applicera ofin il

Jaha, så är man alltså student igen.
Det känns överväldigande och faktiskt inte så upplyftande. Istället för att bara skriva ett examensarbete och få mitt examensbevis blir jag tvungen att plugga, parallellt med arbetet, i två år. Jag inser att jag blir tvungen att gå ner i tid om jag ska ha en chans att klara det här, och det är inte vad jag vill just nu. Det känns som att jag överger min nya kollega, och min nya barngrupp. Samtidigt är det vad jag måste göra just nu. Jag måste bli klar med min utbildning. Det har hängt över mig tillräckligt länge, och jag måste få det ur världen. Det stör mig bara att det ska ta så lång tid att få det överstökat...

Likt Sverker Olofsson känner jag för att mässa "Ska det va så? Ska det va så?", med anledning av min nya tradition av att vakna tidigt på torsdagar. Och med tidigt menar jag verkligen tidigt. Förra veckan halv fyra, idag redan tre. Hur dags ska jag vakna nästa torsdag, och hur ska jag då klara av min första dag på nya utbildningen? Tåget, tunnelbanan, hitta lokalen... För att inte tala om all information och den börda i form av krav som kommer att ställas på mig. Vaknar jag halv tre den dagen vet jag inte vad jag ska ta mig till! Jag är ju inte ens skapt så att jag kan sova på tåget!

Nu har jag i och för sig hittat en metod för att somna om, men jag vet inte än om den går att frammana med vilje...
I morse, typ tjugo minuter innan jag skulle masa mig upp ur sängen, drömde/hallucinerade (eller vad det kallas när man drömmer i ett halvvaket tillstånd) om en kille som tvingade i mig ett piller av något slag. Hur jag än försökte spotta, lyckades jag inte få ut hela ur munnen, och så dåsade jag till. En form av mental drog, antar jag. Jag får genomgå några drogtester, för att vara säker på att det inte ger utslag, sen kommer jag att göra mitt bästa för att använda dessa fiktiva sömnpiller så fort jag inte kan somna.

Resten av dagen bjöd på en del stress, ett hysteriskt barn, en mamma som hellre ifrågasätter oss än att ta itu med sitt barn och slutligen en tre timmar lång föreläsning i konserthallens mjuka stolar. Tack och lov var föreläsaren en frisk fläkt av skoj och självironi, och sammantaget med min oförmåga att somna på offentliga platser lyckades jag hålla mig vaken tills jag kom hem vid halv fem, tretton och en halv timme efter att jag vaknat. Jag är fortfarande vaken, och min sambo är ute på joggingtur, så dottern gör sitt bästa för att förhindra sömnens intrång i mitt medvetande, eftersom det skulle innebära att hon inte har någon att tjata på. Så fort han kliver innanför dörren tänker jag krypa ner i sängen, var så säker!

Min dotter säger  uttryckligen att hon inte tycker om sin farmor. Hon älskar både mormor och morfar, men hon tycker inte om farmor. Anledningen är ibland att farmor är gammal och ibland att farmor säger ifrån åt henne.

Min sambo tar ganska illa upp av detta, och de gånger farmor har hört det tar hon åt sig och blir sur. Personligen kan jag tycka att det är lite väl att bli sur över något en treåring säger ibland, men å andra sidan är det ju återkommande...
Sambon uttryckte idag att "det är samma regler som gäller överallt: hemma, hos farmor och hos mormor. Det ska jag styra upp!" Vad menar han med det? Att det är mormor och morfars fel att vår dotter gillar dem mer än farmor, och nu ska de få ändra på sig? Till saken hör att mormor och morfar inte har lika många ömtåliga saker, så hon kan härja runt där på ett annat sätt än hos farmor. Klart att de inte säger ifrån lika mycket! Ska de säga ifrån bara för sakens skull? För att inte farmor ska bli ledsen?

