Ironiskt
När jag var på mödravårdcentralen igår passade jag på att läsa en föräldrar-och-barn-tidning, som bland annat hade en artikel om hur annorlunda det är att vänta andra barnet. Det stod att mammorna kan känna sig bortglömda och oviktiga, bland annat för att det är färre besök på MVC än med första barnet.
Då är det rätt ironiskt att jag idag ska dit för tredje dagen i rad! Jag känner mig inte direkt bortglömd.
Då är det rätt ironiskt att jag idag ska dit för tredje dagen i rad! Jag känner mig inte direkt bortglömd.
Positivt tänkande
Uppenbarligen har jag en rätt bra dag idag, för annars skulle jag gräva ner mig i sorg och förstämning över min senaste diagnos. Nu har jag istället valt att göra en sammanställning över det som trots allt är bra med det hela.
#1 Det är "bara" sex veckor kvar. Det kunde faktiskt ha varit 20 veckor kvar, men det är det inte.
#2 Semestern är nästan slut, så mina semesterrelaterade olater skulle snart ta slut oavsett.
#3 Den här nyttiga kosten är inte särskilt olik den kost jag hållit mig till under hösten och vintern, innan jag blev gravid, så det blir inte så svårt att införliva den i mitt liv. (Förutom sötsuget...)
#4 Det här blir som en inskolning till mina vanliga rutiner och vanor, vilket borde kunna underlätta övergången till det normala livet (och den normala vikten) efter förlossningen.
#5 Den nyttiga kosten är bättre både för mig och bäbisen, och det här gör det lättare att avstå från de onyttiga alternativen.
Tjoff sa det, så hade jag fem punkter på listan!
Men jag är fortfarande lite rädd för de där blodproven jag måste ta själv...
#1 Det är "bara" sex veckor kvar. Det kunde faktiskt ha varit 20 veckor kvar, men det är det inte.
#2 Semestern är nästan slut, så mina semesterrelaterade olater skulle snart ta slut oavsett.
#3 Den här nyttiga kosten är inte särskilt olik den kost jag hållit mig till under hösten och vintern, innan jag blev gravid, så det blir inte så svårt att införliva den i mitt liv. (Förutom sötsuget...)
#4 Det här blir som en inskolning till mina vanliga rutiner och vanor, vilket borde kunna underlätta övergången till det normala livet (och den normala vikten) efter förlossningen.
#5 Den nyttiga kosten är bättre både för mig och bäbisen, och det här gör det lättare att avstå från de onyttiga alternativen.
Tjoff sa det, så hade jag fem punkter på listan!
Men jag är fortfarande lite rädd för de där blodproven jag måste ta själv...
Blä, blä, blä!
Jag har just fått diagnosen graviditetsdiabetes.
Jag ska försöka ta bort så mycket synligt fett och socker som möjligt ur kosten, och sluta med läsk, godis och fikabröd. Det vore nu inte så svårt om det inte vore för att jag har sötsug som antagit tokstora proportioner. För ett år sedan åt jag inget godis, och både läsk och fikabröd tillhörde undantagen. Nu har det blivit lite annat...
Dessutom ska jag lära mig att sticka mig själv. Jag har ingen spruträdsla, men just att sticka mig själv är svårt. På gymnasiet skulle vi göra någon koll på vårt eget blod, men jag fick lov att analysera kompisens blod, eftersom jag inte lyckades sticka hål på mitt eget finger... Nu ska det stickas flera gånger i veckan! Det blir nog inte så lyckat om jag fortsätter att analysera någon annans blod...
Jag ska försöka ta bort så mycket synligt fett och socker som möjligt ur kosten, och sluta med läsk, godis och fikabröd. Det vore nu inte så svårt om det inte vore för att jag har sötsug som antagit tokstora proportioner. För ett år sedan åt jag inget godis, och både läsk och fikabröd tillhörde undantagen. Nu har det blivit lite annat...
Dessutom ska jag lära mig att sticka mig själv. Jag har ingen spruträdsla, men just att sticka mig själv är svårt. På gymnasiet skulle vi göra någon koll på vårt eget blod, men jag fick lov att analysera kompisens blod, eftersom jag inte lyckades sticka hål på mitt eget finger... Nu ska det stickas flera gånger i veckan! Det blir nog inte så lyckat om jag fortsätter att analysera någon annans blod...
Nästa problem
Dagens besök på mödravårdscentralen resulterade i ett nytt problem. Blodvärdet var bättre, men inte bra, men nu hade jag ett alldeles för högt sockervärde. Suck! Det skulle kunna bero på apelsinjuicen och lactulosen som jag dricker på morgnarna, men för att vara på den säkra sidan gör vi en specielkoll i morgon bitti.
07.45 ska jag vara på plats, utan frukost i magen. Snällt nog får jag dricka vatten...
Då gör vi några tester och så får jag dricka någon form av sockerlösning och vänta två timmar. Fortfarande utan frukost i magen. Till slut gör vi nya tester och först därefter, cirka klockan tio på förmiddagen, får jag äta något. Förhoppningsvis får jag också svar på om det är graviditetsdiabetes eller inte.
Jag är ärligt talat riktigt trött på alla dessa fel. Varför kan det inte bara vara bra? Varför kan inte allt bara flyta på?
07.45 ska jag vara på plats, utan frukost i magen. Snällt nog får jag dricka vatten...
Då gör vi några tester och så får jag dricka någon form av sockerlösning och vänta två timmar. Fortfarande utan frukost i magen. Till slut gör vi nya tester och först därefter, cirka klockan tio på förmiddagen, får jag äta något. Förhoppningsvis får jag också svar på om det är graviditetsdiabetes eller inte.
Jag är ärligt talat riktigt trött på alla dessa fel. Varför kan det inte bara vara bra? Varför kan inte allt bara flyta på?
Koppla av
Idag startade jag dagen med att gråta. Det är ingen höjdarstart, så jag valde att analysera mina möjligheter till förbättring.
Första tanken var att komma iväg hemifrån och bara koppla av. Det innefattar även att dottern lämnas i sin faders vård, eftersom jag vet att hon inte kan låta bli att dra i mig och kräva uppmärksamhet, och jag kan inte låta bli att ge henne uppmärksamhet, vi älskar ju varandra.
Så vart ska jag då ta vägen, och vad ska jag göra? En naturlig tanke var att göra en liten trädgårdsrelaterad utflykt tillsammans med min svägerska. En handelsträdgård, kanske?
Bra idé, men om jag åker med henne måste jag köra själv, och med tanke på min rygg (och alla andra krämpor som plågar mig) vill jag helst slippa köra, speciellt när vi ska åka långt...
Vem kan jag locka med mig om jag inte vill köra själv? Ytterligare lite känsligt när jag är så gråtmild som jag är just nu. Bara att förklara varför jag vill åka framkallar utan tvekan tårar... Och så inser jag just idag att jag omges av människor som saknar körkort!
Valet faller slutligen på mamma. Ett säkert kort när man är ledsen!
Så åker vi iväg. En tur ut till Sundbyholm, men regn och krämpor får mig att tacka nej till en promenad. Det blir istället en tur på små, smala vägar bland sommarstugor, där jag mig veterligt aldrig åkt förr. Därefter tar vi en omväg hem till mitt föräldrahem, där jag tillagar ett enkelt mål mat, medan min mor åker på sillunch (blä!) med syföreningen. Jag hinner även föra ett gråtande samtal med min far (stackarn) innan hon kommer tillbaka.
Sedan åker vi till Strängnäs och Solberga blommor. Av någon anledning är jag mer karaktärsfast tillsammans med min mor än med min svägerska, och avhåller mig från köp av växter som jag ändå inte kan ta hand om själv just nu. Här ska väl också erkännas att min egen aktuella hälsostatus påverkar karaktären, och att min svägerskas växtliberala hållning inte bär hela skulden. =)
Jag tror att jag lyckades slappna av idag. Jag känner mig bättre nu än jag gjorde i morse.
Men ärligt talat skulle jag inte klara av att göra detta varje dag under resten av graviditeten. Jag skulle sakna min dotter alldeles för mycket, och jag vill verkligen göra saker tillsammans med henne, även om det blir lite ansträngande. Därför hoppas jag att barnmorskan har någon mirakelkur att tipsa om i morgon. Och så hoppas jag innerligt att blodvärdena är kraftigt förbättrade. (Min gråtmildhet och allmänt labila sinnesstämning är väl inte det bästa tecknet på just den utvecklingen, men man kan ju alltid hoppas!)
Första tanken var att komma iväg hemifrån och bara koppla av. Det innefattar även att dottern lämnas i sin faders vård, eftersom jag vet att hon inte kan låta bli att dra i mig och kräva uppmärksamhet, och jag kan inte låta bli att ge henne uppmärksamhet, vi älskar ju varandra.
Så vart ska jag då ta vägen, och vad ska jag göra? En naturlig tanke var att göra en liten trädgårdsrelaterad utflykt tillsammans med min svägerska. En handelsträdgård, kanske?
