applicera ofin il

Jag är riktigt såld på julpyssel.
Jag är med i en bokklubb med olika former av skapande som tema, och om jag bara köper en enda bok på ett år, så kan jag garantera att det är den som behandlar julpyssel. Jag kan inte låta bli. Det är som att den där avbeställningsrutan som man kan kryssa i på deras hemsida är ur funktion när månadsboken är en julbok.

Jag har nog i alla fall en halv hyllmeter med julböcker redan, och idag fick jag inte bara mitt senaste förvärv, utan även nästa månadsbokspresentation. Julbok igen!!! Jag bara älskar det! (Och det är väl det de räknar med, eftersom de har julböcker två perioder i rad.)

Å, jag ska klippa och klistra och stöpa och sy och brodera och decoupagera och filta och måla och stämpla och... pyssla! Det finns så mycket man kan göra och så mycket jag vill göra! Synd bara att tiden inte räcker till!

I år ska jag i alla fall få till min fantastiska aktivitetskalender med dottern, och så ska jag få upp julgardinerna till advent eller så. Jag ska helst ha broderat dotterns julkalender och vår julgransmatta. Jag ska hitta det där försvunna receptet på brända mandlar och naturligtvis baka både pepparkakor och lussebullar (innan lucia), koka kola och knäck och göra egna julkort och skicka dem innan det är för sent. Helst vill jag ha julfirandet hemma hos oss i år, eftersom jag är allergisk mot syrrans katter. (Jag vet att jag näst intill aldrig använder ordet syrran, men det passade in där, tyckte jag) Jag ska förhoppningsvis kunna ha minst en sammankomst i stil med adventsfika eller glöggafton, och självklart ska jag plocka min egen gran och klä den. Julskinkan ska jag i alla fall griljera själv...

Vad stressad jag blir.

Jag jobbar inom kommunen. Där finns något som kallas Korken - kort för kommun-orken - vilket ska hjälpa oss att orka lite mer. För ett par veckor sedan genomgick jag de inledande testerna, och om fem månader är det dags igen. Däremellan ska vi kolla av hur det går med mina personliga målsättningar vid två tillfällen (om jag minns rätt...)

Jag är inte imponerad av mig själv, men med tanke på min förkylning och min omotiverade inställning till motion i nuläget, kan testresultatet bara förbättras.
Jag hade låg syreupptagning och hög fetthalt, för att ta den korta versionen.

Målsättningen blev helt enkelt att återuppta förra vinterhalvårets regelbundna promenader, tre gånger i veckan. Klarade jag det då så borde jag klara det nu, eller hur?

Började med att vänta ut förkylningen. Det tog en dryg vecka.
Gjorde sedan upp planer med grannen, så i måndags var det stora upptaktsdagen.
Det regnade.
Hörde efter med grannen hur motiverad hon var.
Det var hon inte. Morgonillamående dygnet runt i nio veckor sätter sina spår...
Bestämde mig för att ge mig ut på egen hand.
Det blev mörkt.
Jag sköt upp det. Morgonpromenad på tisdagen istället.
Klockan ringde.
Jag sköt upp det och sov en timme till. Lunchrast-promenader är toppen!
Det regnade.
Ingen idé att skjuta upp det till kvällen, eftersom jag hade kvällsmöte. Nya tag på onsdagen.
Vakna, frukost, sova, vakna, tanka, handla, laga mat, äta, kalas, lägga tjejen, laga mat
Hörde efter med grannen hur motiverad hon var.
Det var hon inte.
Bestämde mig för att ge mig ut på egen hand.
Det blev rätt mörkt.
Jag gick ändå!!!

Jag gick inte så långt, men jag gick i alla fall. Första steget är klart, nu gäller det bara att få någon form av regelbundenhet i det hela. Det sköter jag på fredag.

Jag fick kontraorder idag. Min faster ringde och berättade att dramatiken hade undvikits, att farföräldrarna redan fått det sorgliga beskedet och att jag och min dotter kunde hjälpa till att hålla modet uppe om vi kom. Så vi kom.

