Barnvakt
Min dotter har världens sötaste barnvakt.
Hennes kusin på knappt två år tar så väl hand om henne att man blir alldeles rörd! Jag lämnar dem i och för sig inte ensamma, men hon gungar henne, klappar och bara njuter av att titta på henne.
Idag fick jag ett så fint foto av dem tillsammans, efter att storkusin rusat ut när lillkusin anlände, och sjunkit ner bredvid bilstolen alldeles i ett saligt lugn. Hon är så fascinerad av de där små händerna och fötterna... Jag är så glad att jag hade kameran till hands!
Däremellan är hon dock ganska svartsjuk. Mamma har inte helt fått sitt mosterskap godkänt av sin dotter. Om inte mormor stjäl uppmärksamheten kan det hända att lillkusin blir förvisad till bilstolen igen, "för det är MIN mamma!"
Idag fungerade det i alla fall, kanske beroende på att de har träffats relativt ofta den senaste veckan.
Grannens son, på drygt två, blir också alldeles till sig när "bäbisen" kommer. Med den ljusaste falsettröst man kan tänka sig utbrister han "hon är så söt!", och kan likt storkusin bli sittande en lång stund och bara titta på henne. Sedan fick hon en förevisning av hans leksaker: En motorcykel och en gävmaskin med ögon, som tydligen går under namnet Skopis. (Jag har blivit lovad att jag kommer att kunna alla namnen själv om ett år eller så, när även min dotter följer Byggare Bob med förtjusning.)
Pojken hade svårt att slita sig från henne, så jag antar att vi kommer att ha en frivillig barnvakt där också.
Och kanske en framtida pojkvän??? Gud bevare oss väl!