Bra idé, men om jag åker med henne måste jag köra själv, och med tanke på min rygg (och alla andra krämpor som plågar mig) vill jag helst slippa köra, speciellt när vi ska åka långt...
Vem kan jag locka med mig om jag inte vill köra själv? Ytterligare lite känsligt när jag är så gråtmild som jag är just nu. Bara att förklara varför jag vill åka framkallar utan tvekan tårar... Och så inser jag just idag att jag omges av människor som saknar körkort!
Valet faller slutligen på mamma. Ett säkert kort när man är ledsen!
Så åker vi iväg. En tur ut till Sundbyholm, men regn och krämpor får mig att tacka nej till en promenad. Det blir istället en tur på små, smala vägar bland sommarstugor, där jag mig veterligt aldrig åkt förr. Därefter tar vi en omväg hem till mitt föräldrahem, där jag tillagar ett enkelt mål mat, medan min mor åker på sillunch (blä!) med syföreningen. Jag hinner även föra ett gråtande samtal med min far (stackarn) innan hon kommer tillbaka.
Sedan åker vi till Strängnäs och Solberga blommor. Av någon anledning är jag mer karaktärsfast tillsammans med min mor än med min svägerska, och avhåller mig från köp av växter som jag ändå inte kan ta hand om själv just nu. Här ska väl också erkännas att min egen aktuella hälsostatus påverkar karaktären, och att min svägerskas växtliberala hållning inte bär hela skulden. =)
Jag tror att jag lyckades slappna av idag. Jag känner mig bättre nu än jag gjorde i morse.
Men ärligt talat skulle jag inte klara av att göra detta varje dag under resten av graviditeten. Jag skulle sakna min dotter alldeles för mycket, och jag vill verkligen göra saker tillsammans med henne, även om det blir lite ansträngande. Därför hoppas jag att barnmorskan har någon mirakelkur att tipsa om i morgon. Och så hoppas jag innerligt att blodvärdena är kraftigt förbättrade. (Min gråtmildhet och allmänt labila sinnesstämning är väl inte det bästa tecknet på just den utvecklingen, men man kan ju alltid hoppas!)
Riktigt illa
Just nu har jag ingen gravidglädje alls!
Det känns bara jobbigt och meningslöst. Det gör ont, jag blir trött, jag orkar inte göra det jag vill... Varför ska det vara så?
Igår var en av mina bästa jobbarkompisar här på förmiddagen. Jag byggde ihop en lasagne som hon ställde in i ugnen och vi åt, det var väl det mest ansträngande vi gjorde. Annars satt vi mest och pratade. Med varandra eller med min dotter.
Efter lunch åkte hon hem och jag tog med mig dottern till frisören. Det innebar att jag körde bil en knapp mil, gick några hundra meter och sedan satt bredvid och tittade på när min dotter blev klippt och fixad i håret. Sedan fick jag snabbt sätta mig i stolen och min egen lugg klipptes en aning. Efter det gick vi tillbaka till bilen och jag körde den knappa milen hem igen.
Sedan sov jag. Efter en kort stund vid datorn, i sköna stolen, lade jag mig på soffan och somnade. Dottern gjorde sin far sällskap ute, och lekte med grannens barn, medan jag sov ett par timmar. För det var ju en så ansträngande dag!
När jag vaknat värmde jag på mat åt oss allihop och nattade dottern. I övrigt satt eller låg jag framför TV:n eller vid datorn hela kvällen. Tills jag fick nog av allt jobbigt och bara grät och grät och grät. Sambons oroliga "Men gå och lägg dig, då" gjorde det hela än mer hopplöst för mig. Det gör ju inget bättre! Det är samma sak i morgon! Jag orkar inte mer för att jag sover, jag får inte mindre ont, jag kan inte göra vad jag vill...
Jag vill minnas att förra graviditeten var helt annorlunda. Jag mådde bra! Jag fick lite högt blodtryck, jag svullnade rejält och gick upp i vikt, men jag mådde hela tiden bra! Det var sista veckorna, när läkarna velade mellan att göra kejsarsnitt och att vänta och se (som om barnets huvud blir mindre på en vecka!), som jag blev trött och deprimerad. Och då var jag ändå sjukskriven på halvtid för utmattningsdepression.
Nu har jag en och en halv månad kvar, och inget känns roligt på minsta vis!
Det känns bara jobbigt och meningslöst. Det gör ont, jag blir trött, jag orkar inte göra det jag vill... Varför ska det vara så?
Igår var en av mina bästa jobbarkompisar här på förmiddagen. Jag byggde ihop en lasagne som hon ställde in i ugnen och vi åt, det var väl det mest ansträngande vi gjorde. Annars satt vi mest och pratade. Med varandra eller med min dotter.
Efter lunch åkte hon hem och jag tog med mig dottern till frisören. Det innebar att jag körde bil en knapp mil, gick några hundra meter och sedan satt bredvid och tittade på när min dotter blev klippt och fixad i håret. Sedan fick jag snabbt sätta mig i stolen och min egen lugg klipptes en aning. Efter det gick vi tillbaka till bilen och jag körde den knappa milen hem igen.
Sedan sov jag. Efter en kort stund vid datorn, i sköna stolen, lade jag mig på soffan och somnade. Dottern gjorde sin far sällskap ute, och lekte med grannens barn, medan jag sov ett par timmar. För det var ju en så ansträngande dag!
När jag vaknat värmde jag på mat åt oss allihop och nattade dottern. I övrigt satt eller låg jag framför TV:n eller vid datorn hela kvällen. Tills jag fick nog av allt jobbigt och bara grät och grät och grät. Sambons oroliga "Men gå och lägg dig, då" gjorde det hela än mer hopplöst för mig. Det gör ju inget bättre! Det är samma sak i morgon! Jag orkar inte mer för att jag sover, jag får inte mindre ont, jag kan inte göra vad jag vill...
Jag vill minnas att förra graviditeten var helt annorlunda. Jag mådde bra! Jag fick lite högt blodtryck, jag svullnade rejält och gick upp i vikt, men jag mådde hela tiden bra! Det var sista veckorna, när läkarna velade mellan att göra kejsarsnitt och att vänta och se (som om barnets huvud blir mindre på en vecka!), som jag blev trött och deprimerad. Och då var jag ändå sjukskriven på halvtid för utmattningsdepression.
Nu har jag en och en halv månad kvar, och inget känns roligt på minsta vis!
Välja bort... ännu mer
Jag har sedan tidigare valt bort Kolmården och Malmamarken, på grund av graviditeten, som tar mer kraft av mig än jag kunde ana.
Något jag inte valde bort var resan till Stockholm, med övernattning på hotell. Dotterns första besök på Skansen ville jag inte offra, och att bo på hotell är stort!
Under själva resan valde dock bort vissa saker.
Till att börja med valde jag bort att promenera hela vägen från tåget till Skansen, där även hotellet var beläget. Funderade först på att ta bussen, men till slut blev det promenad till Nybroplan, båt över till Djurgården och promenad till Skansen. Tyvärr valde vi att gå av båten lite för tidigt. Hade vi suttit kvar en stund till hade slutpromenaden blivit betydligt kortare, men man lär av sina misstag!
Under skansenbesöket valde jag bort Lillskansen, och lät dottern gå med sin far istället. Samtidigt satt jag på en bänk utanför och tittade på folk. Bland annat upptäckte jag inte mindre än två tjejer som gick med tårna inåt så pass att jag blev orolig för att de skulle trampa sig själva på tårna. De gick heller inte tillsammans, så det var troligen inte ett släktdrag. Dessutom såg jag en kille som gick med tårna utåt i en rent av komisk vinkel. (Tänk Charlie Chaplin)
Skansenakvariet fick också stryka på foten, och jag satt återigen på en bänk utanför. Denna gång fick jag sporadiska duschar av den lite mystiska sprayen ovanför dörren in till butiken - vad är poängen med den? Är det regnskogskänsla man eftersträvar, eller vill man duscha bort eventuella partiklar inifrån akvariet, för att undvika spridning av exotiska sjukdomar? Oavsett vilket blev jag inte direkt blöt, men det blev lite småirriterande...
Utöver det avstod jag nog inte så mycket, egentligen. Andra dagen tillbringades mestadels med min bror och hans familj, och då anpassades aktiviteterna mest efter dem och deras barnvagn.
Slutligen försökte jag avstå den två kilometer långa promenaden hem från bussen, men sambon var inte så sugen på att springa i förväg, så i lugn takt promenerade vi så gott vi kunde utan att gnälla. Dottern hölls på gott humör med hjälp av godiset som inhandlats på Skansen. =)
Något jag inte valde bort var resan till Stockholm, med övernattning på hotell. Dotterns första besök på Skansen ville jag inte offra, och att bo på hotell är stort!
Under själva resan valde dock bort vissa saker.
