applicera ofin il

Nu har jag fått läkarintyg på att jag behöver vara hemma och vila rösten och mig själv den här veckan också, och skolassistenten (som hanterar sjukskrivningar och vikariebokningar, bland annat) påminde mig om att tänka mig för innan jag kommer tillbaka, så att jag inte kommer för tidigt. Det känns skönt att ha det "godkänt", så att säga. Att det inte bara är mina egna bedömningar som ligger till grund för hela "tyck-synd-om-mig-approachen".

Jag mådde riktigt hyfsat igår, och beslutade mig till slut för att följa med hem till mamma som fyllde år. Lite sliten i halsen blev jag, men det gjorde inte alls lika ont ändå. Kvällen avslutades av någon anledning i alla fall med att jag låg nästan utslagen i soffan och letade efter en ställning som innebar att jag inte hostade så infernaliskt. Det hela försvårades förstås av magen, som börjar bli lite för tung och otymplig för vissa poser...

Jag envisades i alla fall med att titta på Two weeks notice, som jag förstås redan sett ett antal gånger, men den är ju så gullig... Jag somnade ifrån ett par gånger, och när jag vaknade till en svart TV, som snart ändrades till en skärm som talade om för mig att jag inte har rätt att titta på trean, då gav jag upp och gick och lade mig i sängen.

Där sov jag förunderligt nog hela natten, utan att hosta, utan att vakna av halsont eller uttorkad mun (till följd av nästäppeorsakad munandning). Ja, hela natten är kanske aningens missvisande, eftersom jag vaknade vid tjugo i fem, men jämförelsevis var det en god natts sömn.

Nu har jag min pluggdag, på hemmaplan, och planen var att läsa en bok. Jag tyckte att det kunde vara lagom ansträngande efter min sjukperiod, men tji fick jag! Jag orkar inte! jag orkar inte sitta upprätt, jag orkar inte hålla upp boken, jag orkar inte koncentrera mig... Så nu sitter/ligger jag i soffan, med datorn uppallad i knät och slöskriver. Lederna värker, ögonen går knappt att hålla öppna, och det känns som att jag har ett hårt åtdraget band runt huvudet. Det gör liksom inte ont, men det spänner. För en stund sedan tog jag både värktablett och penicillin, så nu väntar jag på att det här ska gå över.

Det föranleder lite oro inför morgondagen. Kommer jag att orka jobba i morgon, när jag mår så här idag? Då har jag i och för sig fått i mig två tabletter till, men kan jag lita på att det blir bättre? Och kommer jag att kunna prata i morgon? Som lärare i en förskoleklass med 26 sexåringar måste man av någon anledning kunna använda rösten. För att inte tala om hur det är på fritids. Mitt beskedliga lilla knarrande räcker inte långt. Kanske måste jag skaffa mig ett läkarintyg, så att jag kan vara hemma ett tag till...

Fyra tabletter in i penicillinkuren börjar jag ana att sjukdomen kanske kan komma att ge sig innan jag går i pension.
Jag har fortfarande ont i halsen, och jag är så hes att folk inte känner igen mig på rösten, men det lossnar nu, så jag hoppas att jag kan gå till jobbet på tisdag i stället för att ringa doktorn för att bli sjukskriven.

Just nu är dilemmat huruvida jag ska åka till min mamma som fyller år idag eller inte. Jag har sagt att jag inte kommer om jag inte kan prata, men just nu kan jag prata. En stund...
Så... ska jag åka eller inte? Det kommer ju en del släkt och så, och det kan föranleda en del samtal, som jag inte riktigt är rustad för just nu. Men det vore roligt att åka, och det brukar vara gott fika också. Och orkar jag inte kan jag ju alltid åka hem. Visserligen med risk för livet, då min dotter aldrig vill åka hem från mormor, och med all säkerhet inte kommer att jubla över att åka hem tidigare...

Jag får se om jag kan prata när det är dags att åka!

Nejdå, det har inte gått över än. Det gör fortfarande lika ont i halsen, och jag låter fortfarande som en ångbåt. (Min chefs beskrivning) Men en liten ljusning är att jag nu har fått penicillin, så om ett par dagar borde mina elaka bakterier ge sig!

