Panik
Nu börjar jag dock inse att ett av dessa dåliga samveten börjar gå över gränsen till verklig panik. Jag ligger vaken om nätterna och när jag väl har tid att ta tag idet skjuter jag undan det för att jag mår så dåligt av att tänka på det. Det rinner också över till andra områden, så att jag är på dåligt humör i andra situationer, och fräser ifrån för minsta lilla.
Det handlar om studierna. Kursen som jag skulle ha klarat av i somras, innan lillan föddes, men som jag fortfarande inte har lämnat in något på. Och examensarbetet som började där någonstans i september, har jag inte ens någon handledare för, och jag har inte frågat efter en.
Jag vill inte ta i det, för jag mår dåligt. Jag tror att någon ska bli arg på mig för att jag inte gjort det, och speciellt för att jag inte gjort det tidigare. Jag är rädd att de ska säga att det är för sent. Jag är rädd att jag inte ska bli klar. Jag måste bli klar. Min anställning hänger på att jag blir klar.
Det är precis som sist. Jag kan inte slutföra det. När det är mig det hänger på blir det pannkaka av alltihop. Förra kursen följde jag samma plan som alla andra, träffade läraren på de utsatta datumen och lämnade in min arbeten som jag skulle. Sen skulle jag lägga upp en egen plan och göra arbetet utan stödet från den planerade studiegången, och det sket sig. Nu är det examensarbetet, och där finns det ingen given studiegång, eftersom det är mitt eget arbete som ska avgöra, och jag kommer ingenstans! Jag får inte ens tag i en handledare som skulle kunna hjälpa mig.
Jag måste inse att jag är dålig på att sluföra saker, och göra något åt det. Träna.
Det är ju inte bara det här. Det är allt. Jag drar igång fantastiska projekt med barnen på jobbet, men strax innan det blir klart tar geisten slut, och den stora finalen rinner ut i sanden. Det kan vara något så enkelt som att häfta ihop en bok, men det blir bara inte gjort. Det ligger halvfärdigt och tar plats på en hylla någonstans, och varje gång jag ser det stör det mig på mer än ett sätt. Jag blir irriterad för att det ligger där och tar plats till ingen nytta, och jag blir arg på mig själv för att jag inte har gjort klart det. Till slut slänger jag bort det för att slippa påminnas.
Vad är det för fel? Varför kan jag inte ta ansvar för mitt liv och avsluta något för en gångs skull?
Nu har jag i alla fall bett en vän om hjälp. Jag hoppas att det fungerar.
Plugg
Egentligen är det flera veckor kvar, men eftersom min bäbis ska komma och uppta hela mitt medvetande om bara en vecka, var planen att färdigställa arbetet över sommaren. Tyvärr börjar sommaren, och tiden, ta slut, men jag är långt ifrån klar med arbetet.
Nu ska mina biblioteksböcker snart lämnas in, och jag har inte blivit färdig med referenserna. En bok som jag vill hänvisa till är utlånad, och jag kommer inte att hinna få tag i den innan bäbisen kommer.
Sommaren hjälpte mig inte. Dels drabbades jag av lättja, vilket är en vanlig åkomma på sommaren, och dels haglade graviditetsproblemen över mig. Sammantaget ledde det till oöverstiglig trötthet, och då får man inte mycket gjort...
Och nu... sitter jag och bloggar i stället för att göra jobbet!
Suck!
Gensvar
Nu har jag alltså fått respons på den, och det var en lättnad. Alla å, ä och ö var utbytta mot någon liten teckenserie, så det var inte alldeles lätt att läsa, men jag hade i alla fall valt ett angeläget ämne, det var ett tydligt dilemma med många inblandade, och mitt resonemang om ärlighet som dygd var trovärdigt. Det stod inget om betyg, men det var inga negativa kommentarer, så jag är inte orolig för att det ska vara underkänt i alla fall. =)
Det gjorde det lite lättare att sätta sig med andra uppgiften som ska vara inlämnad på fredag. Jag tror att jag blev klar, bortsett från några hänvisningar och referenslistan, men det är ju bara onsdag!
Jag är för gammal!