Till att börja med valde jag bort att promenera hela vägen från tåget till Skansen, där även hotellet var beläget. Funderade först på att ta bussen, men till slut blev det promenad till Nybroplan, båt över till Djurgården och promenad till Skansen. Tyvärr valde vi att gå av båten lite för tidigt. Hade vi suttit kvar en stund till hade slutpromenaden blivit betydligt kortare, men man lär av sina misstag!
Under skansenbesöket valde jag bort Lillskansen, och lät dottern gå med sin far istället. Samtidigt satt jag på en bänk utanför och tittade på folk. Bland annat upptäckte jag inte mindre än två tjejer som gick med tårna inåt så pass att jag blev orolig för att de skulle trampa sig själva på tårna. De gick heller inte tillsammans, så det var troligen inte ett släktdrag. Dessutom såg jag en kille som gick med tårna utåt i en rent av komisk vinkel. (Tänk Charlie Chaplin)
Skansenakvariet fick också stryka på foten, och jag satt återigen på en bänk utanför. Denna gång fick jag sporadiska duschar av den lite mystiska sprayen ovanför dörren in till butiken - vad är poängen med den? Är det regnskogskänsla man eftersträvar, eller vill man duscha bort eventuella partiklar inifrån akvariet, för att undvika spridning av exotiska sjukdomar? Oavsett vilket blev jag inte direkt blöt, men det blev lite småirriterande...
Utöver det avstod jag nog inte så mycket, egentligen. Andra dagen tillbringades mestadels med min bror och hans familj, och då anpassades aktiviteterna mest efter dem och deras barnvagn.
Slutligen försökte jag avstå den två kilometer långa promenaden hem från bussen, men sambon var inte så sugen på att springa i förväg, så i lugn takt promenerade vi så gott vi kunde utan att gnälla. Dottern hölls på gott humör med hjälp av godiset som inhandlats på Skansen. =)
Sanrt får jag spader!
Min fyraåriga dotter, som jag älskar över allt annat, håller på att driva mig till vansinne. Inget passar. Oavsett hur många gånger man frågar om vad hon vill ha till frukost, så blir det helt fel. Idag skulle det vara smör som syntes på den rostade mackan, och så ville hon inte ha någonting i yoghurten, som hon speciellt bett att få både hallon och blåbär i... Och så ska hon prompt ha mjölk att dricka, oavsett hur många gånger vi talar om att mjölken är slut, och att vi måste åka till affären innan hon kan få mjölk.
Det är gnäll och gnöl nästan oavbrutet, och är det inget annat så gråter hon av en eller annan anledning.
Jag kan intyga att detta inte lyfter humöret på en sliten, gravid kvinna med dåliga blodvärden...
Det är gnäll och gnöl nästan oavbrutet, och är det inget annat så gråter hon av en eller annan anledning.
Jag kan intyga att detta inte lyfter humöret på en sliten, gravid kvinna med dåliga blodvärden...
Helgen
Lördagens begivenhet var fika hemma hos föräldrarna. Alla barnen hade samlats ihop, med tillhörande barnbarn i olika stadier (en på snart sex, en på fyra, en på snart tre, en nyföding och en i magen) för att visas upp för kompisarna från Göteborg, som kommit på besök. Sedan skickades vi hem utan mat (Vadan detta? Ska man inte bli utfodrad i sitt föräldrahem?) och tvingades ta vägen förbi pizzerian.
Söndagen inleddes med frukost på altan, i ett behagligt men osoligt väder. Sedan hjälptes dottern och jag åt att utföra några små göromål i trädgården. Det var riktigt roligt att äntligen få något gjort.
Mellan tolv och ett slängde vi i oss mat allt eftersom den blev klar, och så for vi iväg för att hämta dotterns kompis A och hennes mamma. Eftermiddagen skulle nämligen spenderas i Parken Zoo, för att avslutas med en orgie i familjen Wahlgren: Astrid Lindgren-kavalkaden Hujedamej med manusförfattare, regissör och inte mindre än tre skådespelare, alla med efternamnet Wahlgren. Dessutom ska Pernilla ha setts i omgivningarna med en orange ryggsäck?!
Dottern och A lekte bra ihop tills kompisen J, som båda känner, men som är dotterns bästa dagiskompis, kom med sin mamma för att göra oss sällskap under föreställningen. Svartsjukan slog till när dottern blev uppenbart glad att se J, efter två veckors semester. A blev ledsen och kröp upp i mammas knä, och vägrade gå därifrån vad de andra än lockade med...
Efter avslutad föreställning, som jag uppskattade mer än dottern men mindre än J, som satt som ett ljus hela tiden, bar det av hemåt, via affären. Väl hemma iordningställdes maten i en hast och avnjöts på ett något kortfattat sätt, eftersom mina trädgårdskompisar var inbjudna på kvällen.
Idag kunde jag märka av sviterna efter gårdagen, då jag var mycket trött hela dagen.
Välja bort
Nu har jag kommit fram till att jag inte kan göra allt jag skulle vilja göra i sommar. Efter den långa dagen i Stockholm i torsdags, som ändå bara hade en enda aktivitet på schemat, inser jag att vissa planer får lov att gå bort för min del.
Jag kommer till exempel inte att åka till Kolmården i år. Alldeles för långa avstånd och alldeles för många backar. Dessutom vet jag av erfarenhet att vi alltid drabbas av tidsbrist någonstans på vägen, så att man får lov att stressa för att hinna till delfinariet i tid för showen, eller till Bamses Värld innan Bamse själv går därifrån för dagen...
Malmamarken brukar också få besök av oss varje år (mer eller mindre), men jag väljer att stanna hemma. Har man otur blir det långt att gå från bilen, det är onaturligt många längor med stånd att promenera igenom, särskilt med tanke på att det ändå är ungefär samma saker i de flesta stånden, och på något sätt lämnar vädret alltid något övrigt att önska: antingen är det för kallt eller för regnigt eller för varmt... Oavsett vilket är jag inte sugen på att utsätta mig för det i år.
En annan viktig aspekt när det gäller att välja eller välja bort utflyktsmål just nu är att det ska finnas möjlighet att sitta ner och vila. Därför anser jag att jag kan åka till Sagostigen, där jag kan vila vid varje ny stuga. Jag hoppas att Parken Zoo också kan fungera.
Jag kommer till exempel inte att åka till Kolmården i år. Alldeles för långa avstånd och alldeles för många backar. Dessutom vet jag av erfarenhet att vi alltid drabbas av tidsbrist någonstans på vägen, så att man får lov att stressa för att hinna till delfinariet i tid för showen, eller till Bamses Värld innan Bamse själv går därifrån för dagen...
Malmamarken brukar också få besök av oss varje år (mer eller mindre), men jag väljer att stanna hemma. Har man otur blir det långt att gå från bilen, det är onaturligt många längor med stånd att promenera igenom, särskilt med tanke på att det ändå är ungefär samma saker i de flesta stånden, och på något sätt lämnar vädret alltid något övrigt att önska: antingen är det för kallt eller för regnigt eller för varmt... Oavsett vilket är jag inte sugen på att utsätta mig för det i år.
En annan viktig aspekt när det gäller att välja eller välja bort utflyktsmål just nu är att det ska finnas möjlighet att sitta ner och vila. Därför anser jag att jag kan åka till Sagostigen, där jag kan vila vid varje ny stuga. Jag hoppas att Parken Zoo också kan fungera.
Junibacken
Nu är jag hemkommen och någorlunda "landad" efter en heldag i Stockholm med dottern och hennes kompis. Tack och lov var jag inte ensam vuxen med dem, utan hade sällskap av ytterligare en mamma och två pappor.
Huvudmålet för dagen var Junibacken, och även om det var lite för många barn på ett och samma ställe, så var det ett riktigt bra ställe!
Min, och övriga vuxnas, favorit var: Sagotåget.
Jag levde i villfarelsen att sagotåget var just ett tåg, och så såg det också ut från början. Åkandes åt sidan satt vi och tittade på Madickens gård, som sedan övergick till Emils. Men där någonstans vred vagnen på sig, på ett sätt som få vanliga tåg skulle klara av. Sedan började vagnen flyga, åka genom väggar och andra oväntade saker, alltmedan vi fick njuta av detaljrika modeller ur Astrid Lindgrens sagor i olika skala. Råttan i Nils Karlsson Pyssling fick dottern att dra upp fötterna under sig, och det tog en stund innan hon försynt frågade om hon kunde ta ner dem igen. Sedan dök Katla upp, och fötterna for snabbt upp igen.
Dotterns favorit var: Alltihop! Inget nämnt och inget glömt, men ett litet undantag: Fikat, för då fick hon ont i magen.
Förutom själva Junibacken var dagen proppfull av upplevelser. Först åkte vi buss till tågstationen, sedan tåg till Stockholm. Sedan promenerade vi både länge och väl innan vi hittade till Nybroviken, varifrån vi tog båten till Djurgården. Alla dessa olika fortskaffningsmedel var spännande, möjligen med undantag för promenaden, och det gjorde inte så mycket att vägen tillbaka fick samma upplägg.