Med lite avancerad matematik räknade jag ut att om jag ska ta penicillin två gånger per dygn, en timme före eller två timmar efter mat, och jag garanterat inte kan vara uppe en timme utan att äta frukost, blir det bäst att ta tabletten efter kvällsmaten också. På så sätt får jag en hyfsat jämn fördelning över dygnet, och det inbillar jag mig att det är bra. Till den matematiska uträkningen hör två uppskattade tidpunkter för matintag, för den som försökte genomföra min uträkning grundat på den beskrivning jag gav här.
Vilket påminner mig om när jag gjorde högskoleprovet för en otäck massa år sedan. Mattedelen bestod i alla fall på den tiden av uppgifter bestående av två påståenden, och frågan var om man kunde lösa uppgiften med hjälp av påstående A, B, båda eller inte alls. I det här fallet blir svaret "inte alls", eftersom det inte finns tillräckliga uppgifter. (Men å andra sidan finns det ju varken A eller B, så...)

Tillbaka till sjukdomshistorian.
Nu räknar jag kallt med att jag ska börja friskna till redan i morgon, för att vara hyfsat återställd i tid för mammas födelsedagsfirande på söndag, sedan ägna min studiemåndag åt att bli riktigt frisk, och så vara tillbaka på jobbet på tisdag.
Skräckscenariot är att bara halsontet försvinner, men att ångbåten blir kvar. Det hände under förra graviditeten, så det är något jag fasar för! Tänk om jag ska låta så här i ett halvår?!

Nu börjar det vara dags att knapra penicillintabletter, om det kan vara till någon ledning i matteuppgiften!

Det är inte det minsta roligt att vara sjuk. Jag klarar mig hyfsat större delen av dagen, beroende på att jag hela tiden äter. På något konstigt sätt känns det bättre när jag sväljer hela tiden, än när jag undviker att svälja. På nätterna vaknar jag så fort jag sväljer, för att det gör så ont, och det är ju ingen toppenidé att ha en halstablett i munnen medan man sover... (Men jag har provat det också.)

Nu har jag fått tid på läkarmottagningen (men jag vet inte om jag ska träffa läkaren) för att göra en odling. De tyckte att det lät som halsfluss, så vi får väl se.

När det gäller att sysselsätta sig har jag varit lite förutseende. Exempelvis satte jag mig inte med Vi i villa-tidningen så fort jag hämtat posten igår, utan sparade den till ett senare tillfälle. I stället för att välja antingen trean eller fyran, som jag brukar göra på tisdagskvällar, spelade jag in Äntligen hemma och The Mentalist, medan jag tittade på NCIS och House. På så sätt har jag två bra (?) program att titta på idag.
Igår sorterade jag mina trädgårdstidningar och rensade samtidigt bokhyllan i sovrummet. Tyvärr hade jag inte tillräckligt många tidskriftsamlare, så ett besök på IKEA vore behövligt. Jag vill ju gärna vara enhetlig... Men det orkar jag inte i det skick jag är i nu.
Dessutom rensade jag mitt skrivbord en aning, och skapade ett nytt användningsområde för lådan som hör till. Numera har jag saker jag behöver i den, inte bara sådant som jag inte vill ha på skrivbordet. Det kallar jag nytänkande!

Jag önskar att det vore varmare ute, för då kunde jag ju sitta ute i trädgården och kanske göra något stillsamt, klippa risiga perenner, till exempel. Nu river det i halsen så fort jag andas utomhus, så kortaste vägen till postlådan eller bilen (när jag nu ska till doktorn) är vad som gäller.

Inte kan jag prata i telefon heller. Annars kunde jag ju ringa någon bekant och slå ihjäl en halvtimme eller två. Min svägerska, med den himmelska trädgården jobbar inte full tid, till exempel, eller min bror, som jag inte kunde träffa i måndags, när jag var i Stockholm. Det vore väl trevligt att snacka med honom. Men inte.
SMS är en underbar uppfinning när man är hes, men några längre samtal blir det ju inte!
Telefonen använder jag i alla fall bara om det är nödvändigt: Ringa jobbet eller läkaren. Sambon får SMS.

Nej, nu ska jag vara emlig i en och en halv timme till, innan jag ska vara hos läkaren.