Mormor och morfar har dessutom en massa leksaker sparade hemma, så barnbarnen har massor att göra när de är där. Hos farmor finns det en säck med gosedjur och inget mer. Allt annat har hon lassat över till  oss, som om inte vi har tillräckligt mycket leksaker ändå... Man får väl förstå att det är roligare hemma hos mormor då.

Mormor och morfar har också ett annat sätt med barn. De ägnar sig helhjärtat åt henne, kanske inte hela tiden, men ändå ganska mycket. Farmor vill helst ha vuxna omkring sig, och den som hellre pratar med mamma eller pappa är förstås inte lika rolig som någon som den som leker med en.

Det blir liksom en ond cirkel, speciellt som farmor blir sur istället för att "try harder".

Och vad ska jag göra åt det? Jag tycker inte att mina föräldrar ska behöva ändra sig till det sämre, bara för att farmor hamnar i dålig dager! Pappa i huset får väl skapa positiv publicitet kring farmor!
Jag har förresten försökt! jag har föreslagit att farmor ska hämta vår dotter på dagis och ta bussen ut hit. Hon älskar ju att åka buss, så det skulle höja farmors aktier: med farmor får man åka buss.

Jaja... Nu har jag skrivit av mig.

I mitt förra inlägg sjöng jag lov över min nya arbetssituation, men för att inte missleda er att tro att mitt liv just nu är en dans på rosor vill jag idag fylla bloggvärlden av en serie anekdoter från min första arbetsvecka för året.

Onsdagen började med att jag kom iväg en aning för sent för rådande väderlek. Kylan orsakade ett behov av djupgående isskrapning, vilket naturligtvis inte ingick i min tidsplan första morgonen efter en lång ledighet. Den föranledde också ett väglag som inte inbjöd till alltför höga farter, så att "köra ifatt" var inget alternativ.

På vintern minskar antalet parkeringsplatser radikalt, till följd av snöröjningens behov av upplag för bortröjd snö, och en dag när alla anställda har samma arbetstider ökar risken för att platserna nära skolan är slut omm man kommer för sent. Samtidigt ökar behovet av en närbelägen parkeringsplats i och med den minskade tiden för transport mellan parkeringsplats och arbetsplats, så jag fastnade i det för ett sådant tillfälle klassiska dilemmat: Ska jag chansa på att det finns en ledig plats och samtidigt riskera att komma ännu mer för sent om en sådan plats inte finns tillgänglig?

Som den borne äventyrare man är valde jag det tidigare alternativet, och längst ner på gatan fann jag en ledig plats, den mest avlägsna av alla närbelägna parkeringsplatser. Dessutom upptäcker jag att den rökande halvan av mitt arbetslag fortfarande står tätt tillsammans vid den plats i utkanten av skolans område som anses godkänd för den fritidssysselsättning som nikotininhalation utgör, vilket ger mig ytterligare några minuters frist innan jag anses försenad i jämförelse med medelvärdet.

Jag invaggas i en falsk säkerhet och tror att allt faktiskt ordnade sig till det bästa denna första morgon, men då slår det mig att matlådan som jag gjort i ordning dagen innan fortfarande står kvar i kylskåpet, och även om lunchen denna dag är så lång som en och en halv timme, inser jag att jag inte kommer att hinna åka hem, äta och åka in till stan, där eftermiddagens föreläsning äger rum på Stadshotellet. Alltså ökar matkostnade i ett slag, eftersom jag nu blir tvungen att köpa mat.

Dagens möten förflyter på ett tillfredsställande sätt, men när vi når lunchdags är jag så trött att jag håller på att somna när jag sätter mig ner utan att fokusera på en diskussion eller tekniken involverad med uppdraget att föra protokoll på laptop.

