Snacksalig, spyig och underbar!
Sedan en kort tid tillbaka har min dotter börjat "prata". Hon håller långa monologer varvade med föreläsningar och det är så illande sött att det riktigt svider i modershjärtat.
Igår hade vi en rejäl spydag. Började tidigt och fortsatte sedan större delen av dagen... Ett tag trillade några tårar, men i närvaro av min mor och bror släppte hopplöshetskänslan, och småbarnsförälderlivet tedde sig återigen ganska fantastiskt. Det som är så underbart med lilltjejen (bortsett från allt annat, förstås) är att hon trots alla dessa spyor (varav en var gul (!!!)) var världens goaste och gladaste lilla bäbis. Hon skrattade nog mer under gårdagen än hon gjorde på hela förra veckan.
Gårdagens höjdpunkt för min del var när jag blev utskrattad. En människa i min omedelbara närvaro kunde inte hålla sig för skratt när han/hon såg min uppenbarelse... Det låter en aning nedtryckande, men är det bara rätt person, så är det tvärtom väldigt upplyftande.
Personen i fråga är naturligtvis min dotter, och det som var så fantastiskt var att jag inte behövde göra något. Jag pratade inte med henne (just då), gullade inte med henne, tokade mig inte det minsta. Det räckte med att jag tittade på henne för att hon skulle börja skratta. Jag vet inte om gapskratt är något som tremånaders bäbisar behärskar, men det är nog det ord som bäst beskriver hennes glädjeyttring.
Detta innebär i alla fall att jag delar statusnivå med vår väggljusstake. Den framkallar också oprovocerade skratt från vår lilla prinsessa.
