applicera ofin il

Jag pratade med min nygifta väninna igår kväll. Vi kom in på spelvinster och huruvida man måste dela dem med sin äkta hälft om man har en sådan.

Vi kom fram till att det möjligtvis kunde funka med en klausul i äktenskapsförordet om att alla eventuella vinster blir enskild egendom, men att hon inte tänkt på det innan. Alltså spånade vi fram idén om att gå till sin advokat så fort man köpt en lott eller tippat eller dylikt, och registrera sagda företeelse som enskild egendom. Det skulle kunna bli ett väldigt spring på dennes kontor, med stora utgifter som följd, varför vi kom fram till att klippkort kunde vara en bra idé på dylika inrättningar!

Varför man nu inte skulle kunna dela med sig till den man älskar...

Jag har ägnat en stor del av den senaste tiden åt att försöka få mig själv till att organisera min kaotiska vardag, eller egentligen mitt kaotiska skrivbord. Där hittar man den mest framträdande genen som jag har gemensam med min moster och morbror. De har (åtminstone haft) allövergripande kaos, medan jag håller mig till punktkaos.

På sistone har det varit främst skrivbord, men när jag växte upp var området snarare "egna rummet". På den tiden var det väl egentligen mer allövergripande, eftersom det egna rummet var den totala ytan som jag själv förfogade över. Resten var det även andra som städade, så mitt kaos kom aldrig till sin fulla rätt på de ställena.

Tillbaka till ämnet, nämligen mitt försök att skapa ordning i kaos.
Vändpunkten kan ha kommit igår, när min svärmors sambo såg mitt skrivbord och fann något vi har gemensamt. Det var i alla fall då jag bestämde mig för att rensa och fixa...

Problemet är att jag har så svårt att slänga saker. Jag sparar på de mest bisarra saker, eftersom man aldrig vet när man kan få användning för det igen. Det senaste dygnet har jag kastat saker som jag sparat åtminstone femton år, och jag vågar knappt tänka på vad jag har slängt. Om jag gör det kommer jag snart att stå på huvudet i återvinningskassarna och rädda vad som räddas kan.

Jag känner i alla fall att jag har lyckats rätt bra. Jag har fortfarande saker att gå igenom, och jag har definitivt behov av att skapa rutiner för att hålla ordning, speciellt när det gäller räkningarna. Var, var, var ska jag lägga dem för att de inte ska komma bort innan jag ska betala dem???

Det allra mest irriterande är att jag tycker mig ha bra koll på sånt, och ändå har jag det senaste året hittat minst fem räkningar som varit MYCKET försenade. Den mest pinsamma var räkningen på värderingen av huset, men det är väl mer än ett år sedan, så det räknas inte in... Jag har i alla fall klarat mig undan betalningsanmärkningar än så länge. Men jag måste skärpa mig nu, så att det inte kommer dithän också!

Snart kan jag släppa in min dotter i datorrummet/kontoret utan att behöva fasa för vare sig hennes eller sakernas säkerhet.

För första gången sedan jag träffade min sambo är det vi som ska stå för värdskapet på nyårsafton. Vi har snyltat på andra i sju år, men nu är det dags att betala tillbaka.

Av den anledningen har jag idag plöjt igenom registret i min tjockaste kokbok i jakt på någon lyxig meny. Det gick sådär. Jag blev lite imponerad av något vid namn "surstek", och fantiserar nu om att laga till en trerätters jätteäcklig middag. Ännu roligare vore det om allt hade äckliga namn, som gästerna får läsa på en meny innan man börjar äta, och sedan visar det sig att det är jättegott om man väl vågar smaka. Tyvärr hittade jag ingen snuskpotatis eller slemsylta, så jag får väl återuppta min jakt på lyx och flärd istället. Imorgon finkammar jag nätet.

Lilltjejen är pigg och glad. Det är en fröjd att se henne springa omkring bland alla sina nya leksaker (det var en generös jultomte i år...) och höra hennes skratt, och det är inte så lite trevligt att få spontana pussar lite då och då!

Men för att sätta de lättade föräldrarna på plats har sjukdomsguden(?) gett henne mystiska prickar över merparten av kroppen. Ingen feber, inget oroande allmäntillstånd, lite hosta och en aningen snorig näsa, men inga problem. Men prickar. Jag har lusläst mina "ta hand om ditt barn så bra det bara går-böcker" i jakt på en sjukdom som kan passa, men inget stämmer. Så nu tittar vi på andra orsaker till prickarna.

Med tanke på all julmat hon tryckte i sig kan det mycket väl vara en reaktion på något födoämne.
Hon har även haft nya kläder, som vi för en gångs skull inte tvättade innan hon fick ta på dem.
Hon har fått en ny matta, som kanske kan innehålla skumma ämnen (den är köpt på billighetsaffären...).
Jag råkade, av misstag, använda vårt parfymerade sköljmedel till en tvätt med hennes kläder, minns ej vilken färg, så hon kan ha använt de kläderna nu. (Detta slog mig medan jag skrev. Jag kan vara lösningen på spåren.)

