applicera ofin il

Jag och min sambo har just nu två gigantiska projekt på gång.

Det ena är det livslånga projektet som kallas "uppfostra en ny samhällsmedborgare", det vill säga vår dotter. Tre och en halv månad in i projektet har det ännu inte inlemmats i vardagen sådär så att det går mer eller mindre på rutin...

Det andra är det lite mer kortsiktiga projektet "bygga hus", som sedan direkt följs av det nya projektet "äga hus", vilket kräver en större tidsram.

Det andra projektet upptog massor av min tid innan projekt ett var fött, men sedan har husbyggandet fått stå tillbaka. Sambon har fått ta hand om det mer eller mindre på egen hand. Nu är det ju så att vi har köpt ett nästan färdigt hus från en husfirma, så det är inte så överdrivet mycket vi måste ordna själva, men det är ändå en hel del. Markarbetet har vi själva lejt en kille att göra, röjning av tomten efter montörernas framfart är helt vårt ansvar, liksom städning av insidan av huset innan tapeter och mattor kommer på plats. Kontakten med kommunen och andra instanser för att få vatten, el, telefon, TV, sophämtning...

Jag tycker att det har varit rätt okej. Min dotter ger mig så himla mycket att jag inte har saknat husbyggarprojektet nämnvärt. Däremot har vi båda saknat sambon/pappan som fått lov att ägna stor del av sin lediga tid åt det.

Sedan huset kom på plats har jag dock börjat prioritera upp det. Jag vill åka dit och titta, fotografera, rensa, röja och bara vara där och känna lyckan av att ha ett eget hus. Mycket av det går finfint att kombinera med dotterprojektet, men ibland blir det bara för mycket.

För första gången på tre och en halv månad har jag känt att jag hämmas i mitt liv av att vara mamma.

Jag älskar henne och vill på inga villkors vis byta bort den delen av mitt liv, men jag känner att det inte riktigt går att ha båda delarna. Det är inte huslycka jag känner när jag sitter på en hård och relativt obekväm stol på farstukvisten till ett tomt hus och ammar utan minsta ansats till insynsskydd. Eller när jag sitter på samma stol med en småkinkig dotter som på inga villkors vis vill sova i vagnen, samtidigt som det vimlar av arbetsuppgifter som jag brinner av längtan att ta tag i både utanför och inuti huset.

Att föreslå sambon ett byte vore självmord för mitt självförtroende. Då skulle jag tvingas leva upp till de skyhöga krav han har på sig själv och omgivningen, något som jag faktiskt kan klara mig undan genom att påpeka att jag faktiskt tar hand om dottern...

Jag skulle behöva en barnvakt för att kunna njuta av husbyggets sista skälvande veckor. Och en riktigt skön fåtölj...