Behöver jag säga att hon somnade ganska omgående, när hon äntligen gick med på att slappna av?!
Huvudmålet för dagen var Junibacken, och även om det var lite för många barn på ett och samma ställe, så var det ett riktigt bra ställe!
Min, och övriga vuxnas, favorit var: Sagotåget.
Jag levde i villfarelsen att sagotåget var just ett tåg, och så såg det också ut från början. Åkandes åt sidan satt vi och tittade på Madickens gård, som sedan övergick till Emils. Men där någonstans vred vagnen på sig, på ett sätt som få vanliga tåg skulle klara av. Sedan började vagnen flyga, åka genom väggar och andra oväntade saker, alltmedan vi fick njuta av detaljrika modeller ur Astrid Lindgrens sagor i olika skala. Råttan i Nils Karlsson Pyssling fick dottern att dra upp fötterna under sig, och det tog en stund innan hon försynt frågade om hon kunde ta ner dem igen. Sedan dök Katla upp, och fötterna for snabbt upp igen.
Dotterns favorit var: Alltihop! Inget nämnt och inget glömt, men ett litet undantag: Fikat, för då fick hon ont i magen.
Förutom själva Junibacken var dagen proppfull av upplevelser. Först åkte vi buss till tågstationen, sedan tåg till Stockholm. Sedan promenerade vi både länge och väl innan vi hittade till Nybroviken, varifrån vi tog båten till Djurgården. Alla dessa olika fortskaffningsmedel var spännande, möjligen med undantag för promenaden, och det gjorde inte så mycket att vägen tillbaka fick samma upplägg.
Behöver jag säga att hon somnade ganska omgående, när hon äntligen gick med på att slappna av?!
Sömnbrist att vänta
Under semesterna har jag sällan anledning att ställa väckarklockan. Dottern vaknar ändå så tidigt att jag hinner med de flesta avtalade tider utan att behöva förlita mig på tortyrredskapet som kallas väckarklocka.
Vid vissa tillfällen har det ändå varit nödvändigt att ställa klockan, och jag har då fått lov att gå upp före dottern. Dessa tillfällen har hittills varit förknippade med vattengympan, som börjar 8.00 på onsdagar, och jag klarar inte av att träna utan frukost i magen, och heller inte med en alldeles nyäten frukost, som då inte riktigt hamnar i magen, utan någonstans mittemellan munnen och magen... Alltså har jag fått lov att gå upp en betydande tidsrymd före åtta.
I morgon ska vi tillsammans med dotterns lekkamrat och hennes familj åka till Stockholm. Tåget går nio, och vi ska åka till stationen med buss och hinna köpa biljetter. dessförinnan ska vi väl försöka packa ner rätt saker i en lättransporterad väska. Alltså ska vi återigen gå upp tidigt, och kan inte förlita oss på dotterns tidiga morgonvanor.
Problemet är att jag varje gång jag ställt klockan haft extremt svårt att somna, jag vaknar flera gånger under natten och när det närmar sig morgonen vaknar jag alldeles för tidigt och kan inte somna om, förrän strax innan klockan ringer. Jag är alltså beredd på ytterligare en sådan natt. Hur ska jag orka?
Vid vissa tillfällen har det ändå varit nödvändigt att ställa klockan, och jag har då fått lov att gå upp före dottern. Dessa tillfällen har hittills varit förknippade med vattengympan, som börjar 8.00 på onsdagar, och jag klarar inte av att träna utan frukost i magen, och heller inte med en alldeles nyäten frukost, som då inte riktigt hamnar i magen, utan någonstans mittemellan munnen och magen... Alltså har jag fått lov att gå upp en betydande tidsrymd före åtta.
I morgon ska vi tillsammans med dotterns lekkamrat och hennes familj åka till Stockholm. Tåget går nio, och vi ska åka till stationen med buss och hinna köpa biljetter. dessförinnan ska vi väl försöka packa ner rätt saker i en lättransporterad väska. Alltså ska vi återigen gå upp tidigt, och kan inte förlita oss på dotterns tidiga morgonvanor.
Problemet är att jag varje gång jag ställt klockan haft extremt svårt att somna, jag vaknar flera gånger under natten och när det närmar sig morgonen vaknar jag alldeles för tidigt och kan inte somna om, förrän strax innan klockan ringer. Jag är alltså beredd på ytterligare en sådan natt. Hur ska jag orka?
Poppis med förhinder
Av någon anledning verkar det ofta som att man går om varandra så här i semestertider. De flesta är lediga under sommaren, men det är ändå inte så lätt att träffas.
Antingen har man ledigt olika veckor, eller så har man semesterresor inplanerade olika veckor.
Idag fick jag personligen erfara detta fenomen, och det inte bara en gång.
I bilen på väg upp till Stockholm och Sveriges bästa handelsträdgård skrämdes jag halvt ihjäl av min egen meddelandesignal på mobilen. (Jag bytte från den anonyma "meddelandesignal 1", som inte mindre än två av mina närmaste kollegor hade på sina mobiler, vilket ledde till att jag ständigt blev besviken när det kom ett meddelande. I stället valde jag en lite mer annorlunda signal, den låter som glas som krossas, och oftast reagerar andra starkare på den än jag själv, men just när jag satt i bilen på motorvägen blev jag en aning överraskad...) Meddelandet var från dotterns lekkamrats mamma, som frågade om tjejerna kunde leka. Jag svarade att jag inte kunde, men att de kunde kolla med hennes far, och lämnade alternativet onsdag, eftersom vi bara ska vara hemma i morgon. Då skulle de i sin tur åka till Örebro, så det gick om intet.
När vi satt och åt lunch, eller snarare fikade som efterrätt, ringde en av mina jobbarkompisar (hon som jag brukar benämna "min bästa jobbarkompis", men nu har jag så många bra jobbarkompisar, som även skulle kunna läsa bloggen, så jag avstår från att rangordna dem) och frågade om vi kunde träffas på torsdag, men då ska vi ju till Stockholm, så jag föreslog fredag, men då skulle hon iväg. Hon skulle komma hem på måndag, och föreslog tisdag, men då ska vi till Västerås... Eventuellt skulle de iväg igen sen på onsdagen, så det gick inte att bestämma något. =(
Sammanfattningsvis var jag en poppis tjej idag, men tyvärr fick jag göra mina "fans" besvikna.
Antingen har man ledigt olika veckor, eller så har man semesterresor inplanerade olika veckor.
Idag fick jag personligen erfara detta fenomen, och det inte bara en gång.
I bilen på väg upp till Stockholm och Sveriges bästa handelsträdgård skrämdes jag halvt ihjäl av min egen meddelandesignal på mobilen. (Jag bytte från den anonyma "meddelandesignal 1", som inte mindre än två av mina närmaste kollegor hade på sina mobiler, vilket ledde till att jag ständigt blev besviken när det kom ett meddelande. I stället valde jag en lite mer annorlunda signal, den låter som glas som krossas, och oftast reagerar andra starkare på den än jag själv, men just när jag satt i bilen på motorvägen blev jag en aning överraskad...) Meddelandet var från dotterns lekkamrats mamma, som frågade om tjejerna kunde leka. Jag svarade att jag inte kunde, men att de kunde kolla med hennes far, och lämnade alternativet onsdag, eftersom vi bara ska vara hemma i morgon. Då skulle de i sin tur åka till Örebro, så det gick om intet.
När vi satt och åt lunch, eller snarare fikade som efterrätt, ringde en av mina jobbarkompisar (hon som jag brukar benämna "min bästa jobbarkompis", men nu har jag så många bra jobbarkompisar, som även skulle kunna läsa bloggen, så jag avstår från att rangordna dem) och frågade om vi kunde träffas på torsdag, men då ska vi ju till Stockholm, så jag föreslog fredag, men då skulle hon iväg. Hon skulle komma hem på måndag, och föreslog tisdag, men då ska vi till Västerås... Eventuellt skulle de iväg igen sen på onsdagen, så det gick inte att bestämma något. =(
Sammanfattningsvis var jag en poppis tjej idag, men tyvärr fick jag göra mina "fans" besvikna.
Myggplåga
Igår var det en fin kväll, och vi var ute ganska mycket. Vi lekte, grillade och fixade i trädgården.
Dottern, som älskas av myggorna och dessutom plågas svårt av deras bett, fick naturligtvis ett och annat myggbett, och då konstaterar vi åter hur lätt det är att glömma. Under den kyliga och regniga perioden som varit, har vi varit förskonade från myggor och därmed även myggbett. Då tänker man inte så mycket på att klä sig i heltäckande kläder när det blir varmt igen. Man tänker inte på att stryka på myggmedel innan man går ut.
Dottern gick och lade sig, men vaknade då och då plågad av svår klåda...
Vi var i vår tur ute ett bra tag kväll, och fick vår beskärda del av myggbett, mestadels kring fotlederna. Då vi inte har samma överkänslighet som dottern plågades vi inte tillnärmelsevis så mycket som hon skulle ha gjort, men eftersom det var så omänskligt många myggbett blev plågan ändå väldigt stor.
