigt att hålla hennes tempo. Efter en heldag, men förhållandevis många pauser med fötterna i högläge, tar jag totalt slut lagom till matlagningen på kvällen... Det är inte riktigt då jag har tid att gå och lägga mig.
Det hela förstärks av det faktum att min käre sambo just nu jobbar övertid (beordrad) och inte kan komma hem tidigare, inte kan ta ut komp för att avlasta mig en stund och inte kan hjälpa till alls på dagarna.
Dottern har varit väldigt mammig ett tag, skulle tro att det hör samman med det faktum att hon snart måste dela mig med sitt syskon, och har haft väldigt svårt för att bli lämnad över huvud taget. När hon ska till dagis har jag fått henne att tro att det är för hennes skull (vilket det delvis också är), för att hon ska få komma ifrån mig och bara leka med kompisarna.
Lagom till att det har lyckats kommer alltså pappa och tar bort det för henne. Hon är nöjd och glad ändå, för då får hon vara hemma hos mamma, men då får mamma lov att säga nej, och lämna henne till farmor en stund på dagen. Vem blir boven i dramat? Mamma förstås!
Idag gick det bra att lämna henne, tack och lov, och på fredag får hon vara hemma, för då kommer hennes kompis på eftermiddagen (med tillhörande mamma, som kan ta tag i de eventuella springärenden som uppkommer). De två kan förresten underhålla varandra rätt bra utan föräldrainblandning. =)
Frågan är hur vi gör i morgon. Kan farmor, och håller turen i så fall i sig, så att vi slipper gråt och tandagnisslan vid lämnandet? Ska vi kolla med faster istället, om hon händelsevis har tid att ta hand om tjejen en stund? Mormor är indisponibel i morgon, om jag förstått saken rätt, och morfars jobb brukar inte tillåta längre stunders avbrott, även om han är sin egen, eller kanske just därför...
Och i förlängningen då? Kommer dottern att få vara på dagis när bäbisen kommit hem? Och riskera att smitta en liten försvarslös bäbis? Och vem tar hand om henne i annat fall? För det är inte rättvist mot någon av oss att jag ska försöka komma in i rutinerna med en liten bäbis om storasyster samtidigt ska vara hemma på heltid och ständigt bli nekad den uppmärksamhet hon så väl förtjänar! Och pappa jobbar ju övertid, förutom de ynka tio pappadagarna...
Suck!!!
Snart är det över...
Om en dryg vecka är det över. Då är jag inte gravid mer. Och jag kommer troligen inte att vara det igen heller. Dels är två barn vad vi har pratat om, så vi är nöjda nu, och dels har min kropp problem att komma överens med mina bäbisar när det gäller utvägen. Två kejsarsnitt känns tillräckligt, och det finns i nuläget inget som tyder på att en tredje bäbis skulle avvika från sina syskon när det gäller huvudstorlek.
Hur känns det då?
På sätt och vis helt okej. Jag har valt själv, och den här senaste graviditeten har inte varit en dröm... Förstoppning, järnbrist och diabetes på löpande band är inget som lockar till upprepning, om man säger så.
Men ändå... Jag har fått mycket positiv uppmärksamhet och jag är snygg. =) Det är rätt skönt att kunna ta ett steg tillbaka och säga stopp, jag orkar inte mer just nu, utan att någon opponerar sig. Och så är det en häftig känsla bara det där att vara gravid. Att föra släkten framåt, liksom. Och om inget oförutsett inträffar kommer jag inte att uppleva det igen. Bara en vecka till.
Lite sorgligt är det allt!
Operation
Den här gången blir det planerat snitt. Vi fick veta det två veckor innan, och nu blir det inte tal om någon lugn och skön kväll, trots att vi är i en mer avslappnad miljö (hemma). Kvällen innan ska det duschas hysteriskt och därefter är det praktiskt taget isolering som gäller. På morgonen ska det duschas nästan lika hysteriskt en gång till och så är det restriktioner på kläder (inte ta samma byxor som dagen innan, inte...)
Halv åtta på morgonen ska vi vara på plats och då följer ytterligare "dresscode", med sjukhusstrumpor och skoskydd för att skydda strumporna (!!!) bland annat.
Det känns verkligen som en operation den här gången. Förra gången var det ett kejsarsnitt.
Trött på att köra bil
Men hur skulle jag ta mig fram i livet om jag inte körde bil? Enbart promenaden till bussen känns värre än bilkörandet, och allt skulle också ta så mycket längre tid då. Och jag som är trött nu. Hur trött skulle jag inte vara då?
Ett annat alternativ är att låta någon annan köra, men vem? Alla jag känner med körkort jobbar hela dagarna, och hur lätt är det ändå, med alla olika små möten man ska på så här inför förlossningen. Hur ska jag passa in alla tider hos barnmorskan, på sjukhuset, och annat som ska hinnas med, om jag hela tiden behöver skjuts?
Suck! Jag får väl sätta mig i bilen igen...
Ojojoj!
Den kommer att förlösas med planerat snitt några dagar före utsatt datum, såvida det inte sätter igång av sig självt. I så fall kan det bli ett halvakut snitt när det faller sig.
