applicera ofin il

Jag och min sambo har just nu två gigantiska projekt på gång.

Det ena är det livslånga projektet som kallas "uppfostra en ny samhällsmedborgare", det vill säga vår dotter. Tre och en halv månad in i projektet har det ännu inte inlemmats i vardagen sådär så att det går mer eller mindre på rutin...

Det andra är det lite mer kortsiktiga projektet "bygga hus", som sedan direkt följs av det nya projektet "äga hus", vilket kräver en större tidsram.

Det andra projektet upptog massor av min tid innan projekt ett var fött, men sedan har husbyggandet fått stå tillbaka. Sambon har fått ta hand om det mer eller mindre på egen hand. Nu är det ju så att vi har köpt ett nästan färdigt hus från en husfirma, så det är inte så överdrivet mycket vi måste ordna själva, men det är ändå en hel del. Markarbetet har vi själva lejt en kille att göra, röjning av tomten efter montörernas framfart är helt vårt ansvar, liksom städning av insidan av huset innan tapeter och mattor kommer på plats. Kontakten med kommunen och andra instanser för att få vatten, el, telefon, TV, sophämtning...

Jag tycker att det har varit rätt okej. Min dotter ger mig så himla mycket att jag inte har saknat husbyggarprojektet nämnvärt. Däremot har vi båda saknat sambon/pappan som fått lov att ägna stor del av sin lediga tid åt det.

Sedan huset kom på plats har jag dock börjat prioritera upp det. Jag vill åka dit och titta, fotografera, rensa, röja och bara vara där och känna lyckan av att ha ett eget hus. Mycket av det går finfint att kombinera med dotterprojektet, men ibland blir det bara för mycket.

För första gången på tre och en halv månad har jag känt att jag hämmas i mitt liv av att vara mamma.

Jag älskar henne och vill på inga villkors vis byta bort den delen av mitt liv, men jag känner att det inte riktigt går att ha båda delarna. Det är inte huslycka jag känner när jag sitter på en hård och relativt obekväm stol på farstukvisten till ett tomt hus och ammar utan minsta ansats till insynsskydd. Eller när jag sitter på samma stol med en småkinkig dotter som på inga villkors vis vill sova i vagnen, samtidigt som det vimlar av arbetsuppgifter som jag brinner av längtan att ta tag i både utanför och inuti huset.

Att föreslå sambon ett byte vore självmord för mitt självförtroende. Då skulle jag tvingas leva upp till de skyhöga krav han har på sig själv och omgivningen, något som jag faktiskt kan klara mig undan genom att påpeka att jag faktiskt tar hand om dottern...

Jag skulle behöva en barnvakt för att kunna njuta av husbyggets sista skälvande veckor. Och en riktigt skön fåtölj...

Jag har i hela mitt liv varit barnsligt förtjust i skolstarten. Alla dessa reklambroschyrer man får i postlådan, företrädesvis från bokhandlar (Jag bojkottar medvetet det där tjafset med "en bokhandel - flera boklådor". Sen får det vara grammatiskt fel om det vill, jag bryr mig inte!!!) som svämmar över av fantastiska block och skrivböcker, pennor, sudd, pärmar... allt! Det ger mig en (i och för sig falsk, men ändå) känsla av nystart. Nu blir allt bättre!

Eftersom jag läste till lärare direkt efter gymnasiet, har jag inte haft en enda höst utan skolstart sedan jag var fem. Förrän nu. Jag är barnledig och missar skolstarten!

Visst är det underbart att vara hemma med denna fantastiska varelse, som förgyller min tillvaro varenda dag, och visst är det skönt att inte behöva gå till arbetet varje dag, men det är något som fattas när jag inte får min årliga dos av skolstart.

Bara för att jag inte har varit ett självskrivet mål för ovan nämnda reklam, har skolstarten inte gått obemärkt förbi. I vår morgontidning har man bland annat gjort en översikt av skolornas läge inför skolstarten. Min skola har bara en obehörig lärare, i ett praktiskt ämne, och PANG!!!

Stor snyting rakt i mitt stackars skolstartstörstande och smått deprimerade ansikte!

Jag är obehörig.

Och inte nog med det, jag räknas heller inte in i statistiken. För jag har ingen skolstart i år.

Ännu värre är att just det faktum att jag inte räknas in i statistiken gör att min skola klarar sig bättre i en sådan här översikt. Underförstått: Jag gör mer nytta för skolan när jag INTE jobbar.