Igår, när jag satt på en stol i Stockholm, på seminariet, och lutade mig tillbaka för att ta en liten mental paus, eftersom förkylningen tog på krafterna, såg jag plötsligt hur magen hoppade till, samtidigt som jag kände en spark inuti magen. Det var första gången det syntes utanpå, så det var lite stort.

Nyheten väckte intresset hos den blivande storasystern, och flera gånger under kvällen, även efter läggdags, bad hon att få känna på magen, men hittills har hon haft otur. Tyvärr kan jag inte riktigt avgöra när det är på gång, och inte var det kommer att sparka...

Jag får inget gehör för mina friskhetsönskningar.
Jag trodde nog att det var sluttampen på förkylningen när jag började hosta upp slem (ursäkta om jag blir för detaljerad), men nu verkar det som att det börjat om i stället.

Igår kämpade jag mig igenom seminariet i Stockholm, mest beroende på att man inte kan avboka tågbiljetten, men även för att inte behöva missa något av de lärarledda tillfällena, när det nu är så få sådana. Idag känns det inte värt det, dels för att jag inte orkar, dels för att jag inte ens kan säga ifrån, eftersom jag inte har någon röst att använda mig av, och dels för att jag inte vill smitta någon. På ett fritids umgås man lite närmare än man gör på ett seminarium med folk som man träffat två gånger tidigare...

Så nu sitter jag i soffan med datorn i knät och Nyhetsmorgon på TV:n, och tänker på allt jag skulle vilja göra...

Nu börjar jag tröttna på alla dessa sjukdomar!

Först började dottern hosta, sedan fick både hon och jag feber som höll i sig i flera dagar. Jag hade ont i halsen och i huvudet, och hon fortsatte hosta. När vi sedan tyckte att vi mådde bättre började hon klaga på ont i örat, men bara en eftermiddag. Samtidigt började hennes far sjukna in, och var sedan soffliggande hela påsken, och flera dagar efter det också. Dottern la sig till med ovanan att spotta ut allt hon stoppade in i munnen, och så fick hon feber igen. Ett besök hos doktorn resulterade i penicillin mot öroninflammation och ny hostmedicin. Det konstaterades att hon var röd i halsen, men det fanns inga bakterier. Spottandet avtog, men hostandet håller i sig. Och nu är det min tur igen, med hosta och ont i halsen.
Kan det inte bara ta slut?

Om två veckor fyller tjejen år, och hur ska vi orka och hinna förbereda kalas för både vuxna och barn om vi ska må på det här viset hela tiden?

Den stora frågan i mitt liv just nu är varför jag sitter vid datorn och bloggar så här dags på kvällen, när jag knappt sov fyra timmar i natt, till följd av min stackars dotters hostatacker, med tillhörande spyångest. (Hon är livrädd för att kräkas, och varje gång hon hostar nu tror hon att hon ska göra det. Därför sitter hon och gråter högljutt över hinken under sina atacker.) Eftersom hennes far är krasslig (det har ju varit påsk...) föll det på min lott att ta hand om henne, trots att jag skulle upp halv sex på morgonen, och han kunde sova hur länge som helst. (Jag är inte bitter)

Jag tror att jag sov på soffan vid något tillfälle mellan 22.00 och starten på hosteran. Sedan kom jag i säng vid midnatt, efter en session med ryggkliande och tröstande ord. Vid tretiden vaknade hon igen, och eftersom sambon utövade sin omtanke på distans (han ligger i sin säng och ropar mer eller mindre uppmuntrande ord till en livrädd tjej på knappa fyra år), gick jag in och lade mig hos henne, och snart nog låg hon bredvid mig och snusade. Inte ostört och definitivt inte oavbrutet, men stundtals i alla fall. Själv slumrade jag knappt innan jag vid fem vågade smyga in till min egen säng, offra en kvart av morgonrutinerna för att få sova lite till, och halvsov till kvart i sex.

Hela dagen har varit en kamp mot tröttheten, och alla tror att det är graviditeten som ställt till det för mig, men allt jag kan tänka på när det gäller bäbisen är om tvåbarnsmoderskapet innebär att man är dubbelt så trött efter en vaknatt. I så fall vill jag reklamera!

Och nu ska jag gå och lägga mig.