Jag behöver väl inte säga att jag hoppas på en lugn väntetid. Jag ska definitivt sluta flytta böcker! Trappor får klara sig utan mig och inte tänker jag ge mig ut i skog och mark för att plocka blommor.
Jag tänker sitta i min sköna fåtölj och äta frukt (praliner är ju struket från listan...) tills det är dags.
Och som för att bekräfta mitt nya lugna liv i väntan har jag bokat in mig på ett nytt vattengympapass i morgon... Hoppsan!
Stor dag idag
Äntligen, för nu är jag trött på att gå omkring med den här tunga magen, trött på diabetesen och alla stick i fingrarna, trött på att slå i magen i allt och ingenting... Och äntligen, för nu får jag veta och slipper gå och gissa och tro hur det ska bli.
Samtidigt är det läskigt, för nu får jag troligen klara besked, och då är det ju så det blir. Då finns det inget alternativ längre. Och hur det än blir så blir det inte som jag vill.
Blir det snitt oroar jag mig för tiden efter. Hur ont kommer jag att ha? Hur länge ska jag vara kvar? Hur kommer dottern att ta det att mamma inte bor hemma på flera dagar?
Blir det normal förlossning oroar jag mig för alltihop. Hur ont kommer det att göra? Hur lång tid kommer det att ta? När kommer det att börja? Kommer jag att klara det?
Hur som helst är det en stor dag.
Ansträngningar
Dagen har till stor del bestått av att lyfta och flytta lite för tunga böcker, krypa omkring på golvet, i en mer eller mindre olämplig ställning och i allmänhet göra lite för mycket på lite för kort tid.
Resultatet är så klart att magen krampar och ryggen värker. Vad annat var att vänta?
Men än återstår att montera ihop spjälsängen och att bädda densamma. Gärna i en något olämplig ställning. =)
Sista dagen...
Om tre veckor ska det enligt beräkningarna komma en bäbis, och fram till dess ska jag försöka ta det lugnt och varva ner, skapa ett så bra utgångsläge som möjligt för bäbisens ankomst.
Det låter väl ganska optimalt, men jag tror inte riktigt på det... Det är en massa saker som ska fixas och ordnas, och "nu hinner jag ju". Redan i morgon bär det av till IKEA för att äntligen införskaffa madrass till spjälsängen, och det är flera sådana göromål på listan. Dessutom vill jag rensa och städa en del innan bäbisen kommer, och så är det en del släkt och vänner som står på listan över besök, antingen att de kommer hit, eller att jag ska dit.
Dottern och jag ska besöka Parken Zoo minst en gång till innan de stänger för säsongen, och så har jag bokat tid hos frissan. Utöver det har jag ju en del bäbisrelaterade ärenden inom vårdsektorn: Ultraljud och planering av förlossningen på måndag (eventuellt kejsarsnitt ska bokas), barnmorskan på torsdag, och så troligen flera nya tider som bokas efterhand.
Om jag får bestämma själv vill jag hinna med ett eller annat besök i vattengympabassängen också, och så har jag mina affärer att ta hand om. Oriflame-grejerna ska tas emot och levereras, helst innan det kommer en bäbis. Och det vore bra om jag hann fylla frysen med både bakverk och matlådor inför den hektiska första tiden.
Så visst, det blir en lugn och avslappnande period tills barnet kommer. =)
Sista veckan på jobbet
Det känns konstigt, men samtidigt väldigt skönt att jag snart ska vara hemma och ta det lugnt på heltid.
Idag var det tungt att jobba. Jag hade ont i magen, troligen till följd av min Novalucol-miss. Närmare hundra tabletter i medicinskåpet hemma, men inte mer än två i väskan... Väldigt dålig planering.
Jag är alltså inte speciellt sugen på att dra ut på det. En vecka till vore att överdriva, ur min synvinkel.
En fruktansvärd synd
Frukt får ätas, men med måtta, enligt kostråden, och enligt dietisten är "måtta" samma sak som tre portioner per dag, och en portion är ungefär som en deciliter. Jag är urusel på att äta frukt med måtta. Jag vill ha massor av frukt, och jag vill ha det ofta. Jag vill ha frukt (eller bär) i yoghurten till frukost, jag vill äta frukt till mellis, till efterrätt eller avslutning på lunchmåltiden, till mellis igen, till avslutning på middagsmåltiden, och minst en gång efter maten på kvällen. Och det är sällan jag håller mig till den lilla decilitermängden... Kort sagt: Jag äter massor av frukt och jag vill ha ännu mer!
Men som det är nu har jag bra värden. Trots frukten.
Och visst är det väl en bättre synd än att äta godis och glass i kopiösa mängder?!
En månad kvar...
Jag tänker inte köpa nya gravidbyxor nu, när det är så kort tid kvar och man ändå inte får halva priset på gravidkläder. (Titta på almanackförlagen, säger jag bara! De rear ut sina almanackor när halva året gått. Samma sak borde gälla gravidkläder! Jag har inte glädje av dem lika länge om jag köper dem nu! Vem bryr sig om man kan låna ut eller använda dem igen? Jag ska ju inte ha fler barn. Har jag tänkt.)