Snart nog ger vi oss av mot stadens gator och torg, och med bestämda steg närmar vi oss nämnda hotell, då vi hejdas av skolassistenten, som meddelar att chefen genom ett missförstånd skickat oss alla till fel hotell, i fel ände av centrala stan, så vi får helt enkelt vända på klacken och gå mot den nya destinationen.
Väl framme informeras vi om att missförståndet orsakats av det fenomen som utgörs av att varenda hotell i stan byter namn oftare än vissa byter underkläder. I djungeln av Plaza, Best Western och Comfort hade vår chef helt enkelt ringt till fel hotell efter att ha slagit i telefonkatalogen. Namnen som används i folkmun ("Statt" och "Smeden") står ju inte med längre, och även om det låter väldigt skrattretande att göra ett sådant misstag, är det helt klart förståeligt. Jag kan se honom framför mig där han stod och envisades med att han hade beställt rum och fika för närmare sjuttio personer, för att få veta att han gått till fel hotell. Ja, det kommer vi nog att leva på ganska länge!

När jag satt där och lyssnade på föreläsningen om förebyggande arbete när det gäller mobbning och kränkningar, vandrade mina tankar till den gyllene regel av respekt som vi talade om i höstas när det gällde att få ut mesta möjliga av möten och liknande: Ge den som talar din fulla uppmärksamhet.
Jag ansträngde mig för att ge henne min fulla uppmärksamhet, även om min blick då och då försvann ut genom fönstret, men mina ansträngningar visade sig bortkastade när jag efter fikat (ett vaniljhjärta och en riktigt god automat-caffe latte) drabbades av tilltagande magvärk.
Vid sista bensträckaren ville jag till slut ställa mig upp och skrika att alla skulle sätta sig ner när vi dragit över en minut, så att vi kunde få gå hem någon gång.
När det väl blev dags att gå hem hade jag dock så ont i magen att jag inte kunde gå därifrån. När värsta rusningen lagt sig banade jag mig väg till toaletten, askgrå i ansiktet, och satt sedan där en bra stund. Det värsta släppte nästan direkt, men att säga att jag mådde bra när jag väl tog mig hemåt vore en ren lögn. Utan att avslöja alltför mycket kan jag säga att jag var tacksam för att det fanns desinkektionsmedel för toalettsitsen på just denna toalett, och jag använde det inte innan jag satte mig, utan efteråt...

Det var dag ett.

Dag två startade redan på natten, när dottern sov dåligt, och jag inte lyckades somna om när jag varit upp till henne vid halv fem, en timme innan väckarklockan skulle ringa. Jag låg i alla fall kvar i sängen hela timmen, och gick sedan upp, klädde på mig, fixade håret, gjorde frukost och kastade en blick på klockan på mikron.
20 i fem.
Hon borde vara 20 i sex, så jag tittade på en klocka till. Och en till. I hela huset var det bara min väckarklocka som var 20 i sex. Jag hade legat vaken sedan halv fyra och gått upp halv fem. Suck!
Eftersom jag redan var fixad ville jag inte lägga mig i sängen igen, utan lade mig på soffan och läste en timme.

En kvart innan vi skulle åka fick jag väcka dottern och tvinga på henne kläder medan hon trilskades av trötthet. Hon som längtat till dagis ville plötsligt på inga villkors vis äta frukost på dagis, och vrålade när jag förklarade att det inte fanns tid att äta hemma innan vi åkte.

Vi var sena ut till bilen, och så startade den inte!
Den har stått på samma plats sedan den 17 december, och bara startats en gång, mitt i värsta kylan, mest för att undvika just det scenario som utspelade sig trots vårt förutseende. Till slut startade den i alla fall, men den lät väldigt konstigt, så sambon åkte bakom mig till dagis. Min plan var att inte stänga av motorn, och i stället be honom gå in med dottern, så kunde jag åka vidare till jobbet utan att riskera att inte få igång bilen.
Det faktum att jag sedan den 17 december endast kört vår nya automatväxlade bil föranledde dock ett motorstopp, eftersom jag helt hade förträngt det där med att trycka ner kopplingen när man stannar, och planen gick i stöpet.
Nu gjorde vi i stället så att sambon stod och väntade medan jag startade bilen igen, och sedan gick han in med dottern, så det ordnade sig.

