Egenodlade jordgubbar
Igår var vi ute för att inspektera tomten efter veckans arbeten. Det har hänt en del, men grunden är ännu inte på plats. Däremot kan man nu ana hur det kommer att bli. Husets placering skyms i och för sig av stora högar av massor (jord och sten på fackspråk...), men när man tar sig förbi dem ser man en stor plan yta, med husets hörn utmärkta av pinnar, och nivån på huset markerad med andra pinnar och brädor.
När vi stod där och förundrades över detta fantastiska (och tog några nya foton till min samling av digitala bilder av husets tillkomst), kom vi i samspråk med grannarna. Dessa bjöd på sina egenodlade jordgubbar, och även om man ska vara lite försiktig med jordgubbar när man ammar, så smakade jag ett par stycken, och GUD vad gott! Jag är inte direkt religiös, men finns det nu en gud, så bor han otvivelaktigt i jordgubbslandet! Det finns ytterligare en indikation på att han (eller hon) finns. Dottern har nämligen inte fått några nya utslag efter inmundigandet av dessa himmelska bär, så jag kan nog med gott samvete sätta i mig ett par till när jag kommer dit nästa gång.
På midsommar hade sambon köpt (enligt utsago) svenska jordgubbar, som vi med glädje såg fram emot att äta under firandet, men besvikelsen var stor när de inte framkallade något lyckorus vid intagandet.
Svenska jordgubbar på midsommarafton är skyldiga världen mer än bara röda bär med en antydan till jordgubbssmak. De är skyldiga oss lycka och välmående, klang och jubel, kärlek och en gnutta världsfred. Vi fick inget av detta. Då.
Grannens egenodlade en sen eftermiddag i juli, däremot...