Tyvärr har mina gravidbyxor gått med i en pakt mot mig, och gemensamt sett till att jag inte ska ha några byxor at använda. De jag har kvar från första graviditeten har blivit för små (??? Hur gick det till? De är ju avsedda för stora magar, de ska väl inte kunna bli för små!!!) och båda paren jag har köpt i år är trasiga. Båda på samma ställe, där låren skaver emot varandra...
Hur gör man då för att slippa köpa nytt? Går naken? Nej, det var väl inte planen, och att övergå till leggings går bort eftersom utbudet av tillräckligt långa klänningar kraftigt decimerats till följd av en stadigt växande mage... Flera av de jag vanligtvis skulle kunna ha leggings till är numera rent ekivoka, och så sexig anser jag inte att graviditeten gjort mig!
Kvarvarande alternativ är nu att laga. Sorgligt nog är det upprörande svårt att använda symaskinen just i det området, men efter att ha sytt ihop byxbenen ett par gånger, sprättat upp lika många gånger, trilskats en massa och slutligen lyckats få till det, har jag numera två par fungerande gravidbyxor. Hurra!
Högläge igen
Arbetsdagen blev nog lite väl stillasittande idag... Strax efter lunch kände jag hur högerbenet stramade, så svullet var det.
Och direkt efter jobbet bar det av till sjukhuset, där jag brottades med frågan om hur etikettsenligt det är att ta av sig skorna och lägga upp benen på soffan i väntrummet. Jag nämnde min fundering för dietisten, och hon tyckte att det var okej, i alla fall på ett sjukhus, men samtidigt vill man ju inte förpesta andra människors väntmiljö med sina, i sommarvärmen och foppatofflorna, svettiga fötter... Nu var jag i och för sig ensam i väntrummet, och "det man inte vet lider man inte av", men ändå!
Så till dagis och vidare hem, till ett omutligt högläge. Sambon fick finna sig i att svänga ihop en måltid åt oss alla när han kom hem, och när den serverades var jag högst tveksam till att sätta mig i normal sittställning vid matbordet.
Nu är jag parkerad i min fåtölj, med tillhörande fotpall (jag är såååå nöjd med det inköpet!) och kommer möjligtvis att lämna den för en tur till toaletten och eventuellt en runda i trädgården, och det är bara för att det ska vara bra att röra på sig.
Jag undrar om kyparen kan komma med ett stort glas vatten snart? Eller om han prioriterar att lägga vår gemensamma dotter...
Dietistens dom
Nej, så illa var det inte. Hon var nöjd med min beskrivning av en vanlig matdag (visserligen med lite hjälp av skolmatsalen, och det är ju inte så lång tid kvar av det nu...) och jag fick i stort sett inga pekpinnar alls. Lite tips bara, och en hel del beröm. =)
I morgon ska jag till min hälsocoach och förklara varför detta drabbat mig... Det blir värre!
Mycket väl godkänt!
Själva besöket gick väldigt snabbt och bra. Hon kollade igenom mina siffror för veckan som gått, berömde mig smått översvallande för att siffrorna genomgående hållit sig under gränsvärdena, vi pratade lite om vad som varit svårt och hur man kan förhålla sig till det, och så fick jag nya regler för framtiden.
I stället för att kolla fyra gånger om dagen varje dag, räcker det nu att jag kollar varannan dag, eller till och med tre dagar i veckan. Jag kan alltså välja att vara "stickfri" på helgen.
Jag fick heller ingen ny tid hos henne, utan ska från och med nu bara redovisa hos min vanliga barnmorska.
Kvart i åtta var jag ute, och kunde konstatera att jag hade kunnat strunta i att betala parkeringen, eftersom det var fri parkering till klockan åtta... Nu hade jag för säkerhets skull betalat till halv nio... Lite trist när närmaste parkering (vilken jag helst väljer nu när jag är lite halvt handikappad av min mage) kostar hela 18 kronor i timmen...
Fem veckor
Det kan ju hända att jag går över tiden, men det kan också hända att det blir ett planerat snitt i förväg.
På sätt och vis kan jag tänka att det vore skönt om det blev snitt, dels för att få det överstökat, men också för att det är lite bekvämt. Då kan vi i förväg bestämma vem som tar hand om stora tjejen medan vi är där, lämnar och hämtar på dagis och så där.
Men å andra sidan blir det troligen längre kovalescens. Sist fick jag stanna på BB nästan en vecka, och det är ju ingen önskedröm. Kroppen tycks också ha svårare att fatta att graviditeten är över när den blir bedövad istället för att tvingas att jobba järnet...
Jag är i ärlighetens namn lite rädd för en vanlig förlossning. Jag har ju aldrig ens haft värkar på riktigt, så jag har ingen aning om vad jag kan förvänta mig. Fast det kanske bara är en fördel... Men kroppen är ju inte heller "uttöjd" som på de flesta omföderskor.
Bara fem veckor kvar!