Dagen förflöt väl, men återigen var jag sjukligt trött framåt eftermiddagen.

Om jag minns rätt inträffade inga större missöden under fredagen, men det kan helt enkelt vara så att dagen föreföll problemfri i jämförelse med de två dagarna innan.

Jag kan i alla fall säga att jag är nöjd med att helgen kom redan efter tre arbetsdagar!

I onsdags började jag jobba igen, efter en ledighet på... 20 dagar. Egentligen skulle det bara vara 18, men eftersom det var jag som fick stanna hemma när dottern var sjuk de sista två jobbdagarna innan jul, så fick jag två bonusdagar...

Det ska erkännas att det var ganska jobbigt att ta sig upp ur sängen och åka iväg, speciellt som resten av familjen tog det lugnt och såg fram emot en dag av lek i snön... Men just i år såg jag trots allt fram emot att börja jobba. Efter en tid av ganska dålig stämning på jobbet var det äntligen dags att starta om. Två bittra tanter på cirka 60 byttes mot två unga fräscha förmågor på väg mot 30... Snacka om att sänka medelåldern...

Jag har dessutom börjat mitt nya jobb som lärare i förskoleklass, tillsammans med en av de två nyanställda. Så här långt har det gått riktigt bra, men å andra sidan bestod denna vecka av en utbildningsdag, en skolstartsdag och en planeringsdag, så vi har väl inte slitit överdrivet mycket på varandra. Jag tänker ändå vara nöjd med mig själv, för under hösten har det här målats ut till att vara en mardrömsgrupp, och nu till terminsstart har vi fått ytterligare en ökänd "problemkille" till vår grupp. Med andra ord borde det inte ha funkat så bra om inte vi hade gjort något rätt.

Vi håller på och gör om en hel del i rutinerna, och det är så roligt, eftersom vi är väldigt överens om det mesta. Det handlar om vilken dag vi ska ha utedag, huruvida vi ska ta emot barnen i dörren på morgonen, om vi ska byta alfabetsbilderna... Vi kanske är i smekmånadsfasen, men så här långt är det inga problem att bestämma.

Jag tycker mig också ana att vår kollega, som arbetar som resurs för två barn i gruppen, är gladare nu än hon var förra terminen, när hon jobbade ihop med de bittra tanterna. (Inte så konstigt, kanske)

Inget känns längre som ett problem. På de här få dagarna har jag fått en känsla av att vi kan ordna "allt". Rastvakter, ledigheter, beställningar... Hela huset innehåller plötsligt en massa positiv energi, och jag ser fram emot att gå till jobbet!

Idag gav jag mig på att besöka Lager 157 i Hälleforsnäs. Det är ju relativt nyöppnat, och jag har inte för vana att vallfärda till den typen av affärer, så jag är ganska imponerad av att jag redan har varit där.
Jag blev också imponerad av butiken i sig. Många fina plagg att välja på, billigt var det (med tanke på hur mycket jag fick för pengarna) och  fräscht (trots att stilen man riktat in sig på är den lite slitna och skitiga industrilokallooken). På något sätt lyckades butiken på något sätt också hålla min lite svårflörtade dotter på ganska gott humör, och fikat var billigt, och gott, även om min dotter valde en ruskigt söt snickerskaka åt oss att dela på...

Målet med dagen var att hitta en overall till dottern, eftersom den enda hon har är i storlek 92, samtidigt som alla andra kläder måste vara i minst storlek 98 för att sitta bra. Resultatet blev över förväntan, då jag hittade en overall, en uppsättning med skidjacka och -byxor, ett regnställ, ett par gummistövlar, en mjukisdress och en klänning till dottern, samt en kofta, en huvjacka och tre klänningar/tunikor till mig. Riktig storshopping, för att vara jag! =)

Sammanfattningsvis kan jag säga att det var en lyckad utflykt, och den kommer att upprepas.

Min dotter sover borta för andra gången i sitt liv i natt. Förra gången sov hon inte mycket, och morfar sov ännu mindre, men jag hoppas, för allas skull, att det går bättre den här gången.

