Jag är recessiv!
Jag är så ickedominant att jag inte ens kan skriva ett inlägg om det, utan att fundera på om mina mer dominanta nära och kära skulle ta illa upp om jag skriver om det.
Jag censurerar mig själv genom att anta vad andra människor tycker och anpassa mig till det.
Jag drabbades av ett psykiskt sammanbrott idag, då jag insåg att jag har tappat bort mig själv. Jag är så inställd på att vara andra till lags att jag inte ens provar byxor för att ta reda på om de sitter bra, utan för att bestämma mig för huruvida min sambo skulle gilla dem...
Jag vänder kappan efter vinden och om någon utomstående och helt objektiv person skulle fråga mig vad jag tycker tror jag inte att jag skulle kunna svara.
Jag skulle verkligen behöva skriva av mig, men jag sitter alltså så djupt i träsket att jag inte kan skriva något.
Hmm, jag känner ju inte dig och jag vet att det är lite lurigt att generalisera men jag tror helt ärligt att de flesta nyblivna föräldrar får någon slags kris efter ett tag. Själv så var jag vid gott mod och bra självförtroende innan klimpen damp ner i mina armar. Sedan den dagen så har jag nästan ständigt tvivlat på mig själv som förebild. Jag känner igen det där med att fråga sig om det man gör är för en själv eller för andras glädje och tillfredställelse. Fast jag brukar ta den enkla vägen och resonera mig fram till att delad glädje är dubbel glädje. Jag måste även tillägga att dina inlägg är superkul att läsa och jag skrattade högt vid flera tillfällen. Så även om du nu är ickedominant och självuppoffrande så verkar du har ett stort sinne för humor.