Jag har gått hela lärarutbildningen, men blev aldrig klar med examensarbetet. Fem ynka poäng saknas för att jag ska vara behörig.

Jag har jobbat med det i flera omgångar, men det har inte blivit klart. Under arbetets gång har jag dock lyckats få en fast anställning (som jag är värd, för jag HAR gjort ett förbaskat bra jobb), och examensarbetet har hamnat i bakgrunden, trots att jag vet att jag inte kan byta jobb utan det. I alla fall inte om jag vill fortsätta vara fast anställd...

För snart två år sedan drabbades jag av en utmattningsdepression (utbränd) och i det taget förträngde jag helt och hållet det faktum att jag var obehörig. Jag orkade väl inte med mer problem än de jag hade, antar jag.

För ett år sedan var jag tillbaka på jobbet, om än bara på halvtid. Det gick hyfsat och jag trivdes på det stora hela. Då kom smällen igen. Min rektor hade fått signaler från skolverket eller nåt, om att jag inte var behörig. Han utgick från att det var något fel, och jag var inte bara tvungen att inse faktum själv, utan också att förklara det hela för min chef. Det var skitjobbigt!

Jag tog tag i det, och kontaktade min högskola för att ta reda på hur jag ska bära mig åt för att bli klar, och drabbades av ytterligare en snoksmäll. Jag saknar ytterligare tio poäng. Sista praktiken finns inte i mina papper, trots att jag har gjort den.

Tog tag i det också, mitt i min graviditet, men fick ingen respons från examinerande lärare, så jag gav upp. Det kändes inte som det viktigaste i mitt liv just då. Alltså ligger det på is igen. Tillsammans med min lön, som inte höjs förrän jag har papper på att jag är behörig...

I år har skolstarten svikit mig.

I stället för att vara något positivt, en nystart, har den slagit mig i ansiktet. Inte bara en, utan minst tre gånger.

Jag behöver ta tag i det. Igen. Men jag orkar inte.

Dagen idag blev inte den angenäma upplevelse som jag förväntade mig när jag slog upp mina klarblå i morse.

Jag vet egentligen inte vad som gick fel, men strax efter tio, medan vi packade in oss i bilen för ytterligare en dag vid/i huset för röjning inför tapetuppsättning och mattläggning, kom den berömda droppen, i form av en skämtsam, men ändå nedlåtande, kommentar om att sovrumsfönstret inte var ordentligt stängt. Det sved nog lite extra eftersom jag faktiskt kom ihåg att stänga till det, vilket inte vissa somliga gjorde!!!

Jag blev tokarg och ruskigt ledsen, och jag kan förstå att min sambo inte hängde med i svängarna, men däremot är jag väldigt besviken på hans sätt att bara ignorera mig. Först en kvart senare insåg han att jag menade allvar när jag sa att jag inte ville följa med.

Jag har undermedvetet förberett för detta sammanbrott under åtminstone en vecka, förstår jag nu.

Svärmors skämtsamma angrepp på mig som mor har varit en del av det, och om detta kan den intresserade läsa i inlägget "Barnlöshetsångest".

Även sambons upprepade ignorans när det gäller mitt röjande på tomten under veckan, liksom hans tanklösa utspel om flyttade brädor och den blivande gatugemensamma postlådeställningens storlek, och dessutom hans nedlåtande sätt att vägra upprepa det han just sagt, trots att jag frågar vad han sa.

För egen del har jag bidragit med psykisk nedbrytning av mitt självförtroende, främst genom att ta åt mig i överkant och tolka allt jag utsätts för som uträknad psykisk terror, men även genom att påpeka för mig själv att jag inte hjälper till det minsta. Jag tar hand om vår gemensamma dotter, som man inte kan lämna hur som helst på en byggarbetsplats, jag ammar och småplockar med det jag kan.  Ändå ser jag bara allt jag INTE gör. Och då speciellt det min sambo gör istället.

Så... Dagen idag tillbringar jag nu som vanligt, ensam hemma med min dotter. Jag ammar och leker lite med henne, byter blöja och försöker få henne att sova när hon verkar trött. Sambon är vid huset och får något gjort. I kväll var vi bjudna till grannarna, men de får en bukett blommor (inköpta mitt under mitt sammanbrott) och en ursäkt, tillsammans med den mer eller mindre sanningsenliga förklaringen att jag inte mår så bra. Det gör jag inte, men det är inte så fysiskt som det lätt kan uppfattas som när man säger det. I mitt fall är det visst sällan det...