Vi väntar och ser om det lugnar ner sig. Annars får vi väl gå tillbaka till läkekonsten och höra om de har upptäckt några nya sjukdomar på sistone...

Jag såg Notting Hill igen häromkvällen. Älskar den filmen, och blir liksom lite nykär igen när jag ser den. Inläggets titel är ett citat från filmen, men bortsett från det handlar inlägget inte alls om filmen, utan om ett helt annat surreal but nice-tillfälle.

Jag slängdes idag in i vikariekarusellen på jobbet. När man jobbar som klasslärare håller man sig utanför denna karusell, i och med att man antingen har sin egen klass eller är hemma och hjälper till att hålla farten på karusellen uppe. Nu jobbar jag som löshäst, som vi brukar kalla det, och då händer det ibland att man på morgonkvisten får sin dag totalt omkastad.

Idag var det min bästa jobbarkompis som var hemma (Hoppas att du mår bättre nu, förresten!) och det naturliga valet av vikarie satt och begrundade sitt val att åka till jobbet, när hon nu mådde så dåligt som hon gjorde. Alltså var det inte ett beständigt val att sätta henne på vikarieposten, och eftersom jag stod närmast föll valet på mig.

Dagen som helhet blev ett enda virrande, mellan halvfärdiga planer, nya namn, svenska för ettan, mer eller mindre klara instruktioner och dessutom fick jag lämna klassen en stund mitt i, för att jobba med min vanliga klass, för att sedan kasta mig tillbaka till vikarierandet. Surreal.

Jag är inte van att vara klasslärare just nu, och jag hade inte tid att förbereda mig. Jag fick plocka några äss ur rockärmen och göra det bästa av situationen, och jag trivdes rätt bra. But nice.

Jag är ganska korkad!

Jag envisas med att tillverka egna julkort, med egna foton på egna ungen. Och jag håller fast vid denna envishet även när sjukdom har försenat själva fotograferingen med hela femton dagar. Det är mer än två veckor! Detta medför att jag sitter här som om jag vore instängd i ett kalejdoskop fyllt av bilder av min dotter. Ark efter ark med samma motiv, mellan fyra och nio bilder per ark. Likadana allihop, utspridda för att bläcket ska torka.

På köksbordet ligger gröna kort utspridda i samma kalejdoskopiska känsla, nystämplade eller med guldpennefärg som väntar på att torka. Limstiftet grävde jag fram ur röran på skrivbordet idag, efter en längre tids sökande, och jag har allvarliga funderingar på att köpa en ny taggsax, en lång.

I morgon måste jag komma ihåg att köpa frimärken. Inte julfrimärken, för då har jag inte en chans att få fram några kort, utan riktiga, dyra frimärken. Kostar de fortfarande fem och femtio, eller har jag missat någon portohöjning? Jag måste även köpa de sista korten och massor av kuvert, eftersom jag inte litar på att vädergudarna ska förskona mina fina kort från väta och därmed ofrånkomlig förstörelse.

Korten till Tyskland är redan hopplöst sena, men i jämförelse med det tidigare omnämnda paketet som jag började med i augusti, och som fortfarande(!) ligger på mitt skrivbord, är jag ute i riktigt god tid.

Varför kan jag inte bara släppa denna pysselmani och beställa kort från en fotofirma, eller, ännu enklare: köpa vanliga, färdiga papperskort med domherrar på?!?

Efter (hm... en, två, tre...) elva dagar hemma skulle lilltjejen äntligen till dagis igen. Nervöst för mamma, mest på grund av oron att hon inte skulle orka och därmed dra till sig personalens ofrånkomliga "hon har dåliga föräldrar"-radar. Helt okej för henne, även om hon trilskades med vantarna och inte ville gå själv från bilen, så mamma fick bära. (Ett tag där lät det nästan som att jag ville släppa av henne på parkeringen, men riktigt så nervöst var det inte...) Hon gick glatt upp till långtidsvikarien och vinkade till mamma innan de gick till frukost. Hon gick ju inte själv då heller, men hon såg nöjd ut.

Det gick bra, och det var länge sen jag träffade en så pigg och glad unge när jag kom hem efter jobbet! Hon sken som en sol, utan minsta tecken på att det skulle ha varit jobbigt att vara hemifrån lite mer än halva dagen. Nu känns det lite kymigt att hålla henne hemma i (hm... en, två, tre...) femton dagar innan hon får komma tillbaka. Men om hon trilskas kan jag tala om att det inte är som vanligt på dagis under julen... Man måste ju ha en back-up-plan!