Anledningen till denna premiär var att vi fått det ålagt på min utbildning. Vi kunde träffas live också, men med tanke på att jag bor i Eskilstuna, två tjejer i norra Roslagen, och tre stycken utspridda i Stockholmstrakten, gjorde vi bedömningen att det var bäst att träffas på nätet.
Klockan 21.00 i går kväll var det dags att sätta sig vid datorn, och så dök det upp fler och fler av mina kamrater. Till slut satte vi igång att "prata". Problemet var bara att jag inte fick något sagt. Jag velade fram och tillbaka vad jag ville säga, suddade och ändrade, och plötsligt hade de diskuterat i fem minuter utan att jag kommit med ett enda inlägg. När jag väl bestämde mig för att skicka iväg något, så hände ingenting, och så försökte jag formulera mig kring det problemet, och förklara varför jag inte var involverad... Det var skitjobbigt!
Det lossnade väl till slut, men jag hade jättesvårt att läsa deras inlägg, titta i kurslitteraturen och komma med egna inlägg samtidigt, så jag vet inte hur mycket jag hade att komma med egentligen...
En av tjejerna uttryckte att hon tyckte det var jätteroligt, och jag kände bara ironi när jag läste det, men hon var seriös.
Då är det alltså kört. Jag ÄR för gammal!
Stockholmsresa i studiesyfte
Idag åkte jag till Stockholm för den första träffen med kursen "Yrkesetiska dilemman och professionella samtal" på Lärarhögskolan.
Sist jag åkte till Stockholm, i januari, var det kolsvart när jag åkte härifrån, fortfarande mörkt när jag kom fram, mörkt igen när jag satte mig på tåget, och kolsvart när jag var hemma igen. Idag fick jag solen i ögonen när jag satt på tåget och läste, i båda riktningarna. Det är väl ett trevligt vårtecken!
Solskenet fick mig att tänka på den 18 mars 1998 (tror jag att det var), då jag också var i Stockholm av studierelaterade anledningar. Den gången var det en mattetenta på universitetet. Vi hade fem timmar på oss, och jag hade bunkrat upp med vatten, frukt och mackor, för att kunna stå mig över lunch, men så var jag klar på en timme eller så... Det blev en skön, avslappnad dag i ett soligt Stockholm, och så en tidigarelagd hemresa. En reflektion kring detta är att 18 mars är ett ypperligt tillfälle för att åka till Stockholm, för de gånger jag gjort det har jag haft strålande vårväder!
Idag blev det ingen ändring i hemreseschemat, men jag hann träffa min bror och hans sambo för en snabb fika innan tåget gick. Fikarasten på förmiddagen ägnade jag åt en liten tur runt Campus för att se lite vårtecken i storstaden. Det var en del lökar som började titta fram, blommande vintergäck och lite gröna, svullna knoppar på en syren som stod i solen mot en vägg. Men det allra trevligaste var ändå herrarna i arbetsbyxor som gick och sopade gångvägarna rena från grus, för hand, vad jag kunde se. Det var så skönt att gå utan det där ojämna knastret under sulorna. Och i kombination med solskenet och vårlökarna är små hopsopade grushögar ett fantastiskt vårtecken!
På tåget hem hamnade jag i en diskussion om huruvida det blir mörkare eller ljusare när man ställer fram klockan till sommartid. Jag satt i en sådan där "fyrklöver", och där satt även två vänner som hade olika uppfattning om detta, men det visade sig vara så att den ena tänkte på morgonen och den andra på kvällen. Dessutom var en liten tankemiss inblandad, och den tankemissen gav mig roliga bilder i huvudet.
Grunden var uttalandet: "Ja, när vi ändrar till sommartid är det ljusare på morgonen, för det har ju gått en timme till." Jag rättade henne och sa att det inte har gått en timme, för vi har bara vridit fram klockan. Och så såg jag för min inre syn hur man börjar röra sig jättefort när någon vrider fram klockan, för att man ska hinna med hela timmen på den korta stund som krävs för att vrida fram klockan en timme. Det var underhållande!
Sammanfattningsvis har jag haft en bra dag, om än slitsam. Värst var nog i alla fall den hysteriska jakten på SL-remsan i morse. Jag visste att jag hade sett den nyligen, men var??? Det blev en snabb och okoncentrerad frukost, och frisyren fick bli lite "spontan", men till slut hittade jag den!