Jag vill avsluta med en varning till mina ärade läsare. Jag kommer ett tag framöver att ägna mig åt bloggterapi, och därför gräva ner mig i mina problem, både nya och gamla, dock bara aktuella. Jag hoppas att det inte ska behöva ta för lång tid, och att ni har överseende med mig.

Jag lämnade ifrån mig min dotter i tisdags. Bara för en och en halv timme, för att jag skulle röntgas och inte kunde ha henne med, men det kändes konstigt.

Jag var inte direkt orolig för henne, hon var med sin farmor på promenad i området kring sjukhuset, hon hade nyss ätit och det tog ju, som sagt, inte så lång tid.

Ändå lyssnade jag näst intill desperat efter hennes skrik, speciellt när jag satt i väntrummet och väntade på att få klartecken att gå därifrån, att bilderna var till belåtenhet. Det kändes som att just mitt ärende tog längre tid än alla andras, och jag som bara längtade därifrån, till min lilla ängel.

Hon hade uppfört sig exemplariskt, om det nu inte var så att farmor inte kunde erkänna något annat... Hon sov mestadelen av tiden och var pigg och glad när hon vaknade, precis när jag kom tillbaka.

I det läget ville jag gärna höra något som antydde att min närvaro hade någon påverkan på henne. Att hon vaknade för att hon hörde min röst, som hon hade saknat. Eller att hon varit orolig och blev lugn när jag kom. Något litet för att stärka min självkänsla som mamma, och för att det inte bara skulle vara jag som blev påverkad av vår korta skilsmässa...

Något sådant fick jag inte höra från min svärmor. Hon är, som jag skrivit i ett tidigare inlägg, väldigt politiskt korrekt och vill inte lägga sig i, men hon är inte ett dugg finkänslig. Det är ett stort steg för en nervös mamma att lämna sin dotter för första gången, och jag var inte oberörd. Men jag fick bara skämtsamma, men ändå känslokalla kommentarer om att det var bättre utan mig och att farmor var bättre än mamma...

Jag vet att hon inte menar det, men det gör ont ändå.

Jag är övergiven i bloggvärlden!

Min mentor har lagt av utan egentlig anledning och det får en att fundera över meningen med blogglivet...

Närå! Men tack broder Pzikotrop för en stundtals underhållande och ständigt språkligt utmanande blogg! Det var kul så länge det varade!

Min sambo har tagit semester den här veckan, för att vara med och hjälpa till med bygget. Hade vi inte gjort så, hade vi fått betala ytterligare 17500, har jag för mig, så det kändes som en bra investering. Han har alltså varit på plats, redo att ta order från snickarna, och nog har han fått jobba. Långa dagar och hårt arbete, speciellt för en som inte är van. När huset skulle på plats fick han mest titta på, men det fanns en del arbetsuppgifter redan då.

Jag, däremot, har inte lyft ett finger. Jag stod på granntomten och filmade (oj, jag fick kramp i armen) och fotograferade (Allt som allt blev det 130 bilder den första dagen. Plus minst 45 minuter film.) Jag ammade, bytte blöja och tog en och annan promenad för att lilltjejen skulle sova.

Jag var helt förstörd! Till slut fick jag åka hem till mina föräldrar och vila. Sambon stannade kvar minst tre timmar till (Vi har inte koll på tider just nu...), men jag orkade inte!

Nu hör det väl till saken att min lilla ängel bestämde sig för att inte sova hela natten, för en gångs skull. Jag fick sova mellan elva och tre, sedan var det dags att amma, och sedan sov hon i min säng. Det gjorde inte jag. Frampå morgonkvisten lade jag mig på soffan för att få lite vila i alla fall.

Efter det tillbringade jag alltså dagen utomhus, i solen, med att bevittna en av de största händelserna i mitt liv.

Jag vet av erfarenhet att det är slitsamt att vara ute. Friluftsdagar med skolan, där barnen springer och jag bara sitter bekvämt och antecknar hur mycket de springer brukar leda till att jag är mer slut än barnen... Den här gången var jag inte utvilad, och det förekom en aning psykisk stress också. Det var nog inte så konstigt att jag var trött.

Tyvärr tog det inte slut där, utan även natten mot tisdag blev till stor del sömnlös. Hon vaknade ett och sov efter amningen i min säng igen. Jag trängde ihop mig mellan henne och hennes pappa och sov mindre bra. sedan strulade både mat och sömn för oss båda, och först efter eftermiddagsluren var vi människor igen. I natt sov hon som vanligt igen.