Jag har fått respons på min första riktiga individuella studieuppgift på kursen om yrkesetik och professionella samtal som jag går på distans. Det var en uppgift om yrkesetik, och jag presenterade ett dilemma från min vardag. Det var ganska jobbigt att skriva uppgiften, eftersom den var så nära mig själv, och jag fick lov att kritisera mig själv också ett par gånger (även om jag mestadels behöll helgonglorian hyfsat centrerad över huvudet).

Nu har jag alltså fått respons på den, och det var en lättnad. Alla å, ä och ö var utbytta mot någon liten teckenserie, så det var inte alldeles lätt att läsa, men jag hade i alla fall valt ett angeläget ämne, det var ett tydligt dilemma med många inblandade, och mitt resonemang om ärlighet som dygd var trovärdigt. Det stod inget om betyg, men det var inga negativa kommentarer, så jag är inte orolig för att det ska vara underkänt i alla fall. =)

Det gjorde det lite lättare att sätta sig med andra uppgiften som ska vara inlämnad på fredag. Jag tror att jag blev klar, bortsett från några hänvisningar och referenslistan, men det är ju bara onsdag!

Min dotter har börjat spotta.
Inte så att hon spottar om hon är arg, utan att hon spottar ut maten. Sedan påskafton är det mest bara macka och godis som kommit ner i magen, allt annat är äckligt, eller så går det inte att svälja det.

Mormor tog det ganska bra, trots att hon inte ens ville äta köttbullar, som annars är en höjdare.
Farmor tog det inte lika bra, när barnbarnet spottade ut först kycklingen, sedan riset, osten och slutligen glassen... Jag talade inte om att marsipanankan, som både faster och farmor var så avundsjuka på, också kom ut lika snabbt som den kom in. Som avslutning fick hon mjukt tunnbröd med smör, och åt mer eller mindre som en häst.

Hemma körde vi den hårda linjen, och krävde att hon skulle äta upp, att hon skulle svälja och sluta larva sig. Sedan har vi kommit på att hon kanske har ont i halsen och att det verkligen gör ont att svälja... Dåligt samvete, men hur ska man veta? Ibland säger hon att det gör ont, ibland säger hon att det är äckligt, ibland är det för att hon inte vill börja hosta, ibland är det för stora bitar... Vad ska vi tro?

Det fortsatte på dagis, så pass att personalen ringde till min sambo för att hon inte åt. I morgon får hon åka till doktorn, så att vi får det kollat. Lite orolig är man ju.

Min sambo har under de senaste åren haft ett mer eller mindre tydligt mönster i sitt sjukdomsschema. Han är oftast sjuk vid större högtider, särskilt de som åberopar någon form av släktträff.

Nu, påsken 2009, ligger han kanske inte däckad, men han är inte speciellt sugen på att röra sig, och han vill inte träffa folk.
Julen 2008 fick jag åka akut till apoteket för att han skulle kunna följa med på julfirandet.
Påsken 2008 var vi sjuka allihopa, inklusive sambon, alltså. Inga släktsammankomster.
När vi ordnade fest för min faster i mars 2008 har jag ett vagt minne av att han var småsjuk.
Midsommar 2007 fick vi fira utan honom, för att han var sjuk.
På min 30-årsfest i november 2006 var han med, men han hade ingen röst.

Det var ett litet urval av de sjukdomstillfällen som sammanfallit med högtider och släktträffar, men även mindre släktträffar har drabbats, och min teori är att det är en form av släktallergi som spökar. Det finns planer på att prova behandlingar som att ge felaktiga datum för släktträffar (så att han blir sjuk en vecka före eller efter själva släktträffen) eller överraskningssläktträffar (Han vet inget, vi bara åker iväg och hamnar på en släktträff).

Jag får googla för att se om det finns någon forskning på området, som kan vara till hjälp. =)

Jag är en mamma som gärna vill ordna traditioner och fina upplevelser för mitt barn, speciellt kring högtider som jul, midsommar, födelsedagar och så klart den nu aktuella påsken. Tyvärr har jag en massa planer i huvudet, men jag väntar alltid till sista sekunden innan jag ordnar det, och av den anledningen går det hela oftast om intet.