Så här dagen efter plågas vi vuxna lite av våra egna myggbett, men det är knappt värt att nämna.
Dottern plågas av sina myggbett, och det är värt att nämna. Hon klagar på att de gör ont, att de kliar, att hon inte kan sitta, att hon inta kan gå, hon gnäller, hon skriker, hon gråter...
Vilket leder till att vi vuxna plågas ytterligare.
Hur löser vi då detta?
I detta akuta läge behandlar vi med salvor av olika slag, och hoppas att det slutar klia, att det inte svullnar upp och att hon lugnar ner sig.
I förebyggande syfte vill min alltid lika dramatiske sambo att dottern inte får vistas ute utan heltäckande kläder (vilket i mitt tycke kan bli ett hårt straff om värmen kommer tillbaka på allvar) och att vi ska köpa just det myggmedel som fick bäst betyg i testet som publicerades i gårdagens tidning. (Att använda det myggmedel vi redan har, och som faktiskt har bevisat att det fungerar bättre än inget myggmedel alls, bara man faktiskt använder det, är enligt honom inget vettigt alternativ.)
Ja, ja... Vi får väl se. Min alltid lika dramatiska sambo är också världsbäst på att glömma när det inte är akut längre...
Dottern, som älskas av myggorna och dessutom plågas svårt av deras bett, fick naturligtvis ett och annat myggbett, och då konstaterar vi åter hur lätt det är att glömma. Under den kyliga och regniga perioden som varit, har vi varit förskonade från myggor och därmed även myggbett. Då tänker man inte så mycket på att klä sig i heltäckande kläder när det blir varmt igen. Man tänker inte på att stryka på myggmedel innan man går ut.
Dottern gick och lade sig, men vaknade då och då plågad av svår klåda...
Vi var i vår tur ute ett bra tag kväll, och fick vår beskärda del av myggbett, mestadels kring fotlederna. Då vi inte har samma överkänslighet som dottern plågades vi inte tillnärmelsevis så mycket som hon skulle ha gjort, men eftersom det var så omänskligt många myggbett blev plågan ändå väldigt stor.
Så här dagen efter plågas vi vuxna lite av våra egna myggbett, men det är knappt värt att nämna.
Dottern plågas av sina myggbett, och det är värt att nämna. Hon klagar på att de gör ont, att de kliar, att hon inte kan sitta, att hon inta kan gå, hon gnäller, hon skriker, hon gråter...
Vilket leder till att vi vuxna plågas ytterligare.
Hur löser vi då detta?
I detta akuta läge behandlar vi med salvor av olika slag, och hoppas att det slutar klia, att det inte svullnar upp och att hon lugnar ner sig.
I förebyggande syfte vill min alltid lika dramatiske sambo att dottern inte får vistas ute utan heltäckande kläder (vilket i mitt tycke kan bli ett hårt straff om värmen kommer tillbaka på allvar) och att vi ska köpa just det myggmedel som fick bäst betyg i testet som publicerades i gårdagens tidning. (Att använda det myggmedel vi redan har, och som faktiskt har bevisat att det fungerar bättre än inget myggmedel alls, bara man faktiskt använder det, är enligt honom inget vettigt alternativ.)
Ja, ja... Vi får väl se. Min alltid lika dramatiska sambo är också världsbäst på att glömma när det inte är akut längre...
Små semesterplaner
Vi (jag och min sambo) har inte varit på någon längre semesterresa sedan 200...2, om jag minns rätt. Då var vi en vecka i Tyskland, hos min kompis som jag lärde känna när jag gick i gymnasiet och vi hade ett utbyte med en skola i just Tyskland. Sedan dess har vi inte varit på någon kortare resa heller, speciellt inte sedan vi fick barn och byggde hus. En endagstripp till Kolmården har väl varit det längsta.
I år blir det heller ingen längre resa, men vi har i alla fall bokat rum på hotell (!!!) i Stockholm, så att vi stannar över natten.
Dessutom har jag så sent som idag bestämt några andra små utflykter.
I morgon åker jag, tillsammans med min lika trädgårdstokiga svägerska, till Sveriges bästa handelsträdgård, för att strosa, njuta och fika (och så kanske man köper något, men årets upplägg är att avstå, njuta av det jag har och planera för nästa år, då jag förhoppningsvis har en något mindre mage.) Efteråt slinker vi in på IKEA också.
Och på torsdag åker vi tillsammans med en av dotterns bästa kompisar och hennes familj till Stockholm och Junibacken. Planen var att gå till Junibacken nästa vecka, när vi bor på hotell i Stockholm, men det verkar roligare för dottern att gå tillsammans med en kompis, och på så sätt får vi mer tid till andra aktiviteter när vi åker nästa gång. Bara positiva bieffekter!
Det blir ytterligare några smågrejer med dotterns kompis, och så ska vi till Kolmården, som vanligt. Nu börjar det kännas som semester, i alla fall!
I år blir det heller ingen längre resa, men vi har i alla fall bokat rum på hotell (!!!) i Stockholm, så att vi stannar över natten.
Dessutom har jag så sent som idag bestämt några andra små utflykter.
I morgon åker jag, tillsammans med min lika trädgårdstokiga svägerska, till Sveriges bästa handelsträdgård, för att strosa, njuta och fika (och så kanske man köper något, men årets upplägg är att avstå, njuta av det jag har och planera för nästa år, då jag förhoppningsvis har en något mindre mage.) Efteråt slinker vi in på IKEA också.
Och på torsdag åker vi tillsammans med en av dotterns bästa kompisar och hennes familj till Stockholm och Junibacken. Planen var att gå till Junibacken nästa vecka, när vi bor på hotell i Stockholm, men det verkar roligare för dottern att gå tillsammans med en kompis, och på så sätt får vi mer tid till andra aktiviteter när vi åker nästa gång. Bara positiva bieffekter!
Det blir ytterligare några smågrejer med dotterns kompis, och så ska vi till Kolmården, som vanligt. Nu börjar det kännas som semester, i alla fall!
Det är en fin linje...
Strax före lunch idag samlade jag ihop mig själv och åkte för att träna lite vattengympa. Det har fungerat bra hela våren, och jag känner att det är bra för mig att bara vistas i det varma vattnet i bassängen. Jag styr själv vad jag vill göra och inte, så det är ingen större risk att det går överstyr, eller att jag gör något som är dåligt för barnet eller för min kropp. Motion ska dessutom motion vara nyttigt för tarmarna, som jag ju haft lite strul med ett tag.
Samtidigt är det ju ändå så att jag har dåliga blodvärden, och blir helt slut av minsta lilla ansträngning. Förra veckan efter mitt lilla vattengympapass lackade jag ur totalt på sambon, och ansträngningen kan nog ha varit en bidragande orsak till den aningen överdrivna reaktionen. Nu känner jag också att jag håller på att ta slut. Inspirationen finns där, men orken saknas.
Sammanfattningsvis kan jag konstatera att det är en fin linje mellan vad som är nyttigt och vad som är dåligt för en. Hur ska jag kunna välja?
Tur att det bara är ett tillfälle kvar innan de stänger för sommaren!
Kroppens seger
Idag, garanterat en vecka sedan sist, lyckades jag klämma ur mig "något" (jag vill inte vara alltför grafisk) utan medicinsk hjälp. Det var en kamp, men det var jag och min kropp som avgick med segern!
Om det beror på dieten, med morötter en masse, aningen övermogen frukt, fröer och allmänt fiberrik mat, lactulos-kuren gjort sitt eller om den lilla motion jag mäktat med har gjort underverk, det vet jag inte, men det fungerade i alla fall. Och det i konkurrens med järntabletterna, som är kända för att ha motsatt effekt.
Jag känner mig oslagbar just nu!
Om det beror på dieten, med morötter en masse, aningen övermogen frukt, fröer och allmänt fiberrik mat, lactulos-kuren gjort sitt eller om den lilla motion jag mäktat med har gjort underverk, det vet jag inte, men det fungerade i alla fall. Och det i konkurrens med järntabletterna, som är kända för att ha motsatt effekt.
Jag känner mig oslagbar just nu!
Utdömd av skönhetsrådet
Under gårdagens besök hos min faster i sommarstugan, fick toaletten en hänsynslös sågning.
Det är som ett torrdass, men istället för en träbänk med hål i, finns det en toalettstol, även om den inte ser ut riktigt som en vanlig toalettstol. Omgivningarna är som en vanlig toalett, med dörr som går att låsa, taklampa med vanlig knapp på väggen, handfat med kakelplattor ovanför och handduk på en krok.
Så fort vi öppnade dörren för att dottern skulle få "göra nummer två", kom den spontana kommentaren: "Vilken ful toalett!"
Hon gick fram till toalettstolen, gläntade lite på locket, tittade ner i det svarta innandömet med två olika fack, varav ett med lock, rynkade på näsan och stängde igen.
Så vände hon sig till mig och sa: "Jag behöver inte bajsa, jag skojade bara med dig!" Åtföljt av ett brett leende.