Veckan före husleveransen kretsade det mesta kring vädret.

Om det regnade för mycket behövdes grus för att kranen inte skulle sjunka, och grunden skulle behöva prepareras lite extra, då sanden sjunkit ner från kanterna.

Om solen sken kanske det kunde torka upp, och vi skulle inte behöva gruset.

Vi följde såväl väderrapporterna som det faktiska vädret med ett intresse som gränsade till fanatism.

När de besluten var fattade började nästa fråga: Hur blir vädret när huset kommer?

Regn innebär ju risk för fuktskador, speciellt innan huset sitter ihop. När allt är klart gör det naturligtvis inte lika mycket, men sol känns bättre.

Tillbaka till väderrapporterna.

Första budet var skurar hela första veckan. Skit!!!

Sedan fick vi halvklart på måndagen, sedan regn eller skurar resten av veckan. Inte illa!

Söndagen skulle vara regnig, men blev relativt klar... Ooops! Har måndagens halvklarhet kommit för tidigt? Börjar regnet på måndagen istället??? Åter till väderrapporterna.

Molnigt. Om det står molnigt borde det väl inte regna i alla fall?

Väl på plats på tomten på måndag morgon var vi utelämnade till det faktiska vädret.

Morgonsol verkar lovande.

Innan arbetet ens kommit igång var morgonsolen ett minne blott, och dimman låg tät runt byggplatsen. Blir det regn också?

Plötsligt såg jag blå himmel. Sol. I och för sig blandat med moln, men inte regnmoln. Det höll i sig hela dagen, och ett tag på eftermiddagen var det riktigt varmt! Takstolarna och likaså plasten kom lyckligt på plats utan en droppe regn.

Inte ens tisdagen, som skulle vara värsta regndagen under veckan bjöd på speciellt många droppar. Idag skulle de visst jobba utomhus, och det regnade rejält när sambon gav sig av... Man kan ju inte få allt!

Jag har ett hus!

I måndags tillbringade vi hela dagen vid tomten och bevittnade den smått orealistiska tillblivelsen av ett nybyggt hus.

Vi var där runt sex på morgonen och då fanns endast några långtradarlaster på plats. Inte en människa så långt ögat nådde, men en underbar morgonsol, som fick mig att högtidligt lova att ta många tidiga morgonpromenader när jag väl bor där. (Det kommer säkert att hända! Inte.)

Klockan tio var huset på plats, dock utan tak, så det såg ut som ett fängelse eller en sån där barack som soldater bor i i amerikanska filmer.

Runt tre var takstolarna uppe och jag kan bara konstatera att jag har ett hus. Som dessutom ser ut som ett hus. Livet är bra härligt!

Semestern är slut! Jag kollade upp den sista detaljen på nätet alldeles nyss, och egentligen hade jag kunnat vara klar redan i söndags. Jag förstår inte riktigt varför jag inte har gjort det där jobbet tidigare, det var ju hur enkelt som helst! Men det är väl så det är...

Jag har kommit fram till att jag har behov av en bloggsemester (alltså en semester från bloggandet).

Vid en genomgång av gamla fotoalbum kom jag fram till att jag efter tre år ännu inte skrivit om fotona från mitt senaste Tysklandsbesök, och minnena har ju en tendens att blekna, så jag bör göra det snart. Tack och lov har jag ju bilderna som hjälp i minnesarbetet, annars vore det nog kört!

Alltså tar jag efter detta inlägg ett uppehåll i bloggskrivande, och ägnar istället den överblivna tiden åt fotoalbumsskrivande.

Jag hoppas nu bara att det går ganska fort, för jag känner på mig att jag kommer att ha rätt mycket att skriva om i ett forum som detta, inom en snar framtid.

I MORGON KOMMER HUSET!

Efter en massa förberedelser med tillhörande missförstånd och komplikationer av olika slag, har vi kommit fram till den stora dagen. Om bara marken håller för den stora kranbilen efter allt regn så ska huset stå där i morgon eftermiddag.

Den stora frågan i min hjärna är dock hur jag ska hinna med mina två stora intressen i morgon.

1) Min dotter.

2) Husbygget.

Jag vill ju se så mycket som möjligt av bygget, och dokumentera tillblivandet av vårt nya hem, men samtidigt behöver jag ju se till att min dotter trivs och har det bra. Amning, blöjbyten, sömn och tröst...

Jag må vara lättskrämd, men dottern lyckades i natt...