Lilltjejen behöver sin sömn, för att hon ska orka med morgondagen. Det har varit lite si och så med sömnen under en period, så det vore bra med lite vettiga rutiner efter alla sena kvällar, släktmiddagar, överhoppade middagslurar, tidiga mornar...
Morfar, och även mormor, behöver sin sömn, förstås. Annars vet man inte hur otrevliga de blir mot varandra och andra (mig?) i morgon.
Jag är desperat beroende av att hon sover bra. Vi hämtar henne i morgon, och sedan är det vi som tar smällen om hon inte är utvilad. En pigg tjej på tre och ett halvt är tillräckligt enerverande mellan varven, och en trött dito ska vi inte prata om!

Men vad gör vi en kväll av frihet som denna? Jo, vi äter varma mackor framför en påfallande värdelös och intetsägande film (Punch drunken love, om jag inte missminner mig) tills först jag och senare även sambon ger upp. Jag bloggar och han tittar på någon annan film (som jag måste säga låter minst lika intetsägande...)
Å andra sidan, vad kan man kräva av oss efter dagen i Stockholm? Vi är praktiskt taget slut som människor efter denna pärs, så att vi inte sover än (Jag ska väl inte tala för sambon, i och för sig, men jag är bevisligen vaken fortfarande) är en bedrift! Leve oss!

Nyss hemkommen efter en lång, slitsam, men trevlig dag i den kungliga huvudstaden kan jag konstatera att jag blivit en aning visare. Jag har kommit till några nya insikter, och fått några nya poster på min viktigt-att-prioritera-lista.

Högst upp på listan står nu ett par snygg-vinterskor/stövlar. Valde i morse mellan de varma och de snygga, och eftersom huvudstadsvistelsen innefattade ett teaterbesök föll valet på de snygga. Detta är något jag, och i ännu högre grad mina fötter, bittert ångrar just nu. Jag har nämligen, för första gången i mitt liv fått skoskavsblåsor ovanpå tårna. Javisst, ni läste rätt! Inte på hälarna, ej heller på utsidan av lilltårna (eller heter det småtårna i pluralis?), utan på ovansidan av tårna. Nämnda småtår är dock inte fria från plågor, de är  påtagligt hoptryckta med deformerade och ilsket värkande tånaglar. Själva trampdynan lider av förslitningsskador på grund av för hög belastning i kombination med alltför tunna och hårda sulor. Och ovanpå allt detta har jag sedan vi kom in på stationen i Eskilstuna på förmiddagen varit väldigt frusen om fötterna. Önskar att jag hade varit lite mindre praktisk när jag köpte mina varma skor, så att de inte hade varit fullt så överdimensionerade på alla upptänkliga ledder, så att jag hade kommit undan med att ha dem till mina finbyxor... Tyvärr tänkte jag på att pulsa i snö, både hemma med min tre-och-ett-halvt-åring, och på jobbet med mina sex-sju-och-åtta-åringar. Man kunde ju tycka att mina teaterbesök i Stockholm vintertid, vilka inträffar cirka en gång vartannat år, skulle väga lite tyngre. Nu får jag istället nöja mig med att komplettera...

Nästa insikt är att man helst inte ska sitta allra längst fram på Chinateatern, men det finns några lockande platser längst fram på sektionen som ligger lite på sidan av... Därifrån borde man se något mer av vad som händer på hela scenen, även om man inte når upp till 1,60-metersstrecket på måttstocken.

Något stressad av att vår lite senarelagda kvällsmåltid just kommit ut ur ugnen och väntar på att ätas upp, kan jag sammanfatta två ytterligare punkter som att de handlar om behovet av planering av tranporten vid nästa Stockholmsresa. Utvärdering av mobilbiljetten på tåget är på sin plats (det faktum att min mobiltelefon nyttjar svart text i meddelandena talar till mobilbiljettanvändandets fördel), liksom utforskande av tunnelbanesituationen.