Hon lyckades sedan hålla sig, genom kaninklappning och lek med ny kompis, ända tills vi både kommit hem och jag hunnit åka till affären och handla. Så ful var den alltså!
(Men hon benådade den i alla fall tillräckligt för att kissa i den...)
Det är som ett torrdass, men istället för en träbänk med hål i, finns det en toalettstol, även om den inte ser ut riktigt som en vanlig toalettstol. Omgivningarna är som en vanlig toalett, med dörr som går att låsa, taklampa med vanlig knapp på väggen, handfat med kakelplattor ovanför och handduk på en krok.
Så fort vi öppnade dörren för att dottern skulle få "göra nummer två", kom den spontana kommentaren: "Vilken ful toalett!"
Hon gick fram till toalettstolen, gläntade lite på locket, tittade ner i det svarta innandömet med två olika fack, varav ett med lock, rynkade på näsan och stängde igen.
Så vände hon sig till mig och sa: "Jag behöver inte bajsa, jag skojade bara med dig!" Åtföljt av ett brett leende.
Hon lyckades sedan hålla sig, genom kaninklappning och lek med ny kompis, ända tills vi både kommit hem och jag hunnit åka till affären och handla. Så ful var den alltså!
(Men hon benådade den i alla fall tillräckligt för att kissa i den...)
Vidgade vyer
Min fyraåriga dotter är en av de mer tillbakadragna människor jag känner. Hon pratar helst inte med någon hon inte känner, och beroende på humöret kan hon undvika att prata med de hon känner också. Mamma, pappa och mormor brukar funka i alla lägen, men utöver det kan vem som helst stundtals bli utesluten ur samtalskretsen.
Idag åkte vi och hälsade på min faster i hennes tillfälliga sommarstuga, som hon förvaltar medan ägarna befinner sig i New York City. Redan när vi klev ur bilen klargjorde min dotter vilken typ av dag det var: hon skulle bli mycket svårflörtad.
Hon ville till att börja med inte lämna bilen, och hur som helst ville hon inte prata direkt med min faster, utan använde mig som mellanhand.
Efter en stund följde hon i alla fall lite truligt med och kastade brödbitar till fåglarna, och då kom en nästan lika trulig granntjej tillsammans med sin mamma för att säga hej. Hon använde likt min egen dotter mamma som mellanhand, men tillsammans fick de ur sig en inbjudan att komma över och titta på deras kaniner. Till slut gick hon, tillsammans med gammelfaster och mormor över till granntjejen och kaninerna. Och blev kvar.
De vuxna gick tillbaka, men hon stannade! Det är sensation! Särskilt som det var på en av hennes mindre pratglada dagar.
Hon kom tillbaka för att sitta i mitt knä en liten stund, och ta en kaka till.
En stund senare kom hon tillbaka för att gå och kissa.
Efteråt gick hon tillbaka till sin nya kompis, och jag anade svårigheterna som skulle komma när vi behövde åka hem...
Hon sa ifrån. Hon sprang iväg. Hon sparkade. Hon var inte alls speciellt sugen på att åka hem. Minst sagt. Hon ville hellre stanna hos sin nya kompis och hennes kaniner.
Och detta var alltså samma tjej som tidigare på dagen konstaterat det onda med nya kompisar.
Idag åkte vi och hälsade på min faster i hennes tillfälliga sommarstuga, som hon förvaltar medan ägarna befinner sig i New York City. Redan när vi klev ur bilen klargjorde min dotter vilken typ av dag det var: hon skulle bli mycket svårflörtad.
Hon ville till att börja med inte lämna bilen, och hur som helst ville hon inte prata direkt med min faster, utan använde mig som mellanhand.
Efter en stund följde hon i alla fall lite truligt med och kastade brödbitar till fåglarna, och då kom en nästan lika trulig granntjej tillsammans med sin mamma för att säga hej. Hon använde likt min egen dotter mamma som mellanhand, men tillsammans fick de ur sig en inbjudan att komma över och titta på deras kaniner. Till slut gick hon, tillsammans med gammelfaster och mormor över till granntjejen och kaninerna. Och blev kvar.
De vuxna gick tillbaka, men hon stannade! Det är sensation! Särskilt som det var på en av hennes mindre pratglada dagar.
Hon kom tillbaka för att sitta i mitt knä en liten stund, och ta en kaka till.
En stund senare kom hon tillbaka för att gå och kissa.
Efteråt gick hon tillbaka till sin nya kompis, och jag anade svårigheterna som skulle komma när vi behövde åka hem...
Hon sa ifrån. Hon sprang iväg. Hon sparkade. Hon var inte alls speciellt sugen på att åka hem. Minst sagt. Hon ville hellre stanna hos sin nya kompis och hennes kaniner.
Och detta var alltså samma tjej som tidigare på dagen konstaterat det onda med nya kompisar.
Min lilla storfiskare
När min dotter fyllde två, för lite mer än två år sedan, fick hon en flytväst och ett hemmagjort metspö av oss i present. Tanken var att hennes fiskeglada far många gånger skulle ta med henne ner till den närbelägna sjön, och även ut med farbrors båt, och de skulle fiska tillsammans.
Förra sommaren användes flytvästen för första gången, men då av dottern till min tyska kompis, när de lånade en båt och gav sig ut på en liten tur på den omtalade närbelägna sjön.
I maj, på dotterns fyraårsdag, användes metspöt för första gången, men då modifierat, så att kroken var utbytt till en klädnypa, och fiskarna kom i form av godispåsar.
I onsdags, på årets första semestervecka, lovade fadern att de skulle fiska, men med alla möjliga och omöjliga uppdrag att genomföra just den dagen, fick det skjutas upp till morgondagen, men på torsdagen hade vi bokat playdate med bästa kompisen, och det vore nog inte helt optimalt med två fyraåringar, och bara ett metspö... Så det fick lov att bli morgonfiske.
Morgonen kom, och regnet öste ner. Fisketuren fick åter ställas in.
Även fredagsmorgonen var aningen för blöt för att far och dotter skulle pallra sig ner till sjön, och resten av dagen försvann i ett töcken av bilbarnstolar, från semestern hemkomna morföräldrar och thaimat som hämtats hem för att fira föräldrarnas tioårsjubileum tillsammans.
Lördag morgon. Solsken. Medelstark vind.
Efter frukost påbörjades äntligen förberedelserna för premiärfisketuren. Flytvästen plockades fram, metspöt återställdes till sitt ursprungliga, krokförsedda, skick, faderns fiskeutrustning hämtades ner från vinden, en liten matsäck plockades i ordning och kameran, den minsta, packades med. På med oömma kläder, och så in i bilen. Avfärd mot sjön!
Fem minuter senare ringde telefonen. Flytvästen låg kvar hemma... Mamma fick rycka ut och leverera den saknade utrustningen. Och belönades med glädjen att se far och dotter spankulera ner mot vattnet. Dottern med flytvästen ordentligt "monterad" enligt konstens alla regler och metspöt käckt över axeln. Så vände hon sig om och ropade att hon skulle fånga en gädda. "Så hääääär stor!" Det var knappt att armarna räckte till. =)
Förra sommaren användes flytvästen för första gången, men då av dottern till min tyska kompis, när de lånade en båt och gav sig ut på en liten tur på den omtalade närbelägna sjön.
I maj, på dotterns fyraårsdag, användes metspöt för första gången, men då modifierat, så att kroken var utbytt till en klädnypa, och fiskarna kom i form av godispåsar.
I onsdags, på årets första semestervecka, lovade fadern att de skulle fiska, men med alla möjliga och omöjliga uppdrag att genomföra just den dagen, fick det skjutas upp till morgondagen, men på torsdagen hade vi bokat playdate med bästa kompisen, och det vore nog inte helt optimalt med två fyraåringar, och bara ett metspö... Så det fick lov att bli morgonfiske.
Morgonen kom, och regnet öste ner. Fisketuren fick åter ställas in.
Även fredagsmorgonen var aningen för blöt för att far och dotter skulle pallra sig ner till sjön, och resten av dagen försvann i ett töcken av bilbarnstolar, från semestern hemkomna morföräldrar och thaimat som hämtats hem för att fira föräldrarnas tioårsjubileum tillsammans.
Lördag morgon. Solsken. Medelstark vind.
Efter frukost påbörjades äntligen förberedelserna för premiärfisketuren. Flytvästen plockades fram, metspöt återställdes till sitt ursprungliga, krokförsedda, skick, faderns fiskeutrustning hämtades ner från vinden, en liten matsäck plockades i ordning och kameran, den minsta, packades med. På med oömma kläder, och så in i bilen. Avfärd mot sjön!
Fem minuter senare ringde telefonen. Flytvästen låg kvar hemma... Mamma fick rycka ut och leverera den saknade utrustningen. Och belönades med glädjen att se far och dotter spankulera ner mot vattnet. Dottern med flytvästen ordentligt "monterad" enligt konstens alla regler och metspöt käckt över axeln. Så vände hon sig om och ropade att hon skulle fånga en gädda. "Så hääääär stor!" Det var knappt att armarna räckte till. =)
En epok går i graven
Nu har min dotters tid för att åka baklänges i bilen kommit till ett slut.