I år hade jag, som vanligt, en bild i huvudet av att min dotter var ute på äggjakt i solskenet, och det hela resulterade i att hon fick en lite större påskpresent, antingen i ett påskägg, eller i en påskig presentpåse.
Hur äggjakten skulle utformas visste jag inte, och vad hon skulle få i påskpresenten var inte bestämt, men vädergudarna verkade ha bestämt sig för att samarbeta i alla fall. Sambon däremot är aldrig speciellt intresserad av att samarbeta i dessa sammanhang, och speciellt ovillig var han i år, då han började bli sjuk. Alltså var det endast min egen hjärna som fick arbeta på den här idén.

Tidigt på påskaftons morgon satte jag mig vid datorn och letade reda på en sida där man kan skriva ut påskbilder att färglägga, och hittade vad jag sökte: ett papper fullt av påskägg. Två exemplar skrevs ut och målades i samma färger. Det ena pappret fick vara helt, medan jag klippte ut äggen från det andra. Sedan följde en av nöden påtvingad tur till mataffären, där jag även fann kludd att sätta upp de utklippta äggen med i trädgården. Hem och äta lunch, och sedan iväg igen. Denna gång till växtbutiken, och så ett snabbt stopp vid köpcentret, där jag var tvungen att fatta beslut om påskpresentinnehåll på stående fot. Jag höll länge i ett paket med korttillverkningsprylar, men bestämde mig för att köpa något att leka med utomhus i stället. Det är ju så fint väder, och det vore ytterst osmart att tvinga in henne med korttillverkning nu. Resultatet blev en "bubbelburk" med massa olika såpbubbelredskap, och en mjuk boll med prinsessor på. Jag tittade även på ett stort påskägg, men de var inte tillräckligt stora, så jag avstod.
Sedan skjutsade jag hem min svägerska och hon letade reda på ett gammalt påskägg, som jag fick gratis, och när jag tog ut prylarna ur burken gick det bra att få ner dem i ägget.
Så bar det av hemåt, jag packade ur bilen och rusade runt i trädgården med äggen, hämtade dottern och gav henne det hela pappret och instruktionen att leta reda på äggen som smitit. Alla fanns på bild, så det hon behövde göra var att hitta dem och sätta dem på respektive ägg, så visste hon hur många som var kvar. Om hon lyckades skulle hon få en påskpresent.
Hon gav sig av, och jag rusade till bilen för att hämta presenten, innan jag hjälpte henne lite på traven med de sista äggen. Hon blev lite distraherad av fjärilar, och den som satt på gungan måste ju få gunga en stund... Till slut var i alla fall alla äggen infångade och hon fick öppna presenten, och därpå följde en stund av såpbubbelskoj: blåsa, jaga, prova de nya, annorlunda blåsmojängerna... Sedan åkte vi till mormor och morfar.

Som sammanfattning kan jag konstatera att det var lite på håret rent tidsmässigt, men ändå väldigt lyckat. Nästa år ska jag försöka vara ute i lite mer god tid. Men å andra sidan är det väl en tradition i sig, att jag ska stressa ihjäl mig för att fixa traditionerna.

Vi var på ultraljud i onsdags. Blivande storasyster fick följa med, och hon var riktigt spänd på att få se bild på vad hon just nu är säker på är en lillasyster. Vi hade förberett genom att titta på bilderna av henne, så att hon skulle förstå hur bilderna ser ut. Det är ju inte våra vanliga digitala färgbilder, direkt...
En liten del av mig kände lite oro inför det här. Om vi skulle få veta att barnet inte rör sig, eller så... Men det var obefogat, för det är en riktig liten akrobat som ligger där inne och mår bra. Datumet blev satt till tionde september, så mitt detektivarbete visade sig vara ganska väl utfört. Vår preliminära veckoräkning sattes dock ur spel, men det är helt okej.

Igår köpte jag mammabyxor, så att min mage får plats... Jag har ju en del gamla mammakläder, men jag har inte haft ork att sätta mig och sanera dem från katthår sedan min syster lånade dem. (För tre år sedan...) Jag är ju allergisk, så det är inte den bästa sysselsättningen.

Idag ska vi nog påbörja den månatliga fotograferingen av magen. Det är en rolig bildserie från förra graviditeten, speciellt som jag blev så illande stor, och dottern tycker att det är jätteroligt att titta på dem.
Anledningen till att vi ska börja idag, är att det är jämna månader kvar till beräknat datum.

Ja, nu är det faktiskt lite mer verkligt. Även om magen har växt ordentligt redan förut, så blev det ännu mer på riktigt när vi fick se bilderna.