Hon har ju sovit som en ... gudinna, eller nåt ganska länge nu. Somnar ganska sent för att vara en liten person, men helt i fas med sina föräldrar. På så sätt får även vi sova hela nätter i sträck. Den ultimata skräcken är att hon börjar somna klockan sju eller åtta på kvällarna, och sedan vaknar vid tre. Aaaaaaaaaaaah!!!

Nattens skrämselpropaganda gick ut på att hon gnällde hela kvällen, och "åt mig ur brösten". (Så platta har de inte förefallit sedan strax innan graviditeten slog till ungefär så här års förra året!) Strax efter åtta somnade hon under amning och fortsatte sova tills en trött mor ville gå och lägga sig, lite före tolv. Återigen hungrig, och trött, men inte ett dugg sömnig!

Det blev mat och mat igen, men ändå ingen ansats till att somna. Hennes pappa och jag varvade lite, och jag var så trött att jag knappt kunde stå på benen. Vi försökte tråka ut henne, men icke! Till slut kom en rap, och efter en sista amning i mörker och stillhet sov hon i mina armar. Klockan var drygt halv två, och fasan spred sig i mina lemmar när vi reste oss från soffan och hon började gnälla och vrida sig... En stunds vyssjning (Jag tror att det ska stavas på det viset, för att få till det eftersträvade sch-ljudet) gjorde dock susen, och jag kunde äntligen stupa i säng.

Medan jag spatserade runt i lägenheten med min ledsna dotter på axeln mitt i natten anade jag hur livet ter sig för tusentals andra, mindre lyckligt lottade föräldrar. Min lilla krabat skrek inte nämnvärt, men jag upplevde det hela som ganska påfrestande. Addera några timmars hysteriskt kolikskrik, och... Jag vill inte ens tänka på det.

Jag hoppas i alla fall att det var en tillfällig rutinfrångång, så att det inte är detta vi har att se fram emot varje natt. Hon håller på att få tänder, tror vi åtminstone, så tills vi är överbevisade kommer vi att hävda att det är anledningen till hennes nattliga vakenhet med tillhörande gnäll.

I bakhuvudet gnager dock vetskapen om att minsta lilla kan bryta barns nattliga rutiner. Min bror, den högt ärade Pzikotropen, sov som en ängel (Det var nog det ordet jag sökte tidigare, men gudinna funkade rätt bra där.) i början av sitt liv här på jorden, men efter någon månad väcktes han, enligt vår gemensamma mors vittnesmål, mitt i natten av en illvillig grannflicka, som plötsligt inte vill tillbringa natten utan sina föräldrar. Efter det ska han inte ha sovit en hel natt förrän han var fyra.

Nu blev ju min broder ändock en högt stående varelse, men som en säkerhetsåtgärd kommer jag inte att släppa in några grannflickor i vårt hem efter klockan sju på kvällen. Någonsin!

Sedan en kort tid tillbaka har min dotter börjat "prata". Hon håller långa monologer varvade med föreläsningar och det är så illande sött att det riktigt svider i modershjärtat.

Igår hade vi en rejäl spydag. Började tidigt och fortsatte sedan större delen av dagen... Ett tag trillade några tårar, men i närvaro av min mor och bror släppte hopplöshetskänslan, och småbarnsförälderlivet tedde sig återigen ganska fantastiskt. Det som är så underbart med lilltjejen (bortsett från allt annat, förstås) är att hon trots alla dessa spyor (varav en var gul (!!!)) var världens goaste och gladaste lilla bäbis. Hon skrattade nog mer under gårdagen än hon gjorde på hela förra veckan.

Gårdagens höjdpunkt för min del var när jag blev utskrattad. En människa i min omedelbara närvaro kunde inte hålla sig för skratt när han/hon såg min uppenbarelse... Det låter en aning nedtryckande, men är det bara rätt person, så är det tvärtom väldigt upplyftande.

Personen i fråga är naturligtvis min dotter, och det som var så fantastiskt var att jag inte behövde göra något. Jag pratade inte med henne (just då), gullade inte med henne, tokade mig inte det minsta. Det räckte med att jag tittade på henne för att hon skulle börja skratta. Jag vet inte om gapskratt är något som tremånaders bäbisar behärskar, men det är nog det ord som bäst beskriver hennes glädjeyttring.

Detta innebär i alla fall att jag delar statusnivå med vår väggljusstake. Den framkallar också oprovocerade skratt från vår lilla prinsessa.