Efter en tid av klagomål på att hon mår illa när jag svänger (och likadant när hennes far kör) kom jag slutligen på att det kunde bero på själva baklängesfärden, så idag inhandlades inte mindre än två framlängesstolar (en till varje bil. Även om de är lätta att ta ur och sätta i, så känns det inte logiskt att ha stolen stående på dagis varje dag, bara för att pappa ska kunna hämta även om mamma lämnade...). Och när vi ändå var i farten passade vi på att köpa babyskydd (den första lilla bilstolen till bäbisen), så har vi det klart.
På väg hem provade vi alla nya features.
Om vi båda sträcker lite på nacken kan vi se varandra i backspegeln.
Istället för att förklara om det är på mammas eller hennes sida, kan jag peka på hästen.
Hon kan se genom framrutan, och upptäcka saker samtidigt som jag.
Vi försökte testa huruvida hon kan se en hund vid sidan av vägen, men eftersom det var lunchtider var det inga hundar ute på promenad. I brist på hundar provade vi med en barnvagn, som framfördes på trottoaren, och den såg hon utan större svårigheter.
Väl hemma förpassades två baklängesstolar upp på vinden för förvaring till dess bäbisen är redo för den sortens bilsäkerhet.
En epok gick i graven.
Efter en tid av klagomål på att hon mår illa när jag svänger (och likadant när hennes far kör) kom jag slutligen på att det kunde bero på själva baklängesfärden, så idag inhandlades inte mindre än två framlängesstolar (en till varje bil. Även om de är lätta att ta ur och sätta i, så känns det inte logiskt att ha stolen stående på dagis varje dag, bara för att pappa ska kunna hämta även om mamma lämnade...). Och när vi ändå var i farten passade vi på att köpa babyskydd (den första lilla bilstolen till bäbisen), så har vi det klart.
På väg hem provade vi alla nya features.
Om vi båda sträcker lite på nacken kan vi se varandra i backspegeln.
Istället för att förklara om det är på mammas eller hennes sida, kan jag peka på hästen.
Hon kan se genom framrutan, och upptäcka saker samtidigt som jag.
Vi försökte testa huruvida hon kan se en hund vid sidan av vägen, men eftersom det var lunchtider var det inga hundar ute på promenad. I brist på hundar provade vi med en barnvagn, som framfördes på trottoaren, och den såg hon utan större svårigheter.
Väl hemma förpassades två baklängesstolar upp på vinden för förvaring till dess bäbisen är redo för den sortens bilsäkerhet.
En epok gick i graven.
Husmorsdrömmar
Jag är inne i en period som till mångt och mycket präglas av längtan att tillverka själv, känna mig duktig och ta vara på "naturens gåvor". Troligen är det en form av graviditetsfenomenet att boa, men det tar sig uttryck i husmorsdrömmar.
* Jag är mäkta stolt över fläderblomssaften, som jag egenhändigt lagade till, med fläderblommor som jag själv plockat, efter att ha tiggt till mig dem hemma hos en kompis.
* Stoltheten dryper även när jag betraktar min dotters nymålade och -dekorerade spegel, med fanerfjärilar i olika rosa och lila nyanser. Hon hjälpte till och målade fjärilarna nästan helt själv, och sambon monterade den på väggen, men det var jag som målade ramen, det var jag som beställde hem fjärilarna, det var jag som tog initiativet! Dessutom är det jag som skryter om den!
* Jag har köpt hem en massa material för att kunna sy en variant av rullgardiner till vardagsrummet. Mitt i den fysiska svaghet som drabbat mig i och med de usla blodvärden jag uppvisar, har jag tagit ett nytt initiativ, som inte enbart innebär ansträngningen att sitta vid symaskinen (vilket i likhet med sagoläsning och tandborstning kan motsvara ett kortare motionspass), utan även ett visst ingenjörsskap, där jag måste återskapa en fungerande anordning för höjning och sänkning, med hjälp av ett okänt antal meter snöre. Jag måste även, med hjälp av någon formel, som jag antagligen får konstruera själv, räkna ut det där okända antalet, så att jag kan inhandla rätt antal meter snöre för själva monteringen. Jag är också rädd att detta tankearbete utförs bäst i sällskap av måttband och fönster, och inte i stillheten i fåtöljen med fotpall...
* Jag plågas mentalt av bristen på saftkokarvänliga bär i min trädgård. Flädersaft i all ära, men varför kom inte blomklasarna från min egen buske? Och varför kan jag inte få koka lite jordgubbssaft och hallonsaft och vinbärssaft... Svaret är att fläderbusken först i år har kommit igång med tillväxten, men att blommor fortfarande saknas, och att det bara finns ett fåtal jordgubbsplantor, som bara producerar tillräckligt med jordgubbar för att dess rättmätiga ägarinna, som fick moderplantan från dagis, ska kunna stoppa i munnen, alternativt dela med sig en aning. Hallonplantorna lyser med sin frånvaro, trots att de stått på listan över trädgårdsinköp sedan praktiskt taget dag ett. Vi har ett par små vildhallonbuskar i utkanten av trädgården, men de ger lagom med bär för dotterns frukostyoghurt ett par veckor, på sin höjd. Vinbärsbuskarna i sin tur är tre till antalet, men ännu ganska små, och historien visar att dottern är snabbare än mamma när det gäller att plocka bären, ofta redan innan de är tillräckligt mogna... Och med tre olika färger på de tre olika buskarna, blir det väl inte något överflöd kvar till saftkokande...
Jag ska nog i alla fall ge mig på rabarberplantan och ta några korta stjälkar till en paj. Min första från egna rabarberplantan!
* Jag är mäkta stolt över fläderblomssaften, som jag egenhändigt lagade till, med fläderblommor som jag själv plockat, efter att ha tiggt till mig dem hemma hos en kompis.
* Stoltheten dryper även när jag betraktar min dotters nymålade och -dekorerade spegel, med fanerfjärilar i olika rosa och lila nyanser. Hon hjälpte till och målade fjärilarna nästan helt själv, och sambon monterade den på väggen, men det var jag som målade ramen, det var jag som beställde hem fjärilarna, det var jag som tog initiativet! Dessutom är det jag som skryter om den!
* Jag har köpt hem en massa material för att kunna sy en variant av rullgardiner till vardagsrummet. Mitt i den fysiska svaghet som drabbat mig i och med de usla blodvärden jag uppvisar, har jag tagit ett nytt initiativ, som inte enbart innebär ansträngningen att sitta vid symaskinen (vilket i likhet med sagoläsning och tandborstning kan motsvara ett kortare motionspass), utan även ett visst ingenjörsskap, där jag måste återskapa en fungerande anordning för höjning och sänkning, med hjälp av ett okänt antal meter snöre. Jag måste även, med hjälp av någon formel, som jag antagligen får konstruera själv, räkna ut det där okända antalet, så att jag kan inhandla rätt antal meter snöre för själva monteringen. Jag är också rädd att detta tankearbete utförs bäst i sällskap av måttband och fönster, och inte i stillheten i fåtöljen med fotpall...
* Jag plågas mentalt av bristen på saftkokarvänliga bär i min trädgård. Flädersaft i all ära, men varför kom inte blomklasarna från min egen buske? Och varför kan jag inte få koka lite jordgubbssaft och hallonsaft och vinbärssaft... Svaret är att fläderbusken först i år har kommit igång med tillväxten, men att blommor fortfarande saknas, och att det bara finns ett fåtal jordgubbsplantor, som bara producerar tillräckligt med jordgubbar för att dess rättmätiga ägarinna, som fick moderplantan från dagis, ska kunna stoppa i munnen, alternativt dela med sig en aning. Hallonplantorna lyser med sin frånvaro, trots att de stått på listan över trädgårdsinköp sedan praktiskt taget dag ett. Vi har ett par små vildhallonbuskar i utkanten av trädgården, men de ger lagom med bär för dotterns frukostyoghurt ett par veckor, på sin höjd. Vinbärsbuskarna i sin tur är tre till antalet, men ännu ganska små, och historien visar att dottern är snabbare än mamma när det gäller att plocka bären, ofta redan innan de är tillräckligt mogna... Och med tre olika färger på de tre olika buskarna, blir det väl inte något överflöd kvar till saftkokande...
Jag ska nog i alla fall ge mig på rabarberplantan och ta några korta stjälkar till en paj. Min första från egna rabarberplantan!
Påfyllt medicinskåp
På sista tiden har jag varit mycket andfådd och trött. Dessutom är jag drabbad av förstoppning, vilket gör mig ännu lite mindre pigg och glad.
Idag fick sambon känna på mitt ytterligt dåliga humör, då jag skällde ut honom efter noter för hans dubbelmoral när det gäller spel, och hans tilltagande spelberoende.