Lilltjejen imponerade på morfarsmor genom att gå (de har inte träffats på ett tag). Hon charmade alla omkring sig, men födelsedagsbarnet i synnerhet. Hon satt och klappade på honom, tittade och flinade, petade, kikade och flirtade. Hon återkom liksom hela tiden till honom. När vi skulle gå fick han en slängkyss, helt spontant.
Dessutom visade hon sitt mod genom att ta gammelfarbror på orden och sätta sig i hans knä helt frivilligt, och så demonstrerade hon sitt temperament när hon inte fick leka med den ryska dockan längre. (Vi skulle åka hem allihop)

Hon höll nog modet uppe på oss allihop, men både farmor och farfar grät innan jag åkte hem.
Det kan inte vara lätt att foga sig i möjligheten att förlora två vuxna söner innan man själv lämnar jordelivet. En är tillräckligt illa.

Jag hade tänkt ta med min dotter till hennes gammelfarfars modesta 90-årsfirande i morgon. Lugnt och trevligt litet kalas på dagen med 5-6 vuxna som tycker att hon är det sötaste som finns, samtidigt som man får muntra upp ett lite skröpligt födelsedagsbarn. Och tårta, inte att förglömma!

Nu ikväll ringde min far och mer eller mindre bad mig stanna hemma.

Mina älskade farföräldrar kommer att få ett hemskt besked i morgon, och man vet aldrig hur de reagerar, eller ens om de klarar beskedet att ytterligare en av deras söner är döende i cancer. Operationen hade avbrutits eftersom det hade spridit sig så mycket, och han har visst så ont att han skriker. Eftersom jag känner min farbror vet jag att det är riktigt illa om han reagerar på det viset.

Jag tycker riktigt, riktigt illa om cancer!

Jag har tidigare lovat att skriva två inlägg, som inte har blivit av: Nyckelkompetens och Jordanalys.
Båda är ganska bra i grunden, men har med tiden blivit både gamla och inaktuella, så det känns inte så kul att skriva dem. Tänkte därför köra en kort sammanfattning av båda två.

Nyckelkompetens handlar om ett nyckelproblem jag hade en av mina lediga mammadagar.
Låset på vårt nya, fina hus har varit lite struligt ett tag, och när jag just denna dag skulle åka iväg med min dotter för att köpa present till hennes då enda kusin (nu har hon två...), låste jag dörren och gick mot bilen för att packa in oss. Då slog det mig att jag hade glömt bilnyckeln. Det var inga större problem, för jag hade bara kommit några meter från ytterdörren. Jag blev inte ens irriterad.
När jag sedan satte nyckeln i låset och vred... inte om, satt nyckeln fast. Jag kom bara ett tredjedels varv med nyckeln, sedan satt den som berget.
Det fanns flera lösningar på mitt problem, men alla fanns någonstans innanför den låsta dörren. Låsolja, extranyckel till bakdörren, bilnyckeln för att komma åt ett annat smörjmedel... Allt föll på att jag inte kom in.
Ringde sambon, som inte hade något bättre råd än att ta i. Och att prata med grannen. Men precis när jag skulle ringa till grannen, för att slippa släpa med mig dotter och allt annat och gå dit, kom ett försmädligt sms som talade om att jag inte kunde ringa mer förrän jag hade fyllt på mitt kontantkort. Tror någon att jag hade tillgång till Internet utanför min låsta dörr? Eller att jag kunde ta mig iväg till en kiosk eller liknande utan bilnyckeln? Naturligtvis inte, så jag fick snällt promenera över till grannen.
Hennes låsspray hjälpte inte, men hon var så vänlig och åkte förbi min sambos jobb och hämtade hans nyckel så att jag kom in i huset, när hon ändå skulle hämta sin son på dagis.
Dagen därpå höll jag på att få panik när jag skulle låsa upp dörren till vår avdelning och nyckeln fastnade...

Jordanalys var en filosofisk utredning av anledningen till att vår gräsmatta blivit så försenad.
Tanken var att gräsmattan skulle vara sådd och på väg att komma upp redan före midsommar, men jordkillen passade på att råka ut för en otäck olycka, så att allt hans jobb, och därmed vår jordleverans, blev försenat.
Till slut konstaterade vi att vi inte kunde vänta på jorden, så vi började med husmålningen istället. Medan vi målade ville vi inte ha någon jordleverans, som skulle damma ner hela fasaden, så vi avbokade tills vidare. Då uppenbarade sig problemet med färgnumret. Fel färg krävde ommålning av hela huset, och försenade således jordleverans och gräsmatta ytterligare.
När allt var färdigt kunde vi slutligen beställa jord igen, och fick löfte om att det nog skulle bli klart till helgen. Men vad tror ni händer? Jordkillens bil går sönder. Och inte nog med det, utan det är en så ovanlig del (eller en som går åt så snabbt) att den måste beställas från utlandet. Och vad tror ni att det innebar för vår jordleverans och vår gräsmatta? Jo, försening!
I detta läge formades jordanalysen i mitt huvud. Min teori vid den tidpunkten var att världen inte ville att jag skulle få en gräsmatta (möjligen för att ge mig mer att berätta om, vilket ju är meningen med mitt liv) och därför stoppade mina jordleveranser på alla upptänkliga sätt. Jag tycker dock synd om jordkillen som hamnade i vägen för världens och mina duster, och inte bara missade inkomster i två omgångar, utan även höll på att stryka med på kuppen.