Jag är hemma som vanligt idag, den här gången med en djupt-ner-i-bröstet-hosta, rinnande snor och allmän hängighet. Det är i alla fall ett steg uppåt från förra veckans ihållande höga feber.

Jag börjar oroa mig för min förestående ledighet. Jag jobbar sista dagen för året i morgon, sedan ska jag inte tillbaka förrän den 2 januari, men jag fortsätter att VAB:a (vabba?) i en så stor omfattning att jag kanske inte kommer att uppskatta min ledighet när den väl kommer. Förra veckan jobbade jag bara en dag. Den här veckan är det bara en dag kvar. Veckorna blir inte så långa att jag känner ett skriande behov av ledighet, direkt.

Det är egentligen tvärtom istället. Jag kände en brusande lyckokänsla i fredags, när jag satt i bilen på väg till jobbet. Jag längtar till jobbet. Inte för att jobba, men för att komma hemifrån och få lite tid för mig själv, med andra vuxna.

Min ömme broder (kan man skriva så?) har opponerat sig mot min beskrivning av bloggen som "en ovan mammas tankar", så även om jag fortfarande känner mig ganska ovan, jag har aldrig haft en ettochetthalvt-åring förut, har jag beslutat att tillmötesgå honom, och har nu en ny beskrivning.

Min dotter har till fullo förstått poängen med att börja på dagis. Nämligen den att man ska bli sjuk. Ofta.

Vi har räknat ut att hon, sedan hon började dagis i november, bara har fått ihop en vecka utan sjukfrånvaro. Första veckan fick hon i och för sig hjälp av personalen, men det var ändå bara inskolning, så det räknas inte. Sedan har det varit feber ett par gånger, med eller utan tillhörande förkylning. Idag höll vi henne ursprungligen hemma eftersom hon spydde som en räv mellan 3 och 7 igår morse, men när hon kom upp visade hon sig ha feber igen. Magsjukan har inte gjort sig påmind än så länge.

I morgon är det sambon som får ta hand om henne, för det blir annars tredje tisdagen på en månad, och eftersom mitt arbete i skolan följer ett schema är det alltid samma grupper som blir lidande. På onsdag är vi hemma i alla fall, men jag hoppas att hon är tillräckligt frisk för att vi ska kunna åka till dagis vid tre och sjunga julsånger.

Min syster och jag genomförde vårt årliga pepparkaksbak igår. Jag hade egenhändigt och enligt samma recept tillverkat två satser pepparkaksdeg, vardera för uppskattningsvis 160 pepparkakor. Båda stod redo i kylen och väntade på den stora dagen. När vi satte igång började vi med den äldre av dem, tillverkad på söndagen. Allt fungerade finfint, de blev inte ens onödigt missformade när vi flyttade kakorna från bakbordet till plåten.

Så plockade vi fram den nyare degen, tillverkad på måndagen.

Stenhård. Efter att ha provat allt för att mjuka upp den, till och med en kort stund i ugnen utifall att kylningen var problemet, konstaterade vi att det inte skulle gå att baka med den. Den föll bara sönder.

Ni som känner mig och mina syskon vet att vi har en benägenhet att spåna och skruva till saker och ting, ju tokigare desto bättre (Min systers sambo går till ytterligheter för att undvika trånga utrymmen tillsammans med mer än ett av syskonen. Han har nog en gång för mycket åkt bil med oss alla tre. Sankte Kurt vore nästan värd ett eget inlägg... Nog om det!) Så naturligtvis började vi fundera på vad vi skulle kunna göra med sagda deg.

En av de enklare idéerna var smulpaj, eftersom den smulade sig. Äpplen i botten och smulad pepparkaksdeg över visade sig vara en hit.

Sedan kom idén om strössel. Vi bredde ut ett gäng smulor på en plåt och rostade dem en stund, med tanken att man skulle kunna strö det över glass, eller till och med blanda ner i vaniljglass, frysa om och få pepparkaksglass.

Vid det laget hade vi plockat fram rivjärnet, för att snabbare och enklare få fram smulorna, och snart använde vi den där delen som funkar som en osthyvel för att få flarn.

När resultatet av smulrostningen kom ut ur ugnen kom vi på att de "smälter ihop" när de gräddas, och smulpepparkakan kom till världen. Man smular degen i en pepparkaksform direkt på plåten, ganska tjockt, trycker till och tar bort formen. När det gräddas bildas en kaka, som i alla fall smakar pepparkaka, och har samma form, om än lite suddig i kanterna.

Vi planerar nu att skriva en egen kokbok med misslyckat julstök som tema. Planen går ut på att vi nu även ska misslyckas med lussebullar, knäck och kola. Risken är att misslyckandet blir i form av ett lyckat resultat, så att det blir själva planen som misslyckas. Sånt är livet.