Han har själv tagit upp problemet med dotterns spelande (oskyldiga små spel på datorn, men kanske lite för ofta), men när han vill sitta vid datorn och spela sina krigsspel vill han vara i fred, och då sätter han henne vid min dator på obestämd tid. När han dessutom ignorerat både henne och mig en bra stund (jag låg på sängen och grät för att jag mådde så illa), fick han sig en släng av sleven!
På eftermiddagen fick jag förklaringen. Rutinkoll av blodvärdet gav vid handen att det är på tok för lågt, vilket enligt uppgift förorsakar kraftigt försämrat "flås" och dåligt humör. Ordinationen blev järntabletter, vilket i sin tur kan förvärra förstoppningen, som jag rekommenderades flytande fibrer mot. Dessutom fick en förpackning lavemang följa med hem. Förhoppningsvis ska denna uppdatering av medicinskåpet råda bot på alla mina åkommor, och det riktigt snart!
(Frågan är om det hjälper mot meningsskiljaktigheterna vi har kring datorernas användande...)
Idag fick sambon känna på mitt ytterligt dåliga humör, då jag skällde ut honom efter noter för hans dubbelmoral när det gäller spel, och hans tilltagande spelberoende.
Han har själv tagit upp problemet med dotterns spelande (oskyldiga små spel på datorn, men kanske lite för ofta), men när han vill sitta vid datorn och spela sina krigsspel vill han vara i fred, och då sätter han henne vid min dator på obestämd tid. När han dessutom ignorerat både henne och mig en bra stund (jag låg på sängen och grät för att jag mådde så illa), fick han sig en släng av sleven!
På eftermiddagen fick jag förklaringen. Rutinkoll av blodvärdet gav vid handen att det är på tok för lågt, vilket enligt uppgift förorsakar kraftigt försämrat "flås" och dåligt humör. Ordinationen blev järntabletter, vilket i sin tur kan förvärra förstoppningen, som jag rekommenderades flytande fibrer mot. Dessutom fick en förpackning lavemang följa med hem. Förhoppningsvis ska denna uppdatering av medicinskåpet råda bot på alla mina åkommor, och det riktigt snart!
(Frågan är om det hjälper mot meningsskiljaktigheterna vi har kring datorernas användande...)
Första riktiga semesterdagen...
Om man bara räknar semestern som vardagarna man är borta från jobbet, så hade jag min första dag i måndags. Den dagen blev på intet sätt lika effektiv och trevlig som lördagen...
Halva natten var jag illamående, spydde på morgonkvisten och låg sedan till sängs hela dagen, i hopp om att både sömnbrist och magont skulle ge med sig, likt illamåendet gjort så fort jag spytt. Så blev inte fallet, så i stället toppade jag dagen med en klassisk felstavning: Istället för att relaxa så där på semestern, valde jag att laxera...
Effektiviteten har jag försökt jobba lite på i efterhand:
Tisdagen spenderades delvis på stan, där doppresent till kusinens barn och färg till dotterns spegel inhandlades. Därefter hämtade jag paketet från Panduro, som bland annat innehöll fjärilar till nämnda spegel, som sedan målades i rosa och lila, allt enligt dotterns önskemål.
Onsdagsgöromål blev att träna vattengympa (redan klockan åtta på morgonen), tappa upp flädersaften (från lördagen) på flaska och att inhandla material till två hissgardiner, som jag avser att sy själv.
Första dagen på semestern
Förutsatt att man får räkna första helgen till semestern, så har jag min första semesterdag i dag.
Jag har varit förvånande effektiv, och hunnit med allt detta:
* Plockat 82 smultron till dotterns frukostyoghurt. Alla fick inte plats, så mamma fick glädjande nog ta vara på överskottet. =)
* Bevittnat hur mina blivande grannar med hjälp av en kranbil flyttat på friggeboden. Dottern ville helst stå kvar och titta tills de hade flyttat in, vilket inte kommer att ske på allvar förrän i slutet av augusti...
* Varit och handlat. (Ingen storhandling den här gången, endast två saker, men ändå!)
* Klippt skägget och håret på min far.
* Bakat min nya favoritkaka: kladdkaka med kokosglasyr.
* Gjort i ordning en sats fläderblomssaft.
* Haft gäster.
* Bokat hotellrum i Stockholm, för vår enda lilla semester i år.
Ska det vara så varje dag på semestern? Nja, jag hoppas faktiskt att jag får lite vila också! =)
Jag har varit förvånande effektiv, och hunnit med allt detta:
* Plockat 82 smultron till dotterns frukostyoghurt. Alla fick inte plats, så mamma fick glädjande nog ta vara på överskottet. =)
* Bevittnat hur mina blivande grannar med hjälp av en kranbil flyttat på friggeboden. Dottern ville helst stå kvar och titta tills de hade flyttat in, vilket inte kommer att ske på allvar förrän i slutet av augusti...
* Varit och handlat. (Ingen storhandling den här gången, endast två saker, men ändå!)
* Klippt skägget och håret på min far.
* Bakat min nya favoritkaka: kladdkaka med kokosglasyr.
* Gjort i ordning en sats fläderblomssaft.
* Haft gäster.
* Bokat hotellrum i Stockholm, för vår enda lilla semester i år.
Ska det vara så varje dag på semestern? Nja, jag hoppas faktiskt att jag får lite vila också! =)
Överraskad och bestulen
I onsdags drabbades vi av ett oväntat och mycket lokalt regnoväder med tillhörande åska. Nederbörden var överraskande i sig, men än mer överraskande var dotterns reaktion på de rejäla åskknallar som skakade huset.
Med tanke på hennes historia som total fegis i de allra flesta situationer, beredde jag mig på en panikreaktion när jag själv ryckt till av den första knallen. Paniken uteblev, och i stället drog hon med mig ut på trappan för att titta på åskan.
Hon stod där, så nära regnet som jag lät henne gå, och skrek uppfordrande åt åskan att "ta i lite, då!" och ögonen lyste på henne när åskan gjorde just det.
Det var överraskningen. Stölden utgjordes av åskans rov: Min internetuppkoppling. =(
Inget fungerande modem på flera dagar. Undrar om man som inbiten bloggare/bloggläsare kan yrka på skadestånd från åskan... Det funkade nog bättre i forna tider, när åskan tillhandahölls av en människoliknande asagud vid namn Tor. Nu är det ju elektrisk laddning mellan olika luftmassor man har att göra med. Det gör det jurudiska lite mer komplicerat.
Ja, det förekom ytterligare en stöld. Någon eller något tog hela min kraft där under ovädret. Jag försökte läsa en bok för min dotter, men fick snart inse att det var lite väl fysiskt ansträngande för mig. I stället fick jag sätta på barnkanalen och lägga mig för att vila. Jag kom knappt upp på hela kvällen... Här är gärningsmannen tyvärr okänd, men jag misstänker att det var flera inblandade. Jag har följande misstänkta: Graviditeten, lufttrycket, värmen och luftfuktigheten. På onsdag ska jag träffa en sakkunnig för att få en bättre gärningsmannaprofil: Jag ska till mödravården och träffa min barnmorska. Hon kanske vet. Eller så säger hon att det är normalt, men i så fall hamnar hon på listan över misstänkta, om inte annat så för skyddande av brottsling!
Med tanke på hennes historia som total fegis i de allra flesta situationer, beredde jag mig på en panikreaktion när jag själv ryckt till av den första knallen. Paniken uteblev, och i stället drog hon med mig ut på trappan för att titta på åskan.
Hon stod där, så nära regnet som jag lät henne gå, och skrek uppfordrande åt åskan att "ta i lite, då!" och ögonen lyste på henne när åskan gjorde just det.
Det var överraskningen. Stölden utgjordes av åskans rov: Min internetuppkoppling. =(
Inget fungerande modem på flera dagar. Undrar om man som inbiten bloggare/bloggläsare kan yrka på skadestånd från åskan... Det funkade nog bättre i forna tider, när åskan tillhandahölls av en människoliknande asagud vid namn Tor. Nu är det ju elektrisk laddning mellan olika luftmassor man har att göra med. Det gör det jurudiska lite mer komplicerat.
Ja, det förekom ytterligare en stöld. Någon eller något tog hela min kraft där under ovädret. Jag försökte läsa en bok för min dotter, men fick snart inse att det var lite väl fysiskt ansträngande för mig. I stället fick jag sätta på barnkanalen och lägga mig för att vila. Jag kom knappt upp på hela kvällen... Här är gärningsmannen tyvärr okänd, men jag misstänker att det var flera inblandade. Jag har följande misstänkta: Graviditeten, lufttrycket, värmen och luftfuktigheten. På onsdag ska jag träffa en sakkunnig för att få en bättre gärningsmannaprofil: Jag ska till mödravården och träffa min barnmorska. Hon kanske vet. Eller så säger hon att det är normalt, men i så fall hamnar hon på listan över misstänkta, om inte annat så för skyddande av brottsling!