Nu har jorden kommit, men världen har ett ess i rockärmen: Kylan. Gräsfrön gror dåligt i kylan som råder så här års, så två veckor efter sådd har vi inte riktigt sett något resultat. Om det trots allt kommer till slut, så slår väl världen till med den gamla uttjatade vintern också, för att frysa sönder det lilla jag fått riktigt ordentligt!

Jag har börjat fråga min dotter vilken bok vi ska läsa som godnattsaga. Förut tog jag bara en och läste, men nu får hon välja själv.

Jag visar en bok, och hon antingen skakar på huvudet eller tar boken och ser nöjd ut.

Min fundering är vad som avgör vilken bok en ettochetthalvtåring (härligt ord!) väljer som godnattsaga.

Det finns inget mönster i hur hon väljer: Ibland tar hon en av de första böckerna, ibland en av de sista, men hon har ännu inte råkat ut för att ha sagt nej till alla böcker och få lov att börja om. Det har nog inte blivit samma bok två gånger, och ibland tar hon en välläst bok, ibland en oläst.

Kan hon ha bestämt sig i förväg? Har hon ett så bra minne (det har ju knappt ens jag själv)?
Känner hon igen varenda bok och väljer efter vilken som passar för dagen?
Chansar hon?
Spelar hon bara när hon verkar så tvärsäker? Är det bara ett skådespel för att imponera på mamma?

Jag vill veta!!!

Lilltjejen har börjat säga ifrån. Inte så mycket med ord, jag tror inte att det har blivit något klockrent "Nej!" än i alla fall, men i handling.

Ska det ätas så kommer hon inte längre fram för att bli upplyft, utan springer åt andra hållet. Samma sak om vi ska ut. Förut längtade hon ut, så allt vi behövde göra var att öppna dörren, så kom hon självmant, men nu är det en jakt. Hon kan komma med sina kläder och vilja gå ut, men när jag ska hjälpa henne springer hon.

Hon kastar mat omkring sig. Irriterande, men inte så farligt egentligen. Värre då med allt annat hon kastar härs och tvärs genom luften. Håller man inte uppsikt över trafiken i luften har man snart en kloss eller bok i bakhuvudet. Klockor, fjärrkontroller och telefoner, som tidigare varit så intressanta att hon inte kunnat släppa dem, har nu blivit luftburna. Till min sambos förtret ökar antalet märken i soffbordet markant varje dag.

Nattningen har tidigare varit en fröjd, hon lade sig på eget initiativ så fort vi läst färdigt och sagt godnatt. Det gör hon fortfarande, men flyger sedan upp och vrålar efter saker, kramar, uppmärksamhet. Slocknar sedan ganska snabbt, i och för sig.
Att sova hela natten är inte heller en självklarhet längre. I natt, när pappa ville sova för att kunna gå upp och jobba vid femtiden, och mamma ville vila sin förkylda lekamen, vaknade hon och var otröstlig inte bara en utan tre gånger.

I söndags fick jag ytterligare en systerdotter (nummer två i ordningen) och min dotter fick en lillkusin.

Jag är för trött för att skriva mina utlovade inlägg!
Vi var på en "blixtvisit" hos våra nygifta vänner i Örebro idag. "Vi är där vid två, fikar, och så åker vi vid halv fyra, så lilltjejen kan äta hemma i vanlig tid, inga problem!" Halv sex var vi äntligen på väg hem, och det tar en dryg timme att åka...
Slutsats: Vi är inte så bra på blixtvisiter.

Det blev en lite trött och grinig hemfärd, men nu sover hon med en härlig portion gröt i magen.
Jag är fortfarande vaken.

Lillkusin, beräknad på tisdag, har inte kommit än.