Barnlöshetsångest
Jag lämnade ifrån mig min dotter i tisdags. Bara för en och en halv timme, för att jag skulle röntgas och inte kunde ha henne med, men det kändes konstigt.
Jag var inte direkt orolig för henne, hon var med sin farmor på promenad i området kring sjukhuset, hon hade nyss ätit och det tog ju, som sagt, inte så lång tid.
Ändå lyssnade jag näst intill desperat efter hennes skrik, speciellt när jag satt i väntrummet och väntade på att få klartecken att gå därifrån, att bilderna var till belåtenhet. Det kändes som att just mitt ärende tog längre tid än alla andras, och jag som bara längtade därifrån, till min lilla ängel.
Hon hade uppfört sig exemplariskt, om det nu inte var så att farmor inte kunde erkänna något annat... Hon sov mestadelen av tiden och var pigg och glad när hon vaknade, precis när jag kom tillbaka.
I det läget ville jag gärna höra något som antydde att min närvaro hade någon påverkan på henne. Att hon vaknade för att hon hörde min röst, som hon hade saknat. Eller att hon varit orolig och blev lugn när jag kom. Något litet för att stärka min självkänsla som mamma, och för att det inte bara skulle vara jag som blev påverkad av vår korta skilsmässa...
Något sådant fick jag inte höra från min svärmor. Hon är, som jag skrivit i ett tidigare inlägg, väldigt politiskt korrekt och vill inte lägga sig i, men hon är inte ett dugg finkänslig. Det är ett stort steg för en nervös mamma att lämna sin dotter för första gången, och jag var inte oberörd. Men jag fick bara skämtsamma, men ändå känslokalla kommentarer om att det var bättre utan mig och att farmor var bättre än mamma...
Jag vet att hon inte menar det, men det gör ont ändå.
Vänta tills du börjar jobba och med ett leende vinkar hej då till ditt barn, bara för att visa att mamma minsann inte är ledsen eller ser något konstigt i att gå i väg och barnet börjar gråta. Jag lovar att då får man sin bekräftelse på att man är en person att sakna och längta efter. Jag börjar faktiskt så smått fasa inför att lämna på dagis. Antagligen blir jag den hysteriska morsan som står och grinar bakom knuten varje morgon. Första gången jag var borta från Alfons så var han dryga månaden. Jag skulle till frissan och var borta i ca 45 min, fruktansvärt lång tid. Jag såg för min inre syn hur min sambo gick och bar på en gallskrikande bebis. Så med andan i halsen kom jag hem, bara för att se en bebis som såg hur nöjd ut som helst.
