Ytterligare en svart dag
Dagen idag blev inte den angenäma upplevelse som jag förväntade mig när jag slog upp mina klarblå i morse.
Jag vet egentligen inte vad som gick fel, men strax efter tio, medan vi packade in oss i bilen för ytterligare en dag vid/i huset för röjning inför tapetuppsättning och mattläggning, kom den berömda droppen, i form av en skämtsam, men ändå nedlåtande, kommentar om att sovrumsfönstret inte var ordentligt stängt. Det sved nog lite extra eftersom jag faktiskt kom ihåg att stänga till det, vilket inte vissa somliga gjorde!!!
Jag blev tokarg och ruskigt ledsen, och jag kan förstå att min sambo inte hängde med i svängarna, men däremot är jag väldigt besviken på hans sätt att bara ignorera mig. Först en kvart senare insåg han att jag menade allvar när jag sa att jag inte ville följa med.
Jag har undermedvetet förberett för detta sammanbrott under åtminstone en vecka, förstår jag nu.
Svärmors skämtsamma angrepp på mig som mor har varit en del av det, och om detta kan den intresserade läsa i inlägget "Barnlöshetsångest".
Även sambons upprepade ignorans när det gäller mitt röjande på tomten under veckan, liksom hans tanklösa utspel om flyttade brädor och den blivande gatugemensamma postlådeställningens storlek, och dessutom hans nedlåtande sätt att vägra upprepa det han just sagt, trots att jag frågar vad han sa.
För egen del har jag bidragit med psykisk nedbrytning av mitt självförtroende, främst genom att ta åt mig i överkant och tolka allt jag utsätts för som uträknad psykisk terror, men även genom att påpeka för mig själv att jag inte hjälper till det minsta. Jag tar hand om vår gemensamma dotter, som man inte kan lämna hur som helst på en byggarbetsplats, jag ammar och småplockar med det jag kan. Ändå ser jag bara allt jag INTE gör. Och då speciellt det min sambo gör istället.
Så... Dagen idag tillbringar jag nu som vanligt, ensam hemma med min dotter. Jag ammar och leker lite med henne, byter blöja och försöker få henne att sova när hon verkar trött. Sambon är vid huset och får något gjort. I kväll var vi bjudna till grannarna, men de får en bukett blommor (inköpta mitt under mitt sammanbrott) och en ursäkt, tillsammans med den mer eller mindre sanningsenliga förklaringen att jag inte mår så bra. Det gör jag inte, men det är inte så fysiskt som det lätt kan uppfattas som när man säger det. I mitt fall är det visst sällan det...
Jag vill avsluta med en varning till mina ärade läsare. Jag kommer ett tag framöver att ägna mig åt bloggterapi, och därför gräva ner mig i mina problem, både nya och gamla, dock bara aktuella. Jag hoppas att det inte ska behöva ta för lång tid, och att ni har överseende med mig.
